Kvacksalvarekonomer

Jag har diskat igen, som alltid med P1 på i bakgrunden. Då får jag höra program jag själv inte skulle valt samtidigt som jag har tid att tänka på vad det är jag hör, och den här gången blev det ekonomiekot.

Ett inslag som särskilt satte igång min tankeverksamhet var det som handlade om Japan. Landet har en exceptionellt ojämförligt dålig ekonomi, med världens rika länders största statsskuld med (håll i er nu!) över 220 procent av BNP!!! Detta kan jämföras med USA:s statsskuld som också är katastrofalt hög, med i sammanhanget blygsamma 100% av BNP.
Utan att vara någon expert på Japan, kan jag ändå våga säga att det landet skiljer sig mycket från andra rika länder. De har haft den här typen av extrema ekonomiska kriser förr, de har kunnat behålla sin bilindustri, vilket få andra rika länder har lyckats med, det finns en helt annan företagskultur i Japan som gör att lönerna hålles mycket mer jämlikt än i andra länder, befolkningsstrukturen ser helt annorlunda ut med världens mest åldrade befolkning osv. Kort sagt, Japan är annorlunda, Japan är speciellt. Ändå, föga förvånande, är rådet från ledande ekonomer till Japan exakt likadant som till vilket annat land i ekonomisk kris som helst: strukturreformer. Strukturreformer är ett finare ord för nedskärningar i den offentliga sektorn. Det anses välgörande och bra för "ekonomin". Men vems ekonomi åsyftas? Inte är det vanligt folks i alla fall, för med sämre service i den offentliga sektorn måste dyra tilläggstjänster köpas, och med sämre ersättningar från olika bidrags- och försäkringssystem blir redan fattiga människor ännu fattigare. Och hur kan människors fattigdom hjälpa ett land med "sin" ekonomi? Är inte ett lands ekonomi allas vår sammanlagda ekonomi?
Det lustiga är att den föreslagna åtgärden ser exakt likadan ut hur problemet än ser ut. Så jag börjar undra om man ens analyserat problemet innan man föreslagit (den enda) åtgärden man har på agendan?
Det får mig att tänka på läkekonsten för 200 år sedan. Man hade i princip bara en behandling mot allting: Åderlåtning. Det spelade ingen roll vilken sjukdom patienten led av, åderlåtning var det som föreskrevs. Därför behövde man aldrig analysera problemen mer noggrant, man behövde inte granska symptom och lära sig mer om sjukdomars uppkomst och hur kroppen fungerade. Man hade ju åderlåtning! Och det är en finfin metod. Ibland spontanläker patientens sjukdom, och då kan läkaren som åderlåtit ta åt sig äran. Ibland är åderlåtning faktiskt en verksam behandling eftersom man råkade skölja ut det sjukdomsframkallande ämnet och med det nya blodet som bildades blev det således lägre koncentrationer, även om detta är en trubbig metod som tär onödigt mycket på en redan sjuk kropp. Och i dom allra flesta fall gjorde åderlåtningen mer skada än nytta, den försvagade en redan sjuk patient och påskyndade sjukdomen snarare än botade den.
Dagens ekonomer har mycket gemensamt med gårdagens läkare.