Mentala problem i psykiatrin
Sveriges Radios "Ekot" har satsat på en särskild granskning av den svenska slutna psykiatrin och denna vecka rapporterat vad de kommit fram till. Ingen som känner någon som varit "utsatt" för svensk psykiatri kan känna sig förvånad. Kränkningar, rättsövergrepp, våld, bristande säkerhet och rutiner är en del av vardagen. Tillsynen och självtillsynen som sjukvården enligt lag ska stå under fungerar inte.
Man kan ju undra på vilken ideologisk grund den svenska psykiatrin står. Det är svårt att tro att så omfattande kränkningar skulle kunna förekomma om dom inte var sanktionerade av någon slags agenda, dold eller öppen.
Tittar man på mentalvårdens historia kan man se gemensamma linjer med kriminalvård och det rasbiologiska tänkandet. Vissa människor var helt enkelt av en sämre sort och skulle ha begränsad tillgång till att föröka sig (där kom tvånssteriliseringar in i bilden) och att beblanda sig med den bättre sorten. Att låsa in människor av sämre sort var ett sätt att "hantera problemet".
Visst kan man avfärda den historiska kopplingen med ett lätt "men nu är det ju mycket bättre", men utan denna historiska koppling - hade dessa kränkningar kunnat ha den omfattning de har idag? Var i så fall skulle detta "tankefel" uppstå? Och varför? Är det så att man tror att kränkningar ska göra patienterna friskare?
Dock verkar det som att nya friska vindar, eller ska vi kalla det brisar... blåser i åtminstone vissa bakvatten av verksamheten.
5 kommentarer:
Tror nog att de här gamla idéerna fortfarande kan sätta sina spår i vårdkulturen på vissa håll. Men framför allt föreställer jag mig att det handlar om personalens hjälplöshet, i hög utsträckning grundad i dålig utbildning. Tabletter ska lösa allt, och gör de inte det, har man ingenting att ta till. Har man ingenting att ta till blir man frustrerad, rädd och då går det så här illa.
Liknande förnedring av människor ser man även inom andra sociala områden dessvärre. Jag har sett en del av flyktinghanteringen inifrån och den har varit förfärlig.
Hej Kerstin! Kul att du har hittat min blogg! Nu känner jag mig både hedrad och lite... pushad. Jag är ju själv stam-läsare på din blogg och har varit det ända sen jag ramlade över den!
Att börja blogga var för mig bara att prova nåt nytt och se lite hur det var, om jag överhuvudtaget hade nåt att säga. Jag tänker ju mycket och allvarligt kring världen och medmänniskorna i den, men frågan är om jag lyckas få ner dessa tankar i fast form... Jag fortsätter att känna mig för, det var bara det att jag trodde bara att jag hade två läsare, maken och en väninna! Nu känner jag mig lite mer manad att skriva och vi får väl se hur det påverkar mig.
Hei!
Ja, tenk at noen synes å tro at krenkelser kan være til hjelp for psykisk uhelse! Det er flott at journalistene i Sveriges Radio har satt i gang granskning - når politikere, fagpersoner og tilsynsmyndigheter ikke gjør en god nok jobb. Det er neppe noe bedre i Norge. I dagens Aftenposten har lederen av menneskerettighetsutvalget i pårørendeforeningen et veldig bra innlegg om terapeutiske overgrep i form av psykiatrisk definisjonsmakt. Adressat for innlegget hennes er politikerne og helsemyndighetene. Hun sier at de nå vet nok om krenkelser i psykiatrien, for mange har fortalt om sine opplevelser: http://www.aftenposten.no/meninger/debatt/article1865173.ece
Länken i kommentaren ovan försvann ut till höger... men jag tror att det är följande artikel:
Länk till aftenposten
Hei igjen!
Lederen i Norges største pasientorganisasjon sammenlikner norsk psykiatri med en afrikansk politistat: http://www.mentalhelse.no/?module=Articles;action=Article.publicShow;ID=8831
Hilsen Sigrun
Skicka en kommentar