Påskuppropet mot sjukförsäkringar

Idag var det manifestation. Mycket bra. Jag var där. Mycket bra.

Men någonting gnagde mig på vägen hem. För stämningen var mer uppgiven än arg, och det är gott så. Bättre att protestera uppgivet än inte alls. Det som gnagde mig var mer vad som kan ligga bakom uppgivenheten. Som när talarna talade om dessa "ömmande fall" som inte alls är några enskilda fall som regeringen vill göra gällande. Dessutom sa Kristdemokraten Chatrine Ahlgren-Pålsson att: "När vi fattade beslutet så trodde vi inte att det skulle utmynna i att så många människor har fått komma i kläm och är helt förtvivlade över sin situation." Att några, ett mindre antal människor, skulle komma i kläm är tydligen acceptabelt. Mycket underlig och avslöjande formulering. Regeringen avböjde helt att kommentera dagens protester. Naturligtvis. Det är mycket lättare att vara politiker, att ha makt, om man inte gör sig alltför synlig. Människor har ett förtroende för makten, en auktoritetstro, och om man inte säger för mycket och låter människor tro det dom vill så tror dom oftast det bästa. "Så illa kan det ju ändå inte vara". Naiviteten är ett problem i många sammanhang.

Men det var inte detta som gnagde mig, utan något jag fick en känsla av när man pratade om dessa människor som just hamnat i kläm. Att man hela tiden tvångsmässigt poängterade hur mycket dessa människor ville, ja rent av längtade efter att få arbeta. Problemet var att dom inte kunde arbeta och att dom inte blev trodda.
Först hette det sjukdom, sen fick det heta ohälsa och nu heter det arbetsoförmåga, som en talare sa. I framtiden kan det heta "i behov av sysselsättning". Sjukdom får inte lov att finnas. Och framför allt ska alla arbeta, sjuk eller inte.

Varför denna ständiga poängtering av att alla älskar att arbeta, vill arbeta och vill inget hellre? Jo, jag funderade på arbetarrörelsens historia, och dess krampaktiga fasthållande vid villkor som inte längre gäller, varken för arbetare eller för världen. Världen har förändrats och när arbetarrörelsen känner av detta - att en förändring är nödvändig - väljer man att solidarisera sig med dom starka, med kapitalet, med nyliberalerna (som är kapitalets politiska gren). Istället för att kämpa för att göra livsvillkoren bättre för det där vanliga folket, arbetarna som kanske inte finns kvar i arbetarklassen längre, för att dom gjort klassresor upp i medelklassen eller bortrationaliserats när deras fabriker flyttats utomlands, eller blivit egenföretagare som hantverkare och RUT-städerskor.

Vid 1900-talets början när staten inte fanns (okej, det fanns något man kan kalla en stat, men det var endast en institution för och av den ägande klassen, resten hade ju inte ens rösträtt för böveln) fanns det heller inget samhälleligt trygghetssystem, inga lagar som skyddade vanligt folk i någon större utsträckning osv. Man fick klara sig själv. I ett sådant samhälle VAR det en moralisk plikt att arbeta. Arbetets söner (för kvinnorna var fortfarande fullkomligt osynliga, även om de arbetade lika mycket som männen i det avlönade arbetet och mångdubbelt mer i det oavlönade) kunde delas in i två grupper: De som arbetade och försörjde sin familj och de som söp och lät sina många barn svälta. Klart som fasen att det var en fråga om moral. Att arbetarrörelsen byggdes upp kring denna moralism och arbetsstolthet är inte så konstigt, men det är dags att släppa sargen för nu börjar det bli löjligt. Lyssna till Nina Björks krönika i Godmorgon Världen i P1 på samma tema.
Tanken att människan behöver sysselsättning för att t.ex. inte supa ihjäl sig passar arbetsgivarna och den ägande klassen mycket bra, och en ohelig allians kring arbetet som plikt uppstod genast. Och ju mer vi driver denna tes in absurdum desto fler slavliknande arbetsuppgifter och anställningsformer kommer att uppstå, eftersom slaveri är det ultimata lönsamma. Samtidigt blir skamligt många nödvändiga arbetsuppgifter inte gjorda för "dom har vi inte råd med". Pensionärer som inte blir tagna ut utomhus eller pratade med, barn som inte blir lekta med eller inspirerade till kreativitet, skolelever som inte blir lärda att läsa och skriva, the list goes on and on. Det är upp- och nedvända världen.

Det finns arbeten som är viktiga och värdiga, men inte alltid en självklar finansiering när skatten hela tiden ska minska sin andel av BNP. Sedan finns det faktiskt ovärdiga arbeten. Riktiga skitjobb. Men frågan kvarstår: Har vi arbetsplikt i det här landet? Och i så fall: När fick vi det? Och vill vi verkligen ha det så? När vi alla någonstans innerst inne vet att arbete inte är meningen med livet. Att vara kreativ ja. Att vara social och få tillfälle att vara kreativ tillsammans med andra ja. Men arbetet har inget egenvärde i sig själv. Det vet vi ju. Annars hade vi inte gjort något annat än diskat och tvättat hela dagarna, utan diskmaskin och tvättmaskin. För sysselsättning finns. Ingen behöver gå sysslolös om man inte vill.

Arbetarrörelsen uppstod i en tid då industrierna var nya och behövde arbetskraft. Lantbruket var ännu inte rationaliserat och behövde många händer och krökta ryggar. Att försörja sin familj (nativiteten var hög vid den här tiden, av andra anledningar än man tror, som Hans Rosling kan förklara mycket bättre än jag) på de låga lönerna var svårt, men den som inte arbetade hamnade i misär. Att arbeta och "sköta sig" (kvinnans del av detta var att sköta familjens hygien och städning, att hålla rent helt enkelt) var den högsta statusen man kunde uppnå. Tanken på att inte arbeta väckte säkert känslor av panik. Och det är på denna historiska grund vi står, men världen har förändrats. Lantbruket och industrin har rationaliserats, vi måste hitta något sätt att omfördela denna rationalisering så den inte blir till vinster för människor som verkligen kan räknas som enskilda fall. Om vinsterna kommer folket till del har folket också råd att inte arbeta, samtidigt som vi har råd att arbeta med det som är viktigt som vi nu inte har råd att arbeta med.
Vi behöver vända den här pannkakan rätt igen!

Sjukt och Friskt

Att det inte längre är tillåtet att vara sjuk i det här landet har blivit smärtsamt uppenbart sedan borgarna tog över makten 2006. Men jag skulle vilja vända på resonemanget och ställa frågan: Är det tillåtet att vara frisk? Att försöka hålla sig frisk? Att göra sunda val för att välja ett så friskt liv som möjligt?

Alliansen talar ofta vitt och brett om valfrihet, men har inte en jäkla aning om vad ordet betyder. Att rika människor har en större valfrihet än fattiga är ju självklarheter, men alliansen verkar tro att det skulle öka valfriheten för rika om dom blir ännu rikare. (Vilket inte är sant, eftersom att en ökad valfrihet över en viss rikedomsnivå endast blir pseudoval: Ska jag köpa en båt till eller ska jag avstå?). Att ge en fattig människa mer valfrihet är verkligen inte bara en fråga om pengar. Det handlar om att bygga ett väl fungerande samhälle med en fungerande infrastruktur, utbildning, sjukvård, att minska de ekonomiska riskerna i livet med hjälp av försäkringar, att omfördela pengar mellan olika åldrar (för den enskilde blir man oftast rikare med åren, men det är när man är ung och startar upp sitt liv som man behöver pengarna mest). Osv. Man kan gott bygga in mer valfrihet inom dessa system tycker jag. Att t.ex. ha en gemensamt finansierad och driven sjukvård är absolut inget hinder för att ge patienten valfrihet. Om man vill.

Att överhuvudtaget ha försäkringssystem och omfördelningssystem ökar valfriheten för den som inte har så mycket pengar (och denna grupp kommer alltid vara stor oavsett hur mycket man sänker skatterna, men det räknar inte borgarna med, helt enkelt för att man högvördigast struntar i denna grupp) eftersom att livet blir flexiblare. Man kan då välja vilket liv man vill leva, man kan välja om efterhand som man förändras som människa. Även om man inte har så mycket pengar kan man välja att motionera även vintertid eftersom det finns utrymme i ekonomin för ett kort hos Friskis & Svettis. Möjligheten att resa och hälsa på sina vänner ökar. Man kan välja att engagera sig i samhället eftersom det finns utrymme för avgiften till en studiecirkel. Man vågar låna böcker på biblioteket för man vet att man kan betala böterna om man råkar glömma att lämna tillbaka dom. Valfriheten ökar med utrymme i ekonomin, och detta argument har jag hört från borgarna också. Det är därför dom vill ge lite växelpengar till låginkomsttagare i skattelättnader. Problemet är bara att skattelättnader leder till att staten får mindre inkomster och därmed måste montera ner infrastruktur, bibliotek, stöd till studieförbund, stöd till idrottsföreningar osv. Den som får råd att göra fler saker har ändå ingenstans att använda sina pengar, för plötsligt har kostnaderna för allt möjligt stigit. Och den som har för lite pengar från början kommer aldrig i kapp.
Och även om inte alliansen vill erkänna det, så är omfördelning av resurser det mest effektiva sättet att ge människor med låg inkomst en ökad inkomst. Skattelättnader gynnar bara de rika i det långa loppet och skapar större klyftor. Barnbidrag, bostadsbidrag, studiebidrag, bidragstillägg - detta är beprövade och fungerande sätt att ge fattiga människor mer pengar att röra sig med. Sen får man väl tycka vad man vill om b-ordet. Men skattelättnader skapar fattigdom, bidrag bekämpar fattigdom. Så är det. De fattigaste länderna i världen har också dom lägsta skatterna. Slump? Utan ett högt skattetryck kan visserligen begränsade delar av ett land bli rikt, men för att ett helt land ska kunna satsa på något vettigt som fortsätter att generera rikedom som gynnar alla, behövs skattemedel. Marknaden tänker inte tillräckligt långsiktigt. Marknaden har inget intresse av att bygga upp ett land.

Detta var en lång utläggning om varför skatter är bra. Och sambandet mellan hög skatt och bättre ekonomi för lågavlönade.
Min fråga var från början: Är det tillåtet att vara frisk? Eller snarare: Har tillräckligt många människor tillräcklig valfrihet i sin ekonomi och sina livssituationer för att kunna välja bort sådant som gör dom sjuka och välja sådant som gynnar deras hälsa? Om man är en deltidsarbetande snabbsköpskassörska och börjar känna av en värk i axlarna, har man då råd och gå och få massage, gå en yogakurs, köpa en jacuzzi, byta till ett jobb som anstränger axlarna mindre? OM inte, är det inte en djup orättvisa att låta den lågavlönade utan eget val ta smällen när värken övergår i sjukdom?