Maktens plus och minus

Nu drar det ihop sig till ett nytt blogginlägg...

Jag har tänkt mycket på män och manlighet på senaste tiden. Det är faktiskt intressant, och precis som med medelklassen (se föregående inlägg) så är ju män och manlighet en ganska osynlig företeelse. Normer har ju en tendens att hålla sig osynliga. Allt normalt är bara så det ska vara, det är avvikelsen som syns. Och det här med att manlighet är norm i vårt samhälle är ju lite krångligt, för det är ju inte norm att vara manlig om man är född till kvinna. Så vissa människor förbjuds att ens försöka nå upp till normen och bli "normala" vilket jag tror bara stärker normen faktiskt. Att normen är exklusiv och endast till för vissa stärker normens makt och normens uteslutningsfunktion.

En man uppfostras till makt, och det är intressant, för varför uppfostras vissa människor till makt överhuvudtaget? Borde inte makt vara något man får kämpa sig till med näbbar och klor, är det inte så makt fungerar? Makt är, precis som manlighet, ett intressant men svårfångat fenomen. Och makt och manlighet hör ihop. Hade vi alla kunnat se precis hur makt fungerar hade vi ju jättelätt kunnat avslöja den och göra uppror mot densamma, problem solved. Det finns en underskattad maktfaktor i att vara osynlig. Verka i det fördolda. Den osynliga handens verk. Ingen ser, ingen kan opponera sig, bara verkningarna syns och de ser ut att ha uppstått ur tomma intet.

Många gånger har jag tänkt att män faktiskt har ett underläge och det är när det gäller att lära känna sig själva. Är man intresserad av att fördjupa sin relation till sig själv (och andra människor) så är det svårare som man. Och det tror jag har mycket att göra med att makt och relationer är två diametralt motsatta funktioner. Det ena utesluter det andra, helt. Och det värsta är att dom flesta män inte ens vet att dom går miste om något. Makt är ju oerhört självuppfyllande. Tänk kungafamiljen. Vem skulle egentligen vilja ha deras liv? Upp med en hand! Inga händer i luften? Men själva vet dom inte att deras liv inte är det optimala för en människa. Eller om dom vet det så kan dom ändå inte avstå från sitt privilegerade liv och gå och söka ett friare liv. För hur kan rikedomar och lyx någonsin uppväga ofrihet? Finns det inte en inbyggd ofrihet i all makt? Och nu syftar jag på en mer själslig frihet inte materiell VALfrihet, för den ökar visserligen med mängden pengar. Men jag menar att kunna förhålla sig fritt till sig själv, att kunna ha friheten att undersöka sina egna inre utrymmen, och det går inte ihop med alltför mycket förpliktelser.

Att lära sig nya saker, speciellt om sig själv kräver en ödmjukhet, att släppa taget om prestige. Det är svårare at göra när allt man lärt sig att meningen med ens liv är makt.

Så makt begränsar det inre utrymmet, även om det yttre utrymmet utökas.
Det var dagens fundering det...