Mentala problem i psykiatrin

Sveriges Radios "Ekot" har satsat på en särskild granskning av den svenska slutna psykiatrin och denna vecka rapporterat vad de kommit fram till. Ingen som känner någon som varit "utsatt" för svensk psykiatri kan känna sig förvånad. Kränkningar, rättsövergrepp, våld, bristande säkerhet och rutiner är en del av vardagen. Tillsynen och självtillsynen som sjukvården enligt lag ska stå under fungerar inte.

Man kan ju undra på vilken ideologisk grund den svenska psykiatrin står. Det är svårt att tro att så omfattande kränkningar skulle kunna förekomma om dom inte var sanktionerade av någon slags agenda, dold eller öppen.
Tittar man på mentalvårdens historia kan man se gemensamma linjer med kriminalvård och det rasbiologiska tänkandet. Vissa människor var helt enkelt av en sämre sort och skulle ha begränsad tillgång till att föröka sig (där kom tvånssteriliseringar in i bilden) och att beblanda sig med den bättre sorten. Att låsa in människor av sämre sort var ett sätt att "hantera problemet".

Visst kan man avfärda den historiska kopplingen med ett lätt "men nu är det ju mycket bättre", men utan denna historiska koppling - hade dessa kränkningar kunnat ha den omfattning de har idag? Var i så fall skulle detta "tankefel" uppstå? Och varför? Är det så att man tror att kränkningar ska göra patienterna friskare?

Dock verkar det som att nya friska vindar, eller ska vi kalla det brisar... blåser i åtminstone vissa bakvatten av verksamheten.

Mot stånd

Jag tycker att debatten som uppstått kring låten "Dunka mig gul och blå" av Frida visar en sak väldigt tydligt. Det är svårt att diskutera sexuell maktutövning på något annat sätt än "ja tack, ge mig mera".

Sexuell maktutövning verkar vara den enda sortens maktutövning som det inte är okej att vara motståndare mot. På något sätt har den sexuella frigörelsen skapat ett klimat där alla måste älska sex, helst mycket sex, hårt sex och porrifierat sex. Om någon någongång hittar en nackdel med sex gör man bäst i att låtsas som ingenting.
Och ändå... det är något som glappar i hela diskussionen kring den här låten.

Man söker i Fridas liv/utseende/beteende/erfarenheter efter element som kan rättfärdiga den här låten. Varför? Om låten är så bra och frigörande för "den kvinnliga sexualiteten" så skulle väl inte det behövas? Då hade den väl kunnat stå för sig själv och frigöra oss med sin egna inneboende positiva kraft? Men det ivriga sökandet i Fridas liv och personlighet visar att låten väcker frågor, och den ger inga svar, inget "råg i ryggen" åt tjejer som lyssnar. Man undrar vem som har skrivit den, i vilket syfte och varför. Låtens text står alltså inte för sig själv, den hade kunnat vara skriven av fel person och därmed fått ett helt annat budskap än som nu läses in i texten eftersom att det konstaterats att den skrivits av "rätt" person, med rätt utseende, vinstsyfte och bakgrund.

Sexuell maktutövning finns. Man kan säga att det är patriarkatets utpostering in i vårt allra mest privata och intima rum. Och lekar kring sexuell maktutövning finns. Som med alla andra lekar kan man lägga huvet på sne och le lite naivt åt det och tycka att "det är ju bara en lek", och man kan förtränga det faktum att lekar speglar verkligheten, och att lekens syfte är att lära sig något, att undersöka något, att utforska ett ämne. Så att göra sexuell maktutövning till en lek gör inte att själva fenomenet försvinner eller förminskas. Vi kan bara låtsas att det gör det.

Snoppens vägar är outgrundliga. Snoppen är en naturkraft som inte går att stoppa. Det är kvinnans plikt att skydda sig så gott det går mot den, och lyckas hon inte så skyll inte på snoppen.
Vår andra plikt är att dyrka snoppen. Att smickra den och bekräfta den. Att gulla med den och aldrig, aldrig nånsin kritisera den, smäda den eller förneka den. Stryk alltid snoppen medhårs.

Att någon skriver en låt som går ut på att dyrka och säga JA! till den manliga sexualiteten, genom att ge uttryck för en "vilja" att bli tagen på alla möjliga sätt och helst så det gör ont är inte förvånande, knappt upprörande. Men att denna låt tas emot i feministiska kretsar med öppna armar som ett bevis på kvinnlig frigjord sexualitet får mig att höja på ögonbrynen. Hur tänkte dom då? Tänkte dom på att kvinnors rätt till att själv få välja var, när och hur de ska bli slagna gula och blå måste stärkas? Jag fattar inte.

Elin A är den enda jag har läst som har skrivit bra om detta! Poäng: Manliga låtar om "fulsex" går ut på att tillfredställa sig själv, kvinnliga låtar om "fulsex" att tillfredsställa mannen! Underbart frihets- och jämställdhetsläge anno 2007!!!

Kakexperiment

Jag fick för mig att jag skulle baka småkakor med lavendel och rosmarin. "Men det smakar ju tvål" är ju den naturliga invändningen. Javisst, men god tvål! På den tiden när jag bakade mycket sockerkakor brukade jag smaksätta dessa med lavendel, och ja... vissa gillar det och andra gillar det inte. Men nu kände jag som sagt att jag ville ha små hårda lavendelkakor, så jag tog ett kakrecept och modifierade det lite. Här kommer receptet:

Lavendel- och rosmarinkakor, ca 35 st

185 g smör el. margarin
1 1/4 dl socker
1/2 dl farinsocker (eller vanligt socker)
1 ägg
4 1/4 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
ca 3 msk torkade lavendelblommor (efter smak)
ca 1 msk torkad rosmarin (efter smak)

1. Sätt ugnen på 175°C. Vispa smör, socker och ägg pösigt med en elvisp. Blanda resten av ingredienserna för sig och rör ner dessa i äggsmeten.
2. Klicka ut smeten på en plåt med bakplåtspapper med hjälp av två matskedar. Ta ungefär en matsked av smeten till varje kaka. Tänk på att kakorna flyter ut.
3. Grädda kakorna mitt i ugnen i 10-15 min tills de fått fin färg. Flytta sedan över dom till ett galler eller en tallrik att svalna.

...och hur smakade dom då? Jo, dom blev faktiskt goda, fast jag tog för mycket lavendel, så jag modifierade mängden i receptet ovan.

Rostade pinnar! mmm... jättegott!

Nu blir det reklam... (helt gratis, varsågod alla teförsäljare).
Jag testade ett nytt te - Kukicha - traditionellt japanskt rostat pinnte, och det är just det, sista skörden av tebusken, då tar man pinnar och några blad och processar dessa enligt konstens alla regler, och sen får man ett milt men ändå smakrikt te med en speciell rostad smak.

Kukicha-teet jag köpte är rättvise- och kravmärkt och saluförs av Kung Markatta men det finns nog att köpa från andra företag också.

OBS! Bilden är arrangerad. Tekoppen på bilden är en statist och har ingenting med teet i texten att göra.

Vänsterhänta - en förtryckt minoritet?

eller

Är det möjligt för majoriteten att låta bli att förtrycka minoriteter?

Niklas Schiöler har kommit ut med en bok om vänsterhänthet: "Avig eller rätt - En vänsterhänt betraktelse" som handlar om hur vänsterhänta har blivit betraktade genom historien. Sammanfattningsvis kan man säga att vänsterhänta ansetts som mer eller mindre onda, illvilliga eller sjuka och följaktligen blivit illa behandlade, och kanske först på senare tid (dom senaste 60 åren) börjar få lov att ha sin vänsterhänthet i fred.
Tydligen har det tidvis bedrivits klappjakt på vänsterhänta och de vänsterhänta som inte dödades, blev på olika vis plågade och torterade för att "omvändas" till högerhänthet. Vad som slog mig när jag hörde talas om Niklas Schiölers bok var själva fenomenet, att alla former av minoriteter verkar ha blivit utsatta för förföljelser någon gång under historien. Jag kom också till att tänka likheter mellan vänsterhänta och homosexuella. Både vänsterhänthet och homosexualitet är något man föds med, och således har båda "avvikelserna" förklarats som "fel i hjärnan", "sjukdomar" eller "avvikande hjärnfunktion". Båda grupperna får också ta emot många positiva projektioner från den icke-avvikande gruppen, t.ex. att vänsterhänta och homosexuella är mer kreativa, mer konstnärliga, mer geniala osv. Det är en intressant iakttagelse, både att ungefär samma projektioner hamnar på både vänsterhänta och homosexuella, och att det verkar finnas ett behov av att upphöja den grupp man förföljer på något sätt. Som ett slags dimridå kanske? "Nej, jag hatar inte homosexuella, dom är ju så duktiga på gardiner!" Sen undrar jag också varför det just är konstnärlighet och kreativitet som alla "avvikande" får lov att vara bra på? Varför förpassas homosexuella, vänsterhänta, svarta till konsten/musiken? Är det så att den som skapar konst låter makten vara ifred? För den typen av konstnärlighet man förknippar med avvikande grupper är inte en konstnärlighet som verkligen tillåts få status och inflytande, utan rör sig mest om håruppsättningar, gardinuppsättningar och klädmode? Eller ren underhållningsmusik i dom svartas fall.

Sen är detta historiska hat mot vänsterhänta också väldigt avslöjande för homofobin - eftersom att mot vänsterhänta kan man omöjligt hitta argument om varför det är fel att vara vänsterhänt. Inga bibliska, biologiska eller reproduktiva argument finns. Så hatet mot vänsterhänta kan bara handla om vänsterhänthets relativa ovanlighet, och eftersom homofobin har så mycket gemensamt med detta hat måste man dra slutsatsen att homofobins s.k. "argument" bara är svepskäl för att få lov att hata det ovanliga.

När detta väl är klarlagt kan man verkligen fråga sig var människans enorma behov av att förtrycka och hata minoriteter kommer ifrån. Själv tror jag att det handlar om ett uppdämt hat, ett förbjudet hat mot den starkare, dom övertaliga, dom dominerande. Eftersom det är farligt att leva ut hatet mot dom man verkligen känner hatet mot, riktas hatet istället om och drabbar den som står ensam, den som inte har majoriteten att luta sig mot. Det handlar om att ta ut sitt hat där man kan, nämligen på den som på något sätt är svagare. Läs gärna "For Your Own Good" av Alice Miller om du vill läsa mer om dessa mekanismer (hela boken är upplagd online på länken, varsågod och läs gratis).

Både Smålandsposten och DN har skrivit om boken. I DN:s artikel tycker jag mig märka en viss hånfullhet mot själva uppmärksammandet av vänsterhänta som prövad grupp.

Ett äpple räddar dagen...

Tydligen har Apple släppt Safari (webbläsar-program) för Windows nu! Detta är goda nyheter för oss som försöker utveckla applikationer för webben utan att få magsår, gråa hår och nedslitna tänder av överdriven gnissling p.g.a. Internet Explorers dåliga vilja att följa allehanda standarder.

Vi får verkligen hoppas att ytterligare alternativ (förutom t.ex. Mozilla Firefox) till Internet Explorer kommer att göra PC-användare mer benägna att använda andra webbläsare, vilket gör att vi kan hoppas på att dagen då webbstandarder verkligen är standard snart är här!

*Jippie*

Klasskultur

slott

koja

På P1:s program OBS pratade dom om borgerligheten/medelklass och dess osynlighet apropå tidsskriften Fonesis som kommit ut med ett helt temanummer om borgerlighet.

Klass intresserar mig. Född som jag är i arbetar-/underklass och förflyttad som vuxen till medelklassen borde klassamhället intressera mig. Klassamhället förresten, det är så många som säger att det sägs att det inte finns, men jag har faktiskt aldrig hört någon säga att klasser inte finns. Att inte tro att samhällsklasser finns är väl som att inte tro på månen eller nåt. Vad det däremot saknas en konsensus kring är huruvida klassamhället är av godo eller av ondo. Lovprisandet av klassamhället är helt klart på frammarsch, med "pigornas" återinförande och en allmän längtan "uppåt" i hierarkin som syns i konsumtionsmönster bl.a. Och längtar man uppåt längtar man också efter att ha människor under sig. De jag stött på som anser att klassamhället är av godo har uteslutande varit födda in i medelklassen och egentligen inte haft någon egen erfarenhet av livet i underklassen. Många människor ser bara underklassen på avstånd och glider hela livet på en helt annan bana, som är betydligt mer lättmanövrerad. Vad som också verkar utmärka människor som anser att klassamhället är av godo är en ganska oförskämd otacksamhet inför egna privilegier. En gnällig skara människor som tycker oproportionerligt synd om sig själva. Vad värre är att dom samtidigt tycker att människor i ett sämre utgångsläge än dom själva ska vara mer tacksamma för sina (obefintliga) privilegier än dom själva lyckas vara. Kort sagt, själv får dom gnälla, men människor som har sämre förutsättningar än dom ska bara hålla käften och tacksamt acceptera sin lott i livet. Märkligt.

En annan sak jag har funderat över är att det dagliga livet skiljer sig så mycket i olika samhällsklasser att man utan vidare kan prata om olika kulturer. Att byta klass är en kulturkrock. Det kan nog vara svårt att tro när man inte har upplevt det själv. Många gånger känner jag inte igen mig i vad som beskrivs som "Sverige" och "svenskt" för jag har inga rötter i medelklassen, jag har inte medelklassen i "blodet". Jag förstår inte riktigt medelklassen och kommer nog aldrig att göra det heller även om jag till slut kommer att ha tillbringat största delen av mitt liv här. Fredrik Lindströms TV-program Världens modernaste land är ett exempel på detta. Jag upplevde nästan ingen igenkänningsfaktor alls när jag tittade på detta. Men efter några avsnitt kom jag på att det beror på att Fredriks Sverige är medelklassens Sverige. Inte mitt Sverige. Jag kan mer känna igen mig i beskrivningar av "utländska" kulturer, t.ex. det man kallar hederskultur. De flesta tror nog att hederskultur är något som "invandrarna" tog till Sverige och att det inte funnits i Sverige särskilt länge. Det är naivt, men det känns antagligen lugnare att tro att en underklasskultur med våldsinslag är något osvenskt, något som egentligen inte har med "oss" att göra. Men jag känner ofta när jag t.ex. läser tidningen att skiljelinjerna mellan olika kulturer inte går vid nationsgränser eller ens gränser mellan etniska grupper, utan att dom stora kulturella skillnaderna här i världen går mellan en ägande kultur och en icke-ägande kultur. Det präglar vårt liv, vårt sätt att se på oss själva och omvärlden väldigt mycket om vi tillhör en grupp av människor som äger egendom eller om vi tillhör en grupp som inte äger någonting. Vårt förhållande till ägande påverkar varje aspekt av våra liv. I en icke-ägande grupp/släkt/kultur föder man t.ex. oftast många barn. Varje barn som föds ökar familjens chans till välstånd, eftersom att all ekonomi utgår från ett inflöde av inkomster av arbete. I icke-ägande grupper hjälps man åt att klara livhanken. I ägande kulturer är själva överlevnaden inget problem och varje kärnfamilj kan därför vara en separat ekonomisk enhet. Alltså kan kärnfamiljen vara norm endast i ett samhälle där ett ägande är vanligt eller norm. Man behöver inte heller föda många barn för att säkra familjens överlevnad i en ägande familj. Att föda många barn är dessutom ekonomiskt ofördelaktigt i en familj där det finns ett arv att förvalta. Många barn innebär att arvet delas upp på många och blir därmed mindre för den enskilde.
I icke-ägande sammanhang blir också flickornas "heder" ett viktigt fokus för hela familjen. Eftersom att flickor traditionellt sett inte har varit avlönade i sitt arbete finns det ingen inkomst att hoppas på från en ogift kvinna. En kvinna som däremot gifter sig med en man som sköter sitt arbete bidrar till familjens trygghet. Dels belastar kvinnan inte längre sina föräldar/syskon för att bli försörjd och dels kan föräldar/syskon få ekonomiskt stöd av kvinnans man.

Att födas till icke-ägande är att födas till ett försörjningsansvar åt både sina föräldrar och sina syskon. Detta försörjningsansvar skapar en speciellt sorts skuldbindning till familjen som är väldigt svår att bryta sig ur (om man ens ser den och vill bryta sig loss förståss). Ett starkt välfärdssamhälle eller "bidragssamhället" som högern kallar det, har en oerhört stor betydelse för den icke-ägande klassen. Människor som är födda in i ägande vet ingenting om hur det är att födas in i ett icke-ägande och tror att livet i stort sett är detsamma. Det är här tankefelet uppstår, för välfärdssamhället har en högst marginell betydelse för den ägande klassen, man kan ha välfärdssamhället eller inte, livet kommer att vara sig likt i vilket fall som helst. Men att montera ner välfärden har allvarliga konsekvenser, inte bara ekonomiska utan framförallt psykologiska och kulturella, för den icke-ägande klassen. Att montera ner välfärden är verkligen att leka med dessa människors liv på ett sätt som inte går att förstå om man har levt det livet. Sen vill jag bara lägga till att födas till ett ägande tror jag iofs också medför ansvar gentemot familjen - ett förvaltningsansvar som skapar en annan sorts bindning till familjen som säkert också har negativa konsekvenser för individen. Pengar gör ingen lycklig, men brist på pengar skapar olycka - och i längden också ohälsa.

Som som som sommaren kan det aldrig bli

Nu är det sommar. Ljuset är här och värmen. Fästingarna och hela gänget som flyger runt lampan på kvällen. Det är nu som är livet. Och jag får en väldig längtan till landet, till ett ställe där hela dagen brer ut sig framför en, där man kan ligga och läsa en massa onödig litteratur. Sommaren är do nothing tid. Hela tiden.

Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt!

Glipa

Jag gillar inte glipor. Inte när gardiner glipar, inte när draperiet i klädesaffärernas provhytter glipar - och inte när hela resonemang är en enda stor glipa. Glipa mellan förnuft och önsketänkande, eller bara en stor glipa i det logiska tänkandet.

Och det här då? Jag förstår att det är tänkt som en sorts humor, men en bra tumregel när man försöker vara rolig är att det går att skämta om allting men ju allvarligare ämne man väljer desto roligare måste skämtet vara. Och det här med att "tränga igenom mediebruset" har jag aldrig förstått mig på. Men reklam-makare verkar å andra sidan inte förstå sig på konceptet "att sälja ut sig själv". Det viktiga är att tränga igenom, hur man gör det och vad man offrar för att göra det verkar inte spela någon roll.

Erik Berg har skrivit bra om MUF:s bekväma inställning till sanningen om vår planets tillstånd.

Världens godaste bröd?

Egentligen är jag ingen bakentusiast, men det här brödet har allt man kan önska sig av ett bröd: Det är lätt att baka, det är underbart gott och det är nyttigt! Jag bakar det på Berte Qvarns krav-märkta fullkornsdinkel, men man kan nog använda olika mjölsorter om man vill. Och dinkelmjölet är helt underbart att baka med, så jag kan verkligen rekommendera det. Dessutom smakar det mycket mer än andra mjölsorter och brödet blir saftigt.

Här kommer receptet:

Dinkelbröd i form

40 g färsk jäst eller 10 g torrjäst (jag använder torrjäst för det kan man ha hemma alltid, men har man ingen våg kan det vara svårt att avgöra vad som är 10 g, men det är ju 4/5 av hela mängden jäst. Det går nog bra att ta mindre jäst också, så man behöver inte vara orolig om det inte blir exakt 40 resp. 10 g)
7 dl vatten (detta behöver inte värmas till 37°C, det är bara onödigt krångligt. Ta kallt vatten direkt ur kranen bara)
1 tsk salt
1 tsk flytande honung (ta inte mer för då blir brödet sött, om du inte gillar sött bröd)
2 msk rapsolja
1 kg (ca 1,8 l) dinkelmjöl (fullkorn)
1 dl linfrö
man kan också lägga till olika saker som förhöjer brödet, te.x. rostade hasselnötter, valnötter, blötlagd torkad frukt, oliver, kryddor, det är bara att experimentera

Blanda alla torra ingredienser, även jäst om du använder torrjäst. Blanda i de våta ingredienserna och bearbeta degen med maskin (t.ex. elvispens degkrokar) i 5 minuter eller 10 minuter för hand. Se till att degen är ganska lös, blir den för hård blir brödet fortare torrt, dvs. mindre hållbart. Stjälp upp degen i två smorda brödformar, ca 1,5 liter vardera. Låt jäsa i rumstemperatur ca 2 timmar. Har man bråttom räcker det med att jäsa bröden tills de når upp till formens kant. Man kan också jäsa bröden i kylskåp över natten och grädda färdigt det på morgonen.
Grädda brödet i 220°C i ca 25 min. Stjälp ur bröden ur formarna så fort de kommer ut ur ugnen annars kan de bli lite svampiga.
Ät och njut!

Jag måste bara få visa mitt ljusträd! Jag blir så glad av det! Kopplat till en timer tänds det när solen går ner och släcks när jag går och lägger mig (eller borde gå och lägga mig)...

Jag börjar blogga!

Varför inte? Det är enda tanken med den här bloggen än så länge, och vi får väl se hur det går. Jag tänkte fylla den med en blandning av vad som intresserar mig, saker som kommer upp utan någon speciell tanke eller prestationskrav. Det är därför jag kallar bloggen "Do Nothing Day" - innehållet är tänkt att representera vad som kan hända en dag när ingenting händer. En dag då man bara flyter runt och sysslar med sånt som egentligen inte behöver göras, men får därmed utrymme att tänka tankar och känna känslor som verkligen behöver tänkas och kännas. Det kanske blir en blandning av vad jag tycker är roligt och intressant, vackert och spännande.