onsdag 26 december 2007

Högtröskel- kontra lågtröskeltro



Jag tittade på programmet "Mötet" i SVT, det där Stefan Sundström möter prästen Olle Carlsson. Det var intressant. I mig väcktes en massa tankar om det här med kristendom och religionsfrihet - inte i den vanliga betydelsen, utan friheten inom religionen. Många representanter för religioner verkar kräva så mycket av de "förtappade" själar som söker sig till religionen i fråga. Det går inte riktigt ihop med det eviga dillandet om förlåtelse som många religioner också sysslar med. Man kräver och man förlåter. Varför inte låta bli att kräva så mycket då från första början? Sen tror jag inte heller på förlåtelse i den kristna meningen, att man ska "stryka ett streck" och liksom låtsa som om det aldrig har hänt. Den kristna förlåtelsen lägger allt ansvar för händelsen hos offret på något sätt. Om gärningsmannen vill be om syndernas förlåtelse är det bra, men det behövs ändå inte, det är hos offret hela tyngden ligger, det är offret som SKA en massa saker, som inte får andas. Dillandet om förlåtelse kväver faktiskt offret i den sorg, förtvivlan, ilska eller vad det må vara hon/han går igenom.

Men det var väl mer om religionernas eventuella öppenhet jag fick en massa tankar om när jag såg dessa två män diskutera kristendom. Det var ett fint samtal tyckte jag som handlade om att gud ser den minsta, gud är inte stor i den betydelsen att gud står över någon. Gud finns med oss och ser oss, på golvet, på vår "nivå".
Men så slog det mig att Stefan och Olle pratade i väldigt manliga termer hela tiden. Om "han" som behöver gud, om gud som "han" osv. Gud är en man och han ser män. Han älskar män och han älskar misslyckade män mer än lyckade. Och jag är helt säker på att både Stefan och Olle inte är anti-feminister på något sätt. Ändå, det är svårt att komma runt att kristendomen faktiskt är en manlig religion, för män, av män, och att man faktiskt i denna religion dyrkar själva manligheten. I FADERNS, SONEN och den heliga andens namn, MANNEN, ursäka, amen. Och när jag var på julaftonens midnattsmässa, kom dessa tankar till mig igen. Kvinnorna lyser med sin frånvaro, eller har i bästa fall en väldigt undanskymd (undanskuffad?) roll. Den enda kvinna som syns ordentligt är Maria, oskulden, modern. Hon är liksom inte ens mänsklig. Bara en platt bild av en perfekt kvinna. Jesus själv är betydligt mer mänsklig än hon, med sina känsloutbrott och tvivel och hela baletten.
Inte för att jag vill ha en kvinnlig kristen förebild - nä, bevare mig väl! Men jag vill känna att jag har en plats, att jag räknas, att jag inte behöver tiga i församlingen och så. Att känna sig inkluderad.
Läser man apokryferna (de texter som inte fick vara med i bibeln) från nya testamentet så inser man snabbt att Jesus ägnade mycket energi till att försöka upprätta kvinnor. Så HAN verkar inte anse att kvinnor skulle vara andra klassens medborgare. Men varför fick detta inte vara med när bibeln sattes ihop, när man bestämde vilka texter som passade och vilka som inte passade att skapa en kult kring? Vilka boklärda på den tiden hade förstånd på att skjuta upp feminismen minst 1900 år?

Ja, sånt där kan jag lätt börja fundera på nu när det är jul och hela den kristna hegemonin tränger sig på mer än vanligt.

Och ja, jag längtar så mycket efter en lågtröskelkyrka. Ett trevligt ställe bara, där man kan få komma (och gå!) som man är, söka vad man vill, plocka från buffébordet och betacka sig för det man inte vill ha, det som känns äckligt, svårsmält eller onödigt. Att upplägget är så tydligt - här får du göra som du vill, tro vad du vill, vara vem du vill! Men inom Svenska kyrkan stöter man ofta på en attityd som är mycket misstänksam mot detta sätt att jobba. Man känner sig liksom utnyttjad verkar det som om man inte får lov att bestämma vad människor ska tro och ändå ge något till dom. Ja, sannerligen säger jag eder - det är saligt att giva - men det är inte lätt!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, det var dette med å ta utgangspunkt i folks erfarte virkelighet, da.

Jeg reagerte da Fader vår skulle oversettes til et mer moderne norsk, der man skulle bytte ut det arkaiske "Fader Vår" med det moderne "Vår Far". For dem som har blitt utsatt for overgrep av sin jordiske far, kan dette bli vanskelig (å kalle Gud mor, er også ubrukelig, for dem som har erfart overgrep fra sin mor). Et livssynsprogram på norsk radio tok opp dette i 2004, der jeg fikk slippe til med mine meninger: http://www.nrk.no/programmer/radio/mellom_himmel_og_jord/3605776.html

Hvor viktig det er å ta utgangspunkt i det konkrete, erfarte nok mange da generalsekretæren i Kirkens Bymisjon (Stadsmissionen) skrev et innlegg i en avis ved juletider: http://www.aftenposten.no/meninger/debatt/article2169384
Da fikk jeg en mail fra en kvinne jeg kjenner som har mange erfaringer med fattigdom. Hun var SÅ glad over det som sto i dette innlegget. Lederen i den norske Bymisjonen er frigjøringsteolog, altså en kontekstuell teologi, oppstått blant undertrykte i Latin-Amerika. Han skriver om det hellige som noe sårbart og det sårbare som hellig.
I Tidsskrift for Norsk Psykologforening i høst hadde han også en nydelig artikkel om Det sårbare menneske: http://www.kirkensbymisjonoslo.no/templates/Page____18367.aspx

Anja sa...

Här kommer dina länkar igen, dom syns inte så jag försöker lägga in dom på annat sätt istället:

Radioprogrammet mellan himmel och jord

Aftenposten

Kirkens Bymisjon