onsdag 5 september 2007

Livet både är och inte är en schlager



I senaste numret av Svenska Kyrkans tidning, Amos, skriver Martin Birro att livet inte är en schlager. Han skriver en motståndstext mot cynismen, mot den typen av förnuftstro som utraderar allt utrymme för mystik, romantik, längtan och överdrifter. Han skriver: "Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på ett annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium [livets mysterium, min tolkning]."

Jag kunde inte hålla med mer. Livet måste få rymma alla patetiska nyanser och extremer. Havregrynsgröt är inte det värsta jag vet, men det är väldigt tråkigt, framför allt eftersom det saknar både tuggmotstånd och nyanser. Ett förnuftigt liv blir likadant. Det finns en tendens hos vissa människor som är lika klistrig som denna gröt och det är behovet av att inte bara leva livet som om det inte var ett mysterium själv utan att arbeta hårt för att ta detta mysterium ifrån alla människor man möter. Denna obehagliga drift att övertyga sin omvärld om att själen inte är mer än några förutsägbara synapser i hjärnan och att livet är fullständigt beräkningsbart eftersom att det helt och hållet styrs av våra geners matematik. Och glappar det lite mellan teori och verklighet så stoppar man in ett piller eller två.

Jag tror visserligen på känslolivets fullständiga förklaringsbarhet, men jag tror inte att livet som helhet är fullständigt kontrollerbart och därmed finns det också utrymme för det som är större än mig, större än oss alla tillsammans, större än den största storhet hjärnan har föreställningsförmåga nog att rymma. För mig finns det paradoxalt nog en trygghet i att vissa saker konvergerar mot oändligheten. Ändå tror jag verkligen på orsak-verkan-samband i livet. Jag tror att allt har en orsak och att allt kan förklaras, men att allting ändå rymmer en magisk, mystisk dimension. För förklaringarna kan alltid gå ett steg djupare, i själva förklaringens sanning bor både en oöverträffad komplexitet och självklarhet på samma gång. Det som är sant är sant, och denna absoluta slutpunkt som samtidigt är en startpunkt är i ordets rätta bemärkelse mystisk.

Vad kon har med texten att göra? Antagligen ingenting, men eftersom jag är på ett så filosofiskt humör kan jag säkert hitta en koppling... Nej. Jag överlämnar det till läsaren.

3 kommentarer:

k sa...

Vilket bra inlägg!!

Det gav mig en massa tankar som jag bloggade om i min tur igår morse redan.

Några ytterligare tankar: det finns inga quick-fixes. Och livet är inte fullständigt kontrollerbart!

Min chef berättade för mig igår att en av hennes kompisar sedan de var jyst fyllda tjugo avled i en singelolycka nyligen! Helt oväntat. Nu skulle hon och hennes man till Danmark på begravning.

Hon verkade faktiskt ganska tagen!!!

Anja sa...

Hej K!

Vad trevligt att du greppade mitt inlägg, själv tyckte jag det var ganska svårt att uttrycka vad jag menade exakt, men det handlar just precis om det: Att det inte finns några quick-fixes - alltså inga genvägar, men för den sakens skull är vägen ändå värd att gå, problemet ändå värt att lösas!

För jag tycker att det finns så många människor som ser världen precis tvärtom mot hur jag ser den, det känns som att deras världsbild är som ett negativ jämför med mitt: Det vita är svart och det svarta vitt. Jag menar att dessa människor verkar tro att livet är helt och hållet förklaringsbart, men förklaringen de hittar är gener, vilket faktiskt bara är en pseudoförklaring. I deras värld styrs allting från den här lilla DNA-kedjan och sen är det bra med det. För mig kan livet aldrig vara så enkelt. Däremot ser jag en annan enkelhet och det är miljöns oerhörda påverkan på oss, och då tror jag att den känslomässiga miljön är det som påverkar oss mest. Och den tiden i livet vi är som öppnast för påverkan är i barnaåren. Men DNA-människor verkar tycka att detta orsaks-samband är för komplicerat och för långsökt. Själv tror jag att det handlar om rädsla, att man är rädd för känslor helt enkelt. För öppnar man sig för livets mystik och att vissa saker faktiskt får lov att vara stora, t.o.m. överväldigande, ja, då släpper man en kontroll, eller snarare en illusion om att livet är kontrollerbart.

Jag såg på TV en intervju med en präst, Annica Borg, som skrivit en bok om sin bottenlösa sorg efter sin far som hon stod mycket nära. Han dog när han var gammal, men ändå är hennes sorg ofantligt stor. Och jag tycker det är modigt av henne att skriva en bok och prata om dessa saker. För det känns som att vi har stora tabun när det gäller att FÅ lov att låta saker betyda mycket för oss. Ofta får man ju höra: "Äh, du gör en så stor sak av det där!" eller "Grubbla inte så mycket på det!" och jag blir så arg när jag hör sånt. Jag får bara lust att skrika: "Får jag göra en stor sak av NÅNTING då?" eller "Vad får jag grubbla på då?" Men jag tror många människor är oerhört rädda för känslor helt enkelt. Och varför då egentligen? Att vara rädd för känslor bara krånglar till livet i onödan, för man har ju så stor nytta av sina känslor. De är som en kompass i livet. Dessutom blir livet faktiskt oerhört platt och intetsägande utan dom. Havregrynsgröt.

k sa...

När jag läser ditt svar kom jag att tänka på boken "Tao enligt Puh". Där skriver Hoff om Tiger-människor som går över stock och sten och inte låter åkrar ligga träda, utan suger ut dem (om det går) med att ta ut två skördar per år eller hur han nu uttryckte det.

Kan man se detta metaforiskt?

Människor som saknar kontakt med sitt känsloliv (mer eller mindre) som går fram som ångvältar i tillvaron... Vad åstadkommer de runtomkring sig?

Saker triggades igång av något annat jag läste, så jag började läsa om psykopati... Ska nog skriva om det i blogg...

Om vad samhället "approves of"...