Tidens tecken. Uttolkare: Fredrik Kempe

Även om låttexterna i den svenska melodifestivalen oftast lämnar mycket övrigt att önska var ändå årets vinnare ett bottennapp utan like. Jag satt och funderade länge på vilket av följande alternativ som passar in på Fredrik Kempe: 1. Han är helt seriös och tycker själv låttexten duger, vilket blottar en skrämmande kombination av inkompetens och hybris 2. Han är ironisk 3. Han är köpt av någon reklam-makare vars främsta uppgift alltid är att knäcka flickors/kvinnors självförtroende så att man kan få dom att försöka köpa tillbaka det 4. Han gör ett experiment och för att kolla hur långt (lågt?) man kan ta låttexterna i melodifestivalen innan man blir diskvalificerad 5. Han har grava missbruksproblem och har inte varit nykter sen han skrivit texten (också det i onyktert tillstånd naturligtvis)
Men sen kom jag på ytterligare ett alternativ. Fredrik Kempe är en samhällskritiker som genomskådat tiden vi lever i, för allting handlar om att tvinga på folket saker som inte är ett dugg populärt med olika metoder (övertalning, våld, nonchalans, gaslighting, bulldozring osv.)

Här är min tolkning av vad texten egentligen handlar om:
Stop, don't say that it's impossible
'Cause I know it's possible
Though I know you never look my way
I can say; you will one day
I can say you will one day

I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl
My body wants you girl
I'll get you when I'm popular
I put my hands up in the light
You see me dancing for my life
I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular

Spread the news I'm gonna take the fight
For the spotlight, day and night
I can take this to the number one
Be someone, before you're gone
Be someone before you're gone

Sårbarhet som nyckel

Lyssna på Brene Brown, forskare i socialt arbete vid University of Houston. Hon har forskat i många år på koncept som sårbarhet, tillit, mod i relationer, mod i förhållande till livet, osv. Det är intressant!

Här är länken till föreläsningen på TED talk's hemsida

Lycka i bokform

Jag stod i bokhandeln idag, framför hyllan för självhjälpslitteratur. Och jag förstår mig inte på dom. Jag fick ingen som helst lust att läsa någon av dessa må-bra-böcker. Inte ens baksidetexterna klarar jag att ta mig igenom. Kraftiga anfall av själsliga kräkkänslor drabbade mig redan efter dom små reklam-text-puffarna för boken på framsidan. Typ: "Renovera ditt liv", "Är du lycklig?", "Bli ännu lyckligare!", "Perfekt självförtroende NU!", "Vem kan? Du kan!", herregud, jag borde få anställning på förlag som puffmakare.
Och vem läser dom här böckerna undrar jag. Uppenbarligen någon eftersom det finns så många av dom och flera exemplar av varje bok också på hyllan. Eller är det så att man köper dessa böcker i en förhoppning och sen orkar man aldrig läsa dom? Man vill gärna ta tag i, förändra sitt liv, renovera sig själv, men det blir liksom aldrig av. Och så köper man en bok och tänker att här kan jag få inspiration, författaren kan ta mig i kragen och sen blir det aldrig ens av att man läser den där livsavgörande mirakelboken. Så går det några år och så får man ett infall att köpa en till sån där bok. Och om tillräckligt många tänker så så blir böckerna faktiskt sålda efter hand.

Lycka är verkligen ett ord jag inte kan med. Men det verkar vara självhjälpsförfattarnas älsklingsord. Kan det bli mer förmätet? "Jag vet minsann hur man blir lycklig, jag vet hur man GÖR! Och nu vill jag berätta det för DIG!" Visst. Visa mig en enda lycklig människa. Jag tror inte på det. Lyckliga stunder, ja, men inte lyckliga människor. Att uppleva lycka, precis som att uppleva sorg, glädje, skräck, tillfredsställelse, panik, ilska, vanmakt osv. Men att vara lycklig? I så fall skulle jag gärna vilja ifrågasätta deras lycka. Vad är det att vara lycklig? Att ha ett liv som lever upp till andras förväntningar?
För visst kan man vara lycklig, tillfälligt. Ungefär som man kan vara arg, rädd och glad. Men den som skulle skriva en bok på temat: "Är du arg? - Bli ännu argare!" skulle nog fort bli knäppförklarad. För en bok om hur man blir ännu argare behövs verkligen. Se på världen, är det inte en relevant fråga att ställa: Varför är folk inte mer förbannade? Men en bok om hur man blir ännu lyckligare? Prestationsångest är allt jag känner inför en sån bok. Herreminje! Vad är det för fel på att vara lite olycklig ibland. Förtvivlad. Sårbar. Ledsen. Uppriven. Där har du dig själv ju. Där kan du lära känna dig själv. I lyckan kan man förlora sig, för det är så lätt att blanda ihop lycka och förväntningar, och plötsligt är inte lyckan din egen, för det är någon annans liv du lever. Och man är bara lycklig för att man kan göra den personen lycklig genom att leva som den personen vill att man ska leva. Åh, varför är jag så trött hela tiden? När jag är så lycklig och mitt liv är så perfekt? Varför känner jag den här gnagande tomheten?

Om pengar verkligen gör någon lycklig så måste det finnas en hel del mycket lyckliga självhjälpsboksförfattare vid det här laget!

Det är okej

Ibland känns livet orättvist, hårt och dubbelbestraffningarna blir till trippelbestraffningar som blir till en hel lång rad dominobrickor som faller. Att vara konstig och onormal känns plötsligt outhärdligt. Men ibland känns det också okej. Hur onormal man än är så är man inte ensam om att ha problem, vara knasig, göra fel, snubbla och inte kunna ta sig upp. Men där andras skavanker och misslyckanden känns exotiska, spännande och lärorika, något som berikar och gör dom till intressanta individer, känns mina egna bara lika hopplösa som en gråmulen novembereftermiddag där man fortfarande väntar på att gryningen ska övergå i dag. Då är det befriande att upptäcka att man inte är så himla speciell att just ens egna imperfektheter skulle vara så mycket värre än någon annans. Vi är som vi är folks! Det finns både russin och döda flugor i kakan. Livet är en röra, en pannkaka, en geggamoja som inte går att forma. Men det är okej.

Och så bilden på Frida Kahlo. Visst är hon fin? Och hon levde ett mycket intressant liv, minst sagt. Men lätt hade hon det inte. Och smärtfritt var det inte heller.

Dagens chock!

Det handlade om barnporr på internet idag i P1:s Studio Ett. Och denna meningen fick mig att sätta tuggummit i halsen:

Varje sekund, dygnet runt, söker 750 000 personer efter barnpornografi på nätet.

Först tänkte jag: I Sverige? Men sen kom jag på att siffran nog gäller hela världen, men ändå!!! Det är SJUKT!!! Och om någon sökt på "barnporr" och kommit till denna bloggen: Ja, vad ska man säga? Vad säger man till en sådan människa? Går det överhuvudtaget att nå någon som är så helt skild från sig själv och sin egen mänsklighet?

Att skapa en världsbild

eller

"vi" och "vår" värld

Nu har jag diskat igen - och lyssnat på P1. Den här gången var det Medierna. Inslaget som intresserade mig mest var diskussionen om huruvida medierna förmedlar en alltför mörk bild av verkligheten, vilket Anders Bolling hävdar i sin bok "Apokalypsens gosiga mörker", eller inte, vilket Claes Elfsberg på rapport hävdar.

Bolling menar att nyhetsmedier konsekvent gottar sig i katastrofer och vinklar allting till det mest katastrofala och negativa - helt i onödan. Han menar, om jag har förstått det rätt, att utsagan "nu kan allt gå åt skogen" inte är en nyhet, eftersom att det är våra livspremisser. Allt kan gå åt skogen hela tiden. Men det kan också gå bra.

Claes Elfsberg å sin sida menar att nyhetsmedier i demokratier har en viktig uppgift, ja rent av en skyldighet, att rapportera om missförhållanden så att "människor kan göra något åt dessa". Jag måste säga att det var något av det mest skenheliga jag har hört på länge!!! Rapport är ju ett av många medier som ständigt porträtterar människor som försöker göra något åt missförhållanden som dåliga människor. Tänk fackliga blockader, tänk demostrerande ungdomar, tänk husockupanter, tänk djurrättsaktivister. Känner du "civil olydnad - modigt!" eller känner du "kriminalitet"? Och vem har i så fall matat dig med denna association?

Vad Bolling och Elfsberg inte inser är att dom står på en gemensam värdegrund. Båda utgår från att det finns ett ofrånkomligt "vi", en enhetlig homogen massa. Bolling menar att "vi" i denna massa behöver få veta mer om allt det roliga, spännande och fantastiska som händer "oss". Och Elfsberg tycker att människor bör upplysas och att upplysning sker genom att påpeka problemen. Okej, visst. Men båda herrarna missar alla dessa människor som hamnar utanför sökarljuset. Alla livsöden som utelämnas när världen beskrivs och berättas. Jag tänker på fattiga som aldrig får berätta (och aldrig blir trodda heller) om hur det är att vara fattig. Jag tänker på svenskar som själva inte är födda i Sverige eller har föräldrar som inte är födda här, svenskar som betraktas som invandrare och därmed aldrig får vara med i media annat än som statister i sammanhang där invandringen avhandlas ur icke-invandrarnas perspektiv. Det finns så många röster som aldrig blir hörda så jag kan inte räkna upp alla.

DNA - inte skriven i sten

Veckans mest intressanta forskningsnyhet kommer från Kanada.

Det visar sig alltså att misshandel, trauma och dålig behandling av barn påverkar generna i hjärnan så att barnet får svårt att hantera stress livet ut. Det är alltså generna som hjälper hjärnan att reglera ner stress-responsen som mer eller mindre stängs av. Mycket intressanta resultat som öppnar för en helt ny syn på relationerna mellan DNA och psykiska hälsoproblem.

Dålig sömn

Att dålig sömn kan leda till kroppsliga åkommor är känt sedan länge, men att dålig sömn också kan orsaka psykiska sjukdomar och psykisk ohälsa har nyligen visats av amerikanska forskare. Detta är helt okänt inom psykiatrin. Och om jag får lov att säga det: Är det inte typiskt? Psykiatrin är en vetenskap som fortfarande jobbar utifrån hypotesen att psykiska sjukdomar bara uppstår ur tomma intet, av sig självt, och allt som kan kopplas till sjukdomen är en följd av den. Man har en oerhörd motvilja, verkar det som, att vända på orsakssambandet och se den psykiska sjukdomen som en verkan av något. Om man fullständigt har missat något så enkelt som att en andel av patienterna i psykiatrin helt enkelt är där bara p.g.a. sömnbrist, vilka andra och kanske betydligt vanligare orsaker har man också missat för att man så envist håller fast vid sin hypotes utan att ens pröva den mot verkligheten?

Intressant...

... intervju med yttrandefrihetpristagaren inom psykisk helsevern 2008 i Norge.

Jag gillar speciellt formuleringen "Det jeg var utsatt for som barn, har vært et ikke-tema." Trauman är verkligen ett icke-tema, inte bara inom vården men i hela vår kultur tycker jag. Visst, lidandet uppmärksammas en hel del i ögonblicket, t.ex. när tsunamin inträffar osv. Men vi vet inte riktigt vad vi ska göra med traumat när det har blivit "gammalt". Och det är ju just det som är problemet med trauman - dom går inte över så snabbt som vi förväntar oss, kanske går dom aldrig över - och kroniska tillstånd har mycket låg status både i vården och i vår kultur i största allmänhet.

Barnlek mer jämställd i skogen

Eva Ärlemalm-Hagsér vid Mälardalens högskola har studerat vilken inverkan miljön har för barnens lek. Hon har upptäckt att på traditionella utelekplatser blir lekredskapen snabbt könskodade av barnen och det försvårar gränsöverskridande lek. Men lek i skogsmiljö har inte samma könseffekt på barnen. I skogen finns inga färdiga leksaker och därmed inga outtalade förväntningar på hur barnen ska leka, och det märks också på barnens lek.

Det här hade jag missat:

Att Feministiskt Initiativ vill förbjuda barnmisshandel i hela EU! BRA!

Testa dig själv

Så avslöjar du om du tillhör makteliten i samhället:

1. Du känner ett oemotståndligt behov av att övervaka "vanliga människor" för att se om dom är terrorister. Innerst inne är du mer rädd för "vanliga människor" än för terrorister, men detta vågar du inte ens erkänna för din terapeut/coach/mentor.

2. Du tycker att människor som har det sämre än dig själv är bortskämda, även om du inte anser att du själv är bortskämd. Det har aldrig slagit dig att detta är en tankevurpa, det känns bara fullkomligt naturligt att tänka så.

3. Du gör, om du är socialdemokrat, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, trots att du varit emot detta förslag innan det blev lag och trots att du verkligen inte behöver pengarna. Om du är anhängare av alliansen är du automatiskt för hushållsnära tjänster även om du inte riktigt vet varför. Du gör också avdraget trots att du inte behöver pengarna.

4. Du beundrar utländsk arbetskraft för deras initiativförmåga och slit även om du samtidigt tycker att det är för jävligt att svenskarna har blivit så lata att dom inte längre vill ta arbeten med så låga löner att dom inte går att leva på i Sverige och med helt omöjliga arbetstider. Själv har du förtroendearbetstid och är höginkomsttagare men du inbillar dig att du gladeligen skulle ha stått i vägkanten och sålt jordgubbar i ösregn istället för att fira midsommar med vännerna om det hade behövts för att "ta dig upp ur rännstenen". Att du själv aldrig behövt ta dig upp är någonting du aldrig tänkt på.

5. Du tror verkligen att människor blir friskare av att få indragen sjukpenning.

6. Du anser att klyftorna i samhället måste öka. Detta behövs eftersom om man tar från dom fattiga och ger till dom rika så blir dom fattiga också rikare i slutändan. Att du talar i egen sak och inte alls vurmar för dom fattiga har aldrig slagit dig. Men ibland innan du ska somna på kvällarna ligger du och tänker på trädgårdsmästaren, poolskötaren, hushållerskan, butlern, kocken, tennistränaren, chauffören och alla andra du skulle kunna ha råd att anställa om klyftorna ökade.

7. Du har svårt att skilja på fackföreningsrörelsen och kriminella organisationer som t.ex. maffian.

8. Du ogillar kollektivavtal dels p.g.a. att du instämmer med punkt 7 och dels för att ordet innehåller "kollektiv" vilket alltid ger dig dåliga associationer.

9. Du tror att moderna människor vill vara fria och individualistiska och tyngs ner av saker som förstahandskontrakt på sin bostad, fast anställning och kollektivavtal. Själv har du både fast anställning och bostadsrätt i Stockholms innerstad plus ett "litet hus på landet". (på landet = Stockholmska för "utanför Stockholm". Man kan ibland höra stockholmare tala om "mitt land", detta innebär inte att dom äger ett helt land, utan dom syftar bara på sitt lantställe)

10. Du vet inte riktigt om du ska kalla dig feminist eller om du är skeptisk till feminismen eftersom "begreppet dragits så mycket i smutsen" (av SvD:s ledarsida, som är en av dina primära informationskällor). Naturligtvis är du för jämställdhet, bara det inte går till överdrift. Kvotering är ett exempel på en sådan överdrift. Om du har varit socialist har du numera samma förhållande till socialismen.

11. Du tycker att "alla andra" är trygghetsnarkomaner och att svenska folket har förlorat förmågan att ta risker och leva farligt. Själv lever du väldigt tryggt, men du har aldrig tänkt på att du själv kanske också är en trygghetsnarkoman i så fall.

12. Du anser att Sverige löper stor risk att bli en bananrepublik och bli omsprunget av, i ditt tycke, lägre stående länder som Indien och Kina. Samtidigt är du övertygad om att Sverige måste införa politiska åtgärder som gör landet mer likt en bananrepublik. Att detta kan uppfattas som ologiskt har du aldrig tänkt på.

13. Du känner att ditt liv är som ett pussel med bitar som är helt omöjliga att foga samman. Egentligen handlar det inte om bitar utan om tid. Att man som vuxen människa i en fri demokratisk stat har fullständig bestämmanderätt över sin egen tid är heller ingenting du har reflekterat över. Du försöker ju bara hålla takten med alla andra akademiskt utbildade karriärister med småbarn i Stockholms innerstad eller motsvarande.

Känner du igen dig på en eller flera punkter tillhör du Sveriges maktelit. Du känner dig säkert förvånad, men det är en helt normal reaktion. De flesta inom makteliten är helt omedvetna om sin tillhörighet.
Det är bara att gratulera, du befinner dig på toppen av köttberget, överst i näringskedjan. Du sitter tryggt på din position och med din lön/pension/avgångsvederlag/bonus oavsett konjunkturcykel och politikers elefantpromenader i statens porslinsbutik. Från din utkikspunkt kan du se ut över alla andra människor i samhället och döma och bedöma dom efter eget tycke och smak. Ingen kan säga emot dig, inga försvarstal, ingen kritik når dig. Du har fullständigt definitionsföreträde. Det du säger uppfattas som sanning av alla andra inom makteliten och er lilla klick är i princip dom enda som har en talan.

Intressant radioprogram om galenskap och vetenskap

Det konstateras i radioprogrammet "Vetandets värld" att man trots omfattande forskning misslyckats med att koppla galenskap till någon gen. Gång efter annan trumperas det ut att "Nu har vi hittat schizofrenigenen!" men vad man glömmer att tala om några år senare är att när studien upprepas av andra forskare kvarstår inte resultaten. Schizofreni och andra psykossjukdomar kan alltså se väldigt genetiska ut i enskilda studier, men det är omöjligt att hitta galenskapsgener som har samma möjligheter att bli undersökta av alla forskare.
Trots detta har gamla psykiater som Johan Cullberg svårt att acceptera fakta. Nu talar han om en "genetisk sårbarhet" som låter ännu mer svårforskat och subjektivt än schizofrenigener någonsin varit. Att miljön kan störa hjärnans biologi och t.o.m. ge upphov till permanenta hjärnskador går inte att acceptera för dagens psykiater. Och jag förstår dom, att ta forskningen till sig skulle kräva stora omstruktureringar av deras arbetsmetoder, synsätt, inställning till patienterna osv. osv. Dessutom har Johan Cullberg någonting personligt att förlora på att lyssna på vetenskapen. Hans bror är ju schizofren, och om de "nya" förklaringsmodellerna gäller måste han antagligen omvärdera hela sin uppväxt och se i vitögat vilka människor hans föräldrar egentligen var. Det kan inte vara lätt i en sådan hög ålder.

Lyssna på programmet!

Är torsken utrotningshotad?

Jag orkar inte blogga själv just nu, men jag läste ett bra blogginlägg hos Mikael Almén. Speciellt detta tyckte jag var bra sagt:

"Statistics tell us we have to stop looking for deviants. We must see the oppressing structures of normality."

Vi måste se de förtryckande strukturerna i normalitet!!! Så sant som det är sagt! Normalitet är verkligen förtryckande i sig själv. Det blir så lätt att gömma sina oegentligheter, olater, otrevligheter, omedvetenheter osv. i sitt "normala" liv. Så länge vi har normaliteten så länge kommer ondskan gömma sig där, för där får den vara ifred!!!

Säga vad man vill om livet
men man får livserfarenhet av det

Kön, Genus och Lojalitet

Hm... Jag gick verkligen igång på det här lilla blogginlägget och tankarna började flyga hit och dit. Häromdagen såg jag Beckman, Ohlsson och Can (eller har dom en annan ordning på namnen kanske) det som handlade om modern, modersrollen. Och även om det var uteslutande kvinnor som diskuterade där så slog mig en sak som en blixt i huvet: De kvinnor som liksom "talade för" de traditionella könsrollerna och patriarkatet var lika högljudda, envisa och sög upp allt utrymme som män brukar göra i blandade församlingar. Och Maria Sveland (det kan också bero på att hon var i minoritet, det är sånt jäkla konstigt programupplägg, det har jag tänkt varje gång jag sett ett program i den här serien, det är precis som om dom tänker att jordens alla fördomar ska ges en ordentlig chans att bli hörda) blev hela tiden nertystad, avbruten och så. Samma mönster man kan se när män och kvinnor ska föra en diskussion och inte håller med varandra. Jag tyckte detta fenomen var oerhört intressant! För genus och kön är verkligen inte samma sak! Och nu har jag inte läst någon genusteori så jag vet egentligen inte vad jag pratar om, men jag kan säga att det är lätt att observera att det finns en lojalitet med patriarkatet och traditionell manlighet som inte alls har med könstillhörighet att göra. Många kvinnor är faktiskt nöjda med den halvvägs emancipation vi hitintills fått - nämligen tillåtelsen att vara som män. För 100 år sen förbjöds kvinnor att vara som män, man fick inte rösta, inte studera osv. Men det blir så sorgligt om vi ska stanna här, halvvägs. Ändå är det många många som inte fattar att vi INTE är framme, dom ser inte resten av resan, vägen som ligger framför oss. Så när problemet uppstår för dagens småbarnsmammor, att dom har en jävligt jobbig sits - att vara en av familjens två män, men den enda kvinnan i familjen - så blir det svårt för dessa "icke-seende" att tolka problemet. Vissa ser det som att jämställdheten gått för långt, att kvinnan måste gå tillbaka i utveckling igen och lägga av sig den förvärvade mansrollen(i programmet representerat av Elise Claeson), och vissa (som Ebba Witt Brattström i programmet) tycker att problemet är att vi kvinnor inte ge oss själva tillräckligt mycket beröm för att vi är så himla duktiga att vi klarar av att vara både kvinnor och män samtidigt! Jippie! När hon dessutom anklagar oss (den unga generationen) för historielöshet blir jag riktigt Förbannad. Jag VET att arbetarkvinnor i ALLA tider varit tvungna att vara familjens kvinna och man samtidigt eftersom att arbetarklassens män hade en tendens att supa bort sig. So what! Vad fasen ska jag med den vetskapen till? Ska jag tacka mina förmödrar för att dom varit så glada kåta och tacksamma att dom liksom härdat ut? Att dom gett mig det här arvet - förmågan att stå ut med mäns later? Jag kan förstå mina förmödrar, jag kan t.o.m. förlåta dom när jag har en bra dag, men tacka dom kommer jag inte att göra. Och for the record: Jag förlåter INTE mina förfäder. De har varit aktörer och agerat oförlåtligt. Mina förmödrar har inte haft mycket val, har inte kunnat hindra dom, och för det kan jag faktiskt förlåta dom.

Men min fundering var mycket denna: Det är sören vad vi är indoktrinerade till att tänka kvinnligt och manligt, och om vi samlar bara kvinnor i ett rum så kommer ofelbart en del av dessa kvinnor ta manlighetens parti! Trots att man har fel könsorgan för uppgiften! Och detta för mig osökt in på boken jag läser just nu, som jag säkert kommer att blogga om till leda framöver, för den är bara så himla himla bra: "Skönheter och odjur" av Lisa Gåhlmark. Hennes huvudtes, hela bokens idé och budskap är att världen är androantrocentrisk (mans-människo-centrering), ett ord som jag tycker är väldigt bra och tänkvärt! I min tolkning (med reservation för att jag har en annan tolkning än författaren) visar detta ord på en LOJALITET med mannen som människa, dvs. mannen är den riktiga människan och detta förpliktigar en lojalitet från de andra. "Patriarkatet" är ett svårt ord, för det är svårt att förstå exakt vad ett patriarkat är, ibland ersätts detta ord förvisso med "könsmaktsordningen" som är mycket tydligare. Men hur skapas och återskapas en maktordning? Det handlar mycket om lojalitet, och programmet Beckman, Ohlsson och Can var en fantastisk uppvisning i detta!

yttrandefrihet = rätten att mobba?

eller
skägg + bomb = yttrandefrihet?
eller
dagens "vi känner oss förtryckta av muslimer"-trams

Hm... ibland känns det som att hela världen är en enda stor lågstadieskolgård. Jag får säga vad jag vill till dig utan att du får slå mig! Hahahaha! Det är min rättighet och den tänker jag minsann utöva, för jag äger dig! Jag kan kalla din mamma för hora, jag kan säga att din gud är ful och har en bomb i skägget! Om du slår mig är du dum. Den enda reaktion jag accepterar från dig när jag mobbar dig är att du uppför dig som Ghandi och är en mycket mycket bättre och ädlare människa än jag! Om du reagerar på mina provokationer är du dum och intolerant mot intolerans! Hahaha!

SUCK!!! Kan ingen kalla på fröken så vi får slut på dom här barnsligheterna?

Lästips

Trevligt! Det här var verkligen upplyftande att läsa! Speciellt om Nina Björk där på slutet. Hennes dagisdebatt var något som jag hörde talas om när den var aktuell men orkade aldrig sätta mig in i vad hon ville ha sagt och vad hon blev kritiserad för. Men det var ju verkligen vettigt tänkt! Vi behöver inte försaka kvinnosaken bara för att vi tar hand om våra barn. Det enda som behövs är att MÄN försakar sin karriär och sin drivna mansroll. Jag bara ÄLSKAR när folk får ihop saker, när "livspusslet" verkligen visar sig läggbart. Om man bara är beredd att tänka bort lite makt, manlighet, prestige och pengar, så går det ju faktiskt bra!

Högtröskel- kontra lågtröskeltro

Jag tittade på programmet "Mötet" i SVT, det där Stefan Sundström möter prästen Olle Carlsson. Det var intressant. I mig väcktes en massa tankar om det här med kristendom och religionsfrihet - inte i den vanliga betydelsen, utan friheten inom religionen. Många representanter för religioner verkar kräva så mycket av de "förtappade" själar som söker sig till religionen i fråga. Det går inte riktigt ihop med det eviga dillandet om förlåtelse som många religioner också sysslar med. Man kräver och man förlåter. Varför inte låta bli att kräva så mycket då från första början? Sen tror jag inte heller på förlåtelse i den kristna meningen, att man ska "stryka ett streck" och liksom låtsa som om det aldrig har hänt. Den kristna förlåtelsen lägger allt ansvar för händelsen hos offret på något sätt. Om gärningsmannen vill be om syndernas förlåtelse är det bra, men det behövs ändå inte, det är hos offret hela tyngden ligger, det är offret som SKA en massa saker, som inte får andas. Dillandet om förlåtelse kväver faktiskt offret i den sorg, förtvivlan, ilska eller vad det må vara hon/han går igenom.

Men det var väl mer om religionernas eventuella öppenhet jag fick en massa tankar om när jag såg dessa två män diskutera kristendom. Det var ett fint samtal tyckte jag som handlade om att gud ser den minsta, gud är inte stor i den betydelsen att gud står över någon. Gud finns med oss och ser oss, på golvet, på vår "nivå".
Men så slog det mig att Stefan och Olle pratade i väldigt manliga termer hela tiden. Om "han" som behöver gud, om gud som "han" osv. Gud är en man och han ser män. Han älskar män och han älskar misslyckade män mer än lyckade. Och jag är helt säker på att både Stefan och Olle inte är anti-feminister på något sätt. Ändå, det är svårt att komma runt att kristendomen faktiskt är en manlig religion, för män, av män, och att man faktiskt i denna religion dyrkar själva manligheten. I FADERNS, SONEN och den heliga andens namn, MANNEN, ursäka, amen. Och när jag var på julaftonens midnattsmässa, kom dessa tankar till mig igen. Kvinnorna lyser med sin frånvaro, eller har i bästa fall en väldigt undanskymd (undanskuffad?) roll. Den enda kvinna som syns ordentligt är Maria, oskulden, modern. Hon är liksom inte ens mänsklig. Bara en platt bild av en perfekt kvinna. Jesus själv är betydligt mer mänsklig än hon, med sina känsloutbrott och tvivel och hela baletten.
Inte för att jag vill ha en kvinnlig kristen förebild - nä, bevare mig väl! Men jag vill känna att jag har en plats, att jag räknas, att jag inte behöver tiga i församlingen och så. Att känna sig inkluderad.
Läser man apokryferna (de texter som inte fick vara med i bibeln) från nya testamentet så inser man snabbt att Jesus ägnade mycket energi till att försöka upprätta kvinnor. Så HAN verkar inte anse att kvinnor skulle vara andra klassens medborgare. Men varför fick detta inte vara med när bibeln sattes ihop, när man bestämde vilka texter som passade och vilka som inte passade att skapa en kult kring? Vilka boklärda på den tiden hade förstånd på att skjuta upp feminismen minst 1900 år?

Ja, sånt där kan jag lätt börja fundera på nu när det är jul och hela den kristna hegemonin tränger sig på mer än vanligt.

Och ja, jag längtar så mycket efter en lågtröskelkyrka. Ett trevligt ställe bara, där man kan få komma (och gå!) som man är, söka vad man vill, plocka från buffébordet och betacka sig för det man inte vill ha, det som känns äckligt, svårsmält eller onödigt. Att upplägget är så tydligt - här får du göra som du vill, tro vad du vill, vara vem du vill! Men inom Svenska kyrkan stöter man ofta på en attityd som är mycket misstänksam mot detta sätt att jobba. Man känner sig liksom utnyttjad verkar det som om man inte får lov att bestämma vad människor ska tro och ändå ge något till dom. Ja, sannerligen säger jag eder - det är saligt att giva - men det är inte lätt!

Diskriminerings rötter

Jag hörde om en mycket intressant avhandling idag på radion. Den handlar om diskriminering. Tidigare har man försökt att förklara fenomenet diskriminering med att folk har fördomar, och om man bara kommer åt dessa fördomar så kommer man också att kunna slippa diskriminering. Att diskriminering skulle vara ett kunskapsproblem och kan åtgärdas med gammalt hederligt upplysningsarbete.

Men nu visar Alexandra Snellman i sin avhandling att våra värderingar faktiskt påverkar minst lika mycket som våra fördomar. Nämligen om vi tycker det är bra att samhället är hierarkiskt ordnat eller om vi tycker att det är fel. Det är ju ingen fördom att tycka att vissa människor är mer värda än andra, utan en värdering.

Avhandlingen visar att tycker man att vissa människor ska dominera över andra människor så kommer man också själv att återskapa detta tänkande i sina möten med sina medmänniskor, genom att diskriminera människor som man anser tillhör grupper med lägre prestige, längre ner i hierarkin.

Det intressanta var också att det visade sig att ju högre upp man själv befinner sig i samhällets hierarki för tillfället eller ju högre upp i hierarkin man blivit född en gång desto mer lojal är man med den hierarkiska uppdelningen av människor. Det förklarar en hel del av t.ex. hur vårt rättsväsende fungerar så illa som det gör. Att det är så mycket lättare att bli trodd när man har en hög samhällsställning jämfört med en låg, när man är man jämfört med kvinna osv.