Det är okej

Ibland känns livet orättvist, hårt och dubbelbestraffningarna blir till trippelbestraffningar som blir till en hel lång rad dominobrickor som faller. Att vara konstig och onormal känns plötsligt outhärdligt. Men ibland känns det också okej. Hur onormal man än är så är man inte ensam om att ha problem, vara knasig, göra fel, snubbla och inte kunna ta sig upp. Men där andras skavanker och misslyckanden känns exotiska, spännande och lärorika, något som berikar och gör dom till intressanta individer, känns mina egna bara lika hopplösa som en gråmulen novembereftermiddag där man fortfarande väntar på att gryningen ska övergå i dag. Då är det befriande att upptäcka att man inte är så himla speciell att just ens egna imperfektheter skulle vara så mycket värre än någon annans. Vi är som vi är folks! Det finns både russin och döda flugor i kakan. Livet är en röra, en pannkaka, en geggamoja som inte går att forma. Men det är okej.

Och så bilden på Frida Kahlo. Visst är hon fin? Och hon levde ett mycket intressant liv, minst sagt. Men lätt hade hon det inte. Och smärtfritt var det inte heller.