...och nu blir det barndom

"Barndomen
Den yttersta och enda domen"
Bodil Malmsten

70-talspendeln som grävde i våra barndomar har slagit över och nuförtiden är den allmänna trenden att förneka att barndomen har någon betydelse alls för våra vuxna liv. Finns då sanningen mittemellan? Det brukar man ju ta för givet när man har en pendel som svänger mellan två extremer. I det här fallet tror jag inte det. Jag tror inte 70-tals"flummarna" hade fel, kanske var det överhuvudtaget ingen enhetlig rörelse när det gällde att utforska barndomen, utan mer löst sammanhållna idéer och vissa av dessa idéer tillämpades säkert på ganska stolliga sätt. Och kanske är det så att stolligheterna är det man minns för stolligheterna är det meningsmotståndarna inte låter en glömma, för dom har inga argument, och det enda dom kan framföra är hur "knasiga" dom som tycker olika är. Men vad är egentligen stolligast - att tro att barndomen har betydelse för vuxenlivet eller att tro att det går vattentäta skott mellan olika åldrar i en och samma människas liv? Men jag har tålamod med eventuella stolligheter i barndomssökandet. Det är ju svårt att veta exakt vad man ska göra med den här kunskapen, insikterna om hur formbara vi är och hur mottagliga vi är för vår omgivning.

Jag tror på den ganska nya hjärnforskning som leder i bevis att hjärnan inte är det statiska organ vi tidigare trott, inte ett organ helt sprunget ur våra gener, utan ett förbluffande formbart organ, som har sin mest formbara period när den är som yngst. Barn ägnar all sin vakna tid åt att lära sig nya saker, varför finns det då människor som tror att barndomen inte präglar oss "särskilt mycket"? Vi lärde oss skriva, läsa, räkna och detta har vi med oss hela livet - det är ingen som ifrågasätter - men när vi lärde oss att hata oss själva, det försvinner bara av sig själv en dag när man fyller 18 och blir vuxen? Och om det inte försvinner av sig själv kan man rätta till det med lite kognitiv terapi och voilà! Case closed. Skulle vi egentligen kunna lära oss att sluta läsa, skriva och räkna, sluta KUNNA detta, bara för att vi gick några gånger hos en kognitiv psykolog? Jag tror det är att underskatta hjärnans inlärningsförmåga. Och varför skulle det vara annorlunda med våra mentala/psykiska färdigheter eller handikapp?

För den delen är jag ingen fatalist som tror att barndomen förutbestämmer allt. Jag tror vi har en mycket stark prägling med oss, men att denna prägling är meningsfull, den säger oss något, den kan lära oss något om oss själva. Vår prägling är så att säga ett landskap att vandra i, utforska, snarare än att bosätta sig i eller helt bortse ifrån. Vår prägling är helt enkelt en plats där resan kan börja!