Kvacksalvarekonomer

Jag har diskat igen, som alltid med P1 på i bakgrunden. Då får jag höra program jag själv inte skulle valt samtidigt som jag har tid att tänka på vad det är jag hör, och den här gången blev det ekonomiekot.

Ett inslag som särskilt satte igång min tankeverksamhet var det som handlade om Japan. Landet har en exceptionellt ojämförligt dålig ekonomi, med världens rika länders största statsskuld med (håll i er nu!) över 220 procent av BNP!!! Detta kan jämföras med USA:s statsskuld som också är katastrofalt hög, med i sammanhanget blygsamma 100% av BNP.
Utan att vara någon expert på Japan, kan jag ändå våga säga att det landet skiljer sig mycket från andra rika länder. De har haft den här typen av extrema ekonomiska kriser förr, de har kunnat behålla sin bilindustri, vilket få andra rika länder har lyckats med, det finns en helt annan företagskultur i Japan som gör att lönerna hålles mycket mer jämlikt än i andra länder, befolkningsstrukturen ser helt annorlunda ut med världens mest åldrade befolkning osv. Kort sagt, Japan är annorlunda, Japan är speciellt. Ändå, föga förvånande, är rådet från ledande ekonomer till Japan exakt likadant som till vilket annat land i ekonomisk kris som helst: strukturreformer. Strukturreformer är ett finare ord för nedskärningar i den offentliga sektorn. Det anses välgörande och bra för "ekonomin". Men vems ekonomi åsyftas? Inte är det vanligt folks i alla fall, för med sämre service i den offentliga sektorn måste dyra tilläggstjänster köpas, och med sämre ersättningar från olika bidrags- och försäkringssystem blir redan fattiga människor ännu fattigare. Och hur kan människors fattigdom hjälpa ett land med "sin" ekonomi? Är inte ett lands ekonomi allas vår sammanlagda ekonomi?
Det lustiga är att den föreslagna åtgärden ser exakt likadan ut hur problemet än ser ut. Så jag börjar undra om man ens analyserat problemet innan man föreslagit (den enda) åtgärden man har på agendan?
Det får mig att tänka på läkekonsten för 200 år sedan. Man hade i princip bara en behandling mot allting: Åderlåtning. Det spelade ingen roll vilken sjukdom patienten led av, åderlåtning var det som föreskrevs. Därför behövde man aldrig analysera problemen mer noggrant, man behövde inte granska symptom och lära sig mer om sjukdomars uppkomst och hur kroppen fungerade. Man hade ju åderlåtning! Och det är en finfin metod. Ibland spontanläker patientens sjukdom, och då kan läkaren som åderlåtit ta åt sig äran. Ibland är åderlåtning faktiskt en verksam behandling eftersom man råkade skölja ut det sjukdomsframkallande ämnet och med det nya blodet som bildades blev det således lägre koncentrationer, även om detta är en trubbig metod som tär onödigt mycket på en redan sjuk kropp. Och i dom allra flesta fall gjorde åderlåtningen mer skada än nytta, den försvagade en redan sjuk patient och påskyndade sjukdomen snarare än botade den.
Dagens ekonomer har mycket gemensamt med gårdagens läkare.

Vetenskap vs. fantasier

Nu är det alltså t.o.m. vetenskapligt fastställt att massjukskrivningarna som pågått sedan 90-talet inte är en effekt av låg arbetsmoral och för trygg och bra välfärd, utan av nedskärningar, avskedningar och slimmade organisationer. Dagens "vad var det vi sa" för hela vänstern alltså. Så nu väntar jag på att få se någon vänsterpolitiker slå näven i bordet så att kaffekoppen välter. Det är dags att bli riktigt jävla förbannad nu!

Det SKA gå!

Socialdemokraterna har som bekant inlett operation konvulsionsartad omvälvning. Men jag är beredd att slå vad om att ingenting kommer att förändras i sak, och att socialdemokraterna kommer att backa ytterligare till valet 2014. För fortfarande märks det tydligt att socialdemokraternas inställning är att dom vet vilken politik som är bäst för Sverige även om deras väljargrupper inte vill ha den. Så istället för att skapa en politik som går hem hos dom egna försöker man stjäla väljare från borgarna genom att göra sig förvillande lika dom. Men att kopiera borgarnas politik ger ju bara borgarna rätt. Det bekräftar deras världsbild, och övertygar snarare människor om att borgarna har rätt - och då vill man ju rösta på originalet, inte på den bleka kopian. Det är helt logiskt. Så jag föreslår att dom socialdemokrater som fortfarande är sugna på att "vinna medelklassen" och som är mest bekymrade över att människor med arbete inte röstar på dom, tar steget fullt ut och ansöker om medlemskap i moderaterna. I socialdemokraterna gör ni mer skada än nytta. Historien, och erfarenhet från andra länder, visar tydligt att när socialdemokraterna bedriver en tydlig och radikal vänsterpolitik blir stora delar av medelklassen nyfiken och sugen på att hänga på. Och med hela arbetarklassen, underklassen (den icke-arbetande klassen, som idag har gått och blivit stor) och delar av medelklassen kan sossarna t.o.m. komma tillbaka till egen regeringsmakt, utan stödpartier. Men för guds skull, ta inte mitt råd. Fortsätt och stirra er så blinda på medelklassen så att ni glömmer dom där tråkiga, gnälliga, maktlösa horderna av människor som inte är så roliga. Jag menar, man vill ju inte bo bland dom, man vill inte umgås med dom, varför skulle man vilja skapa en politik för dom? Medelklassen är ju där ni själva befinner er, ni socialdemokrater, eftersom det också är tydligt att partiet gått från att vara en gräsrotsrörelse till en partistyrelse. Ja, det är inte alls konstigt att ni backar rakt ut för stupet, utan att fatta grejen.

En gång till

Jag måste bara referera till artikeln i Arena en gång till, för det som står i den är så chockerande, så kränkande, så oerhört:

Fusket med sjukförsäkringarna uppgår till 0,04 % av det som betalas ut totalt. Skattefusket är minst 10% av den summa som begärs in i skatt. Är det dags att skicka politikerna på mattekurs, eller ett seminarium kallat "fem myror är fler än fyra elefanter"? Eller "Även om du vill att 0,04 ska vara mer än 10 är 10 fortfarande mer än 0,04."

Sjukt fusk eller fuskiga lobbyister?

När jag såg den här artikeln (och speciellt titeln):
Bidragsfusket mindre än kostnaderna för kontroll (Dagens Arena)
kom jag till att tänka på att någon fick kaffet i vrångstrupen över Devrim Mavis uttalande att vi i vänstern bör försvara fusket med sjukförsäkringen (som hon alltså fällde i en bisats under EfterArbetets paneldebatt "vad ska vi göra med vänstern"). Personligen tyckte jag detta uttalande var bland det mest befriande och intelligenta jag hört på hela kvällen. Om hon nu menar det jag tror att hon menar, för hon utvecklade aldrig sitt resonemang.
Vad jag menar är att fuskdebatten är en chimär, ett alibi för att kunna angripa sjukförsäkringen och försämra den. Utan fuskdebatten hade högern aldrig lyckats med sitt projekt att i princip göra oss oförsäkrade vid sjukdom i Sverige, sjukdomar som varar längre en en viss tid i alla fall, det är åtminstone så långt man kommit med nedmonteringen, men varför stanna där? När fusket har tagit sig in i det allmänna medvetandet ligger fältet fritt. För det är omöjligt att skapa en bra och heltäckande försäkring som samtidigt är helgarderad mot fusk. Den enda fuskfria försäkringen är försäkringen som aldrig betalar ut något till någon. Att försvara fusket är därför att försvara en heltäckande allomfattande sjukförsäkring. I USA där det knappast finns någon socialförsäkring värd namnet (sjukförsäkring finns som bekant inte och kontant socialbidrag gäller bara barnfamiljer) pratas det jättemycket om fusk med socialförsäkringar, och misstänksamheten mot grannar som tar emot bidrag är mer utbredd än här. Trots att det inte finns många smulor från staten att fuska sig till. Om vi går med på att det viktigaste med en sjukförsäkring är att det inte ska gå att fuska med den kommer vi att vara tvungna att föra debatten på högerns planhalva, och då kommer vi aldrig kunna argumentera för en sjukförsäkring som ska gälla alla, som ska vara utan karensdagar (eftersom det drabbar dom fattigaste), som ska ha ett högt tak och en hög ersättningsnivå.