Lycka i bokform

Jag stod i bokhandeln idag, framför hyllan för självhjälpslitteratur. Och jag förstår mig inte på dom. Jag fick ingen som helst lust att läsa någon av dessa må-bra-böcker. Inte ens baksidetexterna klarar jag att ta mig igenom. Kraftiga anfall av själsliga kräkkänslor drabbade mig redan efter dom små reklam-text-puffarna för boken på framsidan. Typ: "Renovera ditt liv", "Är du lycklig?", "Bli ännu lyckligare!", "Perfekt självförtroende NU!", "Vem kan? Du kan!", herregud, jag borde få anställning på förlag som puffmakare.
Och vem läser dom här böckerna undrar jag. Uppenbarligen någon eftersom det finns så många av dom och flera exemplar av varje bok också på hyllan. Eller är det så att man köper dessa böcker i en förhoppning och sen orkar man aldrig läsa dom? Man vill gärna ta tag i, förändra sitt liv, renovera sig själv, men det blir liksom aldrig av. Och så köper man en bok och tänker att här kan jag få inspiration, författaren kan ta mig i kragen och sen blir det aldrig ens av att man läser den där livsavgörande mirakelboken. Så går det några år och så får man ett infall att köpa en till sån där bok. Och om tillräckligt många tänker så så blir böckerna faktiskt sålda efter hand.

Lycka är verkligen ett ord jag inte kan med. Men det verkar vara självhjälpsförfattarnas älsklingsord. Kan det bli mer förmätet? "Jag vet minsann hur man blir lycklig, jag vet hur man GÖR! Och nu vill jag berätta det för DIG!" Visst. Visa mig en enda lycklig människa. Jag tror inte på det. Lyckliga stunder, ja, men inte lyckliga människor. Att uppleva lycka, precis som att uppleva sorg, glädje, skräck, tillfredsställelse, panik, ilska, vanmakt osv. Men att vara lycklig? I så fall skulle jag gärna vilja ifrågasätta deras lycka. Vad är det att vara lycklig? Att ha ett liv som lever upp till andras förväntningar?
För visst kan man vara lycklig, tillfälligt. Ungefär som man kan vara arg, rädd och glad. Men den som skulle skriva en bok på temat: "Är du arg? - Bli ännu argare!" skulle nog fort bli knäppförklarad. För en bok om hur man blir ännu argare behövs verkligen. Se på världen, är det inte en relevant fråga att ställa: Varför är folk inte mer förbannade? Men en bok om hur man blir ännu lyckligare? Prestationsångest är allt jag känner inför en sån bok. Herreminje! Vad är det för fel på att vara lite olycklig ibland. Förtvivlad. Sårbar. Ledsen. Uppriven. Där har du dig själv ju. Där kan du lära känna dig själv. I lyckan kan man förlora sig, för det är så lätt att blanda ihop lycka och förväntningar, och plötsligt är inte lyckan din egen, för det är någon annans liv du lever. Och man är bara lycklig för att man kan göra den personen lycklig genom att leva som den personen vill att man ska leva. Åh, varför är jag så trött hela tiden? När jag är så lycklig och mitt liv är så perfekt? Varför känner jag den här gnagande tomheten?

Om pengar verkligen gör någon lycklig så måste det finnas en hel del mycket lyckliga självhjälpsboksförfattare vid det här laget!

Jag hittade en bra blogg!

Ville bara tipsa om den! En analyserande, klok och förklarande blogg! Jag gillar!

Vad är en människa?

En själ eller en kropp? Tydligen har vården svårt att bestämma sig, och den svåra frågan löses genom att se människor med själsliga lidanden som bara själar och människor med kroppsliga lidanden som bara kroppar. Det visar en ny kartläggning som Socialstyrelsen gjort av vuxenpsykiatrin. Att kroppsliga åkommor är vanliga bland psykiskt sjuka borde inte vara en nyhet. Både den ökade stressnivån patienten lever med och biverkningar av medicinerna leder till ökad kroppslig sjuklighet. Nu har man alltså hittat brister i vården av denna kroppsliga sjuklighet för just den här patientgruppen. Och som vanligt skyller psykiatrin på patienten. Den psykiater som blev intervjuad i Ekot om detta sa till sitt och vårdens försvar att patienterna inte vill ha vård. Att det är där problemet ligger. Okej, men om det är ett vanligt problem att dödligt sjuka människor inte vill ha vård så måste väl vården jobba lite med förtroendet?

You give Skåne a bad name!

eller

rasismen reser sitt fula huvud

I Efter Arbetets senaste nummer tas Skånska Dagbladets ledarsidas hets mot flyktingar, invandrare och muslimer upp. Att en så etablerad och erkänd morgontidning fått hålla på med hets och uppvigling mot stora delar av Sveriges befolkning helt ostört och obehindrat är nog det som upprör mig mest. Jag läser inte Skånskan så jag hade personligen ingen aning om detta, men det är ju helt sjukt att ingen annan reagerat tidigare! Denna avskrädestidning har ju ändå 34000 läsare! Därtill måste det finnas många som läser Skånskan å yrkets vägnar, t.ex. journalister.
Att det nu blivit känt att vi har en sådan tidning i Sverige är oroande, eftersom man har kunnat konstatera att varför högerextrema krafter i andra länder kunnat ta sig in i parlamenten helt och hållet varit (minst) en stödjande morgontidnings förtjänst. En morgontidning är det ideella pr-verktyget för ideologier nämligen. Morgontidningar har mycket kred. - de anses allmänt vara seriösa och har hög status i medievärlden. Det som framförs i morgontidningar tar sig förr eller senare in i TV-studios, och när väl en ideologi hamnat där som en självklar och allmänt utbredd åsikt - då BLIR det en självklar och allmänt utbredd åsikt. TV har en oerhörd genomslagskraft, men tyvärr jobbar det inte speciellt intellektuella och eftertänksamma människor där. Snarare människor som vill framföra sig själva än fundera på vilka budskap dom framför till andra.

Till sist vill jag bara bemöta ett av Skånskans åsikter som framförts på ledarplats den 15 juli 2009, också det citat som upprörde mig mest:

"Att öka invandringen till EU innebär med automatik ännu snabbare växande arbetslöshet och hårdare påfrestningar på välfärdssystemen"

För det första är den här typen av uttalande oerhört bedrägliga eftersom dom låter så vetenskapligt uträknade. Som om Skånskan här lutade sig på någon undersökning som finns i verkligheten och inte bara gissar att det kommer att bli så här (vilket dom i själva verket gör). För det andra är det inget annat än gammal klassisk rasism som gör att invandrare har svårt att få jobb i Europa. När arbetslösheten är hög för att politikerna ser till att hålla arbetslösheten hög av ideologiska skäl (det ingår i den nyliberala hållningen att vara för en hög arbetslöshet) måste någon vara arbetslös, det är bara logik. Och när invandrarna inte blir anställda p.g.a. rasistiska strukturer så är det inte så konstigt att arbetslösheten är oproportionerligt hög bland invandrare. Detta kan ingen invandrare klandras för eftersom arbetslösheten och rasismen inte är något den enskilda invandraren kan påverka. Men "blame the victim" är en bekväm "lösning" på alla svåra samhällsproblem, speciellt om man sitter i maktposition. För det tredje är det en mycket lömsk formulering som Skånskan här gjort sig skyldig till. Man menar att arbetslösheten kommer att stiga i EU om fler kommer hit. Arbetslösheten för vem? För dig och mig? Är det inte det gamla "invandrarna tar våra jobb" man anspelar på här? Sen menar man att det blir hårdare påfrestningar på välfärden, och jag antar att det innebär att man inte vill att invandrare ska komma hit och leva på bidrag. Så dom ska inte ta våra jobb och dom ska inte få bidrag. Slutsats: dom ska inte vara här överhuvudtaget. Välkommen in i vår varma famn Sverigedemokraterna!
Nej, skärpning Skånskan och skärpning ni skåningar som läser Skånskan! Vill vi verkligen att Skåne ska fortsätta stå symbol för den svenska rasismen?

McDonaldsreklam i skolan - Nice!

Tydligen har McDonalds lyckats sälja in sin reklam som "läromedel" i svenska skolor! Vad jag blir mest upprörd över är att det tar fyra år innan någon förälder reagerar på detta!

Så roligt man kan ha med pengar!

Den som mot förmodan har några pengar kvar efter julklapps- och julmatsinköp kan göra mycket roligt med dom! T.ex. vika dom så att det ser ut som att porträttbilden fått en rolig hatt!

GOD JUL!

Asylprocessen och ensamkommande barn

Skriv på uppropet för barnets bästa i asylprocessen!

Ur uppropstexten:

"Vi som skrivit detta upprop arbetar direkt med ensamkommande flyktingbarn och möter dem dagligen. Många av barnen har traumatiska uppbrott bakom sig och vittnesmål om övergrepp är vanligt förekommande. Dessa barn har ett enormt behov av trygghet och omvårdnad. Det är därför avgörande att inom asylprocessen sätta barnets bästa i centrum – något som idag sker alltmer sällan."

En ding ding ding värld

Idag var det idel glada nyheter till alla med Försäkringskasseutlöst Depression, nu kommer dessa att få KBT-behandling för att lära sig att acceptera regeringens nya omänskliga sjukförsäkringsregler! Jag blir helt tokig när jag hör sånt här! Kanske behöver jag också KBT. För att lära mig att titta på nyheterna på TV utan att få raseriutbrott.

Detta ger också mer stöd till min misstanke om vad KBT-terapi egentligen handlar om - att ignorera det verkliga problemet och att stöpa om människor med verkliga problem till normala och fogliga medelklassmedborgare. För har man blivit erbjuden KBT-terapi så är det naturligtvis ens eget fel om man fortfarande mår dåligt efteråt, för KBT fungerar ju! Det finns ju "bevis" för det! Och varför vara en människa när du kan vara en programmerbar beteende-maskin. Kanske är det inte en slump att KBT blivit en så stor succé i landet där alla ska vara lagom. Nu har vi äntligen kommit på hur man gör! Hur man blir sådär lagom lagom.

Det är okej

Ibland känns livet orättvist, hårt och dubbelbestraffningarna blir till trippelbestraffningar som blir till en hel lång rad dominobrickor som faller. Att vara konstig och onormal känns plötsligt outhärdligt. Men ibland känns det också okej. Hur onormal man än är så är man inte ensam om att ha problem, vara knasig, göra fel, snubbla och inte kunna ta sig upp. Men där andras skavanker och misslyckanden känns exotiska, spännande och lärorika, något som berikar och gör dom till intressanta individer, känns mina egna bara lika hopplösa som en gråmulen novembereftermiddag där man fortfarande väntar på att gryningen ska övergå i dag. Då är det befriande att upptäcka att man inte är så himla speciell att just ens egna imperfektheter skulle vara så mycket värre än någon annans. Vi är som vi är folks! Det finns både russin och döda flugor i kakan. Livet är en röra, en pannkaka, en geggamoja som inte går att forma. Men det är okej.

Och så bilden på Frida Kahlo. Visst är hon fin? Och hon levde ett mycket intressant liv, minst sagt. Men lätt hade hon det inte. Och smärtfritt var det inte heller.

Vellinge kommun är problemet!

Bra sätt att sätta fingret på problemet när det gäller lågskattekommuner och deras ovilja till allmän solidaritet och solidaritet mot flyktingar i synnerhet:

Läs Vellingeborna tar våra jobb i Malmö i Expressen.

Multinationella företag och omsorgen om folkhälsan

Ja, man förstår ju varför det gått så bra för Coca-cola. Och var namnet kommer ifrån.

Utvecklingen går framåt - del 2

Visst var det mycket miljövänligare och trevligare förr?

En tidig julhälsning från Ronald Reagan

Dagens chock!

Det handlade om barnporr på internet idag i P1:s Studio Ett. Och denna meningen fick mig att sätta tuggummit i halsen:

Varje sekund, dygnet runt, söker 750 000 personer efter barnpornografi på nätet.

Först tänkte jag: I Sverige? Men sen kom jag på att siffran nog gäller hela världen, men ändå!!! Det är SJUKT!!! Och om någon sökt på "barnporr" och kommit till denna bloggen: Ja, vad ska man säga? Vad säger man till en sådan människa? Går det överhuvudtaget att nå någon som är så helt skild från sig själv och sin egen mänsklighet?

Sälj hela skiten! - NOT!

Boken "Sälj hela skiten!" utgiven på Ordfronts förlag har också en blogg. Läs boken eller bloggen, eller båda!

Intressant blogg

En Göteborgsillustratör med roliga idéer innanför mössan hittade jag idag när jag surfade runt lite.

Att skapa en världsbild

eller

"vi" och "vår" värld

Nu har jag diskat igen - och lyssnat på P1. Den här gången var det Medierna. Inslaget som intresserade mig mest var diskussionen om huruvida medierna förmedlar en alltför mörk bild av verkligheten, vilket Anders Bolling hävdar i sin bok "Apokalypsens gosiga mörker", eller inte, vilket Claes Elfsberg på rapport hävdar.

Bolling menar att nyhetsmedier konsekvent gottar sig i katastrofer och vinklar allting till det mest katastrofala och negativa - helt i onödan. Han menar, om jag har förstått det rätt, att utsagan "nu kan allt gå åt skogen" inte är en nyhet, eftersom att det är våra livspremisser. Allt kan gå åt skogen hela tiden. Men det kan också gå bra.

Claes Elfsberg å sin sida menar att nyhetsmedier i demokratier har en viktig uppgift, ja rent av en skyldighet, att rapportera om missförhållanden så att "människor kan göra något åt dessa". Jag måste säga att det var något av det mest skenheliga jag har hört på länge!!! Rapport är ju ett av många medier som ständigt porträtterar människor som försöker göra något åt missförhållanden som dåliga människor. Tänk fackliga blockader, tänk demostrerande ungdomar, tänk husockupanter, tänk djurrättsaktivister. Känner du "civil olydnad - modigt!" eller känner du "kriminalitet"? Och vem har i så fall matat dig med denna association?

Vad Bolling och Elfsberg inte inser är att dom står på en gemensam värdegrund. Båda utgår från att det finns ett ofrånkomligt "vi", en enhetlig homogen massa. Bolling menar att "vi" i denna massa behöver få veta mer om allt det roliga, spännande och fantastiska som händer "oss". Och Elfsberg tycker att människor bör upplysas och att upplysning sker genom att påpeka problemen. Okej, visst. Men båda herrarna missar alla dessa människor som hamnar utanför sökarljuset. Alla livsöden som utelämnas när världen beskrivs och berättas. Jag tänker på fattiga som aldrig får berätta (och aldrig blir trodda heller) om hur det är att vara fattig. Jag tänker på svenskar som själva inte är födda i Sverige eller har föräldrar som inte är födda här, svenskar som betraktas som invandrare och därmed aldrig får vara med i media annat än som statister i sammanhang där invandringen avhandlas ur icke-invandrarnas perspektiv. Det finns så många röster som aldrig blir hörda så jag kan inte räkna upp alla.

Medelklassens ständiga dilemma

eller
2000-talets "white man's burden"
eller
skriet från medelklassen

Medan jag diskade idag, något jag egentligen inte hade tid med, för jag hade ungefär tusen andra saker som också behövde göras - och en kropp och knopp som behövde vilas, lyssnade jag på podradio: P1:s Nya Vågen från den 2:a juni som handlade om självhjälpslitteraturen som väller över oss. Och som i en uppenbarelse, en ljusblixt, en insikt som jag länge velat hålla ifrån mig, stod det nu alldeles klart för mig att jo. Jag tillhör medelklassen! *ångest-skri à la Munch*
Medelklassen har länge fångat mitt intresse, men medan jag trodde att jag studerat fenomenet på håll, ungefär som en objektiv forskare, visar det sig snarare att jag hållit på med ett slags navelskåderi. Medelklassen det är ju jag!
I programmet dissekeras medelklassens instruktionsböcker, manualerna för ett lyckat medelklassliv; självhjälpsböckerna. Dessa böcker som avhandlar varje område av livet: Hur du uppfostrar dina barn, hur du TRIVS med föräldrarrollen för egen del, hur du hittar en partner, hur du bevarar gnistan, hur du förhåller dig bäst till sex, hur du upprätthåller vardagen med alla praktiska göromål, hur du skiljer dig om det är dags för det, hur du förhåller dig till dina gamla föräldrar som suger musten ur dig, hur du vårdar dina vänskapsrelationer, och för att inte tala om all litteratur som berättar hur man ska göra för att bli effektivare på jobbet i första hand, men också i privatlivet. Effektivare utan att stressa mer, märk väl, för stress är förbjudet i ett lyckat medelklass-liv, om du stressar får du skylla dig själv, om du inte mår bra får du skylla dig själv, eftersom att det är bara du som kan fixa till ditt liv! Och det finns bara individer i medelklassen, inget kollektiv. Att vara medelklass är man per definition för att man har lösgjort sig från underklass-kollektivet. Och kraven på att leva stressfritt skapar ytterligare en flod med böcker som berättar för oss hur vi ska strunta i alla försök att skapa det perfekta livet och helt lägga bort kraven vi (och omvärlden?) har på oss själva. Men att lägga bort alla krav är väl också ett krav?
Det bara slog mig att detta är medelklassens självpåtagna dilemma. Att ha en position i samhället kostar på. Den upprätthåller inte sig själv. Att ha tillägnat sig detta pinnhål, ett steg upp på samhällsstegen kräver någonting av oss för att vi inte bara ska trilla ner igen. Vi måste skapa klass hela tiden varje dag, ungefär som vi skapar kön. Att tillhöra underklassen kräver naturligtvis sitt, vilket visar sig i alla studier av hälsa och samhällsposition. Även om underklassen levt precis som medelklassen, dvs. ätit bättre, motionerat mer, rökt mindre, så hade underklassen ändå varit sjukare. Det stressar kroppen att befinna sig i underläge helt klart. (Sen kan man ju undra om det inte är lättare att leva mer hälsosamt, rent psykologiskt, när man inte har den där stressen hela tiden, så det blir ett självgenererande beteende för den som är i underläge.) Men att tillhöra medelklassen är inte helt konfliktfritt det heller, även om problemen härrör från själva arbetet med att distansera sig från underklassen, och därmed kan man ju se medelklassens problem som självpåtagna. Lite som "white man's burden". Det är så jobbigt att dominera världen!!! Man får skavsår i handen som håller i piskan!

Sötaste bilden!

eller vad?

Fler än jag som har problem med datorintresserade katter tydligen.