Eftervalets kranka blekhet

Valet gjorde mig naturligtvis på dåligt humör. Hur kan det göra något annat? Det var en väldigt medvind för alliansen i media, så stark så man nästan kan kalla det storm. Alliansen fick en pliktskyldig, slapp och lam kritisk granskning, och massor av både öppet och förtäckt beröm. Sossarna och de rödgröna blev hela tiden häcklade, kanske inte alltid i form av kraftig kritik (men det förekom naturligtvis också), men det lågintensiva hånandet som hela tiden var närvarande tror jag hade en större negativ effekt på de rödgrönas valresultat. På Göran Perssons tid tog man alltid bilder på honom underifrån, antagligen för att han skulle framstå som en pamp. Mona Sahlin har fått en lika vinklad bevakning, men jag tycker det har varit med underton av att hon är kvinna, och att det således är otänkbart att hon skulle vara statsminister. Bilder som tagits av henne har varit suddiga och uttonade, där hon ser ledsen, sårbar, trött ut. Fredrik har avbildats i mycket mer starka och tydliga hållningar.

Att läsa Esbatis kommentarer fick mig på lite bättre humör, dels för att det faktiskt finns fler som har sett den här partiska valrapporteringen i media, och för att Esbati diskuterar detta på ett mycket intelligent sätt i Medievärlden.