Bitterfittor världen över - förenen eder!

Jag läser just nu Bitterfittan av Maria Sveland och det är så HÄRLIGT med ARGA kvinns!!!! Jag kan verkligen sakna kvinnor som ryter till ibland, i många sammanhang. Det är nog därför jag gillar Gudrun Schyman så mycket, nu fick jag sätta fingret på det - hon drar sig inte för att bli arg! Och nu menar jag inte att hon ställer sig och börjar skrika och sånt, men att hon säger saker ÄVEN om det inte stryker medhårs. Och hon tar brösttoner, men utan att det verkar krystat. Hon ger sig bara inte. Och det känns så befriande, befriskande att höra henne debattera med nån trött, gnällig, dammig gubbe som bara inte ORKAR att INTE få livet serverat på ett stort jävla silverfat framburet av en kvinna. (Varför kommer jag osökt att tänka på Per Ström?)

Och hur ofta hålls inte vår ilska emot oss? Är man feminist får man tydligen inte alls bli arg, för då är man... vad? Orättvis? Tjaskig? För inte har väl manssamhället förtjänat nån ilska. Det finns ju inte ens. Nähä, då är vi väl bara neurotiska då. Eftersom vi är så arga utan anledning. Det har man ju hört förr. För män kan ju inte göra nåt fel, och om dom ändå gör fel, ja, då är det ju per definition inte så farligt och behöver bara förlåtas istället för att uppröras över.

Överhuvudtaget, har kvinnlig ilska någonsin varit accepterat? Blir inte arga kvinnor alltid hånade, ignorerade eller bemötta med indignation eller ilska. "Hur vågar dom?"