Påskuppropet mot sjukförsäkringar

Idag var det manifestation. Mycket bra. Jag var där. Mycket bra.

Men någonting gnagde mig på vägen hem. För stämningen var mer uppgiven än arg, och det är gott så. Bättre att protestera uppgivet än inte alls. Det som gnagde mig var mer vad som kan ligga bakom uppgivenheten. Som när talarna talade om dessa "ömmande fall" som inte alls är några enskilda fall som regeringen vill göra gällande. Dessutom sa Kristdemokraten Chatrine Ahlgren-Pålsson att: "När vi fattade beslutet så trodde vi inte att det skulle utmynna i att så många människor har fått komma i kläm och är helt förtvivlade över sin situation." Att några, ett mindre antal människor, skulle komma i kläm är tydligen acceptabelt. Mycket underlig och avslöjande formulering. Regeringen avböjde helt att kommentera dagens protester. Naturligtvis. Det är mycket lättare att vara politiker, att ha makt, om man inte gör sig alltför synlig. Människor har ett förtroende för makten, en auktoritetstro, och om man inte säger för mycket och låter människor tro det dom vill så tror dom oftast det bästa. "Så illa kan det ju ändå inte vara". Naiviteten är ett problem i många sammanhang.

Men det var inte detta som gnagde mig, utan något jag fick en känsla av när man pratade om dessa människor som just hamnat i kläm. Att man hela tiden tvångsmässigt poängterade hur mycket dessa människor ville, ja rent av längtade efter att få arbeta. Problemet var att dom inte kunde arbeta och att dom inte blev trodda.
Först hette det sjukdom, sen fick det heta ohälsa och nu heter det arbetsoförmåga, som en talare sa. I framtiden kan det heta "i behov av sysselsättning". Sjukdom får inte lov att finnas. Och framför allt ska alla arbeta, sjuk eller inte.

Varför denna ständiga poängtering av att alla älskar att arbeta, vill arbeta och vill inget hellre? Jo, jag funderade på arbetarrörelsens historia, och dess krampaktiga fasthållande vid villkor som inte längre gäller, varken för arbetare eller för världen. Världen har förändrats och när arbetarrörelsen känner av detta - att en förändring är nödvändig - väljer man att solidarisera sig med dom starka, med kapitalet, med nyliberalerna (som är kapitalets politiska gren). Istället för att kämpa för att göra livsvillkoren bättre för det där vanliga folket, arbetarna som kanske inte finns kvar i arbetarklassen längre, för att dom gjort klassresor upp i medelklassen eller bortrationaliserats när deras fabriker flyttats utomlands, eller blivit egenföretagare som hantverkare och RUT-städerskor.

Vid 1900-talets början när staten inte fanns (okej, det fanns något man kan kalla en stat, men det var endast en institution för och av den ägande klassen, resten hade ju inte ens rösträtt för böveln) fanns det heller inget samhälleligt trygghetssystem, inga lagar som skyddade vanligt folk i någon större utsträckning osv. Man fick klara sig själv. I ett sådant samhälle VAR det en moralisk plikt att arbeta. Arbetets söner (för kvinnorna var fortfarande fullkomligt osynliga, även om de arbetade lika mycket som männen i det avlönade arbetet och mångdubbelt mer i det oavlönade) kunde delas in i två grupper: De som arbetade och försörjde sin familj och de som söp och lät sina många barn svälta. Klart som fasen att det var en fråga om moral. Att arbetarrörelsen byggdes upp kring denna moralism och arbetsstolthet är inte så konstigt, men det är dags att släppa sargen för nu börjar det bli löjligt. Lyssna till Nina Björks krönika i Godmorgon Världen i P1 på samma tema.
Tanken att människan behöver sysselsättning för att t.ex. inte supa ihjäl sig passar arbetsgivarna och den ägande klassen mycket bra, och en ohelig allians kring arbetet som plikt uppstod genast. Och ju mer vi driver denna tes in absurdum desto fler slavliknande arbetsuppgifter och anställningsformer kommer att uppstå, eftersom slaveri är det ultimata lönsamma. Samtidigt blir skamligt många nödvändiga arbetsuppgifter inte gjorda för "dom har vi inte råd med". Pensionärer som inte blir tagna ut utomhus eller pratade med, barn som inte blir lekta med eller inspirerade till kreativitet, skolelever som inte blir lärda att läsa och skriva, the list goes on and on. Det är upp- och nedvända världen.

Det finns arbeten som är viktiga och värdiga, men inte alltid en självklar finansiering när skatten hela tiden ska minska sin andel av BNP. Sedan finns det faktiskt ovärdiga arbeten. Riktiga skitjobb. Men frågan kvarstår: Har vi arbetsplikt i det här landet? Och i så fall: När fick vi det? Och vill vi verkligen ha det så? När vi alla någonstans innerst inne vet att arbete inte är meningen med livet. Att vara kreativ ja. Att vara social och få tillfälle att vara kreativ tillsammans med andra ja. Men arbetet har inget egenvärde i sig själv. Det vet vi ju. Annars hade vi inte gjort något annat än diskat och tvättat hela dagarna, utan diskmaskin och tvättmaskin. För sysselsättning finns. Ingen behöver gå sysslolös om man inte vill.

Arbetarrörelsen uppstod i en tid då industrierna var nya och behövde arbetskraft. Lantbruket var ännu inte rationaliserat och behövde många händer och krökta ryggar. Att försörja sin familj (nativiteten var hög vid den här tiden, av andra anledningar än man tror, som Hans Rosling kan förklara mycket bättre än jag) på de låga lönerna var svårt, men den som inte arbetade hamnade i misär. Att arbeta och "sköta sig" (kvinnans del av detta var att sköta familjens hygien och städning, att hålla rent helt enkelt) var den högsta statusen man kunde uppnå. Tanken på att inte arbeta väckte säkert känslor av panik. Och det är på denna historiska grund vi står, men världen har förändrats. Lantbruket och industrin har rationaliserats, vi måste hitta något sätt att omfördela denna rationalisering så den inte blir till vinster för människor som verkligen kan räknas som enskilda fall. Om vinsterna kommer folket till del har folket också råd att inte arbeta, samtidigt som vi har råd att arbeta med det som är viktigt som vi nu inte har råd att arbeta med.
Vi behöver vända den här pannkakan rätt igen!

Varning för utanförskap

Jag tänkte prata lite om ord, speciellt ett ord som har stört mig länge: utanförskap. Det är nämligen ett dåligt ord när det används politiskt, som alliansen har använt det. Begreppet är så ospecifikt och kan därför användas lite hur som helst, och gör så också. Många gånger tycker jag att det används för att ge en känsla av att man bryr sig om dom som är utanför, och vill dom väl. Den som hör en moderat prata om utanförskap och själv känner sig träffad kanske får en känsla av att bli sedd, och därmed att någonting konkret kommer att göras för att upphäva utanförskapet. Medan den som uttalar ordet kan känna sig helt fri från förpliktelser, just för att man kan mena lite vad som helst. Ordet har ingen konkret innebörd.

Dessutom tycker jag att det är kränkande att sätta etiketten "utanförskap" på en annan människa. Utanförskap är en känsla, och det är kränkande att tala om för andra människor vad de ska/bör känna i en viss situation. Därmed blir ordet både manipulativt och hjärntvättande. För den som fått talat om för sig tillräckligt många gånger vad den ska känna kommer till slut att känna så.

Jag tycker att vi socialister ska vägra att använda ordet, bojkotta det medvetet helt enkelt. Och jag tycker att vi ska börja prata om fattigdom istället. Fattigdom är ingen känsla, det är inget flum, inget utpekande av någon, det är ett objektivt faktum (som det visserligen tvistas om hur det ska mätas). Visst finns det människor som frivilligt lever under existensminimum och trivs med sitt liv på alla sätt och vis - de skulle eventuellt kunna känna sig kränkta av att finna sig i att bli definierade som fattiga, med den skammen det ändå innebär. Men dessa utgör en liten minoritet av dom fattiga, och så länge man pratar om fattigdom som ett tillstånd av starkt kringskurna valmöjligheter - att de fattiga fråntagits sina valmöjligheter och många gånger också sina FN-stadgade mänskliga rättigheter, tror jag nog inte det kan uppfattas kränkande av någon. Om man frivilligt väljer att avstå från valmöjligheter är det inte ett problem. Om man mot sin vilja fråntas sina valmöjligheter är man utsatt för förtryck.

Fattigdom är dessutom ett begrepp som förpliktigar. Har man väl börjat tala om fattigdom som politiker går det inte att slippa undan, vi kan nämligen mäta om fattigdomen minskar eller ökar. Det är kanske anledningen till att så få politiker vill ta ordet i sin mun.
Och vill man prata om den maktlöshet, otrygghet och frustration fattigdomen leder till kan man använda dessa mer specifika ord, och betona att det handlar om känslor som är en följd av fattigdomen. Så man får rätt på vad som är orsak och vad som är verkan. Eftersom den som är fattig inte kan lösa de små eller stora problem som dyker upp i livet (allas våra liv, inte bara fattigas, skillnaden är bara att en icke-fattig har mer möjligheter att lösa problemen, att förebygga att problemen ens uppstår osv.). Den fattige har inte samma kontroll över sitt liv och sin situation helt enkelt och är mer utelämnad åt samhällets och andra människors goda vilja. Något som bekant kan vara väldigt nyckfullt.

När man pratar om fattigdom behöver man heller inte prata om klass, vilket också kan vara en fördel. Arbetarklassen som begrepp har blivit problematisk eftersom att i takt med att produktiviteten ökat blir arbetarklassen mer och mer en arbetslös klass, eller så uppfinner man nya i grunden onödiga och därmed per automatik förnedrande arbeten åt dem. Arbetarklassen utgör inte längre samhällets golv, det gör den grupp som av olika anledningar är förvägrade en hållbar försörjning och därmed tvingas leva i fattigdom. I denna grupp ingår både arbetande, sjuka och arbetslösa. Detta pratar ingen om. Inte högerideologer, för de ser inte gruppen arbetande som inte kan försörja sig på sin lön. Och inte vänsterideologer, för de ser gruppen sjuka och arbetslösa som tillfälligt utsatta men snart i arbete igen - för att kunna behålla arbetarklassen som begrepp. Vänstertänkarna har inte tagit till sig att vi idag har en inflationsbekämpningsstrategi som går ut på att hålla en andel av den arbetsföra befolkningen i arbetslöshet. Det medför en stor risk att det är samma människor som permanent befinner sig i den här gruppen, även om man skulle vilja att det inte fungerade så. Det är ju som bekant svårare att få arbete som arbetslös än som redan anställd. Dessutom har vi, som jag tidigare nämnde, en produktivitet som hela tiden ökar. Förr eller senare kommer detta få effekt på sysselsättningen.

Läs gärna tankesmedjan Dagens Konflikts inlägg i utanförskapsdebatten också!

Stellan fattar!

Fattar du?

Jag hittade en bra blogg!

Ville bara tipsa om den! En analyserande, klok och förklarande blogg! Jag gillar!

Vellinge kommun är problemet!

Bra sätt att sätta fingret på problemet när det gäller lågskattekommuner och deras ovilja till allmän solidaritet och solidaritet mot flyktingar i synnerhet:

Läs Vellingeborna tar våra jobb i Malmö i Expressen.

Medelklassens ständiga dilemma

eller
2000-talets "white man's burden"
eller
skriet från medelklassen

Medan jag diskade idag, något jag egentligen inte hade tid med, för jag hade ungefär tusen andra saker som också behövde göras - och en kropp och knopp som behövde vilas, lyssnade jag på podradio: P1:s Nya Vågen från den 2:a juni som handlade om självhjälpslitteraturen som väller över oss. Och som i en uppenbarelse, en ljusblixt, en insikt som jag länge velat hålla ifrån mig, stod det nu alldeles klart för mig att jo. Jag tillhör medelklassen! *ångest-skri à la Munch*
Medelklassen har länge fångat mitt intresse, men medan jag trodde att jag studerat fenomenet på håll, ungefär som en objektiv forskare, visar det sig snarare att jag hållit på med ett slags navelskåderi. Medelklassen det är ju jag!
I programmet dissekeras medelklassens instruktionsböcker, manualerna för ett lyckat medelklassliv; självhjälpsböckerna. Dessa böcker som avhandlar varje område av livet: Hur du uppfostrar dina barn, hur du TRIVS med föräldrarrollen för egen del, hur du hittar en partner, hur du bevarar gnistan, hur du förhåller dig bäst till sex, hur du upprätthåller vardagen med alla praktiska göromål, hur du skiljer dig om det är dags för det, hur du förhåller dig till dina gamla föräldrar som suger musten ur dig, hur du vårdar dina vänskapsrelationer, och för att inte tala om all litteratur som berättar hur man ska göra för att bli effektivare på jobbet i första hand, men också i privatlivet. Effektivare utan att stressa mer, märk väl, för stress är förbjudet i ett lyckat medelklass-liv, om du stressar får du skylla dig själv, om du inte mår bra får du skylla dig själv, eftersom att det är bara du som kan fixa till ditt liv! Och det finns bara individer i medelklassen, inget kollektiv. Att vara medelklass är man per definition för att man har lösgjort sig från underklass-kollektivet. Och kraven på att leva stressfritt skapar ytterligare en flod med böcker som berättar för oss hur vi ska strunta i alla försök att skapa det perfekta livet och helt lägga bort kraven vi (och omvärlden?) har på oss själva. Men att lägga bort alla krav är väl också ett krav?
Det bara slog mig att detta är medelklassens självpåtagna dilemma. Att ha en position i samhället kostar på. Den upprätthåller inte sig själv. Att ha tillägnat sig detta pinnhål, ett steg upp på samhällsstegen kräver någonting av oss för att vi inte bara ska trilla ner igen. Vi måste skapa klass hela tiden varje dag, ungefär som vi skapar kön. Att tillhöra underklassen kräver naturligtvis sitt, vilket visar sig i alla studier av hälsa och samhällsposition. Även om underklassen levt precis som medelklassen, dvs. ätit bättre, motionerat mer, rökt mindre, så hade underklassen ändå varit sjukare. Det stressar kroppen att befinna sig i underläge helt klart. (Sen kan man ju undra om det inte är lättare att leva mer hälsosamt, rent psykologiskt, när man inte har den där stressen hela tiden, så det blir ett självgenererande beteende för den som är i underläge.) Men att tillhöra medelklassen är inte helt konfliktfritt det heller, även om problemen härrör från själva arbetet med att distansera sig från underklassen, och därmed kan man ju se medelklassens problem som självpåtagna. Lite som "white man's burden". Det är så jobbigt att dominera världen!!! Man får skavsår i handen som håller i piskan!

Intressant om "finanskrisen"

Jag hittade en länk till ett intressant föredrag om vad som händer i USA:s och världens ekonomi just nu. Richard Wolff är vänsterekonom och har mycket kloka funderingar kring detta.

Nu kräks jag på borgelig media

Dom drevar på. Denna vecka: Wanja Lundby Wedin. För några veckor sedan: Den påstått antisemitiska vänstern i samband med stoppa-matchen-debatten.
Lars Westerberg var glasklar och knivskarp idag i P1:s OBS!. Han menar att eftersom liberalerna har en oåtkomlig domansställning i svensk media så blir alla debatter förvrängda. Kriget i Gaza väckte en enorm indignation, något som många ledarskribenter inte kan förstå. Vänsterns ställningstagande mot kriget har kritiserats ur många perspektiv och både anklagats för antisemitism och proportionslöshet.
Jag är så extremt trött på debattklimatet i Sverige just nu. Den självcentrerade perfektionistiska välbärgade vita medelklassen breder ut sig överallt med sina navelskåderiprojekt såsom: Samstämmig upprördhet över "livsfarliga" tillsatser i maten, renovering av bostaden för att skapa den rätta statusmarkören, sommar- respektive vintersemestrar, bröllop och fester, väskdebatter, vinkänneri och finsmakeri - ja, om det inte hade varit för den här glädjedödande lågkonjunkturen som kom emellan och skapade en liten existensiell kris så... ja, förresten, har lågkonjunkturen verkligen förändrat något? Jag vet inte. Jag vet bara att jag mår mer illa än nånsin av mediagegget.

Och det här med Wanja Lundby Wedin. Okej, det finns ingen anledning för fackliga styrelseledamöter att förhålla sig okritiskt till VD:ars fantasilöner och därmed har WLW öppnat sig för kritik från vänster. Att hon får kritik från höger bara för att hon finns, och således att högern bara väntar på att vänsterledare ska göra bort sig så att dom kan dreva och avsätta dessa för att splittra vänstern är totalt förutsägbart. (Sen kan man verkligen fråga sig vilken roll det spelar att WLW är kvinna också. Det är tydligt att media älskar att hata kvinnor mycket mer än män. Män älskar man att förlåta, gosa med, gulla med och hålla om ryggen... Jämför t.ex. behandlingen av kvinnliga resp. manliga regeringsmedlemmar hösten 2006. Inte en enda manlig lagöverträdare krävdes på avgång. Samtliga kvinnliga lagöverträdare fick gå.)
Men det värsta med WLW-debatten är att hela problemet görs till en person. Wanja Lundby Wedin ÄR problemet. Avsätter vi henne (vilket alla tycks vilja) så försvinner problemet av sig själv. Så går tongångarna, men är det den verkliga anledningen till att man vill avsätta henne? Jag får mer känslan av att man vill visa sin makt - att man kan få henne avsatt genom att dreva mot henne. Medierna har vittrat blod och kan bara inte sluta förrän bytet är fällt. För om vi ska göra en grundligare analys av problemet så inser vi att det inte kommer att hjälpa ett jäkla dugg att få WLW avsatt. Problemet är helt klart organisatoriskt. LO verkar inte riktigt veta vad man vill med sitt styrelsearbete. Vill man verkligen jobba mot VD:ars fantasilöner så måste man verkligen vara aktiv, organiserad, påläst, offensiv, tydlig och strävsam. Det räcker inte att ha en vag uppfattning om att "för höga VD-löner är nog inte så bra". För man ska ha klart för sig att det är starka krafter i samhället som strävar i motsatt riktning. VD:ars löner sätts inte på en höft, dom "blir" inte bara till fantasisummor helt slumpmässigt och nästan lite av misstag som det framställs i (borgeliga) medier just nu. Att VD:ar och andra toppchefer i en organisation tillåts ta hem en rejäl andel av vinsten handlar helt enkelt om att göra VD:n lojal med ägarna (som också vill ha vinst) istället för att vara lojal med dom anställda. För VD:ns position är en position på två stolar, det går inte att komma ifrån. Han/hon är ju själv anställd och har ingenting investerat i företaget, vilket ägarna har. Alltså måste VD:ns lön skruvas upp rejält för att ändra lojalitetsförhållandet. Och bonusdelen av lönen (som oftast faller ut oavsett vad VD:n gör eller inte) är bara ett sätt för ägarna att få igenom fantasisumman. Att lönen ser ut att innehålla en incitament-skapande del gör den bara lättare att godkänna eftersom att styrelsen tror att en del av lönen kan utebli vid dålig prestation, och det blir svårare att förstå löneavtalet, vilket också syftar till att lättare få det godkänt. Ägarna får som dom vill och styrelsen behöver egentligen inte bry sig eftersom att ingen bryr sig så länge det går bra för företaget. Det är först i svåra tider, när det ska börja sparkas folk ur företaget som skiten träffar fläkten. Men vid det laget har både ägarna och VD:n redan sugit ut det göttaste ur bolaget, vilket var planen från början. Den enda källan till motkraft mot denna rovdrift är naturligtvis facket. Facket är den enda enhet som kan ha ett genuint intresse i företaget nu för tiden när stora företag aldrig ägs av annat än anonyma, ansiktslösa ägare som lika gärna kan investera sina pengar i något annat. Det är ingen slump att det bara är företag som ägs av en person med ett personlig intresse i verksamheten är dom enda företag som går bra över konjunkturcyklerna, t.ex. IKEA. Börsbolag är juridiska personer, alltså finns dom inte i verkligheten, alltså spelar det ingen roll om dom lever eller dör. Det är bara dom anställda som bryr sig och dom har ingen makt alls. Ska facket verkligen försöka vara motkraft mot hela denna utveckling, och det finns som sagt ingen annanstans att hämta motkrafter ifrån, så måste man vara mycket mer medveten och ideologisk än man har vågat vara hitintills.

Vad jag menar är att om man ska ställa krav på facket så ska man ställa meningsfulla krav. Att kräva Lundby Wedins avgång är totalt meningslöst. Att kräva att facket blir en bråkstake som vägrar att godta att näringslivets chefer ska alliera sig med ägarna istället för de anställda är ett mycket bättre krav att ställa.

Nu är den här!!!!

Skånes enda icke-borgliga nyhetsmedia! Jag blir så glad! Det känns som att utvecklingen har vänt på nåt sätt. Eller, jag hoppas på det iallafall. Under många år blev debattklimatet bara mer och mer borgligt för varje dag, men nu kanske det inte är så längre.

Så här skriver Petter Larsson i efterarbetets första nummer som kom ut igår:

"...den politiska demokratin – att folket styr sig självt – kräver ekonomisk och social jämlikhet för att bli på riktigt"

Och den meningen sammanfattar ett icke-borgligt politiskt förhållningssätt, och den ideologiska grund som socialismen och socialdemokratin vilar på. Att demokratin, folkstyret, är den okränkbara odelbara atom som samhället byggs upp av - och att denna demokrati kräver jämlikhet för att fungera, för att överhuvdtaget vara en demokrati! Det säger sig självt: Demokrati bygger på att alla människor har samma möjligheter att utöva sina demokratiska rättigheter och skyldigheter. Om en människa befinner sig i ett ekonomiskt eller socialt underläge hamnar man i ett oundvikligt maktförhållande till dom som har överläget. Det är ganska enkelt och lätt att förstå. Så grundproblemet när borgarna vill återupprätta samhällets ojämlikheter från tiden före demokratins införande i Sverige (före 1921) är att borgarna aldrig varit så förtjusta i demokratibegreppet som dom vill låta påskina. Historien talar sitt tydliga språk.

Nu är det modernt med trianglar!

På tal om riksdagens öppnande: "Det ska löna sig bättre att arbeta." Detta mantra med vilket regeringen våldför sig på våra gemensamma resurser. Men om det ska löna sig bättre att arbeta måste lönerna vara höga. Man kan aldrig med skattelättnader kompensera för låga löner i ett samhälle, för någon gång går det inte att sänka skatterna mer. Man kan inte betala mindre än 0% skatt. Och vid skattelättnader följer lönerna med neråt om ingenting annat håller emot. I lågskatteländer hittar man orimligt låga löner. Det är ingen slump.
Så vad håller emot? Vad är golvet för våra löner? Jo, a-kassan. Detta visste vi och våra politiker så sent som på början av 90-talet, men sen glömde vi plötsligt. Hög a-kassa blev istället synonymt med bortskämdhet. Det är inte de arbetslösa som ska ställa krav, det är arbetsgivarna. De arbetslösa ska inte tro att dom är nåt, de lata oduglingarna. Att ställa krav är bortskämt om man inte är arbetsgivare, försäkringskassa, regering, allians, migrationsverk osv. You get the picture.
Men som sagt, a-kassan är faktiskt inte bara till för dom arbetslösa, om jag får komma med en påminnelse, utan är i lika hög grad till för att skapa ett lönegolv för dom som arbetar!

Så har jag också lärt mig något nytt idag (OBS! i P1 från 19/8, idag fortsatte diskussionen):
Triangulering! Det finns alltså en term för den avpolitisering som politiken på senare år blivit offer för.
Vinnande politik ska överskrida polerna mellan vänster och höger, den ska innehålla ytterligare en position som ska uppfattas som mer framskjuten, viktigare, och pekande mot framtiden. Lyckas man har man skapat en triangel av sin politik, den är både höger, vänster och någonting nytt (läs: populism). Det är som ett kinderägg! Allt på en gång, alla väljare tilltalas och ingen politiker kan motstå! (För den som såg Agenda häromdagen blev det ju väldigt tydligt att alla moderata politiker åtminstone har glömt att dom sitter i riksdagen för att representera någon eller något och inte för att ha ett jobb, göra karriär eller att det överhuvudtaget skulle handla om dom själva personligen, vilket iofs kan utsträckas till att gälla hela alliansen. När "meningsmotståndarna" inom det egna partiet skulle övertygas var det inga sakliga argument som kom upp om FRA-lagens förträfflighet, nödvändighet eller oundviklighet, utan BARA personliga argument om din och min karriär. Och det ska föreställa demokrati!!! Jag kräks!).

Den som inte triangulerar sin politik riskerar att uppfattas som bakåtsträvande och fastklamrande vid det förgågna. Modernitetens fälla återigen! Vi har varit där förr, vi har gjort saker förr bara för att det känns modernt och handlingskraftigt, som vi sedan ångrat bittert. Vi är så moderna så vi fattar inte hur otroligt förstelnat det är att vilja vara modern! Modernitet är innehållslöst. Förhoppningsvis är vi trötta på denna innehållslöshet och kräver återigen en tydlig övertygelse hos våra politiker. Och kanske börjar vi t.o.m. återigen kalla dom för folkvalda.

Testa dig själv

Så avslöjar du om du tillhör makteliten i samhället:

1. Du känner ett oemotståndligt behov av att övervaka "vanliga människor" för att se om dom är terrorister. Innerst inne är du mer rädd för "vanliga människor" än för terrorister, men detta vågar du inte ens erkänna för din terapeut/coach/mentor.

2. Du tycker att människor som har det sämre än dig själv är bortskämda, även om du inte anser att du själv är bortskämd. Det har aldrig slagit dig att detta är en tankevurpa, det känns bara fullkomligt naturligt att tänka så.

3. Du gör, om du är socialdemokrat, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, trots att du varit emot detta förslag innan det blev lag och trots att du verkligen inte behöver pengarna. Om du är anhängare av alliansen är du automatiskt för hushållsnära tjänster även om du inte riktigt vet varför. Du gör också avdraget trots att du inte behöver pengarna.

4. Du beundrar utländsk arbetskraft för deras initiativförmåga och slit även om du samtidigt tycker att det är för jävligt att svenskarna har blivit så lata att dom inte längre vill ta arbeten med så låga löner att dom inte går att leva på i Sverige och med helt omöjliga arbetstider. Själv har du förtroendearbetstid och är höginkomsttagare men du inbillar dig att du gladeligen skulle ha stått i vägkanten och sålt jordgubbar i ösregn istället för att fira midsommar med vännerna om det hade behövts för att "ta dig upp ur rännstenen". Att du själv aldrig behövt ta dig upp är någonting du aldrig tänkt på.

5. Du tror verkligen att människor blir friskare av att få indragen sjukpenning.

6. Du anser att klyftorna i samhället måste öka. Detta behövs eftersom om man tar från dom fattiga och ger till dom rika så blir dom fattiga också rikare i slutändan. Att du talar i egen sak och inte alls vurmar för dom fattiga har aldrig slagit dig. Men ibland innan du ska somna på kvällarna ligger du och tänker på trädgårdsmästaren, poolskötaren, hushållerskan, butlern, kocken, tennistränaren, chauffören och alla andra du skulle kunna ha råd att anställa om klyftorna ökade.

7. Du har svårt att skilja på fackföreningsrörelsen och kriminella organisationer som t.ex. maffian.

8. Du ogillar kollektivavtal dels p.g.a. att du instämmer med punkt 7 och dels för att ordet innehåller "kollektiv" vilket alltid ger dig dåliga associationer.

9. Du tror att moderna människor vill vara fria och individualistiska och tyngs ner av saker som förstahandskontrakt på sin bostad, fast anställning och kollektivavtal. Själv har du både fast anställning och bostadsrätt i Stockholms innerstad plus ett "litet hus på landet". (på landet = Stockholmska för "utanför Stockholm". Man kan ibland höra stockholmare tala om "mitt land", detta innebär inte att dom äger ett helt land, utan dom syftar bara på sitt lantställe)

10. Du vet inte riktigt om du ska kalla dig feminist eller om du är skeptisk till feminismen eftersom "begreppet dragits så mycket i smutsen" (av SvD:s ledarsida, som är en av dina primära informationskällor). Naturligtvis är du för jämställdhet, bara det inte går till överdrift. Kvotering är ett exempel på en sådan överdrift. Om du har varit socialist har du numera samma förhållande till socialismen.

11. Du tycker att "alla andra" är trygghetsnarkomaner och att svenska folket har förlorat förmågan att ta risker och leva farligt. Själv lever du väldigt tryggt, men du har aldrig tänkt på att du själv kanske också är en trygghetsnarkoman i så fall.

12. Du anser att Sverige löper stor risk att bli en bananrepublik och bli omsprunget av, i ditt tycke, lägre stående länder som Indien och Kina. Samtidigt är du övertygad om att Sverige måste införa politiska åtgärder som gör landet mer likt en bananrepublik. Att detta kan uppfattas som ologiskt har du aldrig tänkt på.

13. Du känner att ditt liv är som ett pussel med bitar som är helt omöjliga att foga samman. Egentligen handlar det inte om bitar utan om tid. Att man som vuxen människa i en fri demokratisk stat har fullständig bestämmanderätt över sin egen tid är heller ingenting du har reflekterat över. Du försöker ju bara hålla takten med alla andra akademiskt utbildade karriärister med småbarn i Stockholms innerstad eller motsvarande.

Känner du igen dig på en eller flera punkter tillhör du Sveriges maktelit. Du känner dig säkert förvånad, men det är en helt normal reaktion. De flesta inom makteliten är helt omedvetna om sin tillhörighet.
Det är bara att gratulera, du befinner dig på toppen av köttberget, överst i näringskedjan. Du sitter tryggt på din position och med din lön/pension/avgångsvederlag/bonus oavsett konjunkturcykel och politikers elefantpromenader i statens porslinsbutik. Från din utkikspunkt kan du se ut över alla andra människor i samhället och döma och bedöma dom efter eget tycke och smak. Ingen kan säga emot dig, inga försvarstal, ingen kritik når dig. Du har fullständigt definitionsföreträde. Det du säger uppfattas som sanning av alla andra inom makteliten och er lilla klick är i princip dom enda som har en talan.

Tips om bra radioprogram!

Missa inte ett bra inlägg av Dan Jönsson i P1:s radioprogram OBS! Dan Jönsson kommer sist i programmet.

Det är uppåt på börserna igen. Är krisen över? Nej, menar Dan Jönsson, efter att ha läst en artikelserie i den danska tidningen Information (kan det vara bl.a. den här artikeln han har läst?). Att börsen går upp i vissa segment, t.ex. i oljeaktier, är helt normalt i början av en lågkonjunktur/depression. Spekulanterna letar med ljus och lykta efter ställen där det fortfarande går att placera sina pengar utan att riskera stora förluster, alltså går det brant uppåt i dessa sektorer. Ett tag.

Lyssna på programmet! (Andra halvan, första halvan handlar om fotboll - snark!)

Vad betyder ordet bortskämd?

I nya numret av Ordfront (6/2008) finns en mycket intressant artikel av Kajsa Ekis Ekman om ungdomars situation i samhället med rubriken "Den grundlurade generationen".

"Idag är etableringsåldern - den ålder då tre fjärdedelar av en årskull har arbete - 28 år. 1990 var den 20 år."

Detta kan inte vara en effekt av ökad utbildningsgrad i befolkningen, då få eftergymnasiala utbildningar är tio år långa. (Men många politiker vill nog skylla på det).

Fler fakta:

"Hälften av alla i Sverige mellan 20 och 27 år har inget eget boende, och hälften av alla under 26 år har tidsbegränsat arbete."

"Det är ett moment 22. Unga får inte långvariga anställningar, alltså går många inte med i facket, och är de inte med i facket har de ingen grund att stå på för att kunna kräva fasta jobb."

Ja, och med en sådan situation behöver den borgliga regeringen bara höja fackföreningsavgifterna marginellt för att få ett stort bortfall av organiserade. Man har bara öppna dörrar att slå in.
Det är här jag ser fackets misslyckande. För att kunna vara ett effektivt fackförbund måste man också kämpa för arbetare utanför det egna förbundet. Annars håller det inte. Annars får man aldrig in folk i sitt förbund. Arbetsmarknaden har förändrats sedan 1800-talet då fackföreningsrörelsen uppstod. Men på den tiden fanns det bara osäkra anställningar. Ingen uppsägningstid, inga projektanställningar ens en gång. Hur löste man problemen då?

Idag tror jag man måste lösa problemen genom att se dom till att börja med. Hur ser situationen ut för en människa med s.k. "lös anknytning till arbetsmarknaden"? Jo, man har lite olika jobb, för lite olika arbetsgivare, i lite olika branscher som representeras av lite olika fackförbund. Fackföreningsrörelsen är helt och hållet anpassad till heltidsarbete, till fasta anställningar osv. men det är ju helt snett. Fast anställning är som sagt ett mål för facken att arbeta mot, men man kan inte anpassa hela sin verksamhet efter en verklighet som inte finns, vad händer med dom människor som inte redan uppnått målet? Var ska dom vända sig för att få hjälp att nå detta mål?
På något sätt tror jag att det antingen måste uppstå ett fackförbund som lägger sig på tvären över alla branscher och organiserar alla dom som inte har fast heltidsanställning, eller så måste fackföreningarna hitta sätt att förenkla medlemskapet för denna grupp inom ramarna för det som redan finns. Ett exempel är medlemsavgiften som varierar enligt inkomst. Det är väldigt krångligt för löst anställda som har olika inkomst från månad till månad. I princip måste man kontakta sitt fackförbund varje månad och ändra inkomstuppgifterna. Vem orkar det? Då får man också en känsla av att facket inte är till för såna som mig.

Att inte ha fast arbete för också med sig att det är svårare att få förstahandkontrakt på lägenheter, och andrahandshyror är oftast dyrare. Det är dyrt att vara fattig.
Man behöver inte ha hög IQ för att begripa att detta sänker nativiteten. Enligt en sifo-undersökning skulle 300.000 svenskar mellan 18 och 40 år skaffat barn om dom bara hade en annan bostad.

"Nittiotalet var en otrygghetschock för ungdomsgenerationen" skriver Joachim Vogel i SCB-rapporten Ungdomars etablering.

Om nittiotalet var en otrygghetschock för den unga generationen gick 40-talisterna oskadda eller rikare ur detta decennium. För första gången i historien går utvecklingen bakåt: De äldre blir friskare och de unga sjukare. De unga är idag fattigare, mindre politiskt representerade och har svårare att etablera sig än tidigare generationer! Detta är anmärkningsvärt!!!

Ändå tas ungdomars signaler om missförhållandena som "gnäll". Ungdomar är "bortskämda" när dom hostar till om rättigheter och irriterar sig på försämrade villkor. För något större ungdomsuppror har vi ännu inte sett. De har anledning att göra uppror men fogar sig. Kan det bero på den extremt individualistiska tidsandan som fostrat dessa människor från 80-talet och framåt? Vi ska avstå våra rättigheter i utbyte mot att få en chans att lyckas stort - att bli mångmiljonär, rikskändis och framgångssaga. Människor som råkat dra vinstlotter har ingen förståelse för dom som vill ha sin insats tillbaka, som vill leva sitt "lilla" liv - men med trygghet.

Sen finns också den här vanliga vanföreställningen att fast jobb och förstahandskontrakt är något som håller en mer fast än ett otryggare liv. Många påstår att dom inte vill etablera sig för man vill inte ha samma jobb och bostad hela livet. Men här har verkligen den nyliberala hjärntvätten lyckas. Det är precis samma grej som när arbetsgivare påstår (och lyckas lura dom anställda till att tro) att dom inte vill skriva på kollektivavtalet för att dom vill erbjuda sina anställda något bättre. Att ha ett förstahandskontrakt på en lägenhet är en trygghet, men det innebär inte att man inte får lov att flytta. En fast anställning är en trygghet som det går alldeles utmärkt att säga upp sig ifrån.
Det är snarare tvärtom: Det är när det finns få fasta anställningar och få hyresrätter att få förstahandskontrakt till som den nyliberala skräcken om brist på valfrihet blir verklighet. Vem vågar säga upp sig från en fast tjänst eller säga upp ett förstahandskontrakt när det aldrig kommer att komma en sådan chans igen?

Diskriminerings rötter

Jag hörde om en mycket intressant avhandling idag på radion. Den handlar om diskriminering. Tidigare har man försökt att förklara fenomenet diskriminering med att folk har fördomar, och om man bara kommer åt dessa fördomar så kommer man också att kunna slippa diskriminering. Att diskriminering skulle vara ett kunskapsproblem och kan åtgärdas med gammalt hederligt upplysningsarbete.

Men nu visar Alexandra Snellman i sin avhandling att våra värderingar faktiskt påverkar minst lika mycket som våra fördomar. Nämligen om vi tycker det är bra att samhället är hierarkiskt ordnat eller om vi tycker att det är fel. Det är ju ingen fördom att tycka att vissa människor är mer värda än andra, utan en värdering.

Avhandlingen visar att tycker man att vissa människor ska dominera över andra människor så kommer man också själv att återskapa detta tänkande i sina möten med sina medmänniskor, genom att diskriminera människor som man anser tillhör grupper med lägre prestige, längre ner i hierarkin.

Det intressanta var också att det visade sig att ju högre upp man själv befinner sig i samhällets hierarki för tillfället eller ju högre upp i hierarkin man blivit född en gång desto mer lojal är man med den hierarkiska uppdelningen av människor. Det förklarar en hel del av t.ex. hur vårt rättsväsende fungerar så illa som det gör. Att det är så mycket lättare att bli trodd när man har en hög samhällsställning jämfört med en låg, när man är man jämfört med kvinna osv.

Bojkotta Videomix

Läs detta och bojkotta sedan Videomix tills de skriver på kollektivavtal!

Jag blir så trött!!! (att jag inte ens kan hitta på en bättre titel)

Medan jag diskade igår stod radion på. P1 som vanligt. Den här gången "Plånboken" och där intervjuade man Gudrun Sjödén, ni vet hon med kläderna. Tydligen går det väldigt bra för Gudrun Sjödén, man håvar in pengar, därav anledningen till intervjun. Sjödén fick utrymme att lägga ut texten om hur omsorgsfulla dom är mot miljön och hur viktigt det är att se till att dom som jobbar på fabrikerna som tillverkar deras kläder har det bra, en bra arbetsmiljö osv. Det lät väldigt mycket som att helgonglorian var tänd. Men sen kom dom in på hur företaget behandlar sina anställda här i Sverige och jag höll på att fullständigt tappa hakan när jag fick höra att i Sverige följer man inte kollektivavtalen, för Gudrun Sjödén tror inte att "människor nuförtiden vill vara kollektiva, man vill ju bli sedd som individ". SUCK!!! Vad är det för ständig klappjakt på facket, jag FÖRSTÅR inte!!! Hade vi inte haft kollektivavtal i Sverige, eller rättare sagt, om kollektivavtalen fortsätter att urholkas av arbetsgivare som Gudrun Sjödén kommer vi att hamna i ett läge där arbetsmarknaden måste regleras i lag. Och det är på alla sätt ett sämre alternativ. Snacka om kollektiv lösning. I länder där arbetsmarknaden lag-regleras har ju byggjobbare exakt samma villkor som discjockeys. Kollektivavtal är de facto en mer individuell lösning än alla alternativ, vi skulle kanske döpa om dom till individualavtal så även trögtänkta människor fattar detta.

En annan nackdel med att reglera arbetsmarknaden i lag är att riksdag och regering får mer makt över våra liv! Starka fackföreningar blir som en utmärkt motvikt och demokratisk maktfördelning. Sedda i detta ljus blir inte fackföreningar några gulliga små intresseklubbar längre, som fotoföreningen (som man kan vara med i om man är intresserad av foto och som inte ska ha nån rätt att utöva sanktioner mot någon), utan en institution i samhället som behövs för att inte all makt ska koncentreras till lagstiftande församlingar.

Det enda jag inte förstår är varför människor inte förstår detta? Varför Gudrun Sjödén inte förstår att facket inte är hennes fiende, att det ligger i högsta grad i fackets intresse att hjälpa henne att utveckla sitt företag, både till en mer demokratisk organisation och till ett företag som går bra rent ekonomiskt! SUCK!

Mindre till sjuka mer till friska

Dagens feltänk från vår statsminister.

Han säger bl.a:
"Vi lyckas inte ha höga välfärdsambitioner med fler som blir äldre samtidigt som vi har 20% av den arbetsföra generation utanför arbetsmarknaden." (Inte exakt citat, men nära nog.)

Helt allvarligt, det låter som att Reinfeldt tycker att det är ett problem att vi har hög medellivslängd i Sverige. I ett land där man kan stanna hemma från jobbet för att möjligheten finns, behöver man inte arbeta tills man stupar, och vi får högre livslängd. Det kan hända att friska människor lever lika länge i Sverige som i andra västländer, men att sjuka människor lever längre, eftersom att de inte behöver vara både sjuka och arbeta ändå, utan att man kan ta det lugnt. Det låter som att regeringen hellre skulle se att sjuka människor dog lite tidigare.

Han svänger sig med en massa siffror som det ärligt talat låter som att han inte själv förstår. Vi har arbetat 5% mer under det senaste året (totalt i Sverige alltså) säger Reinfeldt. Okej, men det är högkonjunktur nu. Så? Är det ovanligt att det arbetas mer i högkonjunkturer där det är brist på arbetskraft, jämfört med lågkonjunktur där arbetslösheten går upp. Är detta inte naturliga svängningar i alla ekonomier? Jag vet inte riktigt var Fredrik vill komma genom att ta upp den här siffran, men jag vill bara påpeka att jag inte tror att han förstår vad det är han säger.

I aktuellt sa statsministern att "I världens friskaste land har vi världens högsta sjukskrivningstal" eller något i den stilen. Jag vet inte vad han menar med att Sverige är världens friskaste land, men jag kan tro att det har ett samband med att vi har möjlighet att vara hemma istället för att jobba, och låta sjukdomar läka ut. Kom ihåg att långtidssjukskrivningar är en liten del av alla sjukskrivningar, och alla befolkningar har kroniskt sjuka.

Människor fyllda av hat är inte intresserade sanningen brukar det ju heta. Kanske gäller samma sak för människor fyllda av ideologi. Och kanske springer all fanatisk ideologi ur ett hat. Det verkar dock som att medelklass-hat är mer tyglat, väluppfostrat och otydligt. Inte lika lätt att se som just hat.

Klasskultur

slott

koja

På P1:s program OBS pratade dom om borgerligheten/medelklass och dess osynlighet apropå tidsskriften Fonesis som kommit ut med ett helt temanummer om borgerlighet.

Klass intresserar mig. Född som jag är i arbetar-/underklass och förflyttad som vuxen till medelklassen borde klassamhället intressera mig. Klassamhället förresten, det är så många som säger att det sägs att det inte finns, men jag har faktiskt aldrig hört någon säga att klasser inte finns. Att inte tro att samhällsklasser finns är väl som att inte tro på månen eller nåt. Vad det däremot saknas en konsensus kring är huruvida klassamhället är av godo eller av ondo. Lovprisandet av klassamhället är helt klart på frammarsch, med "pigornas" återinförande och en allmän längtan "uppåt" i hierarkin som syns i konsumtionsmönster bl.a. Och längtar man uppåt längtar man också efter att ha människor under sig. De jag stött på som anser att klassamhället är av godo har uteslutande varit födda in i medelklassen och egentligen inte haft någon egen erfarenhet av livet i underklassen. Många människor ser bara underklassen på avstånd och glider hela livet på en helt annan bana, som är betydligt mer lättmanövrerad. Vad som också verkar utmärka människor som anser att klassamhället är av godo är en ganska oförskämd otacksamhet inför egna privilegier. En gnällig skara människor som tycker oproportionerligt synd om sig själva. Vad värre är att dom samtidigt tycker att människor i ett sämre utgångsläge än dom själva ska vara mer tacksamma för sina (obefintliga) privilegier än dom själva lyckas vara. Kort sagt, själv får dom gnälla, men människor som har sämre förutsättningar än dom ska bara hålla käften och tacksamt acceptera sin lott i livet. Märkligt.

En annan sak jag har funderat över är att det dagliga livet skiljer sig så mycket i olika samhällsklasser att man utan vidare kan prata om olika kulturer. Att byta klass är en kulturkrock. Det kan nog vara svårt att tro när man inte har upplevt det själv. Många gånger känner jag inte igen mig i vad som beskrivs som "Sverige" och "svenskt" för jag har inga rötter i medelklassen, jag har inte medelklassen i "blodet". Jag förstår inte riktigt medelklassen och kommer nog aldrig att göra det heller även om jag till slut kommer att ha tillbringat största delen av mitt liv här. Fredrik Lindströms TV-program Världens modernaste land är ett exempel på detta. Jag upplevde nästan ingen igenkänningsfaktor alls när jag tittade på detta. Men efter några avsnitt kom jag på att det beror på att Fredriks Sverige är medelklassens Sverige. Inte mitt Sverige. Jag kan mer känna igen mig i beskrivningar av "utländska" kulturer, t.ex. det man kallar hederskultur. De flesta tror nog att hederskultur är något som "invandrarna" tog till Sverige och att det inte funnits i Sverige särskilt länge. Det är naivt, men det känns antagligen lugnare att tro att en underklasskultur med våldsinslag är något osvenskt, något som egentligen inte har med "oss" att göra. Men jag känner ofta när jag t.ex. läser tidningen att skiljelinjerna mellan olika kulturer inte går vid nationsgränser eller ens gränser mellan etniska grupper, utan att dom stora kulturella skillnaderna här i världen går mellan en ägande kultur och en icke-ägande kultur. Det präglar vårt liv, vårt sätt att se på oss själva och omvärlden väldigt mycket om vi tillhör en grupp av människor som äger egendom eller om vi tillhör en grupp som inte äger någonting. Vårt förhållande till ägande påverkar varje aspekt av våra liv. I en icke-ägande grupp/släkt/kultur föder man t.ex. oftast många barn. Varje barn som föds ökar familjens chans till välstånd, eftersom att all ekonomi utgår från ett inflöde av inkomster av arbete. I icke-ägande grupper hjälps man åt att klara livhanken. I ägande kulturer är själva överlevnaden inget problem och varje kärnfamilj kan därför vara en separat ekonomisk enhet. Alltså kan kärnfamiljen vara norm endast i ett samhälle där ett ägande är vanligt eller norm. Man behöver inte heller föda många barn för att säkra familjens överlevnad i en ägande familj. Att föda många barn är dessutom ekonomiskt ofördelaktigt i en familj där det finns ett arv att förvalta. Många barn innebär att arvet delas upp på många och blir därmed mindre för den enskilde.
I icke-ägande sammanhang blir också flickornas "heder" ett viktigt fokus för hela familjen. Eftersom att flickor traditionellt sett inte har varit avlönade i sitt arbete finns det ingen inkomst att hoppas på från en ogift kvinna. En kvinna som däremot gifter sig med en man som sköter sitt arbete bidrar till familjens trygghet. Dels belastar kvinnan inte längre sina föräldar/syskon för att bli försörjd och dels kan föräldar/syskon få ekonomiskt stöd av kvinnans man.

Att födas till icke-ägande är att födas till ett försörjningsansvar åt både sina föräldrar och sina syskon. Detta försörjningsansvar skapar en speciellt sorts skuldbindning till familjen som är väldigt svår att bryta sig ur (om man ens ser den och vill bryta sig loss förståss). Ett starkt välfärdssamhälle eller "bidragssamhället" som högern kallar det, har en oerhört stor betydelse för den icke-ägande klassen. Människor som är födda in i ägande vet ingenting om hur det är att födas in i ett icke-ägande och tror att livet i stort sett är detsamma. Det är här tankefelet uppstår, för välfärdssamhället har en högst marginell betydelse för den ägande klassen, man kan ha välfärdssamhället eller inte, livet kommer att vara sig likt i vilket fall som helst. Men att montera ner välfärden har allvarliga konsekvenser, inte bara ekonomiska utan framförallt psykologiska och kulturella, för den icke-ägande klassen. Att montera ner välfärden är verkligen att leka med dessa människors liv på ett sätt som inte går att förstå om man har levt det livet. Sen vill jag bara lägga till att födas till ett ägande tror jag iofs också medför ansvar gentemot familjen - ett förvaltningsansvar som skapar en annan sorts bindning till familjen som säkert också har negativa konsekvenser för individen. Pengar gör ingen lycklig, men brist på pengar skapar olycka - och i längden också ohälsa.