måndag 25 april 2011

Påskuppropet mot sjukförsäkringar



Idag var det manifestation. Mycket bra. Jag var där. Mycket bra.

Men någonting gnagde mig på vägen hem. För stämningen var mer uppgiven än arg, och det är gott så. Bättre att protestera uppgivet än inte alls. Det som gnagde mig var mer vad som kan ligga bakom uppgivenheten. Som när talarna talade om dessa "ömmande fall" som inte alls är några enskilda fall som regeringen vill göra gällande. Dessutom sa Kristdemokraten Chatrine Ahlgren-Pålsson att: "När vi fattade beslutet så trodde vi inte att det skulle utmynna i att så många människor har fått komma i kläm och är helt förtvivlade över sin situation." Att några, ett mindre antal människor, skulle komma i kläm är tydligen acceptabelt. Mycket underlig och avslöjande formulering. Regeringen avböjde helt att kommentera dagens protester. Naturligtvis. Det är mycket lättare att vara politiker, att ha makt, om man inte gör sig alltför synlig. Människor har ett förtroende för makten, en auktoritetstro, och om man inte säger för mycket och låter människor tro det dom vill så tror dom oftast det bästa. "Så illa kan det ju ändå inte vara". Naiviteten är ett problem i många sammanhang.

Men det var inte detta som gnagde mig, utan något jag fick en känsla av när man pratade om dessa människor som just hamnat i kläm. Att man hela tiden tvångsmässigt poängterade hur mycket dessa människor ville, ja rent av längtade efter att få arbeta. Problemet var att dom inte kunde arbeta och att dom inte blev trodda.
Först hette det sjukdom, sen fick det heta ohälsa och nu heter det arbetsoförmåga, som en talare sa. I framtiden kan det heta "i behov av sysselsättning". Sjukdom får inte lov att finnas. Och framför allt ska alla arbeta, sjuk eller inte.

Varför denna ständiga poängtering av att alla älskar att arbeta, vill arbeta och vill inget hellre? Jo, jag funderade på arbetarrörelsens historia, och dess krampaktiga fasthållande vid villkor som inte längre gäller, varken för arbetare eller för världen. Världen har förändrats och när arbetarrörelsen känner av detta - att en förändring är nödvändig - väljer man att solidarisera sig med dom starka, med kapitalet, med nyliberalerna (som är kapitalets politiska gren). Istället för att kämpa för att göra livsvillkoren bättre för det där vanliga folket, arbetarna som kanske inte finns kvar i arbetarklassen längre, för att dom gjort klassresor upp i medelklassen eller bortrationaliserats när deras fabriker flyttats utomlands, eller blivit egenföretagare som hantverkare och RUT-städerskor.

Vid 1900-talets början när staten inte fanns (okej, det fanns något man kan kalla en stat, men det var endast en institution för och av den ägande klassen, resten hade ju inte ens rösträtt för böveln) fanns det heller inget samhälleligt trygghetssystem, inga lagar som skyddade vanligt folk i någon större utsträckning osv. Man fick klara sig själv. I ett sådant samhälle VAR det en moralisk plikt att arbeta. Arbetets söner (för kvinnorna var fortfarande fullkomligt osynliga, även om de arbetade lika mycket som männen i det avlönade arbetet och mångdubbelt mer i det oavlönade) kunde delas in i två grupper: De som arbetade och försörjde sin familj och de som söp och lät sina många barn svälta. Klart som fasen att det var en fråga om moral. Att arbetarrörelsen byggdes upp kring denna moralism och arbetsstolthet är inte så konstigt, men det är dags att släppa sargen för nu börjar det bli löjligt. Lyssna till Nina Björks krönika i Godmorgon Världen i P1 på samma tema.
Tanken att människan behöver sysselsättning för att t.ex. inte supa ihjäl sig passar arbetsgivarna och den ägande klassen mycket bra, och en ohelig allians kring arbetet som plikt uppstod genast. Och ju mer vi driver denna tes in absurdum desto fler slavliknande arbetsuppgifter och anställningsformer kommer att uppstå, eftersom slaveri är det ultimata lönsamma. Samtidigt blir skamligt många nödvändiga arbetsuppgifter inte gjorda för "dom har vi inte råd med". Pensionärer som inte blir tagna ut utomhus eller pratade med, barn som inte blir lekta med eller inspirerade till kreativitet, skolelever som inte blir lärda att läsa och skriva, the list goes on and on. Det är upp- och nedvända världen.

Det finns arbeten som är viktiga och värdiga, men inte alltid en självklar finansiering när skatten hela tiden ska minska sin andel av BNP. Sedan finns det faktiskt ovärdiga arbeten. Riktiga skitjobb. Men frågan kvarstår: Har vi arbetsplikt i det här landet? Och i så fall: När fick vi det? Och vill vi verkligen ha det så? När vi alla någonstans innerst inne vet att arbete inte är meningen med livet. Att vara kreativ ja. Att vara social och få tillfälle att vara kreativ tillsammans med andra ja. Men arbetet har inget egenvärde i sig själv. Det vet vi ju. Annars hade vi inte gjort något annat än diskat och tvättat hela dagarna, utan diskmaskin och tvättmaskin. För sysselsättning finns. Ingen behöver gå sysslolös om man inte vill.

Arbetarrörelsen uppstod i en tid då industrierna var nya och behövde arbetskraft. Lantbruket var ännu inte rationaliserat och behövde många händer och krökta ryggar. Att försörja sin familj (nativiteten var hög vid den här tiden, av andra anledningar än man tror, som Hans Rosling kan förklara mycket bättre än jag) på de låga lönerna var svårt, men den som inte arbetade hamnade i misär. Att arbeta och "sköta sig" (kvinnans del av detta var att sköta familjens hygien och städning, att hålla rent helt enkelt) var den högsta statusen man kunde uppnå. Tanken på att inte arbeta väckte säkert känslor av panik. Och det är på denna historiska grund vi står, men världen har förändrats. Lantbruket och industrin har rationaliserats, vi måste hitta något sätt att omfördela denna rationalisering så den inte blir till vinster för människor som verkligen kan räknas som enskilda fall. Om vinsterna kommer folket till del har folket också råd att inte arbeta, samtidigt som vi har råd att arbeta med det som är viktigt som vi nu inte har råd att arbeta med.
Vi behöver vända den här pannkakan rätt igen!

1 kommentar:

Kerstin sa...

Vi har visst råd - det handlar om den politiska viljan, inte om pengar!