Sjukt manligt att vara sjuk!

Det är dubbelt så svårt för kvinnor att få arbetssjukdomar godkända än män, och därmed får man en lägre ersättning från försäkringskassan. LO-tidningen har granskat försäkringskassans egen statistik. Alltså förlorar kvinnor oftare mer pengar på att bli skadade på jobbet än män.

Försäkringskassan avfärdar kvinnors arbetsskador med argumentet att det inte är vetenskapligt belagt att monotona rörelser med lätt belastning leder till förslitningsskador. Och det beror helt enkelt på att det inte forskats tillräckligt på den sortens belastning och hur det påverkar kroppen! Mäns arbeten belastar oftare kroppen hårdare, och kring detta finns det forskning (en slump?). Så försäkringskassan slipper betala för kvinnors arbetsskador så länge det inte forskas på dessa! Det är skandal! Jag blir så arg av sånt här! Kvinnor blir hela tiden dubbelbestraffade genom försummelse. I andra ledet använder man själva försummelsen som argument för att inte rätta till sin försummelse!

Sedan är det förvisso så att även kvinnor som utsätts för lika tung belastning som män i sina arbeten fortfarande har svårare att få sina skador klassade som arbetssjukdomar.

Maktens plus och minus

Nu drar det ihop sig till ett nytt blogginlägg...

Jag har tänkt mycket på män och manlighet på senaste tiden. Det är faktiskt intressant, och precis som med medelklassen (se föregående inlägg) så är ju män och manlighet en ganska osynlig företeelse. Normer har ju en tendens att hålla sig osynliga. Allt normalt är bara så det ska vara, det är avvikelsen som syns. Och det här med att manlighet är norm i vårt samhälle är ju lite krångligt, för det är ju inte norm att vara manlig om man är född till kvinna. Så vissa människor förbjuds att ens försöka nå upp till normen och bli "normala" vilket jag tror bara stärker normen faktiskt. Att normen är exklusiv och endast till för vissa stärker normens makt och normens uteslutningsfunktion.

En man uppfostras till makt, och det är intressant, för varför uppfostras vissa människor till makt överhuvudtaget? Borde inte makt vara något man får kämpa sig till med näbbar och klor, är det inte så makt fungerar? Makt är, precis som manlighet, ett intressant men svårfångat fenomen. Och makt och manlighet hör ihop. Hade vi alla kunnat se precis hur makt fungerar hade vi ju jättelätt kunnat avslöja den och göra uppror mot densamma, problem solved. Det finns en underskattad maktfaktor i att vara osynlig. Verka i det fördolda. Den osynliga handens verk. Ingen ser, ingen kan opponera sig, bara verkningarna syns och de ser ut att ha uppstått ur tomma intet.

Många gånger har jag tänkt att män faktiskt har ett underläge och det är när det gäller att lära känna sig själva. Är man intresserad av att fördjupa sin relation till sig själv (och andra människor) så är det svårare som man. Och det tror jag har mycket att göra med att makt och relationer är två diametralt motsatta funktioner. Det ena utesluter det andra, helt. Och det värsta är att dom flesta män inte ens vet att dom går miste om något. Makt är ju oerhört självuppfyllande. Tänk kungafamiljen. Vem skulle egentligen vilja ha deras liv? Upp med en hand! Inga händer i luften? Men själva vet dom inte att deras liv inte är det optimala för en människa. Eller om dom vet det så kan dom ändå inte avstå från sitt privilegerade liv och gå och söka ett friare liv. För hur kan rikedomar och lyx någonsin uppväga ofrihet? Finns det inte en inbyggd ofrihet i all makt? Och nu syftar jag på en mer själslig frihet inte materiell VALfrihet, för den ökar visserligen med mängden pengar. Men jag menar att kunna förhålla sig fritt till sig själv, att kunna ha friheten att undersöka sina egna inre utrymmen, och det går inte ihop med alltför mycket förpliktelser.

Att lära sig nya saker, speciellt om sig själv kräver en ödmjukhet, att släppa taget om prestige. Det är svårare at göra när allt man lärt sig att meningen med ens liv är makt.

Så makt begränsar det inre utrymmet, även om det yttre utrymmet utökas.
Det var dagens fundering det...

Blott Sverige Svenska utbrända har

Har vi hört den här argumentationen förut? Vad är det för poänger man försöker vinna genom att hävda att ett komplicerat fenomen endast uppträder i Sverige? Fundera på den!

Sjuk humor?

Det är ju helt jäkla genialt! Varför har ingen kommit på detta lysande förslag tidigare? I över ett decennium har Sverige brottats med höga sjukskrivningstal (säger man, men efter att ha läst SCB:s statistik är jag inte längre lika säker, det går liksom upp och ner) helt i onödan. När man bara kan låta bli att sjukskriva dom sjuka! Så enkelt. Vi bara skär bort dom sjuka ur samhällsstatistiken med Ockhams rakkniv!

Speciellt utbrända som de facto blivit sjuka av själva arbetet - de ska tvingas tillbaka till nämnda sjukdomsframkallande agens. Det är lika brilliant som att försöka bota diabetes med socker, halsfluss med Streptokocker eller feber med bastubad. Denna teori om "lika botar lika" är en teori som redan dom gamla romarna arbetade efter. (Sedan dess har vetenskapen visst gjort vissa framsteg.) Men visst, för all del, prova ni. Ni som väl aldrig själv varit utbrända, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga. Ni som inte behöver springa mellan dagis, mataffären, spisen och arbetet, oh, ni tysta ni starka ni trygga. Ni som vet hur man botar en överarbetad kvinna (för utbrändhet drabbar fler kvinnor än män).

Men vissa saker måste man tydligen vara expert för att inte förstå. T.ex. självklarheter som att sjukskrivningstiden inte kan bestämmas i förväg.
Doktorn: "- Nu kommer du att vara frisk om två månader"
Patienten: "- Tack snälle goe doktorn!"
Att bli frisk, speciellt från allvarliga och/eller kroniska sjukdomar, tar sin tid. Man är sjuk så länge man är sjuk och sen blir man frisk när man blir frisk. Men det är klart att det underlättar om man får behandling.

Jan Larsson på Socialstyrelsen, ansvarig för de nya förslagen säger i DN: "- Vi kan inte säga att vi har någon god vetenskaplig grund för några av de här riktlinjerna eftersom själva frågeställningen om arbetsförmåga är rätt ny för den medicinska vetenskapen"
Han fortsätter i SvD: "Sjukskrivning är sällan en bra behandlingsmetod. När det gäller det som man kallar utmattningssyndrom verkar det finnas ganska god enighet inom läkarkåren att sjukskrivning inte är någon bra behandlingsmetod."

Nej det tro sjutton. För visst, sjukskrivning är ingen behandling. Det trodde jag faktiskt att sjukvården visste. Men sjukskrivning är en försäkring, alltså pengar man får när man inte KAN arbeta. Hur tydligt kan jag göra detta? Är man sjuk och inte kan arbeta får man en försäkring som täcker delar av ens inkomstbortfall för att man inte ska svälta ihjäl. Att tvinga människor att arbeta trots att dom inte KAN är INTE HELLER en behandling, så jag är inte förvånad att Jan Larsson inte hittat vetenskapliga bevis för att detta på något sätt skulle hjälpa patienten.
Vad jag inte förstår är varför man inte bara behandlar patienter med utmattningsdepressioner och låter dom vara sjukskrivna tills dom är friska. Eller är det för enkelt? Nej, jag vet vad problemet är. Det är för dyrt. För utmattningsdepression är en komplex sjukdom, svårt att fixa med bara ett piller. Ofta behövs hjälp av många yrkesutövare på en gång, och tid. Tid är pengar.

Jan Larsson tycks mena att "problemet" med utbrändhet är enkelt att lösa: "- Det personen ska göra är att sluta jobba så mycket" säger han i DN. Precis som att människor bränner ut sig bara för att trotsa socialstyrelsen! Typ: "Ja, det var ju dumt av mig att jobba så mycket, det är bäst att gå tillbaka till jobbet och jobba lite mindre. Min chef är ju snäll och vi lever dans ce meilleur des mondes possibles. Varför tänkte jag inte på det innan? Tur att jag har socialstyrelsen som är så klok att den sätter mig på rätt spår här i livet!" Utbrändheten botad! Ja, det är genialt! Helt jä*la genialt!

En rak höger

eller

Alliansregeringen som intelligenstest åt svenska folket?

Bloggen "reflektioner och speglingar" tar upp en oerhört intressant text av John Bergers - "Att sudda ut det förflutna". Med precision avslöjar han det som egentligen aldrig varit hemligt: Ny-liberala, ny-konservativa och borgeliga strategier, övergripande strategier och taktiker för att reformera samhället. Men frågan som gäckar mig när jag läser texten är varför vill högerideologer reformera samhället? Vad vill dom med sina reformer? Vad är det övergripande målet?

Vänsterreformer syftar till att öka livskvaliteten för folket, för vanliga människor - och att låta standardhöjningar omfatta så många människor som bara är möjligt. Inte så konstigt att vänsterprojekt vunnit popularitet. Men högerreformer? På ytan tycks dom syfta till att göra samhället lättare att drömma sig bort i. Medan man steker hamburgare på McDonalds ska man inte känna sig hindrad av arbetsgivareavgifter, marginalskatt och a-kassa när man drömmer om att bli rik och berömd. Eftersom att vänsterideologier lever närmare verkligheten finns insikten om att oavsett hur låga skatter vi har kommer det fortfarande behövas människor som steker hamburgare och varför inte göra den sysselsättningen så trivsam som möjligt. Denna idé väcker aggression hos högerideologer. "Trivas? Vad är det för fasoner att ställa såna krav på livet? Här ska produceras och inte trivas!" Och medan man vantrivs ska man tydligen drömma.
Nej, min misstanke är att syftet med högerreformer inte handlar om att förbättra något, varken samhället eller livsvillkoren för enskilda individer (varken rika eller fattiga). Syftet med högerreformer är att göra samhället beroende av en högerstyrning. Högerreformer av ett samhälle är lite som den där första gratis dosen heroin som langaren så generöst bjuder på. Det är bara det att heroin har en del trevliga bieffekter (har jag hört) i form av ett rus. Högerpolitik för ingenting positivt med sig nånstans.

Ett sätt som vänsterideologier är en nagel i ögat på högermänniskor är att dom ser vänstersidan som driven av avundsjuka. Att det skulle vara avundsjuka och bara avundsjuka som ligger bakom hela teoribygget. Högerideologer kan kläcka ur sig saker som: "Förenklat uttryckt så är en socialliberal inte principiellt motståndare till att villaägarna i Djursholm har det bra, så länge det inte innebär att arbetarna i Borlänge får det sämre än de annars skulle ha haft det. Socialism däremot är principiella motståndare till rikedom på ett sådant sätt att det inte spelar någon roll om vissa människors rikedom faktiskt leder till välstånd även för övriga samhället. Rikedomen skall ändå bekämpas." (Citatet är hämtat från en kommentars-debatt på en blogg). Det verkar vanligt att högersidan tror att vänstersidan vill bekämpa rikedom för att vi har något principiellt emot rikedom. I själva verket är det tvärtom. Borgarna är ju dom som mest bekämpar att människor ska kunna bli rikare, iallafall fattiga människor. Att försvåra deras liv och sätta så mycket käppar i hjulet som möjligt för fattiga människor, så att de hamnar i ett evigt trälande där all tid och ork går åt till att överleva från dag till dag, spara pengar inför en eventuell framtida sjukdomsperiod, arbetslöshetsperiod eller vad det nu kan vara. Högern är ju principiellt emot att "den lilla människan" ska tro att hon är något, ska tro att hennes insats i samhället uppskattas och belönas. Den lilla människan ska göra sin plikt (= arbeta), vara glad och tacksam för denna pliktuppfyllelse och inte försöka berika sitt liv med något annat än pengar (t.ex. ledighet, harmoni, gemenskap, lycka).

Allt detta var jag smärtsamt medveten om redan, men nu när jag läser Bergers text upptäcker jag att högerideologer inte alls hymlar med att deras "reformer" syftar till att förstöra samhället, ekonomin och medborgarnas trygghetskänsla på mycket kort tid. Det är skrämmande och det är häpnadsväckande! Man börjar verkligen undra vad som pågår bakom kulisserna egentligen. Många gånger har jag ju undrat hur dum alliansregeringen egentligen kan vara när dom säger att dom vill en sak men sedan tar dom ett beslut som kommer att föra dom i motsatt riktning, men nu inser jag att det kanske inte alls handlar om dumhet. Eller ja, jag tror inte det rör sig om en gigantisk konspiration heller, snarare om en dum massa och en ideologiskt påläst kärna som "vallar" den dumma massan åt rätt håll.

Ekonomen och samhällsdebattören Ali Esbati skriver mycket intressant i Flamman om hur dagens nationalekonomi fungerar som dogmatisk troslära istället för en reflekterande vetenskaplig disciplin. När verkligheten inte uppför sig som läroboken förutspår är det ändå läroboken som har rätt och verkligheten fel. Man bortser lite lätt från den input som inte stämmer med teorierna, t.ex. att höga skatter faktiskt skapar högre tillväxt och ett effektivare samhälle än lägre skatter. Denna verklighet är omöjlig för nationalekonomer att ta till sig för dom har ju läst i sina böcker att skatter är skadligt för tillväxten och då måste det vara så. OECD-statistiken måste ha fel.

Mannen som är rädd för trygghet

Nu måste jag göra det, även om det inte är det minsta aktuellt längre. Jag kan bara inte hålla mig längre. Även om mannen för länge sedan lämnat TV-sofforna och radio-studiorna, nu måste jag skriva om David Eberhard och den nya narkomanin i Sverige: Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger - men ändå inte alls lika farligt som... TRYGGHET!!! Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!! Men smaka inte för mycket! Tryggheten blir lätt ett gift menar denna... ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT! Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen! Vad är denna så fantastiskt intellektuella man? Jo, psykiater. Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten.

Alla människor som söker trygghet i tillvaron har i själva verket panikångest, vilket är en sjukdom som botas med en rejäl dos "vet hut" och "skärp dig" enligt Eberhard. Okej, han låter inte riktigt lika 1800-tal i sin bok, men det är ändå kontentan av det han säger. Håll inte på och tramsa med säkerhetsbälten, cykelhjälm och kemikalielagstiftning. Lev lite farligt istället. Använd djungelolja fast det är giftigt och förbjudet. Var inte så j***a mesig!!! För om du är mesig så... eh... ja, då har du ju panikångest och det är en psykisk sjukdom och det är inte bra. Det liksom är inte bra för att... ja, eh... psykiatriker gillar inte sånt iallafall. Och du mår inte så bra som du tror, du mår mycket bättre om du är lite "sund" och cyklar utan cykelhjälm! För då får du en massa fördelar i ditt liv, som t.ex... ja, eh... äh! Det var ju inte det som var Davids poäng! Han ville ju bara trycka ner svenska folket lite! Han är ju trots allt psykiater!

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard - chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm - att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!! Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att "flickvännen gjort slut" eller nåt annat totalt irrelevant. Kära nån, känner jag bara. Vilken idioti, vilken inkompetens! Behöver jag påpeka det uppenbara för David - att många psykiska kriser, om dom får utveckla sig och inte uppmärksammas i tid, kan utveckla sig till mycket stora problem, både för den enskilda och för samhället. Och att ingen vettig människa söker sig till psykiatrin bara för skojs skull, bara för att man är "lite ensam", "lite missnöjd med livet" eller vill retas med Dr. Eberhard. Och om det nu skulle finnas någon människa som finner sig road av att söka psykiatrisk vård så måste ju detta vara en vansinnes-markör om något!!!