Högtröskel- kontra lågtröskeltro

Jag tittade på programmet "Mötet" i SVT, det där Stefan Sundström möter prästen Olle Carlsson. Det var intressant. I mig väcktes en massa tankar om det här med kristendom och religionsfrihet - inte i den vanliga betydelsen, utan friheten inom religionen. Många representanter för religioner verkar kräva så mycket av de "förtappade" själar som söker sig till religionen i fråga. Det går inte riktigt ihop med det eviga dillandet om förlåtelse som många religioner också sysslar med. Man kräver och man förlåter. Varför inte låta bli att kräva så mycket då från första början? Sen tror jag inte heller på förlåtelse i den kristna meningen, att man ska "stryka ett streck" och liksom låtsa som om det aldrig har hänt. Den kristna förlåtelsen lägger allt ansvar för händelsen hos offret på något sätt. Om gärningsmannen vill be om syndernas förlåtelse är det bra, men det behövs ändå inte, det är hos offret hela tyngden ligger, det är offret som SKA en massa saker, som inte får andas. Dillandet om förlåtelse kväver faktiskt offret i den sorg, förtvivlan, ilska eller vad det må vara hon/han går igenom.

Men det var väl mer om religionernas eventuella öppenhet jag fick en massa tankar om när jag såg dessa två män diskutera kristendom. Det var ett fint samtal tyckte jag som handlade om att gud ser den minsta, gud är inte stor i den betydelsen att gud står över någon. Gud finns med oss och ser oss, på golvet, på vår "nivå".
Men så slog det mig att Stefan och Olle pratade i väldigt manliga termer hela tiden. Om "han" som behöver gud, om gud som "han" osv. Gud är en man och han ser män. Han älskar män och han älskar misslyckade män mer än lyckade. Och jag är helt säker på att både Stefan och Olle inte är anti-feminister på något sätt. Ändå, det är svårt att komma runt att kristendomen faktiskt är en manlig religion, för män, av män, och att man faktiskt i denna religion dyrkar själva manligheten. I FADERNS, SONEN och den heliga andens namn, MANNEN, ursäka, amen. Och när jag var på julaftonens midnattsmässa, kom dessa tankar till mig igen. Kvinnorna lyser med sin frånvaro, eller har i bästa fall en väldigt undanskymd (undanskuffad?) roll. Den enda kvinna som syns ordentligt är Maria, oskulden, modern. Hon är liksom inte ens mänsklig. Bara en platt bild av en perfekt kvinna. Jesus själv är betydligt mer mänsklig än hon, med sina känsloutbrott och tvivel och hela baletten.
Inte för att jag vill ha en kvinnlig kristen förebild - nä, bevare mig väl! Men jag vill känna att jag har en plats, att jag räknas, att jag inte behöver tiga i församlingen och så. Att känna sig inkluderad.
Läser man apokryferna (de texter som inte fick vara med i bibeln) från nya testamentet så inser man snabbt att Jesus ägnade mycket energi till att försöka upprätta kvinnor. Så HAN verkar inte anse att kvinnor skulle vara andra klassens medborgare. Men varför fick detta inte vara med när bibeln sattes ihop, när man bestämde vilka texter som passade och vilka som inte passade att skapa en kult kring? Vilka boklärda på den tiden hade förstånd på att skjuta upp feminismen minst 1900 år?

Ja, sånt där kan jag lätt börja fundera på nu när det är jul och hela den kristna hegemonin tränger sig på mer än vanligt.

Och ja, jag längtar så mycket efter en lågtröskelkyrka. Ett trevligt ställe bara, där man kan få komma (och gå!) som man är, söka vad man vill, plocka från buffébordet och betacka sig för det man inte vill ha, det som känns äckligt, svårsmält eller onödigt. Att upplägget är så tydligt - här får du göra som du vill, tro vad du vill, vara vem du vill! Men inom Svenska kyrkan stöter man ofta på en attityd som är mycket misstänksam mot detta sätt att jobba. Man känner sig liksom utnyttjad verkar det som om man inte får lov att bestämma vad människor ska tro och ändå ge något till dom. Ja, sannerligen säger jag eder - det är saligt att giva - men det är inte lätt!

Är det skämt eller?

ICA har alltså gett ut en restreceptbok! Dom tycker inte att vi ska slänga en massa mat helt i onödan. Det är dåligt för klimatet (och för vinsten förstås...)
Det gäller att tillvarata kunskapen som finns inom koncernen!

Diskriminerings rötter

Jag hörde om en mycket intressant avhandling idag på radion. Den handlar om diskriminering. Tidigare har man försökt att förklara fenomenet diskriminering med att folk har fördomar, och om man bara kommer åt dessa fördomar så kommer man också att kunna slippa diskriminering. Att diskriminering skulle vara ett kunskapsproblem och kan åtgärdas med gammalt hederligt upplysningsarbete.

Men nu visar Alexandra Snellman i sin avhandling att våra värderingar faktiskt påverkar minst lika mycket som våra fördomar. Nämligen om vi tycker det är bra att samhället är hierarkiskt ordnat eller om vi tycker att det är fel. Det är ju ingen fördom att tycka att vissa människor är mer värda än andra, utan en värdering.

Avhandlingen visar att tycker man att vissa människor ska dominera över andra människor så kommer man också själv att återskapa detta tänkande i sina möten med sina medmänniskor, genom att diskriminera människor som man anser tillhör grupper med lägre prestige, längre ner i hierarkin.

Det intressanta var också att det visade sig att ju högre upp man själv befinner sig i samhällets hierarki för tillfället eller ju högre upp i hierarkin man blivit född en gång desto mer lojal är man med den hierarkiska uppdelningen av människor. Det förklarar en hel del av t.ex. hur vårt rättsväsende fungerar så illa som det gör. Att det är så mycket lättare att bli trodd när man har en hög samhällsställning jämfört med en låg, när man är man jämfört med kvinna osv.

Mer julpyssel

Lite tips på extrema lättvarianter på julpyssel som dessutom bidrar med väldoft:

Gör ett vaniljhjärta av en vaniljstång och lite ståltråd.



Eller en krans av ståltråd och stjärnanis...



Om man trär upp enbär på en tråd blir det en fin girland!

En guerilla-jul

Keri Smith, författare och guerilla-konstnär, har en väldigt inspirerande blogg, även om den också är mycket ordrik (och därmed lite jobbig att ta sig igenom för en långsamläsare som jag själv). Nu hittade jag två intressanta inlägg som passar så himla bra så här i juletid:
Guerilla x-mas guide
och
In honour of buy noting day

Det känns inte lika roligt som vanligt att köpa julklappar i år. Den bästa julklappen till oss alla hade väl varit ett bättre klimat. Men inne i Keri Smiths blogginlägg fanns lite tips på grejer man kan göra själv:




Julgranskulor gjorda av filt från återvunna ulltröjor. Undrar du hur man återvinner en ulltröja? Det är lätt. Tvätta den på 60 eller 90 grader i tvättmaskin med tvättmedel. Torka som vanlig tvätt. På så sätt får man ett material som liknar tovad ull som man kan klippa i utan att några maskor går upp. Sedan är det bara att sy vad du vill, en mössa t.ex. och av resterna som blir över när du har klippt ut delarna till din mössa kan du göra julgranskulor av.

Med en plåtsax, tomma öl- eller läskburkar och lite lim kan du göra fina julänglar, också till julgranen. Akta så du inte skär dig!

Och blir du lite snitsig med limmet så kan man göra en hel liten ren bara av pinnar!

Missa inte...

Alliansfritt Sveriges roliga julkalender!

Världens chock

Vi har precis fått hem Naomi Kleins bok "Chockdoktrinen". Jag har redan läst en artikel om boken i Ordfront och den verkar mycket bra.

När det började närma sig läggdags för maken sa han: "Egentligen vill jag läsa Chockdoktrinen men jag är för trött, den är för tung när jag är så här trött". Ja, det kunde jag ju förstå. En bok om att det finns starka krafter som vill avdemokratisera världen, som har gått från drömmen om detta till praktisk planering kring hur det ska gå till, och inte bara det dom har t.o.m. börjat sitt fälttåg över världen. Vi blir just nu, as we speak, utsatta för ett lågintensivt kuppförsök från världens alla nyliberala och neokonservativa krafter. Allteftersom världen blir mer demokratiserad upptäckte dom att demokratin inte var någonting som tjänade deras intressen, men att den heller inte skulle gå att bekämpa. Så man satsar på att ta över demokratin inifrån. Att köpa upp den.
Ja, det är deppiga och tunga saker, ingenting man läser strax före sänggåendet om man vill undvika mardrömmar. "Nej, nej" sa maken. Det var inte så han menade. Boken väger för mycket, han skulle inte orka hålla upp den.

Ja, det gäller att ha ett starkt psyke i tider som dessa.

Bojkotta Videomix

Läs detta och bojkotta sedan Videomix tills de skriver på kollektivavtal!

Mitt nyårslöfte 2008 (lika bra att vara ute i tid)

Ja, jag ger mig själv tillåtelse

att inte göra nånting viktigt

att inte sträva efter nånting

att inte sätta upp eller nå några mål

i år heller.


p.s. Ibland undrar jag om jag är buddist - utan att veta om det? Mitt liv verkar vara ett buddistiskt projekt åtminstone.

Rika män i väst förstör miljön

Gerd Johnsson-Latham, kansliråd på utrikesdepartementet, har skrivit rapporten "En studie om jämställdhet som förutsättning för hållbar utveckling". Läs den, den är väldigt intressant! Det finns en könsaspekt på miljöförstöringen, något man egentligen kan räkna ut med baköronen.

Rapporten tar bl.a. upp problemformuleringsprivilegier. Män(niskor) med makt har friheten att definiera både problemen och lösningarna.
Män framställs som företrädare för allas intressen medan kvinnor ses som företrädare för särintressen. Detta medför att män (som i högre grad har makt i samhället) tilldelar sig själv resurser. Och med mer resurser kan man förstöra jorden mer. Man kan också använda resurserna till att ta hand om problemet, men det har vi ännu inte sett.

Ur rapporten:

Istället för att analysera hur mäns behov och intressen
tillgodoses med gemensamma medel tillskrivs kvinnor
"särskilda behov och intressen" – trots att de mer än
män använder sin tid och sina resurser för omvårdnad
av andra; maken, barn och gamla (LU 2003).
Få – om några? – analyser för fram "mäns behov och
intressen ", vilka istället utan krav på empirisk bevis-
ning förutsätts vara desamma som "allas" behov och
intressen.

När det gäller miljöproblemen visar sig detta genom att "vi" som måste leva snålare blir en väldigt diffus grupp. Inga namn nämnda, inga könstillhörigheter synliga.

Den manliga konsumsionen är ett problem som aldrig eller sällan lyfts upp i klimatdebatten.

En stor del av användningen av fossila bränslen står transportsektorn för. När det gäller rörlighet, mobilitet, förflyttning av den egna personen, har män alltid varit dominerande över kvinnor. Män kör i högre grad bil, kvinnor åker i högre grad kollektivt. Även i samhällen där man inte har råd med bilar är det män som använder de bästa transportmedlen. Kvinnor får alltså alltid stå tillbaka för män när det gäller rörlighet och den personliga frihet det innebär. Men det innebär också att män bär ett större ansvar för miljöförstöringen.

Har jag inte sagt innan att män behöver bli mer som kvinnor - de behöver lära sig att ta ansvar för andra människor och sätta andras intressen före sina egna! Jämställdheten kommer inte hela vägen fram om det bara är kvinnor som ska bli mer som män (lära sig självförtroende, att ta för sig, vara skamlösa i förhållande till sin kropp osv.).

Ett år med den nya regeringen - "Jippie"

...det måste vi fira med en dikt jag skrev ungefär så här års förra året:

Det tog skruv
när kulturministern
visade sig vara
en simpel tjuv.
Men när immigrations-
ministern är
detsamma
ja, då får han
stanna!
Det måste vara
toppen,
allt fixar sig
med snoppen!
Att stjäla och fuska
är helt okej,
bara du inte är tjej.

Jag blir så trött!!! (att jag inte ens kan hitta på en bättre titel)

Medan jag diskade igår stod radion på. P1 som vanligt. Den här gången "Plånboken" och där intervjuade man Gudrun Sjödén, ni vet hon med kläderna. Tydligen går det väldigt bra för Gudrun Sjödén, man håvar in pengar, därav anledningen till intervjun. Sjödén fick utrymme att lägga ut texten om hur omsorgsfulla dom är mot miljön och hur viktigt det är att se till att dom som jobbar på fabrikerna som tillverkar deras kläder har det bra, en bra arbetsmiljö osv. Det lät väldigt mycket som att helgonglorian var tänd. Men sen kom dom in på hur företaget behandlar sina anställda här i Sverige och jag höll på att fullständigt tappa hakan när jag fick höra att i Sverige följer man inte kollektivavtalen, för Gudrun Sjödén tror inte att "människor nuförtiden vill vara kollektiva, man vill ju bli sedd som individ". SUCK!!! Vad är det för ständig klappjakt på facket, jag FÖRSTÅR inte!!! Hade vi inte haft kollektivavtal i Sverige, eller rättare sagt, om kollektivavtalen fortsätter att urholkas av arbetsgivare som Gudrun Sjödén kommer vi att hamna i ett läge där arbetsmarknaden måste regleras i lag. Och det är på alla sätt ett sämre alternativ. Snacka om kollektiv lösning. I länder där arbetsmarknaden lag-regleras har ju byggjobbare exakt samma villkor som discjockeys. Kollektivavtal är de facto en mer individuell lösning än alla alternativ, vi skulle kanske döpa om dom till individualavtal så även trögtänkta människor fattar detta.

En annan nackdel med att reglera arbetsmarknaden i lag är att riksdag och regering får mer makt över våra liv! Starka fackföreningar blir som en utmärkt motvikt och demokratisk maktfördelning. Sedda i detta ljus blir inte fackföreningar några gulliga små intresseklubbar längre, som fotoföreningen (som man kan vara med i om man är intresserad av foto och som inte ska ha nån rätt att utöva sanktioner mot någon), utan en institution i samhället som behövs för att inte all makt ska koncentreras till lagstiftande församlingar.

Det enda jag inte förstår är varför människor inte förstår detta? Varför Gudrun Sjödén inte förstår att facket inte är hennes fiende, att det ligger i högsta grad i fackets intresse att hjälpa henne att utveckla sitt företag, både till en mer demokratisk organisation och till ett företag som går bra rent ekonomiskt! SUCK!

Mindre till sjuka mer till friska

Dagens feltänk från vår statsminister.

Han säger bl.a:
"Vi lyckas inte ha höga välfärdsambitioner med fler som blir äldre samtidigt som vi har 20% av den arbetsföra generation utanför arbetsmarknaden." (Inte exakt citat, men nära nog.)

Helt allvarligt, det låter som att Reinfeldt tycker att det är ett problem att vi har hög medellivslängd i Sverige. I ett land där man kan stanna hemma från jobbet för att möjligheten finns, behöver man inte arbeta tills man stupar, och vi får högre livslängd. Det kan hända att friska människor lever lika länge i Sverige som i andra västländer, men att sjuka människor lever längre, eftersom att de inte behöver vara både sjuka och arbeta ändå, utan att man kan ta det lugnt. Det låter som att regeringen hellre skulle se att sjuka människor dog lite tidigare.

Han svänger sig med en massa siffror som det ärligt talat låter som att han inte själv förstår. Vi har arbetat 5% mer under det senaste året (totalt i Sverige alltså) säger Reinfeldt. Okej, men det är högkonjunktur nu. Så? Är det ovanligt att det arbetas mer i högkonjunkturer där det är brist på arbetskraft, jämfört med lågkonjunktur där arbetslösheten går upp. Är detta inte naturliga svängningar i alla ekonomier? Jag vet inte riktigt var Fredrik vill komma genom att ta upp den här siffran, men jag vill bara påpeka att jag inte tror att han förstår vad det är han säger.

I aktuellt sa statsministern att "I världens friskaste land har vi världens högsta sjukskrivningstal" eller något i den stilen. Jag vet inte vad han menar med att Sverige är världens friskaste land, men jag kan tro att det har ett samband med att vi har möjlighet att vara hemma istället för att jobba, och låta sjukdomar läka ut. Kom ihåg att långtidssjukskrivningar är en liten del av alla sjukskrivningar, och alla befolkningar har kroniskt sjuka.

Människor fyllda av hat är inte intresserade sanningen brukar det ju heta. Kanske gäller samma sak för människor fyllda av ideologi. Och kanske springer all fanatisk ideologi ur ett hat. Det verkar dock som att medelklass-hat är mer tyglat, väluppfostrat och otydligt. Inte lika lätt att se som just hat.

Livet både är och inte är en schlager

I senaste numret av Svenska Kyrkans tidning, Amos, skriver Martin Birro att livet inte är en schlager. Han skriver en motståndstext mot cynismen, mot den typen av förnuftstro som utraderar allt utrymme för mystik, romantik, längtan och överdrifter. Han skriver: "Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på ett annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium [livets mysterium, min tolkning]."

Jag kunde inte hålla med mer. Livet måste få rymma alla patetiska nyanser och extremer. Havregrynsgröt är inte det värsta jag vet, men det är väldigt tråkigt, framför allt eftersom det saknar både tuggmotstånd och nyanser. Ett förnuftigt liv blir likadant. Det finns en tendens hos vissa människor som är lika klistrig som denna gröt och det är behovet av att inte bara leva livet som om det inte var ett mysterium själv utan att arbeta hårt för att ta detta mysterium ifrån alla människor man möter. Denna obehagliga drift att övertyga sin omvärld om att själen inte är mer än några förutsägbara synapser i hjärnan och att livet är fullständigt beräkningsbart eftersom att det helt och hållet styrs av våra geners matematik. Och glappar det lite mellan teori och verklighet så stoppar man in ett piller eller två.

Jag tror visserligen på känslolivets fullständiga förklaringsbarhet, men jag tror inte att livet som helhet är fullständigt kontrollerbart och därmed finns det också utrymme för det som är större än mig, större än oss alla tillsammans, större än den största storhet hjärnan har föreställningsförmåga nog att rymma. För mig finns det paradoxalt nog en trygghet i att vissa saker konvergerar mot oändligheten. Ändå tror jag verkligen på orsak-verkan-samband i livet. Jag tror att allt har en orsak och att allt kan förklaras, men att allting ändå rymmer en magisk, mystisk dimension. För förklaringarna kan alltid gå ett steg djupare, i själva förklaringens sanning bor både en oöverträffad komplexitet och självklarhet på samma gång. Det som är sant är sant, och denna absoluta slutpunkt som samtidigt är en startpunkt är i ordets rätta bemärkelse mystisk.

Vad kon har med texten att göra? Antagligen ingenting, men eftersom jag är på ett så filosofiskt humör kan jag säkert hitta en koppling... Nej. Jag överlämnar det till läsaren.

Sjukt manligt att vara sjuk!

Det är dubbelt så svårt för kvinnor att få arbetssjukdomar godkända än män, och därmed får man en lägre ersättning från försäkringskassan. LO-tidningen har granskat försäkringskassans egen statistik. Alltså förlorar kvinnor oftare mer pengar på att bli skadade på jobbet än män.

Försäkringskassan avfärdar kvinnors arbetsskador med argumentet att det inte är vetenskapligt belagt att monotona rörelser med lätt belastning leder till förslitningsskador. Och det beror helt enkelt på att det inte forskats tillräckligt på den sortens belastning och hur det påverkar kroppen! Mäns arbeten belastar oftare kroppen hårdare, och kring detta finns det forskning (en slump?). Så försäkringskassan slipper betala för kvinnors arbetsskador så länge det inte forskas på dessa! Det är skandal! Jag blir så arg av sånt här! Kvinnor blir hela tiden dubbelbestraffade genom försummelse. I andra ledet använder man själva försummelsen som argument för att inte rätta till sin försummelse!

Sedan är det förvisso så att även kvinnor som utsätts för lika tung belastning som män i sina arbeten fortfarande har svårare att få sina skador klassade som arbetssjukdomar.

Maktens plus och minus

Nu drar det ihop sig till ett nytt blogginlägg...

Jag har tänkt mycket på män och manlighet på senaste tiden. Det är faktiskt intressant, och precis som med medelklassen (se föregående inlägg) så är ju män och manlighet en ganska osynlig företeelse. Normer har ju en tendens att hålla sig osynliga. Allt normalt är bara så det ska vara, det är avvikelsen som syns. Och det här med att manlighet är norm i vårt samhälle är ju lite krångligt, för det är ju inte norm att vara manlig om man är född till kvinna. Så vissa människor förbjuds att ens försöka nå upp till normen och bli "normala" vilket jag tror bara stärker normen faktiskt. Att normen är exklusiv och endast till för vissa stärker normens makt och normens uteslutningsfunktion.

En man uppfostras till makt, och det är intressant, för varför uppfostras vissa människor till makt överhuvudtaget? Borde inte makt vara något man får kämpa sig till med näbbar och klor, är det inte så makt fungerar? Makt är, precis som manlighet, ett intressant men svårfångat fenomen. Och makt och manlighet hör ihop. Hade vi alla kunnat se precis hur makt fungerar hade vi ju jättelätt kunnat avslöja den och göra uppror mot densamma, problem solved. Det finns en underskattad maktfaktor i att vara osynlig. Verka i det fördolda. Den osynliga handens verk. Ingen ser, ingen kan opponera sig, bara verkningarna syns och de ser ut att ha uppstått ur tomma intet.

Många gånger har jag tänkt att män faktiskt har ett underläge och det är när det gäller att lära känna sig själva. Är man intresserad av att fördjupa sin relation till sig själv (och andra människor) så är det svårare som man. Och det tror jag har mycket att göra med att makt och relationer är två diametralt motsatta funktioner. Det ena utesluter det andra, helt. Och det värsta är att dom flesta män inte ens vet att dom går miste om något. Makt är ju oerhört självuppfyllande. Tänk kungafamiljen. Vem skulle egentligen vilja ha deras liv? Upp med en hand! Inga händer i luften? Men själva vet dom inte att deras liv inte är det optimala för en människa. Eller om dom vet det så kan dom ändå inte avstå från sitt privilegerade liv och gå och söka ett friare liv. För hur kan rikedomar och lyx någonsin uppväga ofrihet? Finns det inte en inbyggd ofrihet i all makt? Och nu syftar jag på en mer själslig frihet inte materiell VALfrihet, för den ökar visserligen med mängden pengar. Men jag menar att kunna förhålla sig fritt till sig själv, att kunna ha friheten att undersöka sina egna inre utrymmen, och det går inte ihop med alltför mycket förpliktelser.

Att lära sig nya saker, speciellt om sig själv kräver en ödmjukhet, att släppa taget om prestige. Det är svårare at göra när allt man lärt sig att meningen med ens liv är makt.

Så makt begränsar det inre utrymmet, även om det yttre utrymmet utökas.
Det var dagens fundering det...

Blott Sverige Svenska utbrända har

Har vi hört den här argumentationen förut? Vad är det för poänger man försöker vinna genom att hävda att ett komplicerat fenomen endast uppträder i Sverige? Fundera på den!

Sjuk humor?

Det är ju helt jäkla genialt! Varför har ingen kommit på detta lysande förslag tidigare? I över ett decennium har Sverige brottats med höga sjukskrivningstal (säger man, men efter att ha läst SCB:s statistik är jag inte längre lika säker, det går liksom upp och ner) helt i onödan. När man bara kan låta bli att sjukskriva dom sjuka! Så enkelt. Vi bara skär bort dom sjuka ur samhällsstatistiken med Ockhams rakkniv!

Speciellt utbrända som de facto blivit sjuka av själva arbetet - de ska tvingas tillbaka till nämnda sjukdomsframkallande agens. Det är lika brilliant som att försöka bota diabetes med socker, halsfluss med Streptokocker eller feber med bastubad. Denna teori om "lika botar lika" är en teori som redan dom gamla romarna arbetade efter. (Sedan dess har vetenskapen visst gjort vissa framsteg.) Men visst, för all del, prova ni. Ni som väl aldrig själv varit utbrända, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga. Ni som inte behöver springa mellan dagis, mataffären, spisen och arbetet, oh, ni tysta ni starka ni trygga. Ni som vet hur man botar en överarbetad kvinna (för utbrändhet drabbar fler kvinnor än män).

Men vissa saker måste man tydligen vara expert för att inte förstå. T.ex. självklarheter som att sjukskrivningstiden inte kan bestämmas i förväg.
Doktorn: "- Nu kommer du att vara frisk om två månader"
Patienten: "- Tack snälle goe doktorn!"
Att bli frisk, speciellt från allvarliga och/eller kroniska sjukdomar, tar sin tid. Man är sjuk så länge man är sjuk och sen blir man frisk när man blir frisk. Men det är klart att det underlättar om man får behandling.

Jan Larsson på Socialstyrelsen, ansvarig för de nya förslagen säger i DN: "- Vi kan inte säga att vi har någon god vetenskaplig grund för några av de här riktlinjerna eftersom själva frågeställningen om arbetsförmåga är rätt ny för den medicinska vetenskapen"
Han fortsätter i SvD: "Sjukskrivning är sällan en bra behandlingsmetod. När det gäller det som man kallar utmattningssyndrom verkar det finnas ganska god enighet inom läkarkåren att sjukskrivning inte är någon bra behandlingsmetod."

Nej det tro sjutton. För visst, sjukskrivning är ingen behandling. Det trodde jag faktiskt att sjukvården visste. Men sjukskrivning är en försäkring, alltså pengar man får när man inte KAN arbeta. Hur tydligt kan jag göra detta? Är man sjuk och inte kan arbeta får man en försäkring som täcker delar av ens inkomstbortfall för att man inte ska svälta ihjäl. Att tvinga människor att arbeta trots att dom inte KAN är INTE HELLER en behandling, så jag är inte förvånad att Jan Larsson inte hittat vetenskapliga bevis för att detta på något sätt skulle hjälpa patienten.
Vad jag inte förstår är varför man inte bara behandlar patienter med utmattningsdepressioner och låter dom vara sjukskrivna tills dom är friska. Eller är det för enkelt? Nej, jag vet vad problemet är. Det är för dyrt. För utmattningsdepression är en komplex sjukdom, svårt att fixa med bara ett piller. Ofta behövs hjälp av många yrkesutövare på en gång, och tid. Tid är pengar.

Jan Larsson tycks mena att "problemet" med utbrändhet är enkelt att lösa: "- Det personen ska göra är att sluta jobba så mycket" säger han i DN. Precis som att människor bränner ut sig bara för att trotsa socialstyrelsen! Typ: "Ja, det var ju dumt av mig att jobba så mycket, det är bäst att gå tillbaka till jobbet och jobba lite mindre. Min chef är ju snäll och vi lever dans ce meilleur des mondes possibles. Varför tänkte jag inte på det innan? Tur att jag har socialstyrelsen som är så klok att den sätter mig på rätt spår här i livet!" Utbrändheten botad! Ja, det är genialt! Helt jä*la genialt!

En rak höger

eller

Alliansregeringen som intelligenstest åt svenska folket?

Bloggen "reflektioner och speglingar" tar upp en oerhört intressant text av John Bergers - "Att sudda ut det förflutna". Med precision avslöjar han det som egentligen aldrig varit hemligt: Ny-liberala, ny-konservativa och borgeliga strategier, övergripande strategier och taktiker för att reformera samhället. Men frågan som gäckar mig när jag läser texten är varför vill högerideologer reformera samhället? Vad vill dom med sina reformer? Vad är det övergripande målet?

Vänsterreformer syftar till att öka livskvaliteten för folket, för vanliga människor - och att låta standardhöjningar omfatta så många människor som bara är möjligt. Inte så konstigt att vänsterprojekt vunnit popularitet. Men högerreformer? På ytan tycks dom syfta till att göra samhället lättare att drömma sig bort i. Medan man steker hamburgare på McDonalds ska man inte känna sig hindrad av arbetsgivareavgifter, marginalskatt och a-kassa när man drömmer om att bli rik och berömd. Eftersom att vänsterideologier lever närmare verkligheten finns insikten om att oavsett hur låga skatter vi har kommer det fortfarande behövas människor som steker hamburgare och varför inte göra den sysselsättningen så trivsam som möjligt. Denna idé väcker aggression hos högerideologer. "Trivas? Vad är det för fasoner att ställa såna krav på livet? Här ska produceras och inte trivas!" Och medan man vantrivs ska man tydligen drömma.
Nej, min misstanke är att syftet med högerreformer inte handlar om att förbättra något, varken samhället eller livsvillkoren för enskilda individer (varken rika eller fattiga). Syftet med högerreformer är att göra samhället beroende av en högerstyrning. Högerreformer av ett samhälle är lite som den där första gratis dosen heroin som langaren så generöst bjuder på. Det är bara det att heroin har en del trevliga bieffekter (har jag hört) i form av ett rus. Högerpolitik för ingenting positivt med sig nånstans.

Ett sätt som vänsterideologier är en nagel i ögat på högermänniskor är att dom ser vänstersidan som driven av avundsjuka. Att det skulle vara avundsjuka och bara avundsjuka som ligger bakom hela teoribygget. Högerideologer kan kläcka ur sig saker som: "Förenklat uttryckt så är en socialliberal inte principiellt motståndare till att villaägarna i Djursholm har det bra, så länge det inte innebär att arbetarna i Borlänge får det sämre än de annars skulle ha haft det. Socialism däremot är principiella motståndare till rikedom på ett sådant sätt att det inte spelar någon roll om vissa människors rikedom faktiskt leder till välstånd även för övriga samhället. Rikedomen skall ändå bekämpas." (Citatet är hämtat från en kommentars-debatt på en blogg). Det verkar vanligt att högersidan tror att vänstersidan vill bekämpa rikedom för att vi har något principiellt emot rikedom. I själva verket är det tvärtom. Borgarna är ju dom som mest bekämpar att människor ska kunna bli rikare, iallafall fattiga människor. Att försvåra deras liv och sätta så mycket käppar i hjulet som möjligt för fattiga människor, så att de hamnar i ett evigt trälande där all tid och ork går åt till att överleva från dag till dag, spara pengar inför en eventuell framtida sjukdomsperiod, arbetslöshetsperiod eller vad det nu kan vara. Högern är ju principiellt emot att "den lilla människan" ska tro att hon är något, ska tro att hennes insats i samhället uppskattas och belönas. Den lilla människan ska göra sin plikt (= arbeta), vara glad och tacksam för denna pliktuppfyllelse och inte försöka berika sitt liv med något annat än pengar (t.ex. ledighet, harmoni, gemenskap, lycka).

Allt detta var jag smärtsamt medveten om redan, men nu när jag läser Bergers text upptäcker jag att högerideologer inte alls hymlar med att deras "reformer" syftar till att förstöra samhället, ekonomin och medborgarnas trygghetskänsla på mycket kort tid. Det är skrämmande och det är häpnadsväckande! Man börjar verkligen undra vad som pågår bakom kulisserna egentligen. Många gånger har jag ju undrat hur dum alliansregeringen egentligen kan vara när dom säger att dom vill en sak men sedan tar dom ett beslut som kommer att föra dom i motsatt riktning, men nu inser jag att det kanske inte alls handlar om dumhet. Eller ja, jag tror inte det rör sig om en gigantisk konspiration heller, snarare om en dum massa och en ideologiskt påläst kärna som "vallar" den dumma massan åt rätt håll.

Ekonomen och samhällsdebattören Ali Esbati skriver mycket intressant i Flamman om hur dagens nationalekonomi fungerar som dogmatisk troslära istället för en reflekterande vetenskaplig disciplin. När verkligheten inte uppför sig som läroboken förutspår är det ändå läroboken som har rätt och verkligheten fel. Man bortser lite lätt från den input som inte stämmer med teorierna, t.ex. att höga skatter faktiskt skapar högre tillväxt och ett effektivare samhälle än lägre skatter. Denna verklighet är omöjlig för nationalekonomer att ta till sig för dom har ju läst i sina böcker att skatter är skadligt för tillväxten och då måste det vara så. OECD-statistiken måste ha fel.

Mannen som är rädd för trygghet

Nu måste jag göra det, även om det inte är det minsta aktuellt längre. Jag kan bara inte hålla mig längre. Även om mannen för länge sedan lämnat TV-sofforna och radio-studiorna, nu måste jag skriva om David Eberhard och den nya narkomanin i Sverige: Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger - men ändå inte alls lika farligt som... TRYGGHET!!! Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!! Men smaka inte för mycket! Tryggheten blir lätt ett gift menar denna... ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT! Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen! Vad är denna så fantastiskt intellektuella man? Jo, psykiater. Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten.

Alla människor som söker trygghet i tillvaron har i själva verket panikångest, vilket är en sjukdom som botas med en rejäl dos "vet hut" och "skärp dig" enligt Eberhard. Okej, han låter inte riktigt lika 1800-tal i sin bok, men det är ändå kontentan av det han säger. Håll inte på och tramsa med säkerhetsbälten, cykelhjälm och kemikalielagstiftning. Lev lite farligt istället. Använd djungelolja fast det är giftigt och förbjudet. Var inte så j***a mesig!!! För om du är mesig så... eh... ja, då har du ju panikångest och det är en psykisk sjukdom och det är inte bra. Det liksom är inte bra för att... ja, eh... psykiatriker gillar inte sånt iallafall. Och du mår inte så bra som du tror, du mår mycket bättre om du är lite "sund" och cyklar utan cykelhjälm! För då får du en massa fördelar i ditt liv, som t.ex... ja, eh... äh! Det var ju inte det som var Davids poäng! Han ville ju bara trycka ner svenska folket lite! Han är ju trots allt psykiater!

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard - chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm - att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!! Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att "flickvännen gjort slut" eller nåt annat totalt irrelevant. Kära nån, känner jag bara. Vilken idioti, vilken inkompetens! Behöver jag påpeka det uppenbara för David - att många psykiska kriser, om dom får utveckla sig och inte uppmärksammas i tid, kan utveckla sig till mycket stora problem, både för den enskilda och för samhället. Och att ingen vettig människa söker sig till psykiatrin bara för skojs skull, bara för att man är "lite ensam", "lite missnöjd med livet" eller vill retas med Dr. Eberhard. Och om det nu skulle finnas någon människa som finner sig road av att söka psykiatrisk vård så måste ju detta vara en vansinnes-markör om något!!!

En demonregissör (regissör med demoner?) är död

Ingmar den store dog igår. Själv har jag aldrig varit så förtjust i hans verk, eller någon konst som består till huvuddelen av upphovsmannens obearbetade neuroser för den delen. Barndomstrauman, äktenskaps- och allehanda relationsproblem, allt detta får man oförtjänt bära som publik till Bergmans filmer. Och jag kan bara känna: Nej, tack! Jag har så det räcker av mitt eget. För hans filmer tillför ingenting, löser ingenting, visar inte på några insikter eller vägar ut. Dom redovisar bara eländet. Trampa runt ett varv i skiten och så tillbaks till ruta noll liksom. Man kommer ingenstans.

Själv sa han på sin ålders höst att: "– Jag har i hela mitt liv varit utomordentligt fri från medkänsla." Och det är ju en intressant insikt! Synd att den verkar kommit efter att han slutade vara verksam som konstnär, för ur den insikten hade kanske riktigt intressant konst kunnat skapas. Men det är kanske så att när man börjar jobba med sig själv så får man kanske ett mindre behov av att göra konst av eländet?

Sen kan jag inte låta bli att undra om det finns ett samband mellan att vara ofantligt framgångsrik och utomordentligt fri från medkänsla? Går det att bli lika "stor" som Bergman om man har den där medkänslan?

Borg hjärtar NATO

Förra veckans (ja, det här kommer aldrig att vara den mest uppdaterade bloggen) chock fick man när Anders Borg meddelade att han ville rekordbanta försvaret. Lite paff blev man ju - en moderat som inte bara vill ha mer polis, militär, domstol, ja, ni vet - kontrollmakt. Vad har hänt? Solsting kan det ju inte vara denna monsunregnssommar. Nej, jag tror det finns en förklaring, det finns alltid en förklaring. Moderaterna är ju starka anhängare av gamla hederliga(?) "söndra och härska"-politiken. "Först bryter vi ner, sen bygger vi upp" är det inte så dom brukar säga i internatskolornas nollningsritualer? Ett obefintligt svenskt försvar gör det ju klart mycket lättare att sammanföra Sverige med NATO. Går det inte på det ena sättet kanske det går på det andra, och för säkerhets skull kan man ju använda båda sätten samtidigt. Märkligt bara att Mikael Odenberg inte verkar vara informerad om moderaternas nya taktik. Men märkligare saker har ju hänt i politiken.

Klimatet är här för att stanna

Det finns en reklam på TV där en person får träffa sig själv i framtiden och se hur fin pensionstiden kommer att bli för att hon/han varit så duktig och sparat i ett visst pensionsförsäkringsbolag. Om den typen av tidsresor kommer att bli möjliga någon gång i framtiden kan vi börja oroa oss nu. För snart kommer vi att bli invaderade av våra barnbarns barnbarn som vill ställa oss till svars för varför vi inte agerar, varför vi med sådan nonchalans riskerar deras liv och hälsa. Vi vet vid det här laget att vi tar stora risker åt alla dessa ofödda människor, så varför struntar vi i det? Varför tar vi inte varningstecknen på allvar? Och dom är arga, dessa ättlingar, det kan jag lova. Dom får lida för saker dom inte har haft en chans att påverka själva. Men det lidandet kan vi bespara dom.

Så kanske är vårt bästa hopp att dom har så fullt upp med att överleva bara att dom inte har överskottsenergi nog att uppfinna den där tidsmaskinen och komma och ge oss det vi förtjänar.

Missa inte...

...Timmy Johnsons krönika i The Onion

Kladdkaka light

Äntligen en god kladdkaka som inte dignar av kalorier! Med en god kakao (som den rättvisemärkta kakaon på bilden) så kan kakan faktiskt mäta sig med traditionella recept. Man kan med fördel variera kakan med chili. Visste ni att chili förstärker chokladsmak? Aztekerna visste vad dom gjorde när dom hade en gnutta chili i sin variant på varm choklad.

Kladdkaka, 12 port.

3 ägg
1,5-2 dl socker (beroende på hur söt man vill ha kakan)
1 dl vetemjöl
1 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
(ca 1 tsk chili av något slag, mindre om den är starkare)
250 g kesella lätt (den med 1% fett)

Gör så här: Smörj en 21 cm form (använd en med löstagbar kant om ni tänkte skära upp snygga bitar av kakan). Blanda ihop alla ingredienser, kesellan sist. Häll smeten i formen och grädda i 200°C i 15-20 minuter. Låt kakan gärna stå i kylen över natten innan den serveras, den blir godare av att stå lite.

Tvång - ett kristet eller demokratiskt redskap?

Kristdemokraterna vill öka möjligheterna för tvångsvård inom psykvården, eller "sänka trösklarna" som dom uttrycker det med sitt mjukspråk.

Jag undrar hur man kan vara så tvärsäker på att tvångsåtgärder överhuvudtaget behövs inom psykiatrin, man har ju aldrig provat att arbeta med patienter utan att ha tvångsåtgärder som en "sista utväg". Om samma regler gällt för den somatiska vården hade man säkert också där hävdat att ett visst mått av tvång är nödvändigt för patienternas bästa. Man kunde t.ex. tvinga överviktiga patienter att banta eller genomgå gastric by-pass-operationer. Men om tvångsåtgärderna inte finns att tillgå tvingas istället vården att jobba på ett annat sätt. Man måste tänka mycket mer förebyggande och utgå från patientens behov istället för vårdgivarens.

Och hela den här debatten om att "farliga patienter måste låsas in" bygger på ett feltänk. I en rättsstat kan man inte låsa in människor i förebyggande syfte. Varkän blivande brottslingar som är psykiskt sjuka, eller blivande brottslingar som är psykiskt friska. Det kan många gånger kännas jobbigt för enskilda medborgare som är mycket rädda för att bli utsatta för våldsbrott av typen "vansinnesdåd" men det rättfärdigar inte att låsa in dom som dessa människor är rädda för. Man skulle också kunna vända på resonemanget och hävda att denna överdrivna rädsla för våldsbrott är brottsfobi och bör tvångsvårdas bort inom psykiatrin. Det är ju bara en fråga om vem som är galnast - en psykiskt sjuk människa eller en människa som är allmänt rädd för psykiskt sjuka människor?

I USA är det vanligt att domstolar ger läkare rätt att utföra ECT-behandling på patienter som motsätter sig detta. Det pågår en debatt om denna praxis och patienträttsgrupper försöker påverka makthavare att ändra lagen. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar att ECT-behandling aldrig utförs utan patientens medgivande.

Because I'm a girl

Plan International har släppt en rapport om hur det är att födas till flicka här i världen. Det är inte roligt. Många flickor föds inte alls, det fattas ungefär 100 miljoner flickor i världen p.g.a. könsriktade aborter. Flickebarn får mindre mat än pojkar. 62 miljoner flickor nekas grundskoleutbildning. Miljoner flickor gifts bort i mycket tidiga åldrar. En halv miljon kvinnor, varav 50% är under 19 år, dör i onödan varje år till följd av graviditetsrelaterade sjukdomar och dödliga förlossningar. Flickor runt om i världen arbetar mer och har därmed mindre tid till både skola och lek än pojkar.

Plan International skriver: "Diskriminering av flickor inom familjen är antagligen det svåraste problemet att komma till rätta med. Denna diskriminering är också grunden i den djupt rotade uppfattningen att flickor är på något sätt mindre värda än pojkar. Eftersom att det sker i hemmet, är det ofta dolt, och nästan omöjligt att lagstifta bort. [...] Sådan diskriminering börjar vid födseln eller tidigare, och fortsätter flickans liv igenom in i kvinnolivet. Det är underlaget som andra former av diskriminering bygger på och från detta härstammar våld, även våld i hemmet."

Live Earth - jorden lever, än ett tag

"All my life we've been at war with nature. I just pray that we loose that war."
Bill Mollison

"Klimatfrågan är vänsterns svar på kriget mot terrorismen" säger Per Gudmundson i Svenska Dagbladet. Intressant, mycket intressant. Själv ser jag "kriget mot terrorismen" som en påhittad konflikt mot en påhittad fiende. Okej, det finns några galningar som då och då kapar flygplan och sånt, och dessa terrorister passar tyvärr som handen i handsken på makthavare runt om i världen som vill tona ner demokratin och öka sin egen makt. Det finns ju dom som hävdar att Usama bin Ladins mål med att angripa USA var att få Bush att invadera länder i mellanöstern, helst Irak (jag har t.o.m sett inpelningar med bin Laden där han säger detta, så det kan inte vara helt okänt). För i kaotiska länder kan terrororganisationer lättare bygga upp sig. Om detta stämmer (jag litar aldrig 100% på vad jag får ta del av via media) skulle Bush med sin cowboy-politik i själva verket gå terroristernas ärenden, inte folkets som han hävdar. Hur kunde det bli så här? Tja... Bush var nog aldrig intresserad av så mycket annat än sin egen makt, sin egen plånbok och såna saker. Att föra krig i Irak kan t.o.m. ha varit en dimridå för att få bort medias fokus på hur dålig han var på att styra det egna landet. Hela Bush's president-tid har ju nästan uteslutande handlat om Irak-kriget, och även om det har varit en svår fråga för honom hade det varit mycket svårare för honom att styra landet utan kriget. Dessutom hade han nog aldrig fått sitta två perioder utan kriget. Den typen av alibi-politiker är lätt att utnyttja för utomstående intressen som i sjävla verket ligger i samma linje, t.ex. terroristernas intressen. Skulle klimatfrågan vara en liknande "alibi-fråga" för makthavare att spela ut sin egen agenda emot? Verkligen? Hur då?

Att klimatfrågan av högern ses som en "vänsterfråga" är på ett sätt inget oväntat men på ett annat sätt förvånansvärt dumt. Högerideologier går ju ut på att ta, inte på att ge. Kanske är givande och samarbete helt obegripliga koncept för en högerideolog, inte vet jag. Det dumma i att se klimatfrågan som "vänster" är ju att vi lever alla på jorden, oavsett politisk hemvist. Vi kan inte stifta våra egna naturlagar, hur gärna vi än vill. Att anpassa oss till de villkor vi har att leva efter här på jorden är alltså inget vänsterprojekt. Det handlar om överlevnad. Är det bara vänstermänniskor som bryr sig om sina barnbarn och framtida generationer?

Å andra sidan tror jag faktiskt att klimatfrågan bara kan lösas med vänsterns redskap - att arbeta tillsammans, att förbjuda det som är skadligt, och att riskera att stöta sig med "kapitalet" i strävan efter mänsklighetens bästa. Eftersom jag är utbildad på biologiområdet kan jag ibland förfasas över den okunniga propaganda som sprids om hur vi ska komma till rätta med problemet. Att byta till lågenergi-glödlampor, att stänga av apparater istället för att utnyttja stand-by-läget är inte fel, absolut inte, men det kommer inte att rädda planeten. Varför inte? Jo, om jag som enskild konsument förbrukar mindre fossila bränslen genom att spara energi, vad händer då i förlängningen? Jo, världsmarknadspriserna på fossila bränslen kommer att sjunka och mindre nogräknade människor kan tjäna pengar. Vi måste komma åt själva produktionen av fossila bränslen, strypa tillgången helt enkelt. Det är tillgången på fossila bränslen som förstör planeten, inte slöseriet. Det är nämligen inte bara "onödig" förbrukning av fossila bränslen som är skadlig - det är all förbrukning. Vi måste ersätta fossil energi med förnybar energi och vi måste göra det så fort som möjligt, helst igår.
Kärnkraftförespråkarna är också ett okunnigt släkte. Dom verkar tro att uran är en oändlig resurs (har vi sett det här tankefelet någonstans förut?) och dom verkar inte förstå att avfallet är bland det giftigaste människan någonsin producerat, samtidigt som det inte förändras på väldigt lång tid, vi snackar hundratusentals år! För att inte tala om att ingen vill ha mer råvaror att göra kärnvapen av i omlopp. Kärnkraft är en dum idé från vilket håll man än betraktar det. Att sedan vissa kärnkraftsförespråkare inte förstår skillnaden på koldioxidutsläpp som kommer från förnybara energikällor och koldioxidutsläpp som kommer från fossila bränslen är bara patetiskt. Koldioxid ingår i kolets kretslopp på den här planeten. Växter tar upp koldioxid ur luften när de växer, och när växterna dör (eller eldas upp, det spelar ingen roll) frisätts koldioxid till atmosfären som sedan kan tas upp av nya växande växter. Detta är ett nollsummespel och inga nya kolatomer tillförs. Problemet med fossila bränslen är att dessa utgörs av fossila växter som inte ruttnat eller förbränts utan istället lagrats i marken under miljoner år. Lite kol har hela tiden förts bort och lagrats undan utan att jämvikten rubbats, men när vi gräver upp alla dessa kolatomer och förbränner dom till koldioxid på hundra års tid, då ökar luftens halt av koldioxid dramatiskt. Alltså kan vi sätta eld på träd utan problem så länge vi ser till att mängden träd på jorden är relativt konstant, men vi kan inte elda fossila bränslen. Vi har redan sett att det blir problem så vi behöver inte utreda problemet mer, vi behöver bara sluta.

Nu ska elpriset snart chockhöjas p.g.a. handeln med utsläppsrätter som blir en dyr affär för elbolagen. I en oreglerad marknadsekonomi kommer utsläppsrätter inte leda till minskade koldioxidutsläpp eftersom att denna extra kostnad för elproducenterna endast kommer att tas ut på konsumenterna. Vi får betala ett högre pris för att elproducenterna producerar smutsig el. Men kommer producenterna få ett incitament för att producera renare el? Nej, troligtvis inte, för vinstmarginalerna blir ändå bättre om dom producerar smutsig el och tar ut utsläppsrättskostnaderna på konsumenten. Att förbjuda producenterna att producera smutsig el hade varit mycket effektivare. För då går det inte att tjäna pengar på smutsig el, och för att tjäna mer pengar måste man bygga ny ren, tillåten elproduktion.

Just nu lyssnar jag på...

The Gotan Project

Helt jäkla underbar mix av tango och elektronica! Jag är helt såld!

Har ni bara råd att köpa en enda låt på iTunes musicstore så välj "Santa Maria" från skivan "La Revancha del Tango" - den är helt fantastisk!

Jag upptäckte den här musiken när jag såg om filmen "Shall we dance" med Jennifer Lopez och Richard Gere, där den låten finns med som soundtrack. Jag fattar inte hur jag kunde missa den här låten första gången jag såg filmen. Filmen är väl rätt så söt och har sitt underhållningsvärde, men den kommer inte gå till historien direkt. Den japanska originalfilmen är mycket bättre.

Här hittade jag videon till "Santa Maria" på YouTube:

...och nu blir det barndom

"Barndomen
Den yttersta och enda domen"
Bodil Malmsten

70-talspendeln som grävde i våra barndomar har slagit över och nuförtiden är den allmänna trenden att förneka att barndomen har någon betydelse alls för våra vuxna liv. Finns då sanningen mittemellan? Det brukar man ju ta för givet när man har en pendel som svänger mellan två extremer. I det här fallet tror jag inte det. Jag tror inte 70-tals"flummarna" hade fel, kanske var det överhuvudtaget ingen enhetlig rörelse när det gällde att utforska barndomen, utan mer löst sammanhållna idéer och vissa av dessa idéer tillämpades säkert på ganska stolliga sätt. Och kanske är det så att stolligheterna är det man minns för stolligheterna är det meningsmotståndarna inte låter en glömma, för dom har inga argument, och det enda dom kan framföra är hur "knasiga" dom som tycker olika är. Men vad är egentligen stolligast - att tro att barndomen har betydelse för vuxenlivet eller att tro att det går vattentäta skott mellan olika åldrar i en och samma människas liv? Men jag har tålamod med eventuella stolligheter i barndomssökandet. Det är ju svårt att veta exakt vad man ska göra med den här kunskapen, insikterna om hur formbara vi är och hur mottagliga vi är för vår omgivning.

Jag tror på den ganska nya hjärnforskning som leder i bevis att hjärnan inte är det statiska organ vi tidigare trott, inte ett organ helt sprunget ur våra gener, utan ett förbluffande formbart organ, som har sin mest formbara period när den är som yngst. Barn ägnar all sin vakna tid åt att lära sig nya saker, varför finns det då människor som tror att barndomen inte präglar oss "särskilt mycket"? Vi lärde oss skriva, läsa, räkna och detta har vi med oss hela livet - det är ingen som ifrågasätter - men när vi lärde oss att hata oss själva, det försvinner bara av sig själv en dag när man fyller 18 och blir vuxen? Och om det inte försvinner av sig själv kan man rätta till det med lite kognitiv terapi och voilà! Case closed. Skulle vi egentligen kunna lära oss att sluta läsa, skriva och räkna, sluta KUNNA detta, bara för att vi gick några gånger hos en kognitiv psykolog? Jag tror det är att underskatta hjärnans inlärningsförmåga. Och varför skulle det vara annorlunda med våra mentala/psykiska färdigheter eller handikapp?

För den delen är jag ingen fatalist som tror att barndomen förutbestämmer allt. Jag tror vi har en mycket stark prägling med oss, men att denna prägling är meningsfull, den säger oss något, den kan lära oss något om oss själva. Vår prägling är så att säga ett landskap att vandra i, utforska, snarare än att bosätta sig i eller helt bortse ifrån. Vår prägling är helt enkelt en plats där resan kan börja!

Europeisk rasism

Ett mycket avslöjande och intressant amerikanskt reportage om Europeisk rasism så som den ter sig inom fotbollsvärlden. För mig som har noll intresse av fotboll finns en möjlighet att skaka av mig detta genom att påstå mig att detta fenomen är speciellt för just fotboll och att den här grova rasismen inte förekommer i samhället i övrigt. Men det skulle bara handla om bortförklaringar av simplaste sort. Jag är lyckligtvis inte så naiv av jag ägnar mig åt sånt.

En sak som slog mig när jag fick se detta var att jag inte har hört det minsta lilla knyst via traditionella medier om det här problemet. Ska det verkligen behövas ett amerikanskt utifrånperspektiv för att detta ska uppmärksammas?

Mentala problem i psykiatrin

Sveriges Radios "Ekot" har satsat på en särskild granskning av den svenska slutna psykiatrin och denna vecka rapporterat vad de kommit fram till. Ingen som känner någon som varit "utsatt" för svensk psykiatri kan känna sig förvånad. Kränkningar, rättsövergrepp, våld, bristande säkerhet och rutiner är en del av vardagen. Tillsynen och självtillsynen som sjukvården enligt lag ska stå under fungerar inte.

Man kan ju undra på vilken ideologisk grund den svenska psykiatrin står. Det är svårt att tro att så omfattande kränkningar skulle kunna förekomma om dom inte var sanktionerade av någon slags agenda, dold eller öppen.
Tittar man på mentalvårdens historia kan man se gemensamma linjer med kriminalvård och det rasbiologiska tänkandet. Vissa människor var helt enkelt av en sämre sort och skulle ha begränsad tillgång till att föröka sig (där kom tvånssteriliseringar in i bilden) och att beblanda sig med den bättre sorten. Att låsa in människor av sämre sort var ett sätt att "hantera problemet".

Visst kan man avfärda den historiska kopplingen med ett lätt "men nu är det ju mycket bättre", men utan denna historiska koppling - hade dessa kränkningar kunnat ha den omfattning de har idag? Var i så fall skulle detta "tankefel" uppstå? Och varför? Är det så att man tror att kränkningar ska göra patienterna friskare?

Dock verkar det som att nya friska vindar, eller ska vi kalla det brisar... blåser i åtminstone vissa bakvatten av verksamheten.

Mot stånd

Jag tycker att debatten som uppstått kring låten "Dunka mig gul och blå" av Frida visar en sak väldigt tydligt. Det är svårt att diskutera sexuell maktutövning på något annat sätt än "ja tack, ge mig mera".

Sexuell maktutövning verkar vara den enda sortens maktutövning som det inte är okej att vara motståndare mot. På något sätt har den sexuella frigörelsen skapat ett klimat där alla måste älska sex, helst mycket sex, hårt sex och porrifierat sex. Om någon någongång hittar en nackdel med sex gör man bäst i att låtsas som ingenting.
Och ändå... det är något som glappar i hela diskussionen kring den här låten.

Man söker i Fridas liv/utseende/beteende/erfarenheter efter element som kan rättfärdiga den här låten. Varför? Om låten är så bra och frigörande för "den kvinnliga sexualiteten" så skulle väl inte det behövas? Då hade den väl kunnat stå för sig själv och frigöra oss med sin egna inneboende positiva kraft? Men det ivriga sökandet i Fridas liv och personlighet visar att låten väcker frågor, och den ger inga svar, inget "råg i ryggen" åt tjejer som lyssnar. Man undrar vem som har skrivit den, i vilket syfte och varför. Låtens text står alltså inte för sig själv, den hade kunnat vara skriven av fel person och därmed fått ett helt annat budskap än som nu läses in i texten eftersom att det konstaterats att den skrivits av "rätt" person, med rätt utseende, vinstsyfte och bakgrund.

Sexuell maktutövning finns. Man kan säga att det är patriarkatets utpostering in i vårt allra mest privata och intima rum. Och lekar kring sexuell maktutövning finns. Som med alla andra lekar kan man lägga huvet på sne och le lite naivt åt det och tycka att "det är ju bara en lek", och man kan förtränga det faktum att lekar speglar verkligheten, och att lekens syfte är att lära sig något, att undersöka något, att utforska ett ämne. Så att göra sexuell maktutövning till en lek gör inte att själva fenomenet försvinner eller förminskas. Vi kan bara låtsas att det gör det.

Snoppens vägar är outgrundliga. Snoppen är en naturkraft som inte går att stoppa. Det är kvinnans plikt att skydda sig så gott det går mot den, och lyckas hon inte så skyll inte på snoppen.
Vår andra plikt är att dyrka snoppen. Att smickra den och bekräfta den. Att gulla med den och aldrig, aldrig nånsin kritisera den, smäda den eller förneka den. Stryk alltid snoppen medhårs.

Att någon skriver en låt som går ut på att dyrka och säga JA! till den manliga sexualiteten, genom att ge uttryck för en "vilja" att bli tagen på alla möjliga sätt och helst så det gör ont är inte förvånande, knappt upprörande. Men att denna låt tas emot i feministiska kretsar med öppna armar som ett bevis på kvinnlig frigjord sexualitet får mig att höja på ögonbrynen. Hur tänkte dom då? Tänkte dom på att kvinnors rätt till att själv få välja var, när och hur de ska bli slagna gula och blå måste stärkas? Jag fattar inte.

Elin A är den enda jag har läst som har skrivit bra om detta! Poäng: Manliga låtar om "fulsex" går ut på att tillfredställa sig själv, kvinnliga låtar om "fulsex" att tillfredsställa mannen! Underbart frihets- och jämställdhetsläge anno 2007!!!

Kakexperiment

Jag fick för mig att jag skulle baka småkakor med lavendel och rosmarin. "Men det smakar ju tvål" är ju den naturliga invändningen. Javisst, men god tvål! På den tiden när jag bakade mycket sockerkakor brukade jag smaksätta dessa med lavendel, och ja... vissa gillar det och andra gillar det inte. Men nu kände jag som sagt att jag ville ha små hårda lavendelkakor, så jag tog ett kakrecept och modifierade det lite. Här kommer receptet:

Lavendel- och rosmarinkakor, ca 35 st

185 g smör el. margarin
1 1/4 dl socker
1/2 dl farinsocker (eller vanligt socker)
1 ägg
4 1/4 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
ca 3 msk torkade lavendelblommor (efter smak)
ca 1 msk torkad rosmarin (efter smak)

1. Sätt ugnen på 175°C. Vispa smör, socker och ägg pösigt med en elvisp. Blanda resten av ingredienserna för sig och rör ner dessa i äggsmeten.
2. Klicka ut smeten på en plåt med bakplåtspapper med hjälp av två matskedar. Ta ungefär en matsked av smeten till varje kaka. Tänk på att kakorna flyter ut.
3. Grädda kakorna mitt i ugnen i 10-15 min tills de fått fin färg. Flytta sedan över dom till ett galler eller en tallrik att svalna.

...och hur smakade dom då? Jo, dom blev faktiskt goda, fast jag tog för mycket lavendel, så jag modifierade mängden i receptet ovan.

Rostade pinnar! mmm... jättegott!

Nu blir det reklam... (helt gratis, varsågod alla teförsäljare).
Jag testade ett nytt te - Kukicha - traditionellt japanskt rostat pinnte, och det är just det, sista skörden av tebusken, då tar man pinnar och några blad och processar dessa enligt konstens alla regler, och sen får man ett milt men ändå smakrikt te med en speciell rostad smak.

Kukicha-teet jag köpte är rättvise- och kravmärkt och saluförs av Kung Markatta men det finns nog att köpa från andra företag också.

OBS! Bilden är arrangerad. Tekoppen på bilden är en statist och har ingenting med teet i texten att göra.

Vänsterhänta - en förtryckt minoritet?

eller

Är det möjligt för majoriteten att låta bli att förtrycka minoriteter?

Niklas Schiöler har kommit ut med en bok om vänsterhänthet: "Avig eller rätt - En vänsterhänt betraktelse" som handlar om hur vänsterhänta har blivit betraktade genom historien. Sammanfattningsvis kan man säga att vänsterhänta ansetts som mer eller mindre onda, illvilliga eller sjuka och följaktligen blivit illa behandlade, och kanske först på senare tid (dom senaste 60 åren) börjar få lov att ha sin vänsterhänthet i fred.
Tydligen har det tidvis bedrivits klappjakt på vänsterhänta och de vänsterhänta som inte dödades, blev på olika vis plågade och torterade för att "omvändas" till högerhänthet. Vad som slog mig när jag hörde talas om Niklas Schiölers bok var själva fenomenet, att alla former av minoriteter verkar ha blivit utsatta för förföljelser någon gång under historien. Jag kom också till att tänka likheter mellan vänsterhänta och homosexuella. Både vänsterhänthet och homosexualitet är något man föds med, och således har båda "avvikelserna" förklarats som "fel i hjärnan", "sjukdomar" eller "avvikande hjärnfunktion". Båda grupperna får också ta emot många positiva projektioner från den icke-avvikande gruppen, t.ex. att vänsterhänta och homosexuella är mer kreativa, mer konstnärliga, mer geniala osv. Det är en intressant iakttagelse, både att ungefär samma projektioner hamnar på både vänsterhänta och homosexuella, och att det verkar finnas ett behov av att upphöja den grupp man förföljer på något sätt. Som ett slags dimridå kanske? "Nej, jag hatar inte homosexuella, dom är ju så duktiga på gardiner!" Sen undrar jag också varför det just är konstnärlighet och kreativitet som alla "avvikande" får lov att vara bra på? Varför förpassas homosexuella, vänsterhänta, svarta till konsten/musiken? Är det så att den som skapar konst låter makten vara ifred? För den typen av konstnärlighet man förknippar med avvikande grupper är inte en konstnärlighet som verkligen tillåts få status och inflytande, utan rör sig mest om håruppsättningar, gardinuppsättningar och klädmode? Eller ren underhållningsmusik i dom svartas fall.

Sen är detta historiska hat mot vänsterhänta också väldigt avslöjande för homofobin - eftersom att mot vänsterhänta kan man omöjligt hitta argument om varför det är fel att vara vänsterhänt. Inga bibliska, biologiska eller reproduktiva argument finns. Så hatet mot vänsterhänta kan bara handla om vänsterhänthets relativa ovanlighet, och eftersom homofobin har så mycket gemensamt med detta hat måste man dra slutsatsen att homofobins s.k. "argument" bara är svepskäl för att få lov att hata det ovanliga.

När detta väl är klarlagt kan man verkligen fråga sig var människans enorma behov av att förtrycka och hata minoriteter kommer ifrån. Själv tror jag att det handlar om ett uppdämt hat, ett förbjudet hat mot den starkare, dom övertaliga, dom dominerande. Eftersom det är farligt att leva ut hatet mot dom man verkligen känner hatet mot, riktas hatet istället om och drabbar den som står ensam, den som inte har majoriteten att luta sig mot. Det handlar om att ta ut sitt hat där man kan, nämligen på den som på något sätt är svagare. Läs gärna "For Your Own Good" av Alice Miller om du vill läsa mer om dessa mekanismer (hela boken är upplagd online på länken, varsågod och läs gratis).

Både Smålandsposten och DN har skrivit om boken. I DN:s artikel tycker jag mig märka en viss hånfullhet mot själva uppmärksammandet av vänsterhänta som prövad grupp.

Ett äpple räddar dagen...

Tydligen har Apple släppt Safari (webbläsar-program) för Windows nu! Detta är goda nyheter för oss som försöker utveckla applikationer för webben utan att få magsår, gråa hår och nedslitna tänder av överdriven gnissling p.g.a. Internet Explorers dåliga vilja att följa allehanda standarder.

Vi får verkligen hoppas att ytterligare alternativ (förutom t.ex. Mozilla Firefox) till Internet Explorer kommer att göra PC-användare mer benägna att använda andra webbläsare, vilket gör att vi kan hoppas på att dagen då webbstandarder verkligen är standard snart är här!

*Jippie*

Klasskultur

slott

koja

På P1:s program OBS pratade dom om borgerligheten/medelklass och dess osynlighet apropå tidsskriften Fonesis som kommit ut med ett helt temanummer om borgerlighet.

Klass intresserar mig. Född som jag är i arbetar-/underklass och förflyttad som vuxen till medelklassen borde klassamhället intressera mig. Klassamhället förresten, det är så många som säger att det sägs att det inte finns, men jag har faktiskt aldrig hört någon säga att klasser inte finns. Att inte tro att samhällsklasser finns är väl som att inte tro på månen eller nåt. Vad det däremot saknas en konsensus kring är huruvida klassamhället är av godo eller av ondo. Lovprisandet av klassamhället är helt klart på frammarsch, med "pigornas" återinförande och en allmän längtan "uppåt" i hierarkin som syns i konsumtionsmönster bl.a. Och längtar man uppåt längtar man också efter att ha människor under sig. De jag stött på som anser att klassamhället är av godo har uteslutande varit födda in i medelklassen och egentligen inte haft någon egen erfarenhet av livet i underklassen. Många människor ser bara underklassen på avstånd och glider hela livet på en helt annan bana, som är betydligt mer lättmanövrerad. Vad som också verkar utmärka människor som anser att klassamhället är av godo är en ganska oförskämd otacksamhet inför egna privilegier. En gnällig skara människor som tycker oproportionerligt synd om sig själva. Vad värre är att dom samtidigt tycker att människor i ett sämre utgångsläge än dom själva ska vara mer tacksamma för sina (obefintliga) privilegier än dom själva lyckas vara. Kort sagt, själv får dom gnälla, men människor som har sämre förutsättningar än dom ska bara hålla käften och tacksamt acceptera sin lott i livet. Märkligt.

En annan sak jag har funderat över är att det dagliga livet skiljer sig så mycket i olika samhällsklasser att man utan vidare kan prata om olika kulturer. Att byta klass är en kulturkrock. Det kan nog vara svårt att tro när man inte har upplevt det själv. Många gånger känner jag inte igen mig i vad som beskrivs som "Sverige" och "svenskt" för jag har inga rötter i medelklassen, jag har inte medelklassen i "blodet". Jag förstår inte riktigt medelklassen och kommer nog aldrig att göra det heller även om jag till slut kommer att ha tillbringat största delen av mitt liv här. Fredrik Lindströms TV-program Världens modernaste land är ett exempel på detta. Jag upplevde nästan ingen igenkänningsfaktor alls när jag tittade på detta. Men efter några avsnitt kom jag på att det beror på att Fredriks Sverige är medelklassens Sverige. Inte mitt Sverige. Jag kan mer känna igen mig i beskrivningar av "utländska" kulturer, t.ex. det man kallar hederskultur. De flesta tror nog att hederskultur är något som "invandrarna" tog till Sverige och att det inte funnits i Sverige särskilt länge. Det är naivt, men det känns antagligen lugnare att tro att en underklasskultur med våldsinslag är något osvenskt, något som egentligen inte har med "oss" att göra. Men jag känner ofta när jag t.ex. läser tidningen att skiljelinjerna mellan olika kulturer inte går vid nationsgränser eller ens gränser mellan etniska grupper, utan att dom stora kulturella skillnaderna här i världen går mellan en ägande kultur och en icke-ägande kultur. Det präglar vårt liv, vårt sätt att se på oss själva och omvärlden väldigt mycket om vi tillhör en grupp av människor som äger egendom eller om vi tillhör en grupp som inte äger någonting. Vårt förhållande till ägande påverkar varje aspekt av våra liv. I en icke-ägande grupp/släkt/kultur föder man t.ex. oftast många barn. Varje barn som föds ökar familjens chans till välstånd, eftersom att all ekonomi utgår från ett inflöde av inkomster av arbete. I icke-ägande grupper hjälps man åt att klara livhanken. I ägande kulturer är själva överlevnaden inget problem och varje kärnfamilj kan därför vara en separat ekonomisk enhet. Alltså kan kärnfamiljen vara norm endast i ett samhälle där ett ägande är vanligt eller norm. Man behöver inte heller föda många barn för att säkra familjens överlevnad i en ägande familj. Att föda många barn är dessutom ekonomiskt ofördelaktigt i en familj där det finns ett arv att förvalta. Många barn innebär att arvet delas upp på många och blir därmed mindre för den enskilde.
I icke-ägande sammanhang blir också flickornas "heder" ett viktigt fokus för hela familjen. Eftersom att flickor traditionellt sett inte har varit avlönade i sitt arbete finns det ingen inkomst att hoppas på från en ogift kvinna. En kvinna som däremot gifter sig med en man som sköter sitt arbete bidrar till familjens trygghet. Dels belastar kvinnan inte längre sina föräldar/syskon för att bli försörjd och dels kan föräldar/syskon få ekonomiskt stöd av kvinnans man.

Att födas till icke-ägande är att födas till ett försörjningsansvar åt både sina föräldrar och sina syskon. Detta försörjningsansvar skapar en speciellt sorts skuldbindning till familjen som är väldigt svår att bryta sig ur (om man ens ser den och vill bryta sig loss förståss). Ett starkt välfärdssamhälle eller "bidragssamhället" som högern kallar det, har en oerhört stor betydelse för den icke-ägande klassen. Människor som är födda in i ägande vet ingenting om hur det är att födas in i ett icke-ägande och tror att livet i stort sett är detsamma. Det är här tankefelet uppstår, för välfärdssamhället har en högst marginell betydelse för den ägande klassen, man kan ha välfärdssamhället eller inte, livet kommer att vara sig likt i vilket fall som helst. Men att montera ner välfärden har allvarliga konsekvenser, inte bara ekonomiska utan framförallt psykologiska och kulturella, för den icke-ägande klassen. Att montera ner välfärden är verkligen att leka med dessa människors liv på ett sätt som inte går att förstå om man har levt det livet. Sen vill jag bara lägga till att födas till ett ägande tror jag iofs också medför ansvar gentemot familjen - ett förvaltningsansvar som skapar en annan sorts bindning till familjen som säkert också har negativa konsekvenser för individen. Pengar gör ingen lycklig, men brist på pengar skapar olycka - och i längden också ohälsa.