Klasskultur

slott

koja

På P1:s program OBS pratade dom om borgerligheten/medelklass och dess osynlighet apropå tidsskriften Fonesis som kommit ut med ett helt temanummer om borgerlighet.

Klass intresserar mig. Född som jag är i arbetar-/underklass och förflyttad som vuxen till medelklassen borde klassamhället intressera mig. Klassamhället förresten, det är så många som säger att det sägs att det inte finns, men jag har faktiskt aldrig hört någon säga att klasser inte finns. Att inte tro att samhällsklasser finns är väl som att inte tro på månen eller nåt. Vad det däremot saknas en konsensus kring är huruvida klassamhället är av godo eller av ondo. Lovprisandet av klassamhället är helt klart på frammarsch, med "pigornas" återinförande och en allmän längtan "uppåt" i hierarkin som syns i konsumtionsmönster bl.a. Och längtar man uppåt längtar man också efter att ha människor under sig. De jag stött på som anser att klassamhället är av godo har uteslutande varit födda in i medelklassen och egentligen inte haft någon egen erfarenhet av livet i underklassen. Många människor ser bara underklassen på avstånd och glider hela livet på en helt annan bana, som är betydligt mer lättmanövrerad. Vad som också verkar utmärka människor som anser att klassamhället är av godo är en ganska oförskämd otacksamhet inför egna privilegier. En gnällig skara människor som tycker oproportionerligt synd om sig själva. Vad värre är att dom samtidigt tycker att människor i ett sämre utgångsläge än dom själva ska vara mer tacksamma för sina (obefintliga) privilegier än dom själva lyckas vara. Kort sagt, själv får dom gnälla, men människor som har sämre förutsättningar än dom ska bara hålla käften och tacksamt acceptera sin lott i livet. Märkligt.

En annan sak jag har funderat över är att det dagliga livet skiljer sig så mycket i olika samhällsklasser att man utan vidare kan prata om olika kulturer. Att byta klass är en kulturkrock. Det kan nog vara svårt att tro när man inte har upplevt det själv. Många gånger känner jag inte igen mig i vad som beskrivs som "Sverige" och "svenskt" för jag har inga rötter i medelklassen, jag har inte medelklassen i "blodet". Jag förstår inte riktigt medelklassen och kommer nog aldrig att göra det heller även om jag till slut kommer att ha tillbringat största delen av mitt liv här. Fredrik Lindströms TV-program Världens modernaste land är ett exempel på detta. Jag upplevde nästan ingen igenkänningsfaktor alls när jag tittade på detta. Men efter några avsnitt kom jag på att det beror på att Fredriks Sverige är medelklassens Sverige. Inte mitt Sverige. Jag kan mer känna igen mig i beskrivningar av "utländska" kulturer, t.ex. det man kallar hederskultur. De flesta tror nog att hederskultur är något som "invandrarna" tog till Sverige och att det inte funnits i Sverige särskilt länge. Det är naivt, men det känns antagligen lugnare att tro att en underklasskultur med våldsinslag är något osvenskt, något som egentligen inte har med "oss" att göra. Men jag känner ofta när jag t.ex. läser tidningen att skiljelinjerna mellan olika kulturer inte går vid nationsgränser eller ens gränser mellan etniska grupper, utan att dom stora kulturella skillnaderna här i världen går mellan en ägande kultur och en icke-ägande kultur. Det präglar vårt liv, vårt sätt att se på oss själva och omvärlden väldigt mycket om vi tillhör en grupp av människor som äger egendom eller om vi tillhör en grupp som inte äger någonting. Vårt förhållande till ägande påverkar varje aspekt av våra liv. I en icke-ägande grupp/släkt/kultur föder man t.ex. oftast många barn. Varje barn som föds ökar familjens chans till välstånd, eftersom att all ekonomi utgår från ett inflöde av inkomster av arbete. I icke-ägande grupper hjälps man åt att klara livhanken. I ägande kulturer är själva överlevnaden inget problem och varje kärnfamilj kan därför vara en separat ekonomisk enhet. Alltså kan kärnfamiljen vara norm endast i ett samhälle där ett ägande är vanligt eller norm. Man behöver inte heller föda många barn för att säkra familjens överlevnad i en ägande familj. Att föda många barn är dessutom ekonomiskt ofördelaktigt i en familj där det finns ett arv att förvalta. Många barn innebär att arvet delas upp på många och blir därmed mindre för den enskilde.
I icke-ägande sammanhang blir också flickornas "heder" ett viktigt fokus för hela familjen. Eftersom att flickor traditionellt sett inte har varit avlönade i sitt arbete finns det ingen inkomst att hoppas på från en ogift kvinna. En kvinna som däremot gifter sig med en man som sköter sitt arbete bidrar till familjens trygghet. Dels belastar kvinnan inte längre sina föräldar/syskon för att bli försörjd och dels kan föräldar/syskon få ekonomiskt stöd av kvinnans man.

Att födas till icke-ägande är att födas till ett försörjningsansvar åt både sina föräldrar och sina syskon. Detta försörjningsansvar skapar en speciellt sorts skuldbindning till familjen som är väldigt svår att bryta sig ur (om man ens ser den och vill bryta sig loss förståss). Ett starkt välfärdssamhälle eller "bidragssamhället" som högern kallar det, har en oerhört stor betydelse för den icke-ägande klassen. Människor som är födda in i ägande vet ingenting om hur det är att födas in i ett icke-ägande och tror att livet i stort sett är detsamma. Det är här tankefelet uppstår, för välfärdssamhället har en högst marginell betydelse för den ägande klassen, man kan ha välfärdssamhället eller inte, livet kommer att vara sig likt i vilket fall som helst. Men att montera ner välfärden har allvarliga konsekvenser, inte bara ekonomiska utan framförallt psykologiska och kulturella, för den icke-ägande klassen. Att montera ner välfärden är verkligen att leka med dessa människors liv på ett sätt som inte går att förstå om man har levt det livet. Sen vill jag bara lägga till att födas till ett ägande tror jag iofs också medför ansvar gentemot familjen - ett förvaltningsansvar som skapar en annan sorts bindning till familjen som säkert också har negativa konsekvenser för individen. Pengar gör ingen lycklig, men brist på pengar skapar olycka - och i längden också ohälsa.