Vad betyder ordet bortskämd?

I nya numret av Ordfront (6/2008) finns en mycket intressant artikel av Kajsa Ekis Ekman om ungdomars situation i samhället med rubriken "Den grundlurade generationen".

"Idag är etableringsåldern - den ålder då tre fjärdedelar av en årskull har arbete - 28 år. 1990 var den 20 år."

Detta kan inte vara en effekt av ökad utbildningsgrad i befolkningen, då få eftergymnasiala utbildningar är tio år långa. (Men många politiker vill nog skylla på det).

Fler fakta:

"Hälften av alla i Sverige mellan 20 och 27 år har inget eget boende, och hälften av alla under 26 år har tidsbegränsat arbete."

"Det är ett moment 22. Unga får inte långvariga anställningar, alltså går många inte med i facket, och är de inte med i facket har de ingen grund att stå på för att kunna kräva fasta jobb."

Ja, och med en sådan situation behöver den borgliga regeringen bara höja fackföreningsavgifterna marginellt för att få ett stort bortfall av organiserade. Man har bara öppna dörrar att slå in.
Det är här jag ser fackets misslyckande. För att kunna vara ett effektivt fackförbund måste man också kämpa för arbetare utanför det egna förbundet. Annars håller det inte. Annars får man aldrig in folk i sitt förbund. Arbetsmarknaden har förändrats sedan 1800-talet då fackföreningsrörelsen uppstod. Men på den tiden fanns det bara osäkra anställningar. Ingen uppsägningstid, inga projektanställningar ens en gång. Hur löste man problemen då?

Idag tror jag man måste lösa problemen genom att se dom till att börja med. Hur ser situationen ut för en människa med s.k. "lös anknytning till arbetsmarknaden"? Jo, man har lite olika jobb, för lite olika arbetsgivare, i lite olika branscher som representeras av lite olika fackförbund. Fackföreningsrörelsen är helt och hållet anpassad till heltidsarbete, till fasta anställningar osv. men det är ju helt snett. Fast anställning är som sagt ett mål för facken att arbeta mot, men man kan inte anpassa hela sin verksamhet efter en verklighet som inte finns, vad händer med dom människor som inte redan uppnått målet? Var ska dom vända sig för att få hjälp att nå detta mål?
På något sätt tror jag att det antingen måste uppstå ett fackförbund som lägger sig på tvären över alla branscher och organiserar alla dom som inte har fast heltidsanställning, eller så måste fackföreningarna hitta sätt att förenkla medlemskapet för denna grupp inom ramarna för det som redan finns. Ett exempel är medlemsavgiften som varierar enligt inkomst. Det är väldigt krångligt för löst anställda som har olika inkomst från månad till månad. I princip måste man kontakta sitt fackförbund varje månad och ändra inkomstuppgifterna. Vem orkar det? Då får man också en känsla av att facket inte är till för såna som mig.

Att inte ha fast arbete för också med sig att det är svårare att få förstahandkontrakt på lägenheter, och andrahandshyror är oftast dyrare. Det är dyrt att vara fattig.
Man behöver inte ha hög IQ för att begripa att detta sänker nativiteten. Enligt en sifo-undersökning skulle 300.000 svenskar mellan 18 och 40 år skaffat barn om dom bara hade en annan bostad.

"Nittiotalet var en otrygghetschock för ungdomsgenerationen" skriver Joachim Vogel i SCB-rapporten Ungdomars etablering.

Om nittiotalet var en otrygghetschock för den unga generationen gick 40-talisterna oskadda eller rikare ur detta decennium. För första gången i historien går utvecklingen bakåt: De äldre blir friskare och de unga sjukare. De unga är idag fattigare, mindre politiskt representerade och har svårare att etablera sig än tidigare generationer! Detta är anmärkningsvärt!!!

Ändå tas ungdomars signaler om missförhållandena som "gnäll". Ungdomar är "bortskämda" när dom hostar till om rättigheter och irriterar sig på försämrade villkor. För något större ungdomsuppror har vi ännu inte sett. De har anledning att göra uppror men fogar sig. Kan det bero på den extremt individualistiska tidsandan som fostrat dessa människor från 80-talet och framåt? Vi ska avstå våra rättigheter i utbyte mot att få en chans att lyckas stort - att bli mångmiljonär, rikskändis och framgångssaga. Människor som råkat dra vinstlotter har ingen förståelse för dom som vill ha sin insats tillbaka, som vill leva sitt "lilla" liv - men med trygghet.

Sen finns också den här vanliga vanföreställningen att fast jobb och förstahandskontrakt är något som håller en mer fast än ett otryggare liv. Många påstår att dom inte vill etablera sig för man vill inte ha samma jobb och bostad hela livet. Men här har verkligen den nyliberala hjärntvätten lyckas. Det är precis samma grej som när arbetsgivare påstår (och lyckas lura dom anställda till att tro) att dom inte vill skriva på kollektivavtalet för att dom vill erbjuda sina anställda något bättre. Att ha ett förstahandskontrakt på en lägenhet är en trygghet, men det innebär inte att man inte får lov att flytta. En fast anställning är en trygghet som det går alldeles utmärkt att säga upp sig ifrån.
Det är snarare tvärtom: Det är när det finns få fasta anställningar och få hyresrätter att få förstahandskontrakt till som den nyliberala skräcken om brist på valfrihet blir verklighet. Vem vågar säga upp sig från en fast tjänst eller säga upp ett förstahandskontrakt när det aldrig kommer att komma en sådan chans igen?