Livet både är och inte är en schlager

I senaste numret av Svenska Kyrkans tidning, Amos, skriver Martin Birro att livet inte är en schlager. Han skriver en motståndstext mot cynismen, mot den typen av förnuftstro som utraderar allt utrymme för mystik, romantik, längtan och överdrifter. Han skriver: "Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på ett annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium [livets mysterium, min tolkning]."

Jag kunde inte hålla med mer. Livet måste få rymma alla patetiska nyanser och extremer. Havregrynsgröt är inte det värsta jag vet, men det är väldigt tråkigt, framför allt eftersom det saknar både tuggmotstånd och nyanser. Ett förnuftigt liv blir likadant. Det finns en tendens hos vissa människor som är lika klistrig som denna gröt och det är behovet av att inte bara leva livet som om det inte var ett mysterium själv utan att arbeta hårt för att ta detta mysterium ifrån alla människor man möter. Denna obehagliga drift att övertyga sin omvärld om att själen inte är mer än några förutsägbara synapser i hjärnan och att livet är fullständigt beräkningsbart eftersom att det helt och hållet styrs av våra geners matematik. Och glappar det lite mellan teori och verklighet så stoppar man in ett piller eller två.

Jag tror visserligen på känslolivets fullständiga förklaringsbarhet, men jag tror inte att livet som helhet är fullständigt kontrollerbart och därmed finns det också utrymme för det som är större än mig, större än oss alla tillsammans, större än den största storhet hjärnan har föreställningsförmåga nog att rymma. För mig finns det paradoxalt nog en trygghet i att vissa saker konvergerar mot oändligheten. Ändå tror jag verkligen på orsak-verkan-samband i livet. Jag tror att allt har en orsak och att allt kan förklaras, men att allting ändå rymmer en magisk, mystisk dimension. För förklaringarna kan alltid gå ett steg djupare, i själva förklaringens sanning bor både en oöverträffad komplexitet och självklarhet på samma gång. Det som är sant är sant, och denna absoluta slutpunkt som samtidigt är en startpunkt är i ordets rätta bemärkelse mystisk.

Vad kon har med texten att göra? Antagligen ingenting, men eftersom jag är på ett så filosofiskt humör kan jag säkert hitta en koppling... Nej. Jag överlämnar det till läsaren.