fredag 3 juli 2009

Medelklassens ständiga dilemma


eller
2000-talets "white man's burden"
eller
skriet från medelklassen





Medan jag diskade idag, något jag egentligen inte hade tid med, för jag hade ungefär tusen andra saker som också behövde göras - och en kropp och knopp som behövde vilas, lyssnade jag på podradio: P1:s Nya Vågen från den 2:a juni som handlade om självhjälpslitteraturen som väller över oss. Och som i en uppenbarelse, en ljusblixt, en insikt som jag länge velat hålla ifrån mig, stod det nu alldeles klart för mig att jo. Jag tillhör medelklassen! *ångest-skri à la Munch*
Medelklassen har länge fångat mitt intresse, men medan jag trodde att jag studerat fenomenet på håll, ungefär som en objektiv forskare, visar det sig snarare att jag hållit på med ett slags navelskåderi. Medelklassen det är ju jag!
I programmet dissekeras medelklassens instruktionsböcker, manualerna för ett lyckat medelklassliv; självhjälpsböckerna. Dessa böcker som avhandlar varje område av livet: Hur du uppfostrar dina barn, hur du TRIVS med föräldrarrollen för egen del, hur du hittar en partner, hur du bevarar gnistan, hur du förhåller dig bäst till sex, hur du upprätthåller vardagen med alla praktiska göromål, hur du skiljer dig om det är dags för det, hur du förhåller dig till dina gamla föräldrar som suger musten ur dig, hur du vårdar dina vänskapsrelationer, och för att inte tala om all litteratur som berättar hur man ska göra för att bli effektivare på jobbet i första hand, men också i privatlivet. Effektivare utan att stressa mer, märk väl, för stress är förbjudet i ett lyckat medelklass-liv, om du stressar får du skylla dig själv, om du inte mår bra får du skylla dig själv, eftersom att det är bara du som kan fixa till ditt liv! Och det finns bara individer i medelklassen, inget kollektiv. Att vara medelklass är man per definition för att man har lösgjort sig från underklass-kollektivet. Och kraven på att leva stressfritt skapar ytterligare en flod med böcker som berättar för oss hur vi ska strunta i alla försök att skapa det perfekta livet och helt lägga bort kraven vi (och omvärlden?) har på oss själva. Men att lägga bort alla krav är väl också ett krav?
Det bara slog mig att detta är medelklassens självpåtagna dilemma. Att ha en position i samhället kostar på. Den upprätthåller inte sig själv. Att ha tillägnat sig detta pinnhål, ett steg upp på samhällsstegen kräver någonting av oss för att vi inte bara ska trilla ner igen. Vi måste skapa klass hela tiden varje dag, ungefär som vi skapar kön. Att tillhöra underklassen kräver naturligtvis sitt, vilket visar sig i alla studier av hälsa och samhällsposition. Även om underklassen levt precis som medelklassen, dvs. ätit bättre, motionerat mer, rökt mindre, så hade underklassen ändå varit sjukare. Det stressar kroppen att befinna sig i underläge helt klart. (Sen kan man ju undra om det inte är lättare att leva mer hälsosamt, rent psykologiskt, när man inte har den där stressen hela tiden, så det blir ett självgenererande beteende för den som är i underläge.) Men att tillhöra medelklassen är inte helt konfliktfritt det heller, även om problemen härrör från själva arbetet med att distansera sig från underklassen, och därmed kan man ju se medelklassens problem som självpåtagna. Lite som "white man's burden". Det är så jobbigt att dominera världen!!! Man får skavsår i handen som håller i piskan!