Rasismen - alla ska med?

Nyss hemkommen från EfterArbetet-seminariet 'Vad ska vi göra med vänstern?' och med huvudet fullt av intryck och nya och gamla tankar i skön förening, som jag vill skynda mig att skriva ner medan dom fortfarande finns kvar.

Medverkande på seminariet var:
Nina Björk, journalist och författare
Aron Etzler, chefredaktör för Flamman
Klas Gustafsson, sociolog och författare
Andreas Malm, sociolog, författare och doktorand
Devrim Mavi, chefredaktör Arena
Örjan Nyström, författare och före detta LO-ombudsman
Petter Larsson från EfterArbetet som moderator
Och en stor publik

Det allra viktigaste intrycket för kvällen var Andreas Malms eftertryckliga varning för hatet mot muslimer (som också är titeln på en av hans böcker). Hur islamofobin hotar att skapa ett totalt haveri för hela vårt samhälle i Europa. Det finns stor risk att historien upprepar sig.
Och jag håller fullständigt med. Rasismen i allmänhet och islamofobin i synnerhet utgör ett mycket större hot mot samhället och oss "vanliga bleka kristna" än vad som någon någonstans någonsin hitintills erkänt. (Med möjligt undantag från Ali Esbati). Jag har själv tänkt tanken, så på det sättet kom inte Andreas varning som en väckarklocka. Men med Andreas Malms gedigna kunskap i ämnet fick varningen en blytyngd som jag, som sagt, aldrig hört förut. Och det skakade om mig. För visst är det sant, och blir mer och mer sant för varje dag, hur rasismen kopplar sitt grepp om oss alla.
För rasism är ingen "invandrarfråga". Inget som bara skulle beröra icke-vita, även om frågan hanteras så. Rasismen är större än så. Det finns många likheter mellan rasism och könsmaktsordningen, och därmed tror jag också det skulle vara framgångsrikt (och nödvändigt) att arbeta mot rasism på samma sätt som den feministiska kampen förts: genom att ständigt föra fram frågan, att aldrig någonsin tappa greppet om den, genom att jobba konkret med kvotering och varvade listor. Genom att ta frågan på allra största allvar.
Men jag anser att rasismen som problem skiljer sig på många punkter från patriarkatet som problem också. Jag anser att rasismen drabbar vita såväl som icke-vita på samma konkreta, kännbara sätt. Patriarkatet har vinnare och förlorare på ett annat sätt, även om man också kan påstå att männen förlorar i slutändan genom att vinna makt, status och pengar men samtidigt förlora sin själ, sitt känsloliv och sina relationer (och det senare är mycket mycket viktigare än det tidigare, så djupast sett är även män i patriarkatet förlorare). Men rasismen har inga vinnare, inte ens kortsiktigt, eller "å ena sidan, å andra sidan"-vinster. Jag anser nämligen att rasismen är, om inte ett högerprojekt på det sättet att högern uppfunnit rasismen (för så enkelt tror jag inte det är), så någonting som högern har allt att vinna på, och därmed har vanligt folk allt att förlora på rasismen. Men vita drabbas av rasismen bakvägen, på ett lurigt sätt. Rasismen är nämligen ett sätt att söndra och härska. Att ställa människor av samma klass mot varandra, att förhindra förening och solidaritet över klassgränser och att helt blanda bort klassbegreppet genom att göra om klass till ras. Rasismen drabbar alltså vita människor genom lägre löner och sämre levnadsvillkor allmänt, för vad rasismen konkret gör är att skapa en acceptans för sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, eftersom att den vita underklassen har en ännu lägre underklass under sig i den icke-vita underklassen. Och när man har fått den vita underklassen att slå neråt och koncentrera all sin kraft och energi på människorna de har under sig, istället för att sparka uppåt i samhällshierarkin, då har makten fri inkörsport i samhället. Då väntar snabb nedmontering av allt som kan monteras ner och bäras bort. Alla våra gemensamt ägda tillgångar riskerar att smygflyttas över i kapitalisternas fickor.
Rasismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kan också bli den dimridå som alla andra politiker kan dölja sina fula förehavanden bakom. Sverigedemokraterna tjänar som det dåliga exemplet, alla andra politiker blir goda och samhällsuppbyggliga i jämförelse. Och alla älskar att jämföra sig med dom.
Dessutom kan dom tjäna som undanmanöver - vi "vanliga samhällsmedborgare" och medier håller ögonen på Sverigedemokraterna, och koncentrerar oss på dom och missar därmed vad borgarna gör med vårt land.

Skolpolitiken - tro eller vetenskap?

Det är många saker som förvånar, nä, förbluffar mig. En sådan sak är hur Jan Björklund skolpolitik kan gå hem i stugorna. Det är ju uppenbart för var och en som själv gått i skolan, och alla som har rösträtt har gjort det, att mer disciplin, betyg i tidigare åldrar, utslagningssystem osv. inte gör en enda elev ett enda dugg klokare eller mer lärd (om det nu är målet med skolans verksamhet). Att Jan Björklund inte heller har vetenskapen om inlärning och kognition på sin sida kom ju knappast som en överraskning.

...och nu lite reklam!

Riksbankens ekonomipris - bättre eller sämre än en pris snus?

Är det bara jag, eller är riksbankens "nobelpris" ett skämt? Tydligen är det inte bara jag...

Årets pris tog dessutom priset i att belöna nyliberal ekonomisk ideologisk teori. Teorin om att det ska "löna sig att arbeta" är dessutom ett skämt, för vad det innebär i praktiken är att det inte ska löna sig att arbeta för stora grupper, t.ex. ungdomar, nyanlända invandrare, personer som kommer från långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning. Dessa ska "få tillträde" till arbetsmarknaden genom så låga löner så det knappast går att försörja sig på dessa, eller i ungdomarnas fall, att det inte ska gå att försörja sig, man ska bo kvar hemma. Sanningen är att man inte ömmar för varken ungdomar, långtidsarbetslösa eller någon annan som desperat behöver ett jobb. Sanningen är att man vill öka desperationen genom att sänka a-kassan, sjukförsäkringen, osv. Om det inte går att komma i närheten av att försörja sig när man inte jobbar blir människor mer benägna att ta jobb som det heller inte går att försörja sig på, men där fattigdomen åtminstone dämpas något. Och vips så har man sänkt löneläget i en hel nation.

Vad är vitsen med detta? Skapar lägre löner och mer desperata arbetssökanden fler jobb? Naturligtvis inte. Detta med att skapa fler jobb är bara en dimridå. Vad man verkligen vill skapa är högre vinster i företagen. Visst finns det en teoretisk möjlighet att lägre löner ger företagen utrymme att anställa fler, men historien visar att detta inte sker, vad som händer är att vinsterna ökar när lönerna sänks.

Men jag undrar hur nyliberala ekonomer tänker. De tycker att det är väldigt viktigt för företag att kunna gå med vinst, för det skapar starka, livsdugliga, konkurrenskraftiga företag som bidrar väldigt väldigt mycket till den gemensamma samhällsnyttan. Men privatpersoner ska inte få gå med vinst, de ska inte behöva få något över när räkningarna är betalda. Fattiga företag är dåligt för samhället, men fattiga människor är bra? Tänk om man hade tänkt tvärtom. För jag kan inte riktigt förstå varför man inte lika gärna skulle kunna säga att - äh, företagen behöver väl inte gå med vinst heller. Ju fattigare företag vi har desto mer anstränger dom sig! Och då löser dom våra världsproblem, klimatkrisen och ekonomikrisen och allting, när dom får lite piska på sig! Och om jag skulle ta och skapa en ekonomisk teori utifrån detta, att privatpersoner måste gå med så mycket vinst som möjligt och företag ska helst vara så fattiga som möjligt, så skulle vi kunna skapa politiska reformer utifrån det. Kanske skulle vi tvinga företagen att anställa dubbelt så många, utan att sänka några löner. Då hade företagen inte kunnat gå med vinst, men vi hade definitivt kunnat hälsa arbetslösheten farväl. Tror ni att min upp-och-nedvända teori får Riksbankens ekonomipris nästa år? Håll inte andan.