P-piller för män - the never ending story

P-piller för män är något som man brukar säga kommer upp i debatten var 5:e år, och varje gång säger man att "nu är det 5 år kvar tills det kommer ut på marknaden". Nu lyssnade jag på P1:s vetandets värld och fick höra att preparatet visst är klart och har varit det i många många år, men läkemedelsindustrin drog sig ur i sista stund och la ner projektet precis innan det skulle lanseras. Hur många gånger har man inte hört det argumentet från manligt håll: "Nej, jag behöver inget preventivmedel (kondom då, det enda som finns) för jag kan dra mig ur". Jag tror att kvinnor börjar bli jävligt trötta på den här attityden, att bara hålla på att dra sig ur hela tiden! Nej, för fasen, go all in istället!
Anmärkningsvärt är också att anledningen läkemedelsindustrin uppger till att de drog sig ur projektet var att de "insåg" att män aldrig skulle vilja ha den här produkten (trots att det ringer massor av män hela tiden och tjatar på att det ska bli ett manligt p-piller någon gång!) för manliga p-piller har tydligen en tendens att minska sexlusten. Jaha? Nähä? Det menar ni inte? Detta säger alltså läkemedelsbolagen, som borde vara mycket medvetna om att detta är den vanligaste biverkningen för kvinnligt p-piller också! Och tydligen vill kvinnor ha det här alternativet ändå! Visserligen har kvinnligt p-piller sjunkit i popularitet, antagligen därför att kvinnor har börjat se sin sexlust mer som en tillgång än ett problem, men denna biverkan drabbar inte alla för det första, och för det andra: Är det värre för en man att riskera att få en dämpad sexlust än för en kvinna? För om det inte är det är det ju dags att dra sig ur projektet kvinnligt p-piller också!

Varning för utanförskap

Jag tänkte prata lite om ord, speciellt ett ord som har stört mig länge: utanförskap. Det är nämligen ett dåligt ord när det används politiskt, som alliansen har använt det. Begreppet är så ospecifikt och kan därför användas lite hur som helst, och gör så också. Många gånger tycker jag att det används för att ge en känsla av att man bryr sig om dom som är utanför, och vill dom väl. Den som hör en moderat prata om utanförskap och själv känner sig träffad kanske får en känsla av att bli sedd, och därmed att någonting konkret kommer att göras för att upphäva utanförskapet. Medan den som uttalar ordet kan känna sig helt fri från förpliktelser, just för att man kan mena lite vad som helst. Ordet har ingen konkret innebörd.

Dessutom tycker jag att det är kränkande att sätta etiketten "utanförskap" på en annan människa. Utanförskap är en känsla, och det är kränkande att tala om för andra människor vad de ska/bör känna i en viss situation. Därmed blir ordet både manipulativt och hjärntvättande. För den som fått talat om för sig tillräckligt många gånger vad den ska känna kommer till slut att känna så.

Jag tycker att vi socialister ska vägra att använda ordet, bojkotta det medvetet helt enkelt. Och jag tycker att vi ska börja prata om fattigdom istället. Fattigdom är ingen känsla, det är inget flum, inget utpekande av någon, det är ett objektivt faktum (som det visserligen tvistas om hur det ska mätas). Visst finns det människor som frivilligt lever under existensminimum och trivs med sitt liv på alla sätt och vis - de skulle eventuellt kunna känna sig kränkta av att finna sig i att bli definierade som fattiga, med den skammen det ändå innebär. Men dessa utgör en liten minoritet av dom fattiga, och så länge man pratar om fattigdom som ett tillstånd av starkt kringskurna valmöjligheter - att de fattiga fråntagits sina valmöjligheter och många gånger också sina FN-stadgade mänskliga rättigheter, tror jag nog inte det kan uppfattas kränkande av någon. Om man frivilligt väljer att avstå från valmöjligheter är det inte ett problem. Om man mot sin vilja fråntas sina valmöjligheter är man utsatt för förtryck.

Fattigdom är dessutom ett begrepp som förpliktigar. Har man väl börjat tala om fattigdom som politiker går det inte att slippa undan, vi kan nämligen mäta om fattigdomen minskar eller ökar. Det är kanske anledningen till att så få politiker vill ta ordet i sin mun.
Och vill man prata om den maktlöshet, otrygghet och frustration fattigdomen leder till kan man använda dessa mer specifika ord, och betona att det handlar om känslor som är en följd av fattigdomen. Så man får rätt på vad som är orsak och vad som är verkan. Eftersom den som är fattig inte kan lösa de små eller stora problem som dyker upp i livet (allas våra liv, inte bara fattigas, skillnaden är bara att en icke-fattig har mer möjligheter att lösa problemen, att förebygga att problemen ens uppstår osv.). Den fattige har inte samma kontroll över sitt liv och sin situation helt enkelt och är mer utelämnad åt samhällets och andra människors goda vilja. Något som bekant kan vara väldigt nyckfullt.

När man pratar om fattigdom behöver man heller inte prata om klass, vilket också kan vara en fördel. Arbetarklassen som begrepp har blivit problematisk eftersom att i takt med att produktiviteten ökat blir arbetarklassen mer och mer en arbetslös klass, eller så uppfinner man nya i grunden onödiga och därmed per automatik förnedrande arbeten åt dem. Arbetarklassen utgör inte längre samhällets golv, det gör den grupp som av olika anledningar är förvägrade en hållbar försörjning och därmed tvingas leva i fattigdom. I denna grupp ingår både arbetande, sjuka och arbetslösa. Detta pratar ingen om. Inte högerideologer, för de ser inte gruppen arbetande som inte kan försörja sig på sin lön. Och inte vänsterideologer, för de ser gruppen sjuka och arbetslösa som tillfälligt utsatta men snart i arbete igen - för att kunna behålla arbetarklassen som begrepp. Vänstertänkarna har inte tagit till sig att vi idag har en inflationsbekämpningsstrategi som går ut på att hålla en andel av den arbetsföra befolkningen i arbetslöshet. Det medför en stor risk att det är samma människor som permanent befinner sig i den här gruppen, även om man skulle vilja att det inte fungerade så. Det är ju som bekant svårare att få arbete som arbetslös än som redan anställd. Dessutom har vi, som jag tidigare nämnde, en produktivitet som hela tiden ökar. Förr eller senare kommer detta få effekt på sysselsättningen.

Läs gärna tankesmedjan Dagens Konflikts inlägg i utanförskapsdebatten också!

Kategori: Kunde inte sagt (tänkt) det bättre själv!

Jag måste bara tipsa om det här roliga, tänkvärda och kloka blogginlägget hos Tanja Suhinina

Sårbarhet som nyckel

Lyssna på Brene Brown, forskare i socialt arbete vid University of Houston. Hon har forskat i många år på koncept som sårbarhet, tillit, mod i relationer, mod i förhållande till livet, osv. Det är intressant!

Här är länken till föreläsningen på TED talk's hemsida

I kategorin "verkligheten överträffar dikten"...

... går priset till ...

Ledamöterna som var på väg till ett möte där de skulle besluta om att ta 700 miljarder från järnvägsunderhåll och lägga på vägunderhåll - men som inte kom fram p.g.a. att dom satt fast på tåget.

*ridå*

Nu är det kallt i Europa

Så kallt att man låter människor frysa ihjäl på gatorna i Danmark om dom inte har danskt medborgarskap!

Och i Storbritannien låter man inte anhöriga invandra om dom inte redan har goda kunskaper i engelska språket.

Kvacksalvarekonomer

Jag har diskat igen, som alltid med P1 på i bakgrunden. Då får jag höra program jag själv inte skulle valt samtidigt som jag har tid att tänka på vad det är jag hör, och den här gången blev det ekonomiekot.

Ett inslag som särskilt satte igång min tankeverksamhet var det som handlade om Japan. Landet har en exceptionellt ojämförligt dålig ekonomi, med världens rika länders största statsskuld med (håll i er nu!) över 220 procent av BNP!!! Detta kan jämföras med USA:s statsskuld som också är katastrofalt hög, med i sammanhanget blygsamma 100% av BNP.
Utan att vara någon expert på Japan, kan jag ändå våga säga att det landet skiljer sig mycket från andra rika länder. De har haft den här typen av extrema ekonomiska kriser förr, de har kunnat behålla sin bilindustri, vilket få andra rika länder har lyckats med, det finns en helt annan företagskultur i Japan som gör att lönerna hålles mycket mer jämlikt än i andra länder, befolkningsstrukturen ser helt annorlunda ut med världens mest åldrade befolkning osv. Kort sagt, Japan är annorlunda, Japan är speciellt. Ändå, föga förvånande, är rådet från ledande ekonomer till Japan exakt likadant som till vilket annat land i ekonomisk kris som helst: strukturreformer. Strukturreformer är ett finare ord för nedskärningar i den offentliga sektorn. Det anses välgörande och bra för "ekonomin". Men vems ekonomi åsyftas? Inte är det vanligt folks i alla fall, för med sämre service i den offentliga sektorn måste dyra tilläggstjänster köpas, och med sämre ersättningar från olika bidrags- och försäkringssystem blir redan fattiga människor ännu fattigare. Och hur kan människors fattigdom hjälpa ett land med "sin" ekonomi? Är inte ett lands ekonomi allas vår sammanlagda ekonomi?
Det lustiga är att den föreslagna åtgärden ser exakt likadan ut hur problemet än ser ut. Så jag börjar undra om man ens analyserat problemet innan man föreslagit (den enda) åtgärden man har på agendan?
Det får mig att tänka på läkekonsten för 200 år sedan. Man hade i princip bara en behandling mot allting: Åderlåtning. Det spelade ingen roll vilken sjukdom patienten led av, åderlåtning var det som föreskrevs. Därför behövde man aldrig analysera problemen mer noggrant, man behövde inte granska symptom och lära sig mer om sjukdomars uppkomst och hur kroppen fungerade. Man hade ju åderlåtning! Och det är en finfin metod. Ibland spontanläker patientens sjukdom, och då kan läkaren som åderlåtit ta åt sig äran. Ibland är åderlåtning faktiskt en verksam behandling eftersom man råkade skölja ut det sjukdomsframkallande ämnet och med det nya blodet som bildades blev det således lägre koncentrationer, även om detta är en trubbig metod som tär onödigt mycket på en redan sjuk kropp. Och i dom allra flesta fall gjorde åderlåtningen mer skada än nytta, den försvagade en redan sjuk patient och påskyndade sjukdomen snarare än botade den.
Dagens ekonomer har mycket gemensamt med gårdagens läkare.

Vetenskap vs. fantasier

Nu är det alltså t.o.m. vetenskapligt fastställt att massjukskrivningarna som pågått sedan 90-talet inte är en effekt av låg arbetsmoral och för trygg och bra välfärd, utan av nedskärningar, avskedningar och slimmade organisationer. Dagens "vad var det vi sa" för hela vänstern alltså. Så nu väntar jag på att få se någon vänsterpolitiker slå näven i bordet så att kaffekoppen välter. Det är dags att bli riktigt jävla förbannad nu!

Det SKA gå!

Socialdemokraterna har som bekant inlett operation konvulsionsartad omvälvning. Men jag är beredd att slå vad om att ingenting kommer att förändras i sak, och att socialdemokraterna kommer att backa ytterligare till valet 2014. För fortfarande märks det tydligt att socialdemokraternas inställning är att dom vet vilken politik som är bäst för Sverige även om deras väljargrupper inte vill ha den. Så istället för att skapa en politik som går hem hos dom egna försöker man stjäla väljare från borgarna genom att göra sig förvillande lika dom. Men att kopiera borgarnas politik ger ju bara borgarna rätt. Det bekräftar deras världsbild, och övertygar snarare människor om att borgarna har rätt - och då vill man ju rösta på originalet, inte på den bleka kopian. Det är helt logiskt. Så jag föreslår att dom socialdemokrater som fortfarande är sugna på att "vinna medelklassen" och som är mest bekymrade över att människor med arbete inte röstar på dom, tar steget fullt ut och ansöker om medlemskap i moderaterna. I socialdemokraterna gör ni mer skada än nytta. Historien, och erfarenhet från andra länder, visar tydligt att när socialdemokraterna bedriver en tydlig och radikal vänsterpolitik blir stora delar av medelklassen nyfiken och sugen på att hänga på. Och med hela arbetarklassen, underklassen (den icke-arbetande klassen, som idag har gått och blivit stor) och delar av medelklassen kan sossarna t.o.m. komma tillbaka till egen regeringsmakt, utan stödpartier. Men för guds skull, ta inte mitt råd. Fortsätt och stirra er så blinda på medelklassen så att ni glömmer dom där tråkiga, gnälliga, maktlösa horderna av människor som inte är så roliga. Jag menar, man vill ju inte bo bland dom, man vill inte umgås med dom, varför skulle man vilja skapa en politik för dom? Medelklassen är ju där ni själva befinner er, ni socialdemokrater, eftersom det också är tydligt att partiet gått från att vara en gräsrotsrörelse till en partistyrelse. Ja, det är inte alls konstigt att ni backar rakt ut för stupet, utan att fatta grejen.

En gång till

Jag måste bara referera till artikeln i Arena en gång till, för det som står i den är så chockerande, så kränkande, så oerhört:

Fusket med sjukförsäkringarna uppgår till 0,04 % av det som betalas ut totalt. Skattefusket är minst 10% av den summa som begärs in i skatt. Är det dags att skicka politikerna på mattekurs, eller ett seminarium kallat "fem myror är fler än fyra elefanter"? Eller "Även om du vill att 0,04 ska vara mer än 10 är 10 fortfarande mer än 0,04."

Sjukt fusk eller fuskiga lobbyister?

När jag såg den här artikeln (och speciellt titeln):
Bidragsfusket mindre än kostnaderna för kontroll (Dagens Arena)
kom jag till att tänka på att någon fick kaffet i vrångstrupen över Devrim Mavis uttalande att vi i vänstern bör försvara fusket med sjukförsäkringen (som hon alltså fällde i en bisats under EfterArbetets paneldebatt "vad ska vi göra med vänstern"). Personligen tyckte jag detta uttalande var bland det mest befriande och intelligenta jag hört på hela kvällen. Om hon nu menar det jag tror att hon menar, för hon utvecklade aldrig sitt resonemang.
Vad jag menar är att fuskdebatten är en chimär, ett alibi för att kunna angripa sjukförsäkringen och försämra den. Utan fuskdebatten hade högern aldrig lyckats med sitt projekt att i princip göra oss oförsäkrade vid sjukdom i Sverige, sjukdomar som varar längre en en viss tid i alla fall, det är åtminstone så långt man kommit med nedmonteringen, men varför stanna där? När fusket har tagit sig in i det allmänna medvetandet ligger fältet fritt. För det är omöjligt att skapa en bra och heltäckande försäkring som samtidigt är helgarderad mot fusk. Den enda fuskfria försäkringen är försäkringen som aldrig betalar ut något till någon. Att försvara fusket är därför att försvara en heltäckande allomfattande sjukförsäkring. I USA där det knappast finns någon socialförsäkring värd namnet (sjukförsäkring finns som bekant inte och kontant socialbidrag gäller bara barnfamiljer) pratas det jättemycket om fusk med socialförsäkringar, och misstänksamheten mot grannar som tar emot bidrag är mer utbredd än här. Trots att det inte finns många smulor från staten att fuska sig till. Om vi går med på att det viktigaste med en sjukförsäkring är att det inte ska gå att fuska med den kommer vi att vara tvungna att föra debatten på högerns planhalva, och då kommer vi aldrig kunna argumentera för en sjukförsäkring som ska gälla alla, som ska vara utan karensdagar (eftersom det drabbar dom fattigaste), som ska ha ett högt tak och en hög ersättningsnivå.

Rasismen - alla ska med?

Nyss hemkommen från EfterArbetet-seminariet 'Vad ska vi göra med vänstern?' och med huvudet fullt av intryck och nya och gamla tankar i skön förening, som jag vill skynda mig att skriva ner medan dom fortfarande finns kvar.

Medverkande på seminariet var:
Nina Björk, journalist och författare
Aron Etzler, chefredaktör för Flamman
Klas Gustafsson, sociolog och författare
Andreas Malm, sociolog, författare och doktorand
Devrim Mavi, chefredaktör Arena
Örjan Nyström, författare och före detta LO-ombudsman
Petter Larsson från EfterArbetet som moderator
Och en stor publik

Det allra viktigaste intrycket för kvällen var Andreas Malms eftertryckliga varning för hatet mot muslimer (som också är titeln på en av hans böcker). Hur islamofobin hotar att skapa ett totalt haveri för hela vårt samhälle i Europa. Det finns stor risk att historien upprepar sig.
Och jag håller fullständigt med. Rasismen i allmänhet och islamofobin i synnerhet utgör ett mycket större hot mot samhället och oss "vanliga bleka kristna" än vad som någon någonstans någonsin hitintills erkänt. (Med möjligt undantag från Ali Esbati). Jag har själv tänkt tanken, så på det sättet kom inte Andreas varning som en väckarklocka. Men med Andreas Malms gedigna kunskap i ämnet fick varningen en blytyngd som jag, som sagt, aldrig hört förut. Och det skakade om mig. För visst är det sant, och blir mer och mer sant för varje dag, hur rasismen kopplar sitt grepp om oss alla.
För rasism är ingen "invandrarfråga". Inget som bara skulle beröra icke-vita, även om frågan hanteras så. Rasismen är större än så. Det finns många likheter mellan rasism och könsmaktsordningen, och därmed tror jag också det skulle vara framgångsrikt (och nödvändigt) att arbeta mot rasism på samma sätt som den feministiska kampen förts: genom att ständigt föra fram frågan, att aldrig någonsin tappa greppet om den, genom att jobba konkret med kvotering och varvade listor. Genom att ta frågan på allra största allvar.
Men jag anser att rasismen som problem skiljer sig på många punkter från patriarkatet som problem också. Jag anser att rasismen drabbar vita såväl som icke-vita på samma konkreta, kännbara sätt. Patriarkatet har vinnare och förlorare på ett annat sätt, även om man också kan påstå att männen förlorar i slutändan genom att vinna makt, status och pengar men samtidigt förlora sin själ, sitt känsloliv och sina relationer (och det senare är mycket mycket viktigare än det tidigare, så djupast sett är även män i patriarkatet förlorare). Men rasismen har inga vinnare, inte ens kortsiktigt, eller "å ena sidan, å andra sidan"-vinster. Jag anser nämligen att rasismen är, om inte ett högerprojekt på det sättet att högern uppfunnit rasismen (för så enkelt tror jag inte det är), så någonting som högern har allt att vinna på, och därmed har vanligt folk allt att förlora på rasismen. Men vita drabbas av rasismen bakvägen, på ett lurigt sätt. Rasismen är nämligen ett sätt att söndra och härska. Att ställa människor av samma klass mot varandra, att förhindra förening och solidaritet över klassgränser och att helt blanda bort klassbegreppet genom att göra om klass till ras. Rasismen drabbar alltså vita människor genom lägre löner och sämre levnadsvillkor allmänt, för vad rasismen konkret gör är att skapa en acceptans för sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, eftersom att den vita underklassen har en ännu lägre underklass under sig i den icke-vita underklassen. Och när man har fått den vita underklassen att slå neråt och koncentrera all sin kraft och energi på människorna de har under sig, istället för att sparka uppåt i samhällshierarkin, då har makten fri inkörsport i samhället. Då väntar snabb nedmontering av allt som kan monteras ner och bäras bort. Alla våra gemensamt ägda tillgångar riskerar att smygflyttas över i kapitalisternas fickor.
Rasismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kan också bli den dimridå som alla andra politiker kan dölja sina fula förehavanden bakom. Sverigedemokraterna tjänar som det dåliga exemplet, alla andra politiker blir goda och samhällsuppbyggliga i jämförelse. Och alla älskar att jämföra sig med dom.
Dessutom kan dom tjäna som undanmanöver - vi "vanliga samhällsmedborgare" och medier håller ögonen på Sverigedemokraterna, och koncentrerar oss på dom och missar därmed vad borgarna gör med vårt land.

Skolpolitiken - tro eller vetenskap?

Det är många saker som förvånar, nä, förbluffar mig. En sådan sak är hur Jan Björklund skolpolitik kan gå hem i stugorna. Det är ju uppenbart för var och en som själv gått i skolan, och alla som har rösträtt har gjort det, att mer disciplin, betyg i tidigare åldrar, utslagningssystem osv. inte gör en enda elev ett enda dugg klokare eller mer lärd (om det nu är målet med skolans verksamhet). Att Jan Björklund inte heller har vetenskapen om inlärning och kognition på sin sida kom ju knappast som en överraskning.

...och nu lite reklam!

Riksbankens ekonomipris - bättre eller sämre än en pris snus?

Är det bara jag, eller är riksbankens "nobelpris" ett skämt? Tydligen är det inte bara jag...

Årets pris tog dessutom priset i att belöna nyliberal ekonomisk ideologisk teori. Teorin om att det ska "löna sig att arbeta" är dessutom ett skämt, för vad det innebär i praktiken är att det inte ska löna sig att arbeta för stora grupper, t.ex. ungdomar, nyanlända invandrare, personer som kommer från långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning. Dessa ska "få tillträde" till arbetsmarknaden genom så låga löner så det knappast går att försörja sig på dessa, eller i ungdomarnas fall, att det inte ska gå att försörja sig, man ska bo kvar hemma. Sanningen är att man inte ömmar för varken ungdomar, långtidsarbetslösa eller någon annan som desperat behöver ett jobb. Sanningen är att man vill öka desperationen genom att sänka a-kassan, sjukförsäkringen, osv. Om det inte går att komma i närheten av att försörja sig när man inte jobbar blir människor mer benägna att ta jobb som det heller inte går att försörja sig på, men där fattigdomen åtminstone dämpas något. Och vips så har man sänkt löneläget i en hel nation.

Vad är vitsen med detta? Skapar lägre löner och mer desperata arbetssökanden fler jobb? Naturligtvis inte. Detta med att skapa fler jobb är bara en dimridå. Vad man verkligen vill skapa är högre vinster i företagen. Visst finns det en teoretisk möjlighet att lägre löner ger företagen utrymme att anställa fler, men historien visar att detta inte sker, vad som händer är att vinsterna ökar när lönerna sänks.

Men jag undrar hur nyliberala ekonomer tänker. De tycker att det är väldigt viktigt för företag att kunna gå med vinst, för det skapar starka, livsdugliga, konkurrenskraftiga företag som bidrar väldigt väldigt mycket till den gemensamma samhällsnyttan. Men privatpersoner ska inte få gå med vinst, de ska inte behöva få något över när räkningarna är betalda. Fattiga företag är dåligt för samhället, men fattiga människor är bra? Tänk om man hade tänkt tvärtom. För jag kan inte riktigt förstå varför man inte lika gärna skulle kunna säga att - äh, företagen behöver väl inte gå med vinst heller. Ju fattigare företag vi har desto mer anstränger dom sig! Och då löser dom våra världsproblem, klimatkrisen och ekonomikrisen och allting, när dom får lite piska på sig! Och om jag skulle ta och skapa en ekonomisk teori utifrån detta, att privatpersoner måste gå med så mycket vinst som möjligt och företag ska helst vara så fattiga som möjligt, så skulle vi kunna skapa politiska reformer utifrån det. Kanske skulle vi tvinga företagen att anställa dubbelt så många, utan att sänka några löner. Då hade företagen inte kunnat gå med vinst, men vi hade definitivt kunnat hälsa arbetslösheten farväl. Tror ni att min upp-och-nedvända teori får Riksbankens ekonomipris nästa år? Håll inte andan.

Eftervalets kranka blekhet

Valet gjorde mig naturligtvis på dåligt humör. Hur kan det göra något annat? Det var en väldigt medvind för alliansen i media, så stark så man nästan kan kalla det storm. Alliansen fick en pliktskyldig, slapp och lam kritisk granskning, och massor av både öppet och förtäckt beröm. Sossarna och de rödgröna blev hela tiden häcklade, kanske inte alltid i form av kraftig kritik (men det förekom naturligtvis också), men det lågintensiva hånandet som hela tiden var närvarande tror jag hade en större negativ effekt på de rödgrönas valresultat. På Göran Perssons tid tog man alltid bilder på honom underifrån, antagligen för att han skulle framstå som en pamp. Mona Sahlin har fått en lika vinklad bevakning, men jag tycker det har varit med underton av att hon är kvinna, och att det således är otänkbart att hon skulle vara statsminister. Bilder som tagits av henne har varit suddiga och uttonade, där hon ser ledsen, sårbar, trött ut. Fredrik har avbildats i mycket mer starka och tydliga hållningar.

Att läsa Esbatis kommentarer fick mig på lite bättre humör, dels för att det faktiskt finns fler som har sett den här partiska valrapporteringen i media, och för att Esbati diskuterar detta på ett mycket intelligent sätt i Medievärlden.

Arbetarrörelsens stora självmål

Jag lyssnade på Daniel Suhonens inlägg i OBS! i P1 från den 11:e september. Jag delar hans ståndpunkter, detta var det mest intressanta och intelligenta analyser jag hört på länge!

Arbetarrörelsens stora misstag, som ligger många år tillbaka i tiden nu, var att låta sig förföras av nyliberalismens populära idéer om att arbetslösheten bör permanentas på en hög nivå för att få ner inflationen. På det sättet gjorde arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen inkluderad, sig själv överflödig. Att moderaterna sedan fick en ledare som var slug nog att utnyttja det här öppna målet och stjäla hela arbetarrörelsens goodwill och varumärke (ursäkta det nyliberala uttrycket, men ordet passar bra i sammanhanget) var en katastrof som bara väntade på att hända. Socialdemokraterna hade först "stulit" den nyliberala och nykonservativa politiken. Problemet är bara att arbetarrörelsen inte har någonting att vinna på att driva motståndarens politiska frågor. Mittenväljarna lät sig inte förföras, och kärnväljarna blev valtrötta och drabbades av politikerförakt och la sig på sofflocket. Moderaterna däremot har aldrig riskerat att förlora några väljare, vad dom än hittar på, för vilket parti finns längre högerut på skalan? Och de välbärgade är ett val-älskande folk, som aldrig blir valtrötta. Så varje ny väljare är en vunnen väljare.

Socialdemokraternas väg tillbaka kommer att bli lång och svår om den ens är möjlig. För man har verkligen målat in sig i ett hörn. För att komma tillbaka till vägskälet där man valde fel måste man nämligen säga emot sig själv, och det vinner politiker sällan väljare på, det verkar så opålitligt och ansvarslöst. Dessutom var det ju genom att betona det "ansvarsfulla" man bytte politik, från lågarbetslöshetspolitik till högarbetslöshetspolitik. På det sättet har man alltså satt etiketten "ansvarsfullt" på borgarnas politik. Det blir mycket svårt att ta tillbaka detta.

Daniel är också inne på att rasismen och främlingsfientligheten gror bäst i de sociala klyftorna i samhället. Det är inte så konstigt, rasisterna är kapitalisternas nyttiga idioter. Hotet om främlingen har nämligen varit den bästa dimridån i historien att gömma en utsugande, orättvis politik bakom. Det är så lätt att kanalisera människors känsla av att bli utnyttjade och orättvist behandlade mot grupper med lägre status än dom själva. Att reagera mot att människor med högre status än en själv suger ut en och utsätter en för verkliga orättvisor är svårt och kräver mod. De flesta människor tar tacksamt emot varje utväg ur den jobbiga och delvis farliga konflikten. Att ge sig på människor med lägre status än en själv kräver inget mod, den som gör det riskerar ingenting för egen del.

Toleransens dilemma och mediernas dysfunktion

"Det är farligt att på ett obegränsat sätt tolerera intoleranta människor"

Karl Popper

Detta med tanke på hur mycket skjuts Sverigedemokraterna fått i media inför det här valet. I Danmark blev Dansk Folkeparti stort först efter att flera stora dagstidningar valt att skriva mycket om dom, vilket fick till följd att andra medier hakade på, och plötsligt fick dom ett väldigt stort mediautrymme. Efter den här valrörelsen är jag helt övertygad om att det är mainstream-medier som sätter dagordningen och bestämmer vem som får komma till regeringsställning eller få mandat till riksdagen, vilket jag har fått bekräftat här och här. Nu har Sverigedemokraterna tydligen lyckats väcka mediernas nyfikenhet, och jag får en känsla av att medierna söker den spänning som SD har att erbjuda. Vad ska hända? Kommer dom att göra bort sig? Kommer det att bli konflikt? Vilka partier kan tänka sig att svika sina ideal och sälja ut sig för att få tag i makten i ett samarbete med SD? Kommer det att bli kravaller i förorten? Onekligen kan SD ge mycket stoff åt en cynisk och fullkomligt oempatisk mediavärld.

Stellan fattar!

Fattar du?

Likvidatorn

Maria-Pia Boetius har som vanligt skurit igenom mediernas tjocka dimridåer. Läs och begrunda.