Att skapa en världsbild

eller

"vi" och "vår" värld

Nu har jag diskat igen - och lyssnat på P1. Den här gången var det Medierna. Inslaget som intresserade mig mest var diskussionen om huruvida medierna förmedlar en alltför mörk bild av verkligheten, vilket Anders Bolling hävdar i sin bok "Apokalypsens gosiga mörker", eller inte, vilket Claes Elfsberg på rapport hävdar.

Bolling menar att nyhetsmedier konsekvent gottar sig i katastrofer och vinklar allting till det mest katastrofala och negativa - helt i onödan. Han menar, om jag har förstått det rätt, att utsagan "nu kan allt gå åt skogen" inte är en nyhet, eftersom att det är våra livspremisser. Allt kan gå åt skogen hela tiden. Men det kan också gå bra.

Claes Elfsberg å sin sida menar att nyhetsmedier i demokratier har en viktig uppgift, ja rent av en skyldighet, att rapportera om missförhållanden så att "människor kan göra något åt dessa". Jag måste säga att det var något av det mest skenheliga jag har hört på länge!!! Rapport är ju ett av många medier som ständigt porträtterar människor som försöker göra något åt missförhållanden som dåliga människor. Tänk fackliga blockader, tänk demostrerande ungdomar, tänk husockupanter, tänk djurrättsaktivister. Känner du "civil olydnad - modigt!" eller känner du "kriminalitet"? Och vem har i så fall matat dig med denna association?

Vad Bolling och Elfsberg inte inser är att dom står på en gemensam värdegrund. Båda utgår från att det finns ett ofrånkomligt "vi", en enhetlig homogen massa. Bolling menar att "vi" i denna massa behöver få veta mer om allt det roliga, spännande och fantastiska som händer "oss". Och Elfsberg tycker att människor bör upplysas och att upplysning sker genom att påpeka problemen. Okej, visst. Men båda herrarna missar alla dessa människor som hamnar utanför sökarljuset. Alla livsöden som utelämnas när världen beskrivs och berättas. Jag tänker på fattiga som aldrig får berätta (och aldrig blir trodda heller) om hur det är att vara fattig. Jag tänker på svenskar som själva inte är födda i Sverige eller har föräldrar som inte är födda här, svenskar som betraktas som invandrare och därmed aldrig får vara med i media annat än som statister i sammanhang där invandringen avhandlas ur icke-invandrarnas perspektiv. Det finns så många röster som aldrig blir hörda så jag kan inte räkna upp alla.