På tal om bomb i skägget...

... läs gärna Mohamed Omars dikt allting tyder på

...och så lite trams

Jag hittade en väldigt rolig och totalt beroendeframkallande blogg som jag måste tipsa om!

Är torsken utrotningshotad?

Jag orkar inte blogga själv just nu, men jag läste ett bra blogginlägg hos Mikael Almén. Speciellt detta tyckte jag var bra sagt:

"Statistics tell us we have to stop looking for deviants. We must see the oppressing structures of normality."

Vi måste se de förtryckande strukturerna i normalitet!!! Så sant som det är sagt! Normalitet är verkligen förtryckande i sig själv. Det blir så lätt att gömma sina oegentligheter, olater, otrevligheter, omedvetenheter osv. i sitt "normala" liv. Så länge vi har normaliteten så länge kommer ondskan gömma sig där, för där får den vara ifred!!!

"The world is blue at its edges and depths."
rebecca solnit

Säga vad man vill om livet
men man får livserfarenhet av det

Mums Semle-love

Nej, detta är inte en blogg om Måns Zelmerlöv, utan om hur fantastiskt goda semlor kan vara även utan några som helst animaliska ingredienser! Jag blev förvånad själv! Som nyfiken kanske-vegan är jag lite beredd på att traditionella rätter lagat på alternativt sätt kanske inte ger 100% av smakupplevelsen, men där tog jag helt fel! Soyatoo är en helt fantastisk produkt! (Och den här bloggen är INTE sponsrad). Dom här semlorna blev faktiskt godare än vanliga semlor med vispgrädde, tro det eller ej! Och fettsnålare! Soyatoo innehåller bara 11% fett. Man behöver inte vara vegan för att ersätta vispgrädde med Soyatoo! Så gott är det.

Kön, Genus och Lojalitet

Hm... Jag gick verkligen igång på det här lilla blogginlägget och tankarna började flyga hit och dit. Häromdagen såg jag Beckman, Ohlsson och Can (eller har dom en annan ordning på namnen kanske) det som handlade om modern, modersrollen. Och även om det var uteslutande kvinnor som diskuterade där så slog mig en sak som en blixt i huvet: De kvinnor som liksom "talade för" de traditionella könsrollerna och patriarkatet var lika högljudda, envisa och sög upp allt utrymme som män brukar göra i blandade församlingar. Och Maria Sveland (det kan också bero på att hon var i minoritet, det är sånt jäkla konstigt programupplägg, det har jag tänkt varje gång jag sett ett program i den här serien, det är precis som om dom tänker att jordens alla fördomar ska ges en ordentlig chans att bli hörda) blev hela tiden nertystad, avbruten och så. Samma mönster man kan se när män och kvinnor ska föra en diskussion och inte håller med varandra. Jag tyckte detta fenomen var oerhört intressant! För genus och kön är verkligen inte samma sak! Och nu har jag inte läst någon genusteori så jag vet egentligen inte vad jag pratar om, men jag kan säga att det är lätt att observera att det finns en lojalitet med patriarkatet och traditionell manlighet som inte alls har med könstillhörighet att göra. Många kvinnor är faktiskt nöjda med den halvvägs emancipation vi hitintills fått - nämligen tillåtelsen att vara som män. För 100 år sen förbjöds kvinnor att vara som män, man fick inte rösta, inte studera osv. Men det blir så sorgligt om vi ska stanna här, halvvägs. Ändå är det många många som inte fattar att vi INTE är framme, dom ser inte resten av resan, vägen som ligger framför oss. Så när problemet uppstår för dagens småbarnsmammor, att dom har en jävligt jobbig sits - att vara en av familjens två män, men den enda kvinnan i familjen - så blir det svårt för dessa "icke-seende" att tolka problemet. Vissa ser det som att jämställdheten gått för långt, att kvinnan måste gå tillbaka i utveckling igen och lägga av sig den förvärvade mansrollen(i programmet representerat av Elise Claeson), och vissa (som Ebba Witt Brattström i programmet) tycker att problemet är att vi kvinnor inte ge oss själva tillräckligt mycket beröm för att vi är så himla duktiga att vi klarar av att vara både kvinnor och män samtidigt! Jippie! När hon dessutom anklagar oss (den unga generationen) för historielöshet blir jag riktigt Förbannad. Jag VET att arbetarkvinnor i ALLA tider varit tvungna att vara familjens kvinna och man samtidigt eftersom att arbetarklassens män hade en tendens att supa bort sig. So what! Vad fasen ska jag med den vetskapen till? Ska jag tacka mina förmödrar för att dom varit så glada kåta och tacksamma att dom liksom härdat ut? Att dom gett mig det här arvet - förmågan att stå ut med mäns later? Jag kan förstå mina förmödrar, jag kan t.o.m. förlåta dom när jag har en bra dag, men tacka dom kommer jag inte att göra. Och for the record: Jag förlåter INTE mina förfäder. De har varit aktörer och agerat oförlåtligt. Mina förmödrar har inte haft mycket val, har inte kunnat hindra dom, och för det kan jag faktiskt förlåta dom.

Men min fundering var mycket denna: Det är sören vad vi är indoktrinerade till att tänka kvinnligt och manligt, och om vi samlar bara kvinnor i ett rum så kommer ofelbart en del av dessa kvinnor ta manlighetens parti! Trots att man har fel könsorgan för uppgiften! Och detta för mig osökt in på boken jag läser just nu, som jag säkert kommer att blogga om till leda framöver, för den är bara så himla himla bra: "Skönheter och odjur" av Lisa Gåhlmark. Hennes huvudtes, hela bokens idé och budskap är att världen är androantrocentrisk (mans-människo-centrering), ett ord som jag tycker är väldigt bra och tänkvärt! I min tolkning (med reservation för att jag har en annan tolkning än författaren) visar detta ord på en LOJALITET med mannen som människa, dvs. mannen är den riktiga människan och detta förpliktigar en lojalitet från de andra. "Patriarkatet" är ett svårt ord, för det är svårt att förstå exakt vad ett patriarkat är, ibland ersätts detta ord förvisso med "könsmaktsordningen" som är mycket tydligare. Men hur skapas och återskapas en maktordning? Det handlar mycket om lojalitet, och programmet Beckman, Ohlsson och Can var en fantastisk uppvisning i detta!

yttrandefrihet = rätten att mobba?

eller
skägg + bomb = yttrandefrihet?
eller
dagens "vi känner oss förtryckta av muslimer"-trams

Hm... ibland känns det som att hela världen är en enda stor lågstadieskolgård. Jag får säga vad jag vill till dig utan att du får slå mig! Hahahaha! Det är min rättighet och den tänker jag minsann utöva, för jag äger dig! Jag kan kalla din mamma för hora, jag kan säga att din gud är ful och har en bomb i skägget! Om du slår mig är du dum. Den enda reaktion jag accepterar från dig när jag mobbar dig är att du uppför dig som Ghandi och är en mycket mycket bättre och ädlare människa än jag! Om du reagerar på mina provokationer är du dum och intolerant mot intolerans! Hahaha!

SUCK!!! Kan ingen kalla på fröken så vi får slut på dom här barnsligheterna?

Lästips

Trevligt! Det här var verkligen upplyftande att läsa! Speciellt om Nina Björk där på slutet. Hennes dagisdebatt var något som jag hörde talas om när den var aktuell men orkade aldrig sätta mig in i vad hon ville ha sagt och vad hon blev kritiserad för. Men det var ju verkligen vettigt tänkt! Vi behöver inte försaka kvinnosaken bara för att vi tar hand om våra barn. Det enda som behövs är att MÄN försakar sin karriär och sin drivna mansroll. Jag bara ÄLSKAR när folk får ihop saker, när "livspusslet" verkligen visar sig läggbart. Om man bara är beredd att tänka bort lite makt, manlighet, prestige och pengar, så går det ju faktiskt bra!

Arrrrrrrgh!

Är det inte så att man blir FÖRBANNAD på allians-fucking-regeringen!!!! Vem behöver Sverigedemokraterna när deras politik redan förs! Skönt att det iallafall är några till som upprörs!

I beg to differ

Jag skulle hemskt gärna själv velat gå och lyssna på Katrin Himmlers föredrag om sin farfars bror, Heinrich Himmler, ledare för SS i Nazityskland. Tyvärr är det långt till Uppsala, men Katrin Kielos referat av föredraget är också intressant att läsa.

I sin artikel berättar hon att SS-männens psyken har studerats av psykologer och det visar sig att dessa män får höga värden när det gäller auktoritära tendenser, allmän cynism, en känsla av att världen är ond (vilket säkert kan användas som ett inre alibi för att själv vara ond tänker jag, "äta eller ätas"-argumentet), identifikation med makten och ett motstånd till mänsklig mjukhet och svaghet.

Men sen drar Kielos slutsatsen att dessa tendenser låg och slumrade i personligheten och aldrig hade kommit till uttryck om inte tidsandan hade tillåtit det. Det är här jag inte håller med. Människor hittar alltid sätt att uttrycka sin personlighet och få utlopp för sina behov av att förtrycka. Det behövs ingen särskild tillåtelse till detta. Snarare tycker jag att vi är väl blinda för ondskan i vardagen.

Men det är klart att de män som hade idéerna om detta projekt - att döda Europas alla judar - hade stor nytta av en viss sorts människor, och utan denna sorts människor hade projektet inte gått att utföra.

Dom här idéerna om att "samhället sanktionerar ondskan" det är därför den finns, ser jag som farliga. I alla fall om man med detta menar att "det är inte de onda människornas handlingar som skapar ondska utan de goda människornas tystnad och acceptans". Denna tes har ju tuggats om och om igen sedan andra världskriget. Den har tuggats så mycket så den har blivit sanning. Och problemet med denna tes är att den avbördar aktörerna från ansvar och ger ansvaret till de människor som inte agerat. Detta är en klassisk manöver. Den som agerat fel kan alltså med denna tes i ryggen alltid fråga "varför hindrade ingen mig från att begå dessa omänskliga brott?"
Ett annat problem med tesen är att man gör ett antagande om den tysta massans självklara godhet. Var får man detta ifrån? Om den stora massan i tyskland, låt säga 75% av befolkningen faktiskt tyckte att det var RÄTT att döda den judiska delen av befolkningen, deras grannar och arbetskamrater, hur kan man då se denna tysta massa som god? Är det inte stor skillnad på om man står och ser på för att man håller med eller om man står och ser på för att man vet att man tillhör en minoritet och att man är skrämd från vettet? Är det inte väldigt stor skillnad för hur vi ska se på världen och på en "inneboende ondska som kan ligga och slumra hos oss ALLA" och komma fram när omgivningen sanktionerar detta?

Kielos ser det som en gåta att "vanliga människor begår massmord", men tänk om onda människor faktiskt är vanliga? Vi skulle gärna vilja att goda människor var vanligast, men om världen inte ser ut så? Om onda människor som faktiskt KAN göra andra väldigt illa med berått mod, är vanliga, hur ska vi då se på världen?

Under folkmordet i Rwanda deltog nästan alla vanliga människor i dödandet. Men alla deltog inte. Alla kunde inte bara gå från "vanlig människa" till effektiv mördare. Och är det inte intressantare att framhålla detta - att ALLA faktiskt inte är kapabla att göra sina medmänniskor illa - än att tjata om "ondskans mysterium" precis som att vi inte kan göra någonting åt ondskan, precis som om det vore en naturlag, att vi alla har det i oss. Kunde vi inte istället välkomna det faktum att det finns människor som lyckas motstå omgivningens sanktioner av grymt beteende och ändå inte hemfalla åt grymhet själv? Kunde vi inte anta att vi ALLA kan bli som dessa människor, att godhet och integritet faktiskt slumrar hos oss alla?

Jenny Westerstrand berör också detta ämne (om jag tolkar henne rätt) på ett sätt, i sin utmärkta blogg när hon skriver att "Det där med att orättvisor upprätthålls genom "omedvetenhet" ser jag som en typiskt feg resort för liberaler..."

När det gäller förtryck av kvinnor finns samma längtan efter att inte peka ut någon särskild som förtryckare, som när det gäller "ondskans mysterium" i nazityskland. Tyvärr är den bistra sanningen att 6 miljoner judar dödades i nazityskland för att en stor del av befolkningen VILLE att detta skulle ske, oavsett om de själva var aktivt inblandade eller inte, och den bistra sanningen när det gäller det vardagliga kvinnoförtrycket i "världens mest jämställda land" är att det finns en stor del av "vanligt folk" som faktiskt VILL se kvinnor underordnade män.

Man får ju inte glömma det historiska perspektivet. 6 miljoner döda judar är historiskt sett en slutkläm på flera seklers Europeiskt mass-slaktande av "icke-önskvärda" människor världen över. Men av någon anledning förtigs detta mycket större blodbad. Frågar ni mig så beror det på att det judiska blodbadet kan tillskrivas "någon annan" nämligen nazisterna. Nazisterna skrevs ut ur den Europeiska gemenskapen efter kriget. De exotiserades och därför kan deras brott bli synliga. Men de fruktansvärda folkmord som "vanliga" tyskar, engelsmän, holländare, belgare och fransmän - utan någon särskild ideologi - stod bakom måste begravas.

Och det kvinnoförtryck vi ser idag är en konsekvens av ett tusenårigt tänkande som går ut på att kvinnor ÄR mindre värda, och därmed förtjänar sin lott i livet.

Sett i sitt historiska perspektiv blir varken massmord eller kvinnoförtryck speciellt mystiska.

Och detta förhållningssätt till ondskan - antingen trivialiseras den (om vi alla har den inom oss så är det ju fullt "naturligt" och då kan det heller inte vara så farligt) eller så exotiseras den (onskan är mycket värre och ondare när den finns hos någon annan, någon som inte har mycket gemensamt med mig) - skapar stora problem för oss i vårt vanliga vardagliga liv, i familjen, på kontoret, i fredstid. Ondskan passar inte in, alltså ser vi förbi den, den blir osynlig. Och det kan inte finnas något farligare egentligen än osynlig ondska. Sexuella övergrepp, trakasserier, mobbning, hot om våld, utfört våld, föräldrars maktmissbruk av sina barn, allt detta blir för oss osynligt om vi framhärdar i tron att ondskan inte är "vanlig", att vanliga människor per definition inte kan vara onda. Och om vanliga människor trots allt är onda så är det en mycket trevligare version av ondska som inte alls är lika allvarlig.

Den nya(?) supermaten

Blåbär, apelsin, spenat, nötter, choklad, avokado, granatäpple, äpple, broccoli, potatis, rädisor, tomater, vattenmelon, björnbär, vindruvor, morötter, mango, persika, brysselkål, lök och vitlök - mmmm... allt jag tycker är gott på samma lista (ja, förutom fet fisk då)! Inte visste jag att det var så lätt att äta nyttigt! Det var en rolig nyhet.

Kärnfamiljen del 2

På tal om kärnfamiljen igen så måste jag tipsa om en jättebra blogg och ett bra blogginlägg som egentligen är en intervju, där bloggaren Mikael Almén intervjuar Alexander Chamberland, Grön ungdoms språkrör, och ämnet är queerfeminism. Många mycket bra tankar luftas här!



och här fortsätter samtalet:

Bitterfittor världen över - förenen eder!

Jag läser just nu Bitterfittan av Maria Sveland och det är så HÄRLIGT med ARGA kvinns!!!! Jag kan verkligen sakna kvinnor som ryter till ibland, i många sammanhang. Det är nog därför jag gillar Gudrun Schyman så mycket, nu fick jag sätta fingret på det - hon drar sig inte för att bli arg! Och nu menar jag inte att hon ställer sig och börjar skrika och sånt, men att hon säger saker ÄVEN om det inte stryker medhårs. Och hon tar brösttoner, men utan att det verkar krystat. Hon ger sig bara inte. Och det känns så befriande, befriskande att höra henne debattera med nån trött, gnällig, dammig gubbe som bara inte ORKAR att INTE få livet serverat på ett stort jävla silverfat framburet av en kvinna. (Varför kommer jag osökt att tänka på Per Ström?)

Och hur ofta hålls inte vår ilska emot oss? Är man feminist får man tydligen inte alls bli arg, för då är man... vad? Orättvis? Tjaskig? För inte har väl manssamhället förtjänat nån ilska. Det finns ju inte ens. Nähä, då är vi väl bara neurotiska då. Eftersom vi är så arga utan anledning. Det har man ju hört förr. För män kan ju inte göra nåt fel, och om dom ändå gör fel, ja, då är det ju per definition inte så farligt och behöver bara förlåtas istället för att uppröras över.

Överhuvudtaget, har kvinnlig ilska någonsin varit accepterat? Blir inte arga kvinnor alltid hånade, ignorerade eller bemötta med indignation eller ilska. "Hur vågar dom?"

In the kärnfamilj we trust

Efter att ha läst en väninnas blogginlägg kände jag mig inspirerad att skriva något själv om ämnet kärnfamilj:

Jag har länge undrat varför de konservativa är så hjärtans kära i kärnfamiljen. Nu har t.o.m. Lund fått vårdnadsbidrag! Trots att vårdnadsbidrag går stick i stäv med allt som en borgare annars säger sig värna om - vårdnadsbidraget dränerar nämligen den offentliga kassan och tvingar därmed de offentliga finanserna och byråkratin att växa OCH den går på tvärs mot arbetslinjen, nämligen att varje vuxen människa ska försörja sig själv antingen man kan eller inte. Allt annat räknas som utanförskap. (Och visst finns det ett utanförskap i Sverige idag, men borgarna har totalt missat poängen - alla som VILL och KAN arbeta men som inte FÅR p.g.a. diskriminering - här har vi det verkliga utanförskapet - men detta ordar borgarna inte alls om - men detta var ett sidospår).
Att vårdnadsbidraget ger minus i kommunens budget verkar aldrig tas upp ur någon kritisk vinkel, men det är som jag ser det, det största problemet med vårdnadsbidraget. Den som arbetar betalar också skattepengar och har därmed finansierat sina barns dagisplatser, men den som inte arbetar och ändå ska ha pengar ur barnomsorgens budget, trots att denna människa tar hand om sitt barn själv, var ska dessa pengar komma ifrån? Det blir ju andra kommunala utgifter som får bantas. (Om man inte ska höja skatten förståss, men det ska man ju aldrig, det verkar ju vara en naturlag som säger att skatten bara kan sänkas, aldrig höjas, men det var också ett sidospår):
Men det är naturligtvis inte därför jag är emot vårdnadsbidraget egentligen utan för att det är en återgång till det glada 50-tal då män i detta land hade betydligt större makt över (sina?) kvinnor än idag. Det är bara att säga NEJ till ett så dåligt förslag som är så dåligt ur alla möjliga perspektiv!!! Varför kan människor inte säga NEJ nuförtiden? :)

Men som sagt, detta med vårdnadsbidragets idioti, och det faktum att alliansen vill införa denna dumhet TROTS att förslaget går stick i stäv med alliansens övriga hjärtefrågor - det visar hur nära förknippad konservatismen är med kärnfamiljen som idé. Och varför? Det har jag undrat länge. Men sen kom jag på det. Kärnfamiljen är den minsta kollektiva enhet en konservativ person kan acceptera. Även den mest inbitna nyliberal måste nog ändå någonstans erkänna för sig själv att individer i all ära, men individer måste samspela med andra individer om det överhuvudtaget ska vara lönt att vara individ. Alltså måste kollektivet FINNAS någonstans där i bakgrunden. Som ett brus. Men kärnfamiljen blir ett tydligt kollektiv och ett accepterat kollektiv i en nyliberal/konservativ värld. Varför? Beror det på att en kärnfamilj består av EN kvinna och EN man, att mannen i denna enhet aldrig behöver vara rädd för att blir övermannad (ursäkta ordvitsen) av kvinnor. Han har bara en kvinna att hantera åt gången och kan därmed mycket lättare behålla sitt övertag över henne. Ju mer feminismen går framåt kommer kärnfamiljsivrarna att bli mer högljudda. Och om vi inte får sluta oss samman i några andra konstellationer, inte facket, inte feministiskt ideologiska organisationer, inte i en offentlig sektor - ja, då blir vi också lättare att hantera för makthavare. Kyrkans makt var stor på den tiden när kärnfamiljen var norm och man märker ju hur många kyrkliga längtar tillbaks till dessa glada dagar.

Högtröskel- kontra lågtröskeltro

Jag tittade på programmet "Mötet" i SVT, det där Stefan Sundström möter prästen Olle Carlsson. Det var intressant. I mig väcktes en massa tankar om det här med kristendom och religionsfrihet - inte i den vanliga betydelsen, utan friheten inom religionen. Många representanter för religioner verkar kräva så mycket av de "förtappade" själar som söker sig till religionen i fråga. Det går inte riktigt ihop med det eviga dillandet om förlåtelse som många religioner också sysslar med. Man kräver och man förlåter. Varför inte låta bli att kräva så mycket då från första början? Sen tror jag inte heller på förlåtelse i den kristna meningen, att man ska "stryka ett streck" och liksom låtsa som om det aldrig har hänt. Den kristna förlåtelsen lägger allt ansvar för händelsen hos offret på något sätt. Om gärningsmannen vill be om syndernas förlåtelse är det bra, men det behövs ändå inte, det är hos offret hela tyngden ligger, det är offret som SKA en massa saker, som inte får andas. Dillandet om förlåtelse kväver faktiskt offret i den sorg, förtvivlan, ilska eller vad det må vara hon/han går igenom.

Men det var väl mer om religionernas eventuella öppenhet jag fick en massa tankar om när jag såg dessa två män diskutera kristendom. Det var ett fint samtal tyckte jag som handlade om att gud ser den minsta, gud är inte stor i den betydelsen att gud står över någon. Gud finns med oss och ser oss, på golvet, på vår "nivå".
Men så slog det mig att Stefan och Olle pratade i väldigt manliga termer hela tiden. Om "han" som behöver gud, om gud som "han" osv. Gud är en man och han ser män. Han älskar män och han älskar misslyckade män mer än lyckade. Och jag är helt säker på att både Stefan och Olle inte är anti-feminister på något sätt. Ändå, det är svårt att komma runt att kristendomen faktiskt är en manlig religion, för män, av män, och att man faktiskt i denna religion dyrkar själva manligheten. I FADERNS, SONEN och den heliga andens namn, MANNEN, ursäka, amen. Och när jag var på julaftonens midnattsmässa, kom dessa tankar till mig igen. Kvinnorna lyser med sin frånvaro, eller har i bästa fall en väldigt undanskymd (undanskuffad?) roll. Den enda kvinna som syns ordentligt är Maria, oskulden, modern. Hon är liksom inte ens mänsklig. Bara en platt bild av en perfekt kvinna. Jesus själv är betydligt mer mänsklig än hon, med sina känsloutbrott och tvivel och hela baletten.
Inte för att jag vill ha en kvinnlig kristen förebild - nä, bevare mig väl! Men jag vill känna att jag har en plats, att jag räknas, att jag inte behöver tiga i församlingen och så. Att känna sig inkluderad.
Läser man apokryferna (de texter som inte fick vara med i bibeln) från nya testamentet så inser man snabbt att Jesus ägnade mycket energi till att försöka upprätta kvinnor. Så HAN verkar inte anse att kvinnor skulle vara andra klassens medborgare. Men varför fick detta inte vara med när bibeln sattes ihop, när man bestämde vilka texter som passade och vilka som inte passade att skapa en kult kring? Vilka boklärda på den tiden hade förstånd på att skjuta upp feminismen minst 1900 år?

Ja, sånt där kan jag lätt börja fundera på nu när det är jul och hela den kristna hegemonin tränger sig på mer än vanligt.

Och ja, jag längtar så mycket efter en lågtröskelkyrka. Ett trevligt ställe bara, där man kan få komma (och gå!) som man är, söka vad man vill, plocka från buffébordet och betacka sig för det man inte vill ha, det som känns äckligt, svårsmält eller onödigt. Att upplägget är så tydligt - här får du göra som du vill, tro vad du vill, vara vem du vill! Men inom Svenska kyrkan stöter man ofta på en attityd som är mycket misstänksam mot detta sätt att jobba. Man känner sig liksom utnyttjad verkar det som om man inte får lov att bestämma vad människor ska tro och ändå ge något till dom. Ja, sannerligen säger jag eder - det är saligt att giva - men det är inte lätt!

Är det skämt eller?

ICA har alltså gett ut en restreceptbok! Dom tycker inte att vi ska slänga en massa mat helt i onödan. Det är dåligt för klimatet (och för vinsten förstås...)
Det gäller att tillvarata kunskapen som finns inom koncernen!

Diskriminerings rötter

Jag hörde om en mycket intressant avhandling idag på radion. Den handlar om diskriminering. Tidigare har man försökt att förklara fenomenet diskriminering med att folk har fördomar, och om man bara kommer åt dessa fördomar så kommer man också att kunna slippa diskriminering. Att diskriminering skulle vara ett kunskapsproblem och kan åtgärdas med gammalt hederligt upplysningsarbete.

Men nu visar Alexandra Snellman i sin avhandling att våra värderingar faktiskt påverkar minst lika mycket som våra fördomar. Nämligen om vi tycker det är bra att samhället är hierarkiskt ordnat eller om vi tycker att det är fel. Det är ju ingen fördom att tycka att vissa människor är mer värda än andra, utan en värdering.

Avhandlingen visar att tycker man att vissa människor ska dominera över andra människor så kommer man också själv att återskapa detta tänkande i sina möten med sina medmänniskor, genom att diskriminera människor som man anser tillhör grupper med lägre prestige, längre ner i hierarkin.

Det intressanta var också att det visade sig att ju högre upp man själv befinner sig i samhällets hierarki för tillfället eller ju högre upp i hierarkin man blivit född en gång desto mer lojal är man med den hierarkiska uppdelningen av människor. Det förklarar en hel del av t.ex. hur vårt rättsväsende fungerar så illa som det gör. Att det är så mycket lättare att bli trodd när man har en hög samhällsställning jämfört med en låg, när man är man jämfört med kvinna osv.

Mer julpyssel

Lite tips på extrema lättvarianter på julpyssel som dessutom bidrar med väldoft:

Gör ett vaniljhjärta av en vaniljstång och lite ståltråd.



Eller en krans av ståltråd och stjärnanis...



Om man trär upp enbär på en tråd blir det en fin girland!

En guerilla-jul

Keri Smith, författare och guerilla-konstnär, har en väldigt inspirerande blogg, även om den också är mycket ordrik (och därmed lite jobbig att ta sig igenom för en långsamläsare som jag själv). Nu hittade jag två intressanta inlägg som passar så himla bra så här i juletid:
Guerilla x-mas guide
och
In honour of buy noting day

Det känns inte lika roligt som vanligt att köpa julklappar i år. Den bästa julklappen till oss alla hade väl varit ett bättre klimat. Men inne i Keri Smiths blogginlägg fanns lite tips på grejer man kan göra själv:




Julgranskulor gjorda av filt från återvunna ulltröjor. Undrar du hur man återvinner en ulltröja? Det är lätt. Tvätta den på 60 eller 90 grader i tvättmaskin med tvättmedel. Torka som vanlig tvätt. På så sätt får man ett material som liknar tovad ull som man kan klippa i utan att några maskor går upp. Sedan är det bara att sy vad du vill, en mössa t.ex. och av resterna som blir över när du har klippt ut delarna till din mössa kan du göra julgranskulor av.

Med en plåtsax, tomma öl- eller läskburkar och lite lim kan du göra fina julänglar, också till julgranen. Akta så du inte skär dig!

Och blir du lite snitsig med limmet så kan man göra en hel liten ren bara av pinnar!