Arbetarrörelsens stora självmål

Jag lyssnade på Daniel Suhonens inlägg i OBS! i P1 från den 11:e september. Jag delar hans ståndpunkter, detta var det mest intressanta och intelligenta analyser jag hört på länge!

Arbetarrörelsens stora misstag, som ligger många år tillbaka i tiden nu, var att låta sig förföras av nyliberalismens populära idéer om att arbetslösheten bör permanentas på en hög nivå för att få ner inflationen. På det sättet gjorde arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen inkluderad, sig själv överflödig. Att moderaterna sedan fick en ledare som var slug nog att utnyttja det här öppna målet och stjäla hela arbetarrörelsens goodwill och varumärke (ursäkta det nyliberala uttrycket, men ordet passar bra i sammanhanget) var en katastrof som bara väntade på att hända. Socialdemokraterna hade först "stulit" den nyliberala och nykonservativa politiken. Problemet är bara att arbetarrörelsen inte har någonting att vinna på att driva motståndarens politiska frågor. Mittenväljarna lät sig inte förföras, och kärnväljarna blev valtrötta och drabbades av politikerförakt och la sig på sofflocket. Moderaterna däremot har aldrig riskerat att förlora några väljare, vad dom än hittar på, för vilket parti finns längre högerut på skalan? Och de välbärgade är ett val-älskande folk, som aldrig blir valtrötta. Så varje ny väljare är en vunnen väljare.

Socialdemokraternas väg tillbaka kommer att bli lång och svår om den ens är möjlig. För man har verkligen målat in sig i ett hörn. För att komma tillbaka till vägskälet där man valde fel måste man nämligen säga emot sig själv, och det vinner politiker sällan väljare på, det verkar så opålitligt och ansvarslöst. Dessutom var det ju genom att betona det "ansvarsfulla" man bytte politik, från lågarbetslöshetspolitik till högarbetslöshetspolitik. På det sättet har man alltså satt etiketten "ansvarsfullt" på borgarnas politik. Det blir mycket svårt att ta tillbaka detta.

Daniel är också inne på att rasismen och främlingsfientligheten gror bäst i de sociala klyftorna i samhället. Det är inte så konstigt, rasisterna är kapitalisternas nyttiga idioter. Hotet om främlingen har nämligen varit den bästa dimridån i historien att gömma en utsugande, orättvis politik bakom. Det är så lätt att kanalisera människors känsla av att bli utnyttjade och orättvist behandlade mot grupper med lägre status än dom själva. Att reagera mot att människor med högre status än en själv suger ut en och utsätter en för verkliga orättvisor är svårt och kräver mod. De flesta människor tar tacksamt emot varje utväg ur den jobbiga och delvis farliga konflikten. Att ge sig på människor med lägre status än en själv kräver inget mod, den som gör det riskerar ingenting för egen del.

Likvidatorn

Maria-Pia Boetius har som vanligt skurit igenom mediernas tjocka dimridåer. Läs och begrunda.

Valet 2010 gäller...

... val av ny jultomte... eller?

För så låter det i debatten. Allt handlar om vallöften, vem som kan ge flest och vem som kan hålla sina löften. Ingenting handlar om vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska bygga det tillsammans. För hade vi sett politiken så, som en arena, ett verktyg, för att bygga upp ett folkhem, där vi alla får plats, trivs och kan utveckla vår potiential - i vår egen takt, efter våra egna behov och önskemål, utan några piskor eller tvångsåtgärder - då hade vi insett att politik inte är något som endast politikerna sysslar med. Något dom ska ge till oss. Politik är det vi gör tillsammans, var dag hela tiden. För antingen vi vill eller inte så går vi i en riktning, samhället är kollektivt, gemensamt på väg någonstans. Är det dit vi vill gå? Vem har bestämt farten och målet? Och om vi blivit duperade att gå dit vi inte vill, hur byter vi riktning, hur kommer vi dit vi vill? Tillsammans? För politik handlar inte om mig, det handlar om oss. Kan vi skrota längtan efter den starka jultomte-ledaren nu, som kör sitt race, och som antingen bryr sig om folket eller inte? Som antingen sviker oss eller ger oss presenter? Kan vi ta vårt ansvar över samhället som de vuxna människor vi alla är? Åtminstone alla som har rösträtt.

EU-valet igen

Problemet med EU som det är organiserat idag är att makten är så osynlig. Man har krånglat till alla beslutsvägar så mycket som möjligt, och det blir omöjligt för medborgaren att få insyn i hur makten opererar. Den valbara makten är i minoritet. De flesta besluten fattas i ministerrådet, och eftersom medlemsländernas ministrar har lite annat att göra än att ta beslut i EU måste besluten i princip redan vara färdiga när dom flyger in och har korta möten och röstar. Tjänstemännen och lobbyorganisationerna får således mycket stor makt. EU-parlamentets roll är att ta fram beslutsunderlag, som sedan alla EU:s länder måste godkänna för att de ska gå igenom. Det säger sig självt att det blir urvattnade intetsägande kompromissförslag som vi nästan lika gärna hade kunnat vara utan. Det vi alla kan enas om, den minsta möjliga gemensamma nämnaren mellan alla EU:s länder, är inte mycket. Men det får mig verkligen att undra var alla EU-lagar som inte passar oss i Sverige kommer ifrån? Är det då våra Svenska politiker som mörkar det faktum att det faktiskt är dom som har godkänt dessa? Som sagt, ingen förstår EU, ingen journalist, ingen medborgare, och jag undrar om det knappt ens finns en politiker som förstår. Så vi är bakbundna, för hur kan vi kritisera något vi inte förstår?

Jag hittade förresten en mycket intressant enkät som Glokala folkhögskolan satt ihop och skickat ut till många av våra valbara EU-parlamentariker. Så här skriver dom själva:
"Glokala folkhögskolan har via bibliotek och internet uppmanat medborgare och partipolitiskt obundna ideella organisationer i Malmö/Skåne-trakten att formulera frågor till EU-kandidaterna. Vi fick in drygt 70 frågor som bantats ner till 45 frågor. Medborgarenkäten har sedan skickats till samtliga partiers partisekreterare som uppmanats att sprida enkäten vidare till respektive partis EU-kandidater."

Enkäten fick mig att bli ännu mer bestämd över vad jag ska rösta på. Men den väckte också många intressanta frågor i mitt huvud, för det verkar inte finnas någon endaste blivande EU-parlamentariker som har samma radikala syn på EU och politik överhuvudtaget som jag. Och jag tycker inte själv att jag är särskilt radikal. Blir man automatiskt ljummen och anpassad när man hamnar i maktens korridorer? Är det svårt att behålla ilskan över sakers tillstånd i världen, och längtan efter något radikalt annorlunda? Är makt självkorrumperande?

Nä, nu gör jag snart slag i saken...

... och bildar Alexander Chamberland fan club! Han har lämnat Miljöpartiet, bland annat för att partiet har blivit för mainstream och har glömt sin radikala opinionsbildning. Det här uttalandet fick mig att bli så glad så jag fick tårar i ögonen (från Studio Ett i P1 2009-05-15):

"..när jag medietränades så var det så att helst ska du ha ganska slätstrukna kläder för att inte kläderna ska komma i vägen för ditt budskap, vilket är nånting jag nånstans förstår, men samtidigt - jag som queerfeminist vill ju verkligen ifrågasätta uppdelningen i män och kvinnor, ska jag då ta på mig traditionella heteromanliga attribut? Och nånstans så tror jag att det inte hade varit så himla populärt om jag hade tagit på mig en massa rosa och blommiga gummistövlar och halsband, att det inte hade gått hem. Varken inom partiet eller kanske genom rutan på fem sekunder heller, men nånstans, vill man föra fram en riktig systemkritik så kanske man inte ska tro att det är genom TV-rutan, fem sekunder, man verkligen förändrar heller."

Och jag blev så glad för att få höra det här för jag är så hjärtligt trött på medietränade politiker! På det sättet får vi bara säljare, inte människor som representerar andra människor i en representativ demokrati. Hela demokratitanken urholkas av säljarstrategin och säljartanken. Politiker bör, förutom att representera folket, också utmana och inspirera folket - till att tänka politiska tankar! Politiker bör också vara goda pedagoger som förklarar sina tankegångar på ett ärligt sätt från grunden, alltså raka motsatsen till dom politiska slogans vi serveras för det mesta, och det bästa sättet att vara en god pedagog är att leva som man lär!
Att dessa medie/spinndoktorer som styr politikerna och därmed politiken idag har en normativ grundsyn är ingenting förvånande. Men varför har dom det? Om vi ska göra en analys av tankarna som ligger bakom medieträning så upptäcker vi att dom är djupt konservativa. Och ska icke-konservativa rörelser verkligen ta hjälp av konservativa krafter för att få fram sitt budskap? Så här tänker man när man ska sälja:
Om du är en duktig säljare kan du sälja allting under vilka omständigheter som helst, men varför starta i en uppförsbacke? Ge dig själv så goda förutsättningar för att "få fram ditt budskap" som möjligt. Och vad är dessa goda förutsättningar? Jo, det är att se "normal" ut och att uppträda "normalt", men också att vara hetero-man, vit, tala svenska utan brytning eller utpräglad dialekt osv. Saker vi inte kan påverka hur slätstrukna kläder man än tar på sig. Är detta rättvist? Nej! Och om vi inte utmanar människors bilder av vem som "får" vara politiker och vem vi överhuvudtaget ska lyssna till så kommer detta aldrig att ändra sig!!!
Men om vi fördjupar analysen ytterligare ett varv upptäcker vi att anledningen till att medietränare/spinndoktorer vill sätta normala, vita, hetero-män utan brytning i TV-rutan (och andra får göra sitt bästa för att efterhärma denna grupp) när det ska pratas i fem sekunder, är att det är denna grupp som tittar på programmet. Och varför är det det? Jo, för att programmet vänder sig till denna grupp! Jag är helt säker på att Alexanders budskap hörs tydligare och lättare med en massa rosa och halsband för de grupper som vill höra det han säger. Tyvärr är det inte dom som tittar på rapport, eftersom att den typen av program redan alienerat dessa grupper. Så ni ser! Vi har ett perfekt cirkelresonemang! Vi kan inte ändra någonting i samhället för ingenting har ändrats! Fantastiskt!

När jag lyssnade igenom Studio Ett för att kunna citera Alexander Chamberland ovan så upptäckte jag att Anna Odells konstverk, där hon spelar psyksjuk också debatterades. Och jag har länge funderat på att blogga något om det, men inte kommit till skott.

I Studion fanns Per Wirtén från Arena och Maria Abrahamsson från Svenska Dagbladet.
Per Wirtén menar att den här typen av handlingar som syftar till att väcka debatt ska avgöras i en offentlig debatt och inte i en domstol. Ska man verkligen väcka åtal för debattinlägg? Hur rimmar det med yttrandefriheten?
Han är också kritisk till åtalspunkten 'oredligt förfarande' eftersom att staten i så fall har rätt till att slippa insyn genom att människor utger sig för att behöva en viss typ av samhällsservice för att belysa verksamheten. Allt Wallraffande blir således olagligt om det här fallet blir prejudicerande.

Maria Abrahamsson menar att det är rätt att åtala Anna Odell eftersom att hon har larmat falskt och fått poliser att rycka ut när det är brist på poliser. Men varför är det brist på poliser? Det är ju för att vi har bestämt att vi ska ha brist på poliser i det här landet, för det kan vi ju bestämma själva, genom att bestämma hur mycket skattepengar vi vill lägga ner på olika saker. Eller på saker överhuvudtaget. Som jag har förstått Abrahamsson så är det hennes åsikt att allting i offentlig verksamhet ska präglas av brist, eftersom att det blir billigast när man betalar skatt. (Att det inte blir billigast för någon i längden eftersom att allehanda försäkringspremier är dyrare än skatt är det naturligvis ingen högermänniska som tänker på, för man behöver ju kunna tänka längre än näsan räcker för att inse att alternativet till ett högskattesamhälle inte är ett lågskattesamhälle utan ett högförsäkringssamhälle!!! Fråga en amerikan vad dom betalar i sjukförsäkring - i månaden och se om du inte kan få kaffet i vrångstrupen)

Jag tycker att det är skrämmande hur media behandlat Anna Odell. Ingen har tagit upp tråden och börjat debattera psykvården och tvångsinläggningar, utan bara ägnat sig åt att skjuta budbäraren. Jag saknar ett lugnt och sansat intelligent samtal om psykvården, om patientsäkerhet, om hur budgetnedskärningar påverkar kvalitén osv. osv. Och inte bara en skrik-debatt om att här kommer stora stygga Anna Odell och lurar den stackars lilla svaga offer-sjukvården som bara vill människor väl och som är så liten och svag och som knappt klarar av sitt jobb som det är, ynk, ynk. Men att få ett intelligent och relevant resonemang av dagens mainstream-journalister är alldeles för mycket begärt, det inser jag. Man måste ju vara intelligent för att kunna tala intelligent...

Läs gärna Sigruns blogginlägg om saken! Hon sätter verkligen fingret på något mycket viktigt! Hela den här saken har väldigt mycket "skomakare, bliv vid din läst" över sig. Hade Anna Odell varit journalist hade hon säkert aldrig blivit åtalad, och säkert blivit hållen om ryggen av media om hon hade blivit det. Nu är hon konstnär och att konstnärer eller vanliga medborgare för den delen skulle få göra samma upphöjda arbete och i samma syften som journalister, är uteslutet. På samma sätt ska psyksjuka tacksamt ställa sig till psykvårdens förfogande för bedömning och diagnostisering och sedan leva det liv som förväntas den respektive diagnosen. Människor som är friska och normala ska på sin höjd arbeta i psykiatrin, men har inte rätt till att få vård. Om man ändå lurar till sig vård är det bedrägeri och oredligt förfarande och ska straffas. Jag hade kunnat köpa det sista resonemanget om inte "vården" hade inneburit frihetsberövning och bältesläggning. Om man skulle lura till sig dessa "fördelar" - har man då inte bevisat att man ÄR galen, om man inte gör det i syfte att debattera, att genomlysa psykvården?

Testa dig själv

Så avslöjar du om du tillhör makteliten i samhället:

1. Du känner ett oemotståndligt behov av att övervaka "vanliga människor" för att se om dom är terrorister. Innerst inne är du mer rädd för "vanliga människor" än för terrorister, men detta vågar du inte ens erkänna för din terapeut/coach/mentor.

2. Du tycker att människor som har det sämre än dig själv är bortskämda, även om du inte anser att du själv är bortskämd. Det har aldrig slagit dig att detta är en tankevurpa, det känns bara fullkomligt naturligt att tänka så.

3. Du gör, om du är socialdemokrat, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, trots att du varit emot detta förslag innan det blev lag och trots att du verkligen inte behöver pengarna. Om du är anhängare av alliansen är du automatiskt för hushållsnära tjänster även om du inte riktigt vet varför. Du gör också avdraget trots att du inte behöver pengarna.

4. Du beundrar utländsk arbetskraft för deras initiativförmåga och slit även om du samtidigt tycker att det är för jävligt att svenskarna har blivit så lata att dom inte längre vill ta arbeten med så låga löner att dom inte går att leva på i Sverige och med helt omöjliga arbetstider. Själv har du förtroendearbetstid och är höginkomsttagare men du inbillar dig att du gladeligen skulle ha stått i vägkanten och sålt jordgubbar i ösregn istället för att fira midsommar med vännerna om det hade behövts för att "ta dig upp ur rännstenen". Att du själv aldrig behövt ta dig upp är någonting du aldrig tänkt på.

5. Du tror verkligen att människor blir friskare av att få indragen sjukpenning.

6. Du anser att klyftorna i samhället måste öka. Detta behövs eftersom om man tar från dom fattiga och ger till dom rika så blir dom fattiga också rikare i slutändan. Att du talar i egen sak och inte alls vurmar för dom fattiga har aldrig slagit dig. Men ibland innan du ska somna på kvällarna ligger du och tänker på trädgårdsmästaren, poolskötaren, hushållerskan, butlern, kocken, tennistränaren, chauffören och alla andra du skulle kunna ha råd att anställa om klyftorna ökade.

7. Du har svårt att skilja på fackföreningsrörelsen och kriminella organisationer som t.ex. maffian.

8. Du ogillar kollektivavtal dels p.g.a. att du instämmer med punkt 7 och dels för att ordet innehåller "kollektiv" vilket alltid ger dig dåliga associationer.

9. Du tror att moderna människor vill vara fria och individualistiska och tyngs ner av saker som förstahandskontrakt på sin bostad, fast anställning och kollektivavtal. Själv har du både fast anställning och bostadsrätt i Stockholms innerstad plus ett "litet hus på landet". (på landet = Stockholmska för "utanför Stockholm". Man kan ibland höra stockholmare tala om "mitt land", detta innebär inte att dom äger ett helt land, utan dom syftar bara på sitt lantställe)

10. Du vet inte riktigt om du ska kalla dig feminist eller om du är skeptisk till feminismen eftersom "begreppet dragits så mycket i smutsen" (av SvD:s ledarsida, som är en av dina primära informationskällor). Naturligtvis är du för jämställdhet, bara det inte går till överdrift. Kvotering är ett exempel på en sådan överdrift. Om du har varit socialist har du numera samma förhållande till socialismen.

11. Du tycker att "alla andra" är trygghetsnarkomaner och att svenska folket har förlorat förmågan att ta risker och leva farligt. Själv lever du väldigt tryggt, men du har aldrig tänkt på att du själv kanske också är en trygghetsnarkoman i så fall.

12. Du anser att Sverige löper stor risk att bli en bananrepublik och bli omsprunget av, i ditt tycke, lägre stående länder som Indien och Kina. Samtidigt är du övertygad om att Sverige måste införa politiska åtgärder som gör landet mer likt en bananrepublik. Att detta kan uppfattas som ologiskt har du aldrig tänkt på.

13. Du känner att ditt liv är som ett pussel med bitar som är helt omöjliga att foga samman. Egentligen handlar det inte om bitar utan om tid. Att man som vuxen människa i en fri demokratisk stat har fullständig bestämmanderätt över sin egen tid är heller ingenting du har reflekterat över. Du försöker ju bara hålla takten med alla andra akademiskt utbildade karriärister med småbarn i Stockholms innerstad eller motsvarande.

Känner du igen dig på en eller flera punkter tillhör du Sveriges maktelit. Du känner dig säkert förvånad, men det är en helt normal reaktion. De flesta inom makteliten är helt omedvetna om sin tillhörighet.
Det är bara att gratulera, du befinner dig på toppen av köttberget, överst i näringskedjan. Du sitter tryggt på din position och med din lön/pension/avgångsvederlag/bonus oavsett konjunkturcykel och politikers elefantpromenader i statens porslinsbutik. Från din utkikspunkt kan du se ut över alla andra människor i samhället och döma och bedöma dom efter eget tycke och smak. Ingen kan säga emot dig, inga försvarstal, ingen kritik når dig. Du har fullständigt definitionsföreträde. Det du säger uppfattas som sanning av alla andra inom makteliten och er lilla klick är i princip dom enda som har en talan.

Genom FRA-lagen visar borgarna FÄRG!

Allt som rör FRA och beredningen samt genomröstandet av denna lag är verkligen obehagligt. En video som fick mig att få kalla kårar är där Fredrik Malm (fp) 2006 håller tal vid en demonstration mot (den av Amerikanska intressen beställda) razzian av Pirate Bay.



Det som är verkligen obehagligt är att man inser att borgarna endast rycker ut till demokratins försvar när de anser att socialdemokraterna hotar den (detta var ju på Bodströms tid som justitieminister). Två år senare kan samme man rösta igenom en lag som står för allt det han tidigare kritiserat och lite till. Det visar ju bara hur borgarnas främsta mål är att plocka poäng av socialdemokraterna. Demokratin är dom inte så oroliga för.

Inte ens det kära "företagsklimatet" som man alltid använder som alibi i alla andra möjliga och omöjliga sammanhang har någon som helst betydelse eftersom många stora IT-företag har ju hotat med att fly landet om lagen går igenom, bl.a. det största IT-företaget i världen, Google:

"– Förslaget är sprunget ur en tradition inledd av Saudiarabien och Kina och hör helt enkelt inte hemma i en västerländsk demokrati. Vi på Google tycker att förslaget är dåligt och det har vi meddelat bland annat det svenska justitiedepartementet, sa Peter Fleischer, Googles högste ansvarige för integritetsfrågor till tidningen Internet World förra året.
– Vi har gjort det klart att vi aldrig kommer att placera några servrar innanför Sveriges gränser om förslaget går igenom"

Detta kommer också naturligtvis innebära att alla Google-sökningar kommer att gå långsammare än nödvändigt för oss här i Sverige.

I alla andra sammanhang heter det ju från borgligt håll att "men så kan vi inte göra för då flyr företagen Sverige". Nu går det tydligen bra ändå. Det visar att det är bara en sak dom är intresserade av: Makt. Dom struntar i demokratin (men det har ju varit känt länge) och dom struntar i företagsklimatet.

Jag gissar att inte bara IT-företag kommer att bli skeptiska mot Sverige p.g.a. denna lag. Det blir nämligen ännu lättare att ägna sig åt företagsspioneri i Sverige än det varit tidigare och än det är i andra länder. Grattis till det självmålet alliansen!

Det här citatet av Liza Marklund ger också ännu fler anledningar till att känna kalla kårar:

"Granska er själva
Jag tycker det är helt rätt att publicera namn och adress till FRA:s anställda. När de nu ska känna till allt om oss, då har vi väl åtminstone rätt att veta vilka de är? För övrigt borde FRA börja med att granska sina egna anställda. Jag vet att det finns folk inom företaget som är misstänkta och dömda för brott, bland annat för att de förföljt och trakasserat kvinnor. Vad händer när sådana idioter får fri tillgång till allt som kvinnorna gör och säger?"

Jag tror och hoppas att alliansen genom denna lag nu gjort sig totalt ovalbar till hösten 2010. Det är väl det enda positiva jag kan se i detta. Förhoppningsvis behöver vi inte leva med FRA mer än 2 år. Men man vet aldrig. Svenska folket har visat prov på en förvånansvärd förmåga till att vara lättlurade förr.

I beg to differ

Jag skulle hemskt gärna själv velat gå och lyssna på Katrin Himmlers föredrag om sin farfars bror, Heinrich Himmler, ledare för SS i Nazityskland. Tyvärr är det långt till Uppsala, men Katrin Kielos referat av föredraget är också intressant att läsa.

I sin artikel berättar hon att SS-männens psyken har studerats av psykologer och det visar sig att dessa män får höga värden när det gäller auktoritära tendenser, allmän cynism, en känsla av att världen är ond (vilket säkert kan användas som ett inre alibi för att själv vara ond tänker jag, "äta eller ätas"-argumentet), identifikation med makten och ett motstånd till mänsklig mjukhet och svaghet.

Men sen drar Kielos slutsatsen att dessa tendenser låg och slumrade i personligheten och aldrig hade kommit till uttryck om inte tidsandan hade tillåtit det. Det är här jag inte håller med. Människor hittar alltid sätt att uttrycka sin personlighet och få utlopp för sina behov av att förtrycka. Det behövs ingen särskild tillåtelse till detta. Snarare tycker jag att vi är väl blinda för ondskan i vardagen.

Men det är klart att de män som hade idéerna om detta projekt - att döda Europas alla judar - hade stor nytta av en viss sorts människor, och utan denna sorts människor hade projektet inte gått att utföra.

Dom här idéerna om att "samhället sanktionerar ondskan" det är därför den finns, ser jag som farliga. I alla fall om man med detta menar att "det är inte de onda människornas handlingar som skapar ondska utan de goda människornas tystnad och acceptans". Denna tes har ju tuggats om och om igen sedan andra världskriget. Den har tuggats så mycket så den har blivit sanning. Och problemet med denna tes är att den avbördar aktörerna från ansvar och ger ansvaret till de människor som inte agerat. Detta är en klassisk manöver. Den som agerat fel kan alltså med denna tes i ryggen alltid fråga "varför hindrade ingen mig från att begå dessa omänskliga brott?"
Ett annat problem med tesen är att man gör ett antagande om den tysta massans självklara godhet. Var får man detta ifrån? Om den stora massan i tyskland, låt säga 75% av befolkningen faktiskt tyckte att det var RÄTT att döda den judiska delen av befolkningen, deras grannar och arbetskamrater, hur kan man då se denna tysta massa som god? Är det inte stor skillnad på om man står och ser på för att man håller med eller om man står och ser på för att man vet att man tillhör en minoritet och att man är skrämd från vettet? Är det inte väldigt stor skillnad för hur vi ska se på världen och på en "inneboende ondska som kan ligga och slumra hos oss ALLA" och komma fram när omgivningen sanktionerar detta?

Kielos ser det som en gåta att "vanliga människor begår massmord", men tänk om onda människor faktiskt är vanliga? Vi skulle gärna vilja att goda människor var vanligast, men om världen inte ser ut så? Om onda människor som faktiskt KAN göra andra väldigt illa med berått mod, är vanliga, hur ska vi då se på världen?

Under folkmordet i Rwanda deltog nästan alla vanliga människor i dödandet. Men alla deltog inte. Alla kunde inte bara gå från "vanlig människa" till effektiv mördare. Och är det inte intressantare att framhålla detta - att ALLA faktiskt inte är kapabla att göra sina medmänniskor illa - än att tjata om "ondskans mysterium" precis som att vi inte kan göra någonting åt ondskan, precis som om det vore en naturlag, att vi alla har det i oss. Kunde vi inte istället välkomna det faktum att det finns människor som lyckas motstå omgivningens sanktioner av grymt beteende och ändå inte hemfalla åt grymhet själv? Kunde vi inte anta att vi ALLA kan bli som dessa människor, att godhet och integritet faktiskt slumrar hos oss alla?

Jenny Westerstrand berör också detta ämne (om jag tolkar henne rätt) på ett sätt, i sin utmärkta blogg när hon skriver att "Det där med att orättvisor upprätthålls genom "omedvetenhet" ser jag som en typiskt feg resort för liberaler..."

När det gäller förtryck av kvinnor finns samma längtan efter att inte peka ut någon särskild som förtryckare, som när det gäller "ondskans mysterium" i nazityskland. Tyvärr är den bistra sanningen att 6 miljoner judar dödades i nazityskland för att en stor del av befolkningen VILLE att detta skulle ske, oavsett om de själva var aktivt inblandade eller inte, och den bistra sanningen när det gäller det vardagliga kvinnoförtrycket i "världens mest jämställda land" är att det finns en stor del av "vanligt folk" som faktiskt VILL se kvinnor underordnade män.

Man får ju inte glömma det historiska perspektivet. 6 miljoner döda judar är historiskt sett en slutkläm på flera seklers Europeiskt mass-slaktande av "icke-önskvärda" människor världen över. Men av någon anledning förtigs detta mycket större blodbad. Frågar ni mig så beror det på att det judiska blodbadet kan tillskrivas "någon annan" nämligen nazisterna. Nazisterna skrevs ut ur den Europeiska gemenskapen efter kriget. De exotiserades och därför kan deras brott bli synliga. Men de fruktansvärda folkmord som "vanliga" tyskar, engelsmän, holländare, belgare och fransmän - utan någon särskild ideologi - stod bakom måste begravas.

Och det kvinnoförtryck vi ser idag är en konsekvens av ett tusenårigt tänkande som går ut på att kvinnor ÄR mindre värda, och därmed förtjänar sin lott i livet.

Sett i sitt historiska perspektiv blir varken massmord eller kvinnoförtryck speciellt mystiska.

Och detta förhållningssätt till ondskan - antingen trivialiseras den (om vi alla har den inom oss så är det ju fullt "naturligt" och då kan det heller inte vara så farligt) eller så exotiseras den (onskan är mycket värre och ondare när den finns hos någon annan, någon som inte har mycket gemensamt med mig) - skapar stora problem för oss i vårt vanliga vardagliga liv, i familjen, på kontoret, i fredstid. Ondskan passar inte in, alltså ser vi förbi den, den blir osynlig. Och det kan inte finnas något farligare egentligen än osynlig ondska. Sexuella övergrepp, trakasserier, mobbning, hot om våld, utfört våld, föräldrars maktmissbruk av sina barn, allt detta blir för oss osynligt om vi framhärdar i tron att ondskan inte är "vanlig", att vanliga människor per definition inte kan vara onda. Och om vanliga människor trots allt är onda så är det en mycket trevligare version av ondska som inte alls är lika allvarlig.

Kärnfamiljen del 2

På tal om kärnfamiljen igen så måste jag tipsa om en jättebra blogg och ett bra blogginlägg som egentligen är en intervju, där bloggaren Mikael Almén intervjuar Alexander Chamberland, Grön ungdoms språkrör, och ämnet är queerfeminism. Många mycket bra tankar luftas här!



och här fortsätter samtalet:

Diskriminerings rötter

Jag hörde om en mycket intressant avhandling idag på radion. Den handlar om diskriminering. Tidigare har man försökt att förklara fenomenet diskriminering med att folk har fördomar, och om man bara kommer åt dessa fördomar så kommer man också att kunna slippa diskriminering. Att diskriminering skulle vara ett kunskapsproblem och kan åtgärdas med gammalt hederligt upplysningsarbete.

Men nu visar Alexandra Snellman i sin avhandling att våra värderingar faktiskt påverkar minst lika mycket som våra fördomar. Nämligen om vi tycker det är bra att samhället är hierarkiskt ordnat eller om vi tycker att det är fel. Det är ju ingen fördom att tycka att vissa människor är mer värda än andra, utan en värdering.

Avhandlingen visar att tycker man att vissa människor ska dominera över andra människor så kommer man också själv att återskapa detta tänkande i sina möten med sina medmänniskor, genom att diskriminera människor som man anser tillhör grupper med lägre prestige, längre ner i hierarkin.

Det intressanta var också att det visade sig att ju högre upp man själv befinner sig i samhällets hierarki för tillfället eller ju högre upp i hierarkin man blivit född en gång desto mer lojal är man med den hierarkiska uppdelningen av människor. Det förklarar en hel del av t.ex. hur vårt rättsväsende fungerar så illa som det gör. Att det är så mycket lättare att bli trodd när man har en hög samhällsställning jämfört med en låg, när man är man jämfört med kvinna osv.

Maktens plus och minus

Nu drar det ihop sig till ett nytt blogginlägg...

Jag har tänkt mycket på män och manlighet på senaste tiden. Det är faktiskt intressant, och precis som med medelklassen (se föregående inlägg) så är ju män och manlighet en ganska osynlig företeelse. Normer har ju en tendens att hålla sig osynliga. Allt normalt är bara så det ska vara, det är avvikelsen som syns. Och det här med att manlighet är norm i vårt samhälle är ju lite krångligt, för det är ju inte norm att vara manlig om man är född till kvinna. Så vissa människor förbjuds att ens försöka nå upp till normen och bli "normala" vilket jag tror bara stärker normen faktiskt. Att normen är exklusiv och endast till för vissa stärker normens makt och normens uteslutningsfunktion.

En man uppfostras till makt, och det är intressant, för varför uppfostras vissa människor till makt överhuvudtaget? Borde inte makt vara något man får kämpa sig till med näbbar och klor, är det inte så makt fungerar? Makt är, precis som manlighet, ett intressant men svårfångat fenomen. Och makt och manlighet hör ihop. Hade vi alla kunnat se precis hur makt fungerar hade vi ju jättelätt kunnat avslöja den och göra uppror mot densamma, problem solved. Det finns en underskattad maktfaktor i att vara osynlig. Verka i det fördolda. Den osynliga handens verk. Ingen ser, ingen kan opponera sig, bara verkningarna syns och de ser ut att ha uppstått ur tomma intet.

Många gånger har jag tänkt att män faktiskt har ett underläge och det är när det gäller att lära känna sig själva. Är man intresserad av att fördjupa sin relation till sig själv (och andra människor) så är det svårare som man. Och det tror jag har mycket att göra med att makt och relationer är två diametralt motsatta funktioner. Det ena utesluter det andra, helt. Och det värsta är att dom flesta män inte ens vet att dom går miste om något. Makt är ju oerhört självuppfyllande. Tänk kungafamiljen. Vem skulle egentligen vilja ha deras liv? Upp med en hand! Inga händer i luften? Men själva vet dom inte att deras liv inte är det optimala för en människa. Eller om dom vet det så kan dom ändå inte avstå från sitt privilegerade liv och gå och söka ett friare liv. För hur kan rikedomar och lyx någonsin uppväga ofrihet? Finns det inte en inbyggd ofrihet i all makt? Och nu syftar jag på en mer själslig frihet inte materiell VALfrihet, för den ökar visserligen med mängden pengar. Men jag menar att kunna förhålla sig fritt till sig själv, att kunna ha friheten att undersöka sina egna inre utrymmen, och det går inte ihop med alltför mycket förpliktelser.

Att lära sig nya saker, speciellt om sig själv kräver en ödmjukhet, att släppa taget om prestige. Det är svårare at göra när allt man lärt sig att meningen med ens liv är makt.

Så makt begränsar det inre utrymmet, även om det yttre utrymmet utökas.
Det var dagens fundering det...