fredag 14 januari 2011

Varning för utanförskap



Jag tänkte prata lite om ord, speciellt ett ord som har stört mig länge: utanförskap. Det är nämligen ett dåligt ord när det används politiskt, som alliansen har använt det. Begreppet är så ospecifikt och kan därför användas lite hur som helst, och gör så också. Många gånger tycker jag att det används för att ge en känsla av att man bryr sig om dom som är utanför, och vill dom väl. Den som hör en moderat prata om utanförskap och själv känner sig träffad kanske får en känsla av att bli sedd, och därmed att någonting konkret kommer att göras för att upphäva utanförskapet. Medan den som uttalar ordet kan känna sig helt fri från förpliktelser, just för att man kan mena lite vad som helst. Ordet har ingen konkret innebörd.

Dessutom tycker jag att det är kränkande att sätta etiketten "utanförskap" på en annan människa. Utanförskap är en känsla, och det är kränkande att tala om för andra människor vad de ska/bör känna i en viss situation. Därmed blir ordet både manipulativt och hjärntvättande. För den som fått talat om för sig tillräckligt många gånger vad den ska känna kommer till slut att känna så.

Jag tycker att vi socialister ska vägra att använda ordet, bojkotta det medvetet helt enkelt. Och jag tycker att vi ska börja prata om fattigdom istället. Fattigdom är ingen känsla, det är inget flum, inget utpekande av någon, det är ett objektivt faktum (som det visserligen tvistas om hur det ska mätas). Visst finns det människor som frivilligt lever under existensminimum och trivs med sitt liv på alla sätt och vis - de skulle eventuellt kunna känna sig kränkta av att finna sig i att bli definierade som fattiga, med den skammen det ändå innebär. Men dessa utgör en liten minoritet av dom fattiga, och så länge man pratar om fattigdom som ett tillstånd av starkt kringskurna valmöjligheter - att de fattiga fråntagits sina valmöjligheter och många gånger också sina FN-stadgade mänskliga rättigheter, tror jag nog inte det kan uppfattas kränkande av någon. Om man frivilligt väljer att avstå från valmöjligheter är det inte ett problem. Om man mot sin vilja fråntas sina valmöjligheter är man utsatt för förtryck.

Fattigdom är dessutom ett begrepp som förpliktigar. Har man väl börjat tala om fattigdom som politiker går det inte att slippa undan, vi kan nämligen mäta om fattigdomen minskar eller ökar. Det är kanske anledningen till att så få politiker vill ta ordet i sin mun.
Och vill man prata om den maktlöshet, otrygghet och frustration fattigdomen leder till kan man använda dessa mer specifika ord, och betona att det handlar om känslor som är en följd av fattigdomen. Så man får rätt på vad som är orsak och vad som är verkan. Eftersom den som är fattig inte kan lösa de små eller stora problem som dyker upp i livet (allas våra liv, inte bara fattigas, skillnaden är bara att en icke-fattig har mer möjligheter att lösa problemen, att förebygga att problemen ens uppstår osv.). Den fattige har inte samma kontroll över sitt liv och sin situation helt enkelt och är mer utelämnad åt samhällets och andra människors goda vilja. Något som bekant kan vara väldigt nyckfullt.

När man pratar om fattigdom behöver man heller inte prata om klass, vilket också kan vara en fördel. Arbetarklassen som begrepp har blivit problematisk eftersom att i takt med att produktiviteten ökat blir arbetarklassen mer och mer en arbetslös klass, eller så uppfinner man nya i grunden onödiga och därmed per automatik förnedrande arbeten åt dem. Arbetarklassen utgör inte längre samhällets golv, det gör den grupp som av olika anledningar är förvägrade en hållbar försörjning och därmed tvingas leva i fattigdom. I denna grupp ingår både arbetande, sjuka och arbetslösa. Detta pratar ingen om. Inte högerideologer, för de ser inte gruppen arbetande som inte kan försörja sig på sin lön. Och inte vänsterideologer, för de ser gruppen sjuka och arbetslösa som tillfälligt utsatta men snart i arbete igen - för att kunna behålla arbetarklassen som begrepp. Vänstertänkarna har inte tagit till sig att vi idag har en inflationsbekämpningsstrategi som går ut på att hålla en andel av den arbetsföra befolkningen i arbetslöshet. Det medför en stor risk att det är samma människor som permanent befinner sig i den här gruppen, även om man skulle vilja att det inte fungerade så. Det är ju som bekant svårare att få arbete som arbetslös än som redan anställd. Dessutom har vi, som jag tidigare nämnde, en produktivitet som hela tiden ökar. Förr eller senare kommer detta få effekt på sysselsättningen.

Läs gärna tankesmedjan Dagens Konflikts inlägg i utanförskapsdebatten också!

1 kommentar:

fabucjonas sa...

Håller med om mkt av det du säger, men inte just din huvudpoäng. Jag gillar ordet utanförskap och tror och hoppas det kan erövras från borgarsvinen (el sossarna med för den delen), såsom bög el blatte erövrats av de grupper som kallats detta på ett ursprungligen nedsättande sätt. Att vara med som i slagordet "Alla ska med" känns mer för mig som att bli anvisad min plats/veta min plats nånstans jag ändå inte är bekväm med, i allafall såsom samhället ser ut. Hellre då utanförskap -men sjävvalt och självdefinierat.