En ding ding ding värld

Idag var det idel glada nyheter till alla med Försäkringskasseutlöst Depression, nu kommer dessa att få KBT-behandling för att lära sig att acceptera regeringens nya omänskliga sjukförsäkringsregler! Jag blir helt tokig när jag hör sånt här! Kanske behöver jag också KBT. För att lära mig att titta på nyheterna på TV utan att få raseriutbrott.

Detta ger också mer stöd till min misstanke om vad KBT-terapi egentligen handlar om - att ignorera det verkliga problemet och att stöpa om människor med verkliga problem till normala och fogliga medelklassmedborgare. För har man blivit erbjuden KBT-terapi så är det naturligtvis ens eget fel om man fortfarande mår dåligt efteråt, för KBT fungerar ju! Det finns ju "bevis" för det! Och varför vara en människa när du kan vara en programmerbar beteende-maskin. Kanske är det inte en slump att KBT blivit en så stor succé i landet där alla ska vara lagom. Nu har vi äntligen kommit på hur man gör! Hur man blir sådär lagom lagom.

Det är okej

Ibland känns livet orättvist, hårt och dubbelbestraffningarna blir till trippelbestraffningar som blir till en hel lång rad dominobrickor som faller. Att vara konstig och onormal känns plötsligt outhärdligt. Men ibland känns det också okej. Hur onormal man än är så är man inte ensam om att ha problem, vara knasig, göra fel, snubbla och inte kunna ta sig upp. Men där andras skavanker och misslyckanden känns exotiska, spännande och lärorika, något som berikar och gör dom till intressanta individer, känns mina egna bara lika hopplösa som en gråmulen novembereftermiddag där man fortfarande väntar på att gryningen ska övergå i dag. Då är det befriande att upptäcka att man inte är så himla speciell att just ens egna imperfektheter skulle vara så mycket värre än någon annans. Vi är som vi är folks! Det finns både russin och döda flugor i kakan. Livet är en röra, en pannkaka, en geggamoja som inte går att forma. Men det är okej.

Och så bilden på Frida Kahlo. Visst är hon fin? Och hon levde ett mycket intressant liv, minst sagt. Men lätt hade hon det inte. Och smärtfritt var det inte heller.

Vellinge kommun är problemet!

Bra sätt att sätta fingret på problemet när det gäller lågskattekommuner och deras ovilja till allmän solidaritet och solidaritet mot flyktingar i synnerhet:

Läs Vellingeborna tar våra jobb i Malmö i Expressen.

Multinationella företag och omsorgen om folkhälsan

Ja, man förstår ju varför det gått så bra för Coca-cola. Och var namnet kommer ifrån.

Utvecklingen går framåt - del 2

Visst var det mycket miljövänligare och trevligare förr?

En tidig julhälsning från Ronald Reagan

Dagens chock!

Det handlade om barnporr på internet idag i P1:s Studio Ett. Och denna meningen fick mig att sätta tuggummit i halsen:

Varje sekund, dygnet runt, söker 750 000 personer efter barnpornografi på nätet.

Först tänkte jag: I Sverige? Men sen kom jag på att siffran nog gäller hela världen, men ändå!!! Det är SJUKT!!! Och om någon sökt på "barnporr" och kommit till denna bloggen: Ja, vad ska man säga? Vad säger man till en sådan människa? Går det överhuvudtaget att nå någon som är så helt skild från sig själv och sin egen mänsklighet?

Sälj hela skiten! - NOT!

Boken "Sälj hela skiten!" utgiven på Ordfronts förlag har också en blogg. Läs boken eller bloggen, eller båda!

Intressant blogg

En Göteborgsillustratör med roliga idéer innanför mössan hittade jag idag när jag surfade runt lite.

Att skapa en världsbild

eller

"vi" och "vår" värld

Nu har jag diskat igen - och lyssnat på P1. Den här gången var det Medierna. Inslaget som intresserade mig mest var diskussionen om huruvida medierna förmedlar en alltför mörk bild av verkligheten, vilket Anders Bolling hävdar i sin bok "Apokalypsens gosiga mörker", eller inte, vilket Claes Elfsberg på rapport hävdar.

Bolling menar att nyhetsmedier konsekvent gottar sig i katastrofer och vinklar allting till det mest katastrofala och negativa - helt i onödan. Han menar, om jag har förstått det rätt, att utsagan "nu kan allt gå åt skogen" inte är en nyhet, eftersom att det är våra livspremisser. Allt kan gå åt skogen hela tiden. Men det kan också gå bra.

Claes Elfsberg å sin sida menar att nyhetsmedier i demokratier har en viktig uppgift, ja rent av en skyldighet, att rapportera om missförhållanden så att "människor kan göra något åt dessa". Jag måste säga att det var något av det mest skenheliga jag har hört på länge!!! Rapport är ju ett av många medier som ständigt porträtterar människor som försöker göra något åt missförhållanden som dåliga människor. Tänk fackliga blockader, tänk demostrerande ungdomar, tänk husockupanter, tänk djurrättsaktivister. Känner du "civil olydnad - modigt!" eller känner du "kriminalitet"? Och vem har i så fall matat dig med denna association?

Vad Bolling och Elfsberg inte inser är att dom står på en gemensam värdegrund. Båda utgår från att det finns ett ofrånkomligt "vi", en enhetlig homogen massa. Bolling menar att "vi" i denna massa behöver få veta mer om allt det roliga, spännande och fantastiska som händer "oss". Och Elfsberg tycker att människor bör upplysas och att upplysning sker genom att påpeka problemen. Okej, visst. Men båda herrarna missar alla dessa människor som hamnar utanför sökarljuset. Alla livsöden som utelämnas när världen beskrivs och berättas. Jag tänker på fattiga som aldrig får berätta (och aldrig blir trodda heller) om hur det är att vara fattig. Jag tänker på svenskar som själva inte är födda i Sverige eller har föräldrar som inte är födda här, svenskar som betraktas som invandrare och därmed aldrig får vara med i media annat än som statister i sammanhang där invandringen avhandlas ur icke-invandrarnas perspektiv. Det finns så många röster som aldrig blir hörda så jag kan inte räkna upp alla.

Medelklassens ständiga dilemma

eller
2000-talets "white man's burden"
eller
skriet från medelklassen

Medan jag diskade idag, något jag egentligen inte hade tid med, för jag hade ungefär tusen andra saker som också behövde göras - och en kropp och knopp som behövde vilas, lyssnade jag på podradio: P1:s Nya Vågen från den 2:a juni som handlade om självhjälpslitteraturen som väller över oss. Och som i en uppenbarelse, en ljusblixt, en insikt som jag länge velat hålla ifrån mig, stod det nu alldeles klart för mig att jo. Jag tillhör medelklassen! *ångest-skri à la Munch*
Medelklassen har länge fångat mitt intresse, men medan jag trodde att jag studerat fenomenet på håll, ungefär som en objektiv forskare, visar det sig snarare att jag hållit på med ett slags navelskåderi. Medelklassen det är ju jag!
I programmet dissekeras medelklassens instruktionsböcker, manualerna för ett lyckat medelklassliv; självhjälpsböckerna. Dessa böcker som avhandlar varje område av livet: Hur du uppfostrar dina barn, hur du TRIVS med föräldrarrollen för egen del, hur du hittar en partner, hur du bevarar gnistan, hur du förhåller dig bäst till sex, hur du upprätthåller vardagen med alla praktiska göromål, hur du skiljer dig om det är dags för det, hur du förhåller dig till dina gamla föräldrar som suger musten ur dig, hur du vårdar dina vänskapsrelationer, och för att inte tala om all litteratur som berättar hur man ska göra för att bli effektivare på jobbet i första hand, men också i privatlivet. Effektivare utan att stressa mer, märk väl, för stress är förbjudet i ett lyckat medelklass-liv, om du stressar får du skylla dig själv, om du inte mår bra får du skylla dig själv, eftersom att det är bara du som kan fixa till ditt liv! Och det finns bara individer i medelklassen, inget kollektiv. Att vara medelklass är man per definition för att man har lösgjort sig från underklass-kollektivet. Och kraven på att leva stressfritt skapar ytterligare en flod med böcker som berättar för oss hur vi ska strunta i alla försök att skapa det perfekta livet och helt lägga bort kraven vi (och omvärlden?) har på oss själva. Men att lägga bort alla krav är väl också ett krav?
Det bara slog mig att detta är medelklassens självpåtagna dilemma. Att ha en position i samhället kostar på. Den upprätthåller inte sig själv. Att ha tillägnat sig detta pinnhål, ett steg upp på samhällsstegen kräver någonting av oss för att vi inte bara ska trilla ner igen. Vi måste skapa klass hela tiden varje dag, ungefär som vi skapar kön. Att tillhöra underklassen kräver naturligtvis sitt, vilket visar sig i alla studier av hälsa och samhällsposition. Även om underklassen levt precis som medelklassen, dvs. ätit bättre, motionerat mer, rökt mindre, så hade underklassen ändå varit sjukare. Det stressar kroppen att befinna sig i underläge helt klart. (Sen kan man ju undra om det inte är lättare att leva mer hälsosamt, rent psykologiskt, när man inte har den där stressen hela tiden, så det blir ett självgenererande beteende för den som är i underläge.) Men att tillhöra medelklassen är inte helt konfliktfritt det heller, även om problemen härrör från själva arbetet med att distansera sig från underklassen, och därmed kan man ju se medelklassens problem som självpåtagna. Lite som "white man's burden". Det är så jobbigt att dominera världen!!! Man får skavsår i handen som håller i piskan!

Sötaste bilden!

eller vad?

Fler än jag som har problem med datorintresserade katter tydligen.

Förjävligt jäv!

Hm... När Tomas Norström är medlem av Svenska föreningen för upphovsrätt och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd så förkovrar han sig. Men jag minns att för några år sedan uteblev många svenska domare från utbildningar vad gällde brott mot kvinnor och barn, just med motiveringen att dom kan därmed riskera att bli jäviga. Hur ska dom ha det?

Ibland undrar man om rättvisan är blind eller det bara är dom som arbetar i rättvisans tjänst som är det.

Bra debattartikel om koldioxidskatt!

Jens Holm (v), en EU-parlamentariker som jag nyss upptäckt (lagom till att han ska sluta) och som i mitt tycke har gjort ett bra jobb också, har skrivit en debattartikel på SVT:s hemsida om koldioxidskatt.

Jag håller fullständigt med honom om att koldioxidskatt är ett helt nödvändigt redskap om vi ska ha en chans att rädda planeten. Handeln med utsläppsrätter är ett Amerikanskt påfund som de drev igenom i nattmanglingarna vid Kyoto-konferensen. USA ville av ideologiska skäl absolut inte ha någon skatt. Hela resten av världen var i princip för ett skattesystem, men man insåg att man aldrig skulle få USA med på Kyotoprotokollet om man inte gjorde dom till viljes här. Och det var viktigt att få med USA som på den tiden var världens största luftnedsmutsare. Alltså införde man handel med utsläppsrätter istället för koldioxidskatt. Som bekant skrev USA aldrig på Kyotoprotokollet i alla fall, så det var historiens onödigaste kompromiss kan man säga. Klimatarbetet förlorade kanske 15 år och ett viktigt momentum, till vilken nytta?

Att handel med utsläppsrätter är en korkad skrivbordsprodukt säger sig själv. Man behöver inte ens tänka för att förstå hur urbota dumt systemet är. Det har heller aldrig fungerat som avsett.
Tänk om vi hade haft samma system när det gällde andra viktiga regleringar. Alla människor får rätt att begå vars sitt mord per år, och om man vill avstå från att begå sitt mord kan man sälja sin egen rätt till någon annan, som då begår två mord istället. Är detta ett effektivt sätt att minska antalet mord? Självklart inte. Det måste straffa sig att begå mord, det måste finnas någon nackdel inblandat. Så också när man begår mord på planeten.

Intressant om "finanskrisen"

Jag hittade en länk till ett intressant föredrag om vad som händer i USA:s och världens ekonomi just nu. Richard Wolff är vänsterekonom och har mycket kloka funderingar kring detta.

EU-valet igen

Problemet med EU som det är organiserat idag är att makten är så osynlig. Man har krånglat till alla beslutsvägar så mycket som möjligt, och det blir omöjligt för medborgaren att få insyn i hur makten opererar. Den valbara makten är i minoritet. De flesta besluten fattas i ministerrådet, och eftersom medlemsländernas ministrar har lite annat att göra än att ta beslut i EU måste besluten i princip redan vara färdiga när dom flyger in och har korta möten och röstar. Tjänstemännen och lobbyorganisationerna får således mycket stor makt. EU-parlamentets roll är att ta fram beslutsunderlag, som sedan alla EU:s länder måste godkänna för att de ska gå igenom. Det säger sig självt att det blir urvattnade intetsägande kompromissförslag som vi nästan lika gärna hade kunnat vara utan. Det vi alla kan enas om, den minsta möjliga gemensamma nämnaren mellan alla EU:s länder, är inte mycket. Men det får mig verkligen att undra var alla EU-lagar som inte passar oss i Sverige kommer ifrån? Är det då våra Svenska politiker som mörkar det faktum att det faktiskt är dom som har godkänt dessa? Som sagt, ingen förstår EU, ingen journalist, ingen medborgare, och jag undrar om det knappt ens finns en politiker som förstår. Så vi är bakbundna, för hur kan vi kritisera något vi inte förstår?

Jag hittade förresten en mycket intressant enkät som Glokala folkhögskolan satt ihop och skickat ut till många av våra valbara EU-parlamentariker. Så här skriver dom själva:
"Glokala folkhögskolan har via bibliotek och internet uppmanat medborgare och partipolitiskt obundna ideella organisationer i Malmö/Skåne-trakten att formulera frågor till EU-kandidaterna. Vi fick in drygt 70 frågor som bantats ner till 45 frågor. Medborgarenkäten har sedan skickats till samtliga partiers partisekreterare som uppmanats att sprida enkäten vidare till respektive partis EU-kandidater."

Enkäten fick mig att bli ännu mer bestämd över vad jag ska rösta på. Men den väckte också många intressanta frågor i mitt huvud, för det verkar inte finnas någon endaste blivande EU-parlamentariker som har samma radikala syn på EU och politik överhuvudtaget som jag. Och jag tycker inte själv att jag är särskilt radikal. Blir man automatiskt ljummen och anpassad när man hamnar i maktens korridorer? Är det svårt att behålla ilskan över sakers tillstånd i världen, och längtan efter något radikalt annorlunda? Är makt självkorrumperande?

Visst är EU bara bäst?

Varför ser Berlusconi så glad ut på bilden ovan? Jo, hans parti, Forza Italia, har 21 mandat i EU-parlamentet. Hur många har Sveriges största parti? Socaldemokraterna blev störst i förra EU-valet i Sverige och fick 5 mandat, men sammanlagt har Sverige ändå bara 19 mandat, så även om vi skulle bestämma oss allihop för att rösta på ett och samma parti för att kunna rösta ner Forza Italia (som ju påminner starkt om våra Sverigedemokrater som vi så gärna vill få slippa) så har vi ingen chans!

p.s. Jag ska ändå gå och rösta den 7:e. Delvis för att jag är demokrat i själ och hjärta och bara inte kan röstskolka och delvis är det nog för att jag är lite naiv och hoppas hoppas hoppas att min röst ändå ska ha någon betydelse i detta löjliga val.

Dansk fläsk-"skandal"

Ekot har granskat dansk grisindustri som det så "poetiskt" kallas. Känsliga läsare varnas. Jag borde varna mig själv, men det är för sent, jag har redan sett bilderna. Det är svårt att se djur plågas. Den här typen av "skandaler" har dykt upp i media med jämna mellanrum vad jag kan minnas ända sen jag var så liten så jag började kunna förstå vad som sades på nyhetsprogrammen på TV. Folk verkar bli lika förvånade varje gång, och jag kan inte låta bli att undra: tror dom att djur normalt sett föds upp på spa-anläggningar där dom får leva långa och meningsfulla liv och sedan åka första klass på SJ till slakterierna där dom snällt lämnar ifrån sig sitt kött utan att varken lida eller knappt ens dö? Det verkar som att man utgår ifrån att denna idealvärld urartar plötsligt precis innan Ekot eller någon annan dyker upp med en kamera. Och att det är lätt att rätta till dessa små och ovanliga avvikelser från idealet?
Men märk väl att de danska producenterna inte är upprörda, de ser inga problem, mer än rent marknadsföringsmässiga. Det senaste var också att ICA, Coop och Axfood meddelar att de tänker fortsätta köpa in danskt griskött som vanligt. De ser heller inga problem.

Nä, nu gör jag snart slag i saken...

... och bildar Alexander Chamberland fan club! Han har lämnat Miljöpartiet, bland annat för att partiet har blivit för mainstream och har glömt sin radikala opinionsbildning. Det här uttalandet fick mig att bli så glad så jag fick tårar i ögonen (från Studio Ett i P1 2009-05-15):

"..när jag medietränades så var det så att helst ska du ha ganska slätstrukna kläder för att inte kläderna ska komma i vägen för ditt budskap, vilket är nånting jag nånstans förstår, men samtidigt - jag som queerfeminist vill ju verkligen ifrågasätta uppdelningen i män och kvinnor, ska jag då ta på mig traditionella heteromanliga attribut? Och nånstans så tror jag att det inte hade varit så himla populärt om jag hade tagit på mig en massa rosa och blommiga gummistövlar och halsband, att det inte hade gått hem. Varken inom partiet eller kanske genom rutan på fem sekunder heller, men nånstans, vill man föra fram en riktig systemkritik så kanske man inte ska tro att det är genom TV-rutan, fem sekunder, man verkligen förändrar heller."

Och jag blev så glad för att få höra det här för jag är så hjärtligt trött på medietränade politiker! På det sättet får vi bara säljare, inte människor som representerar andra människor i en representativ demokrati. Hela demokratitanken urholkas av säljarstrategin och säljartanken. Politiker bör, förutom att representera folket, också utmana och inspirera folket - till att tänka politiska tankar! Politiker bör också vara goda pedagoger som förklarar sina tankegångar på ett ärligt sätt från grunden, alltså raka motsatsen till dom politiska slogans vi serveras för det mesta, och det bästa sättet att vara en god pedagog är att leva som man lär!
Att dessa medie/spinndoktorer som styr politikerna och därmed politiken idag har en normativ grundsyn är ingenting förvånande. Men varför har dom det? Om vi ska göra en analys av tankarna som ligger bakom medieträning så upptäcker vi att dom är djupt konservativa. Och ska icke-konservativa rörelser verkligen ta hjälp av konservativa krafter för att få fram sitt budskap? Så här tänker man när man ska sälja:
Om du är en duktig säljare kan du sälja allting under vilka omständigheter som helst, men varför starta i en uppförsbacke? Ge dig själv så goda förutsättningar för att "få fram ditt budskap" som möjligt. Och vad är dessa goda förutsättningar? Jo, det är att se "normal" ut och att uppträda "normalt", men också att vara hetero-man, vit, tala svenska utan brytning eller utpräglad dialekt osv. Saker vi inte kan påverka hur slätstrukna kläder man än tar på sig. Är detta rättvist? Nej! Och om vi inte utmanar människors bilder av vem som "får" vara politiker och vem vi överhuvudtaget ska lyssna till så kommer detta aldrig att ändra sig!!!
Men om vi fördjupar analysen ytterligare ett varv upptäcker vi att anledningen till att medietränare/spinndoktorer vill sätta normala, vita, hetero-män utan brytning i TV-rutan (och andra får göra sitt bästa för att efterhärma denna grupp) när det ska pratas i fem sekunder, är att det är denna grupp som tittar på programmet. Och varför är det det? Jo, för att programmet vänder sig till denna grupp! Jag är helt säker på att Alexanders budskap hörs tydligare och lättare med en massa rosa och halsband för de grupper som vill höra det han säger. Tyvärr är det inte dom som tittar på rapport, eftersom att den typen av program redan alienerat dessa grupper. Så ni ser! Vi har ett perfekt cirkelresonemang! Vi kan inte ändra någonting i samhället för ingenting har ändrats! Fantastiskt!

När jag lyssnade igenom Studio Ett för att kunna citera Alexander Chamberland ovan så upptäckte jag att Anna Odells konstverk, där hon spelar psyksjuk också debatterades. Och jag har länge funderat på att blogga något om det, men inte kommit till skott.

I Studion fanns Per Wirtén från Arena och Maria Abrahamsson från Svenska Dagbladet.
Per Wirtén menar att den här typen av handlingar som syftar till att väcka debatt ska avgöras i en offentlig debatt och inte i en domstol. Ska man verkligen väcka åtal för debattinlägg? Hur rimmar det med yttrandefriheten?
Han är också kritisk till åtalspunkten 'oredligt förfarande' eftersom att staten i så fall har rätt till att slippa insyn genom att människor utger sig för att behöva en viss typ av samhällsservice för att belysa verksamheten. Allt Wallraffande blir således olagligt om det här fallet blir prejudicerande.

Maria Abrahamsson menar att det är rätt att åtala Anna Odell eftersom att hon har larmat falskt och fått poliser att rycka ut när det är brist på poliser. Men varför är det brist på poliser? Det är ju för att vi har bestämt att vi ska ha brist på poliser i det här landet, för det kan vi ju bestämma själva, genom att bestämma hur mycket skattepengar vi vill lägga ner på olika saker. Eller på saker överhuvudtaget. Som jag har förstått Abrahamsson så är det hennes åsikt att allting i offentlig verksamhet ska präglas av brist, eftersom att det blir billigast när man betalar skatt. (Att det inte blir billigast för någon i längden eftersom att allehanda försäkringspremier är dyrare än skatt är det naturligvis ingen högermänniska som tänker på, för man behöver ju kunna tänka längre än näsan räcker för att inse att alternativet till ett högskattesamhälle inte är ett lågskattesamhälle utan ett högförsäkringssamhälle!!! Fråga en amerikan vad dom betalar i sjukförsäkring - i månaden och se om du inte kan få kaffet i vrångstrupen)

Jag tycker att det är skrämmande hur media behandlat Anna Odell. Ingen har tagit upp tråden och börjat debattera psykvården och tvångsinläggningar, utan bara ägnat sig åt att skjuta budbäraren. Jag saknar ett lugnt och sansat intelligent samtal om psykvården, om patientsäkerhet, om hur budgetnedskärningar påverkar kvalitén osv. osv. Och inte bara en skrik-debatt om att här kommer stora stygga Anna Odell och lurar den stackars lilla svaga offer-sjukvården som bara vill människor väl och som är så liten och svag och som knappt klarar av sitt jobb som det är, ynk, ynk. Men att få ett intelligent och relevant resonemang av dagens mainstream-journalister är alldeles för mycket begärt, det inser jag. Man måste ju vara intelligent för att kunna tala intelligent...

Läs gärna Sigruns blogginlägg om saken! Hon sätter verkligen fingret på något mycket viktigt! Hela den här saken har väldigt mycket "skomakare, bliv vid din läst" över sig. Hade Anna Odell varit journalist hade hon säkert aldrig blivit åtalad, och säkert blivit hållen om ryggen av media om hon hade blivit det. Nu är hon konstnär och att konstnärer eller vanliga medborgare för den delen skulle få göra samma upphöjda arbete och i samma syften som journalister, är uteslutet. På samma sätt ska psyksjuka tacksamt ställa sig till psykvårdens förfogande för bedömning och diagnostisering och sedan leva det liv som förväntas den respektive diagnosen. Människor som är friska och normala ska på sin höjd arbeta i psykiatrin, men har inte rätt till att få vård. Om man ändå lurar till sig vård är det bedrägeri och oredligt förfarande och ska straffas. Jag hade kunnat köpa det sista resonemanget om inte "vården" hade inneburit frihetsberövning och bältesläggning. Om man skulle lura till sig dessa "fördelar" - har man då inte bevisat att man ÄR galen, om man inte gör det i syfte att debattera, att genomlysa psykvården?

Barbara Ehrenreich

Jag blir bara på så gott humör av såna här intelligenta människor, så jag kände att jag måste lägga ut detta på min blogg också!