EU-valet igen

Problemet med EU som det är organiserat idag är att makten är så osynlig. Man har krånglat till alla beslutsvägar så mycket som möjligt, och det blir omöjligt för medborgaren att få insyn i hur makten opererar. Den valbara makten är i minoritet. De flesta besluten fattas i ministerrådet, och eftersom medlemsländernas ministrar har lite annat att göra än att ta beslut i EU måste besluten i princip redan vara färdiga när dom flyger in och har korta möten och röstar. Tjänstemännen och lobbyorganisationerna får således mycket stor makt. EU-parlamentets roll är att ta fram beslutsunderlag, som sedan alla EU:s länder måste godkänna för att de ska gå igenom. Det säger sig självt att det blir urvattnade intetsägande kompromissförslag som vi nästan lika gärna hade kunnat vara utan. Det vi alla kan enas om, den minsta möjliga gemensamma nämnaren mellan alla EU:s länder, är inte mycket. Men det får mig verkligen att undra var alla EU-lagar som inte passar oss i Sverige kommer ifrån? Är det då våra Svenska politiker som mörkar det faktum att det faktiskt är dom som har godkänt dessa? Som sagt, ingen förstår EU, ingen journalist, ingen medborgare, och jag undrar om det knappt ens finns en politiker som förstår. Så vi är bakbundna, för hur kan vi kritisera något vi inte förstår?

Jag hittade förresten en mycket intressant enkät som Glokala folkhögskolan satt ihop och skickat ut till många av våra valbara EU-parlamentariker. Så här skriver dom själva:
"Glokala folkhögskolan har via bibliotek och internet uppmanat medborgare och partipolitiskt obundna ideella organisationer i Malmö/Skåne-trakten att formulera frågor till EU-kandidaterna. Vi fick in drygt 70 frågor som bantats ner till 45 frågor. Medborgarenkäten har sedan skickats till samtliga partiers partisekreterare som uppmanats att sprida enkäten vidare till respektive partis EU-kandidater."

Enkäten fick mig att bli ännu mer bestämd över vad jag ska rösta på. Men den väckte också många intressanta frågor i mitt huvud, för det verkar inte finnas någon endaste blivande EU-parlamentariker som har samma radikala syn på EU och politik överhuvudtaget som jag. Och jag tycker inte själv att jag är särskilt radikal. Blir man automatiskt ljummen och anpassad när man hamnar i maktens korridorer? Är det svårt att behålla ilskan över sakers tillstånd i världen, och längtan efter något radikalt annorlunda? Är makt självkorrumperande?