Visar inlägg med etikett sjukskrivningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjukskrivningar. Visa alla inlägg

måndag 25 april 2011

Påskuppropet mot sjukförsäkringar



Idag var det manifestation. Mycket bra. Jag var där. Mycket bra.

Men någonting gnagde mig på vägen hem. För stämningen var mer uppgiven än arg, och det är gott så. Bättre att protestera uppgivet än inte alls. Det som gnagde mig var mer vad som kan ligga bakom uppgivenheten. Som när talarna talade om dessa "ömmande fall" som inte alls är några enskilda fall som regeringen vill göra gällande. Dessutom sa Kristdemokraten Chatrine Ahlgren-Pålsson att: "När vi fattade beslutet så trodde vi inte att det skulle utmynna i att så många människor har fått komma i kläm och är helt förtvivlade över sin situation." Att några, ett mindre antal människor, skulle komma i kläm är tydligen acceptabelt. Mycket underlig och avslöjande formulering. Regeringen avböjde helt att kommentera dagens protester. Naturligtvis. Det är mycket lättare att vara politiker, att ha makt, om man inte gör sig alltför synlig. Människor har ett förtroende för makten, en auktoritetstro, och om man inte säger för mycket och låter människor tro det dom vill så tror dom oftast det bästa. "Så illa kan det ju ändå inte vara". Naiviteten är ett problem i många sammanhang.

Men det var inte detta som gnagde mig, utan något jag fick en känsla av när man pratade om dessa människor som just hamnat i kläm. Att man hela tiden tvångsmässigt poängterade hur mycket dessa människor ville, ja rent av längtade efter att få arbeta. Problemet var att dom inte kunde arbeta och att dom inte blev trodda.
Först hette det sjukdom, sen fick det heta ohälsa och nu heter det arbetsoförmåga, som en talare sa. I framtiden kan det heta "i behov av sysselsättning". Sjukdom får inte lov att finnas. Och framför allt ska alla arbeta, sjuk eller inte.

Varför denna ständiga poängtering av att alla älskar att arbeta, vill arbeta och vill inget hellre? Jo, jag funderade på arbetarrörelsens historia, och dess krampaktiga fasthållande vid villkor som inte längre gäller, varken för arbetare eller för världen. Världen har förändrats och när arbetarrörelsen känner av detta - att en förändring är nödvändig - väljer man att solidarisera sig med dom starka, med kapitalet, med nyliberalerna (som är kapitalets politiska gren). Istället för att kämpa för att göra livsvillkoren bättre för det där vanliga folket, arbetarna som kanske inte finns kvar i arbetarklassen längre, för att dom gjort klassresor upp i medelklassen eller bortrationaliserats när deras fabriker flyttats utomlands, eller blivit egenföretagare som hantverkare och RUT-städerskor.

Vid 1900-talets början när staten inte fanns (okej, det fanns något man kan kalla en stat, men det var endast en institution för och av den ägande klassen, resten hade ju inte ens rösträtt för böveln) fanns det heller inget samhälleligt trygghetssystem, inga lagar som skyddade vanligt folk i någon större utsträckning osv. Man fick klara sig själv. I ett sådant samhälle VAR det en moralisk plikt att arbeta. Arbetets söner (för kvinnorna var fortfarande fullkomligt osynliga, även om de arbetade lika mycket som männen i det avlönade arbetet och mångdubbelt mer i det oavlönade) kunde delas in i två grupper: De som arbetade och försörjde sin familj och de som söp och lät sina många barn svälta. Klart som fasen att det var en fråga om moral. Att arbetarrörelsen byggdes upp kring denna moralism och arbetsstolthet är inte så konstigt, men det är dags att släppa sargen för nu börjar det bli löjligt. Lyssna till Nina Björks krönika i Godmorgon Världen i P1 på samma tema.
Tanken att människan behöver sysselsättning för att t.ex. inte supa ihjäl sig passar arbetsgivarna och den ägande klassen mycket bra, och en ohelig allians kring arbetet som plikt uppstod genast. Och ju mer vi driver denna tes in absurdum desto fler slavliknande arbetsuppgifter och anställningsformer kommer att uppstå, eftersom slaveri är det ultimata lönsamma. Samtidigt blir skamligt många nödvändiga arbetsuppgifter inte gjorda för "dom har vi inte råd med". Pensionärer som inte blir tagna ut utomhus eller pratade med, barn som inte blir lekta med eller inspirerade till kreativitet, skolelever som inte blir lärda att läsa och skriva, the list goes on and on. Det är upp- och nedvända världen.

Det finns arbeten som är viktiga och värdiga, men inte alltid en självklar finansiering när skatten hela tiden ska minska sin andel av BNP. Sedan finns det faktiskt ovärdiga arbeten. Riktiga skitjobb. Men frågan kvarstår: Har vi arbetsplikt i det här landet? Och i så fall: När fick vi det? Och vill vi verkligen ha det så? När vi alla någonstans innerst inne vet att arbete inte är meningen med livet. Att vara kreativ ja. Att vara social och få tillfälle att vara kreativ tillsammans med andra ja. Men arbetet har inget egenvärde i sig själv. Det vet vi ju. Annars hade vi inte gjort något annat än diskat och tvättat hela dagarna, utan diskmaskin och tvättmaskin. För sysselsättning finns. Ingen behöver gå sysslolös om man inte vill.

Arbetarrörelsen uppstod i en tid då industrierna var nya och behövde arbetskraft. Lantbruket var ännu inte rationaliserat och behövde många händer och krökta ryggar. Att försörja sin familj (nativiteten var hög vid den här tiden, av andra anledningar än man tror, som Hans Rosling kan förklara mycket bättre än jag) på de låga lönerna var svårt, men den som inte arbetade hamnade i misär. Att arbeta och "sköta sig" (kvinnans del av detta var att sköta familjens hygien och städning, att hålla rent helt enkelt) var den högsta statusen man kunde uppnå. Tanken på att inte arbeta väckte säkert känslor av panik. Och det är på denna historiska grund vi står, men världen har förändrats. Lantbruket och industrin har rationaliserats, vi måste hitta något sätt att omfördela denna rationalisering så den inte blir till vinster för människor som verkligen kan räknas som enskilda fall. Om vinsterna kommer folket till del har folket också råd att inte arbeta, samtidigt som vi har råd att arbeta med det som är viktigt som vi nu inte har råd att arbeta med.
Vi behöver vända den här pannkakan rätt igen!

tisdag 5 april 2011

Sjukt och Friskt



Att det inte längre är tillåtet att vara sjuk i det här landet har blivit smärtsamt uppenbart sedan borgarna tog över makten 2006. Men jag skulle vilja vända på resonemanget och ställa frågan: Är det tillåtet att vara frisk? Att försöka hålla sig frisk? Att göra sunda val för att välja ett så friskt liv som möjligt?

Alliansen talar ofta vitt och brett om valfrihet, men har inte en jäkla aning om vad ordet betyder. Att rika människor har en större valfrihet än fattiga är ju självklarheter, men alliansen verkar tro att det skulle öka valfriheten för rika om dom blir ännu rikare. (Vilket inte är sant, eftersom att en ökad valfrihet över en viss rikedomsnivå endast blir pseudoval: Ska jag köpa en båt till eller ska jag avstå?). Att ge en fattig människa mer valfrihet är verkligen inte bara en fråga om pengar. Det handlar om att bygga ett väl fungerande samhälle med en fungerande infrastruktur, utbildning, sjukvård, att minska de ekonomiska riskerna i livet med hjälp av försäkringar, att omfördela pengar mellan olika åldrar (för den enskilde blir man oftast rikare med åren, men det är när man är ung och startar upp sitt liv som man behöver pengarna mest). Osv. Man kan gott bygga in mer valfrihet inom dessa system tycker jag. Att t.ex. ha en gemensamt finansierad och driven sjukvård är absolut inget hinder för att ge patienten valfrihet. Om man vill.

Att överhuvudtaget ha försäkringssystem och omfördelningssystem ökar valfriheten för den som inte har så mycket pengar (och denna grupp kommer alltid vara stor oavsett hur mycket man sänker skatterna, men det räknar inte borgarna med, helt enkelt för att man högvördigast struntar i denna grupp) eftersom att livet blir flexiblare. Man kan då välja vilket liv man vill leva, man kan välja om efterhand som man förändras som människa. Även om man inte har så mycket pengar kan man välja att motionera även vintertid eftersom det finns utrymme i ekonomin för ett kort hos Friskis & Svettis. Möjligheten att resa och hälsa på sina vänner ökar. Man kan välja att engagera sig i samhället eftersom det finns utrymme för avgiften till en studiecirkel. Man vågar låna böcker på biblioteket för man vet att man kan betala böterna om man råkar glömma att lämna tillbaka dom. Valfriheten ökar med utrymme i ekonomin, och detta argument har jag hört från borgarna också. Det är därför dom vill ge lite växelpengar till låginkomsttagare i skattelättnader. Problemet är bara att skattelättnader leder till att staten får mindre inkomster och därmed måste montera ner infrastruktur, bibliotek, stöd till studieförbund, stöd till idrottsföreningar osv. Den som får råd att göra fler saker har ändå ingenstans att använda sina pengar, för plötsligt har kostnaderna för allt möjligt stigit. Och den som har för lite pengar från början kommer aldrig i kapp.
Och även om inte alliansen vill erkänna det, så är omfördelning av resurser det mest effektiva sättet att ge människor med låg inkomst en ökad inkomst. Skattelättnader gynnar bara de rika i det långa loppet och skapar större klyftor. Barnbidrag, bostadsbidrag, studiebidrag, bidragstillägg - detta är beprövade och fungerande sätt att ge fattiga människor mer pengar att röra sig med. Sen får man väl tycka vad man vill om b-ordet. Men skattelättnader skapar fattigdom, bidrag bekämpar fattigdom. Så är det. De fattigaste länderna i världen har också dom lägsta skatterna. Slump? Utan ett högt skattetryck kan visserligen begränsade delar av ett land bli rikt, men för att ett helt land ska kunna satsa på något vettigt som fortsätter att generera rikedom som gynnar alla, behövs skattemedel. Marknaden tänker inte tillräckligt långsiktigt. Marknaden har inget intresse av att bygga upp ett land.

Detta var en lång utläggning om varför skatter är bra. Och sambandet mellan hög skatt och bättre ekonomi för lågavlönade.
Min fråga var från början: Är det tillåtet att vara frisk? Eller snarare: Har tillräckligt många människor tillräcklig valfrihet i sin ekonomi och sina livssituationer för att kunna välja bort sådant som gör dom sjuka och välja sådant som gynnar deras hälsa? Om man är en deltidsarbetande snabbsköpskassörska och börjar känna av en värk i axlarna, har man då råd och gå och få massage, gå en yogakurs, köpa en jacuzzi, byta till ett jobb som anstränger axlarna mindre? OM inte, är det inte en djup orättvisa att låta den lågavlönade utan eget val ta smällen när värken övergår i sjukdom?

onsdag 23 mars 2011

Dagens ironiska



Höjden av ironi på gränsen till skymf måste ändå vara att Ulf Kristersson, socialförsäkringsministern, springer Ångestloppet. Ett lopp på 209 meter som syftar till att skapa mer förståelse för psykisk ohälsa. Det ironiska är att Ulf Kristersson och hans företrädare samt regering står för en sjukförsäkringsreform som nog varit den enskilda åtgärd som bidragit mest till att öka på den psykiska ohälsan i det här landet som senaste åren. Bra jobbat Uffe! Schysst att du vill medverka till att skapa förståelse för problem som du själv skapat! *OBS! Ironi!*

fredag 14 januari 2011

Varning för utanförskap



Jag tänkte prata lite om ord, speciellt ett ord som har stört mig länge: utanförskap. Det är nämligen ett dåligt ord när det används politiskt, som alliansen har använt det. Begreppet är så ospecifikt och kan därför användas lite hur som helst, och gör så också. Många gånger tycker jag att det används för att ge en känsla av att man bryr sig om dom som är utanför, och vill dom väl. Den som hör en moderat prata om utanförskap och själv känner sig träffad kanske får en känsla av att bli sedd, och därmed att någonting konkret kommer att göras för att upphäva utanförskapet. Medan den som uttalar ordet kan känna sig helt fri från förpliktelser, just för att man kan mena lite vad som helst. Ordet har ingen konkret innebörd.

Dessutom tycker jag att det är kränkande att sätta etiketten "utanförskap" på en annan människa. Utanförskap är en känsla, och det är kränkande att tala om för andra människor vad de ska/bör känna i en viss situation. Därmed blir ordet både manipulativt och hjärntvättande. För den som fått talat om för sig tillräckligt många gånger vad den ska känna kommer till slut att känna så.

Jag tycker att vi socialister ska vägra att använda ordet, bojkotta det medvetet helt enkelt. Och jag tycker att vi ska börja prata om fattigdom istället. Fattigdom är ingen känsla, det är inget flum, inget utpekande av någon, det är ett objektivt faktum (som det visserligen tvistas om hur det ska mätas). Visst finns det människor som frivilligt lever under existensminimum och trivs med sitt liv på alla sätt och vis - de skulle eventuellt kunna känna sig kränkta av att finna sig i att bli definierade som fattiga, med den skammen det ändå innebär. Men dessa utgör en liten minoritet av dom fattiga, och så länge man pratar om fattigdom som ett tillstånd av starkt kringskurna valmöjligheter - att de fattiga fråntagits sina valmöjligheter och många gånger också sina FN-stadgade mänskliga rättigheter, tror jag nog inte det kan uppfattas kränkande av någon. Om man frivilligt väljer att avstå från valmöjligheter är det inte ett problem. Om man mot sin vilja fråntas sina valmöjligheter är man utsatt för förtryck.

Fattigdom är dessutom ett begrepp som förpliktigar. Har man väl börjat tala om fattigdom som politiker går det inte att slippa undan, vi kan nämligen mäta om fattigdomen minskar eller ökar. Det är kanske anledningen till att så få politiker vill ta ordet i sin mun.
Och vill man prata om den maktlöshet, otrygghet och frustration fattigdomen leder till kan man använda dessa mer specifika ord, och betona att det handlar om känslor som är en följd av fattigdomen. Så man får rätt på vad som är orsak och vad som är verkan. Eftersom den som är fattig inte kan lösa de små eller stora problem som dyker upp i livet (allas våra liv, inte bara fattigas, skillnaden är bara att en icke-fattig har mer möjligheter att lösa problemen, att förebygga att problemen ens uppstår osv.). Den fattige har inte samma kontroll över sitt liv och sin situation helt enkelt och är mer utelämnad åt samhällets och andra människors goda vilja. Något som bekant kan vara väldigt nyckfullt.

När man pratar om fattigdom behöver man heller inte prata om klass, vilket också kan vara en fördel. Arbetarklassen som begrepp har blivit problematisk eftersom att i takt med att produktiviteten ökat blir arbetarklassen mer och mer en arbetslös klass, eller så uppfinner man nya i grunden onödiga och därmed per automatik förnedrande arbeten åt dem. Arbetarklassen utgör inte längre samhällets golv, det gör den grupp som av olika anledningar är förvägrade en hållbar försörjning och därmed tvingas leva i fattigdom. I denna grupp ingår både arbetande, sjuka och arbetslösa. Detta pratar ingen om. Inte högerideologer, för de ser inte gruppen arbetande som inte kan försörja sig på sin lön. Och inte vänsterideologer, för de ser gruppen sjuka och arbetslösa som tillfälligt utsatta men snart i arbete igen - för att kunna behålla arbetarklassen som begrepp. Vänstertänkarna har inte tagit till sig att vi idag har en inflationsbekämpningsstrategi som går ut på att hålla en andel av den arbetsföra befolkningen i arbetslöshet. Det medför en stor risk att det är samma människor som permanent befinner sig i den här gruppen, även om man skulle vilja att det inte fungerade så. Det är ju som bekant svårare att få arbete som arbetslös än som redan anställd. Dessutom har vi, som jag tidigare nämnde, en produktivitet som hela tiden ökar. Förr eller senare kommer detta få effekt på sysselsättningen.

Läs gärna tankesmedjan Dagens Konflikts inlägg i utanförskapsdebatten också!

fredag 12 november 2010

Vetenskap vs. fantasier



Nu är det alltså t.o.m. vetenskapligt fastställt att massjukskrivningarna som pågått sedan 90-talet inte är en effekt av låg arbetsmoral och för trygg och bra välfärd, utan av nedskärningar, avskedningar och slimmade organisationer. Dagens "vad var det vi sa" för hela vänstern alltså. Så nu väntar jag på att få se någon vänsterpolitiker slå näven i bordet så att kaffekoppen välter. Det är dags att bli riktigt jävla förbannad nu!

måndag 8 november 2010

En gång till



Jag måste bara referera till artikeln i Arena en gång till, för det som står i den är så chockerande, så kränkande, så oerhört:

Fusket med sjukförsäkringarna uppgår till 0,04 % av det som betalas ut totalt. Skattefusket är minst 10% av den summa som begärs in i skatt. Är det dags att skicka politikerna på mattekurs, eller ett seminarium kallat "fem myror är fler än fyra elefanter"? Eller "Även om du vill att 0,04 ska vara mer än 10 är 10 fortfarande mer än 0,04."

onsdag 3 november 2010

Sjukt fusk eller fuskiga lobbyister?



När jag såg den här artikeln (och speciellt titeln):
Bidragsfusket mindre än kostnaderna för kontroll (Dagens Arena)
kom jag till att tänka på att någon fick kaffet i vrångstrupen över Devrim Mavis uttalande att vi i vänstern bör försvara fusket med sjukförsäkringen (som hon alltså fällde i en bisats under EfterArbetets paneldebatt "vad ska vi göra med vänstern"). Personligen tyckte jag detta uttalande var bland det mest befriande och intelligenta jag hört på hela kvällen. Om hon nu menar det jag tror att hon menar, för hon utvecklade aldrig sitt resonemang.
Vad jag menar är att fuskdebatten är en chimär, ett alibi för att kunna angripa sjukförsäkringen och försämra den. Utan fuskdebatten hade högern aldrig lyckats med sitt projekt att i princip göra oss oförsäkrade vid sjukdom i Sverige, sjukdomar som varar längre en en viss tid i alla fall, det är åtminstone så långt man kommit med nedmonteringen, men varför stanna där? När fusket har tagit sig in i det allmänna medvetandet ligger fältet fritt. För det är omöjligt att skapa en bra och heltäckande försäkring som samtidigt är helgarderad mot fusk. Den enda fuskfria försäkringen är försäkringen som aldrig betalar ut något till någon. Att försvara fusket är därför att försvara en heltäckande allomfattande sjukförsäkring. I USA där det knappast finns någon socialförsäkring värd namnet (sjukförsäkring finns som bekant inte och kontant socialbidrag gäller bara barnfamiljer) pratas det jättemycket om fusk med socialförsäkringar, och misstänksamheten mot grannar som tar emot bidrag är mer utbredd än här. Trots att det inte finns många smulor från staten att fuska sig till. Om vi går med på att det viktigaste med en sjukförsäkring är att det inte ska gå att fuska med den kommer vi att vara tvungna att föra debatten på högerns planhalva, och då kommer vi aldrig kunna argumentera för en sjukförsäkring som ska gälla alla, som ska vara utan karensdagar (eftersom det drabbar dom fattigaste), som ska ha ett högt tak och en hög ersättningsnivå.

söndag 8 augusti 2010

Dagens "vad var det vi sa?"


... måste vara att inte ens 2% av de som utförsäkrats ur sjukförsäkringssystemet har fått jobb!!! Jag är kanske ovanligt intelligent, men att det skulle bli så här kunde jag faktiskt räkna ut från början!

måndag 23 november 2009

En ding ding ding värld



Idag var det idel glada nyheter till alla med Försäkringskasseutlöst Depression, nu kommer dessa att få KBT-behandling för att lära sig att acceptera regeringens nya omänskliga sjukförsäkringsregler! Jag blir helt tokig när jag hör sånt här! Kanske behöver jag också KBT. För att lära mig att titta på nyheterna på TV utan att få raseriutbrott.

Detta ger också mer stöd till min misstanke om vad KBT-terapi egentligen handlar om - att ignorera det verkliga problemet och att stöpa om människor med verkliga problem till normala och fogliga medelklassmedborgare. För har man blivit erbjuden KBT-terapi så är det naturligtvis ens eget fel om man fortfarande mår dåligt efteråt, för KBT fungerar ju! Det finns ju "bevis" för det! Och varför vara en människa när du kan vara en programmerbar beteende-maskin. Kanske är det inte en slump att KBT blivit en så stor succé i landet där alla ska vara lagom. Nu har vi äntligen kommit på hur man gör! Hur man blir sådär lagom lagom.

onsdag 28 maj 2008

Arbeit macht frei



Såna här artiklar sänder kalla kårar nedför min rygg! När ett så pass väletablerat massmedium som Dagens Industri kan skriva en så hetsande artikel mot människor som inte arbetar kan man verkligen känna hur tidsandan förändrats. Och fort gick det!

Är den arbetslöse/sjukskrivne/barnledige den nya juden? I artikeln visar man också tydligt vilka grupper det gäller: Unga, invandrare, äldre och kvinnor!!! Det är dessa som inte arbetar tillräckligt och underförstått borde lägga på ett kål, anstränga sig lite mer!

Och läsarna drar också dom tänkta slutsatserna av artikeln i kommenarerna. T.ex:

"Se där!
Svenska män i åldern 24 - 55 år är alltså de som bekostar välfärden. Ändå är det just den gruppen som förmodligen drar minst nytta av den och får ta mest skit av ex. radikala feminister i form av beskyllningar för rasism, mansgrisighet, miljöförstöring och annat hemskt. Tänk om männen inte fanns - vilket kul samhälle vi skulle ha........
der Schwein"


Man skulle också kunna se det som att det är svenska män i åldern 24-55 år som tar jobben för alla oss andra! Dom delar inte med sig av arbetstillfällena och släpper helst inte in andra heller vid rekryteringar. Dessutom kräver dom högre löner vilket inte kan vara bra för samhällsekonomin (tänk på inflationen)!

Och det sägs också att det är bråttom att öka arbetstakten för annars kommer välfärden att försämras. Man hänvisar också till att andelen äldre i befolkningen kommer att stiga i framtiden, och då måste vi också arbeta mer för att försörja dom.

Att välfärden försämras beror på att vi lägger mindre pengar på den hela tiden. Det har ingenting med arbetstid eller befolkningsfördelning att göra. Den offentliga konsumsionens och investeringarnas andel av BNP minskar stadigt och har gjort det sedan 80-talet, och det beror på politiska beslut, att vi ska lägga allt mindre pengar på den offentliga sektorn. Och dom äldre har varit en stor andel av befolkningen förr utan att samhället har kollapsat för det. Nä, snarare är dom äldre en bra syndabock att skylla på när man i själva verket vill försämra välfärden.

fredag 14 september 2007

Mindre till sjuka mer till friska



Dagens feltänk från vår statsminister.

Han säger bl.a:
"Vi lyckas inte ha höga välfärdsambitioner med fler som blir äldre samtidigt som vi har 20% av den arbetsföra generation utanför arbetsmarknaden." (Inte exakt citat, men nära nog.)

Helt allvarligt, det låter som att Reinfeldt tycker att det är ett problem att vi har hög medellivslängd i Sverige. I ett land där man kan stanna hemma från jobbet för att möjligheten finns, behöver man inte arbeta tills man stupar, och vi får högre livslängd. Det kan hända att friska människor lever lika länge i Sverige som i andra västländer, men att sjuka människor lever längre, eftersom att de inte behöver vara både sjuka och arbeta ändå, utan att man kan ta det lugnt. Det låter som att regeringen hellre skulle se att sjuka människor dog lite tidigare.

Han svänger sig med en massa siffror som det ärligt talat låter som att han inte själv förstår. Vi har arbetat 5% mer under det senaste året (totalt i Sverige alltså) säger Reinfeldt. Okej, men det är högkonjunktur nu. Så? Är det ovanligt att det arbetas mer i högkonjunkturer där det är brist på arbetskraft, jämfört med lågkonjunktur där arbetslösheten går upp. Är detta inte naturliga svängningar i alla ekonomier? Jag vet inte riktigt var Fredrik vill komma genom att ta upp den här siffran, men jag vill bara påpeka att jag inte tror att han förstår vad det är han säger.

I aktuellt sa statsministern att "I världens friskaste land har vi världens högsta sjukskrivningstal" eller något i den stilen. Jag vet inte vad han menar med att Sverige är världens friskaste land, men jag kan tro att det har ett samband med att vi har möjlighet att vara hemma istället för att jobba, och låta sjukdomar läka ut. Kom ihåg att långtidssjukskrivningar är en liten del av alla sjukskrivningar, och alla befolkningar har kroniskt sjuka.

Människor fyllda av hat är inte intresserade sanningen brukar det ju heta. Kanske gäller samma sak för människor fyllda av ideologi. Och kanske springer all fanatisk ideologi ur ett hat. Det verkar dock som att medelklass-hat är mer tyglat, väluppfostrat och otydligt. Inte lika lätt att se som just hat.

fredag 24 augusti 2007

Sjukt manligt att vara sjuk!



Det är dubbelt så svårt för kvinnor att få arbetssjukdomar godkända än män, och därmed får man en lägre ersättning från försäkringskassan. LO-tidningen har granskat försäkringskassans egen statistik. Alltså förlorar kvinnor oftare mer pengar på att bli skadade på jobbet än män.

Försäkringskassan avfärdar kvinnors arbetsskador med argumentet att det inte är vetenskapligt belagt att monotona rörelser med lätt belastning leder till förslitningsskador. Och det beror helt enkelt på att det inte forskats tillräckligt på den sortens belastning och hur det påverkar kroppen! Mäns arbeten belastar oftare kroppen hårdare, och kring detta finns det forskning (en slump?). Så försäkringskassan slipper betala för kvinnors arbetsskador så länge det inte forskas på dessa! Det är skandal! Jag blir så arg av sånt här! Kvinnor blir hela tiden dubbelbestraffade genom försummelse. I andra ledet använder man själva försummelsen som argument för att inte rätta till sin försummelse!

Sedan är det förvisso så att även kvinnor som utsätts för lika tung belastning som män i sina arbeten fortfarande har svårare att få sina skador klassade som arbetssjukdomar.

torsdag 16 augusti 2007

Blott Sverige Svenska utbrända har



Har vi hört den här argumentationen förut? Vad är det för poänger man försöker vinna genom att hävda att ett komplicerat fenomen endast uppträder i Sverige? Fundera på den!

fredag 10 augusti 2007

Sjuk humor?



Det är ju helt jäkla genialt! Varför har ingen kommit på detta lysande förslag tidigare? I över ett decennium har Sverige brottats med höga sjukskrivningstal (säger man, men efter att ha läst SCB:s statistik är jag inte längre lika säker, det går liksom upp och ner) helt i onödan. När man bara kan låta bli att sjukskriva dom sjuka! Så enkelt. Vi bara skär bort dom sjuka ur samhällsstatistiken med Ockhams rakkniv!

Speciellt utbrända som de facto blivit sjuka av själva arbetet - de ska tvingas tillbaka till nämnda sjukdomsframkallande agens. Det är lika brilliant som att försöka bota diabetes med socker, halsfluss med Streptokocker eller feber med bastubad. Denna teori om "lika botar lika" är en teori som redan dom gamla romarna arbetade efter. (Sedan dess har vetenskapen visst gjort vissa framsteg.) Men visst, för all del, prova ni. Ni som väl aldrig själv varit utbrända, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga. Ni som inte behöver springa mellan dagis, mataffären, spisen och arbetet, oh, ni tysta ni starka ni trygga. Ni som vet hur man botar en överarbetad kvinna (för utbrändhet drabbar fler kvinnor än män).

Men vissa saker måste man tydligen vara expert för att inte förstå. T.ex. självklarheter som att sjukskrivningstiden inte kan bestämmas i förväg.
Doktorn: "- Nu kommer du att vara frisk om två månader"
Patienten: "- Tack snälle goe doktorn!"
Att bli frisk, speciellt från allvarliga och/eller kroniska sjukdomar, tar sin tid. Man är sjuk så länge man är sjuk och sen blir man frisk när man blir frisk. Men det är klart att det underlättar om man får behandling.

Jan Larsson på Socialstyrelsen, ansvarig för de nya förslagen säger i DN: "- Vi kan inte säga att vi har någon god vetenskaplig grund för några av de här riktlinjerna eftersom själva frågeställningen om arbetsförmåga är rätt ny för den medicinska vetenskapen"
Han fortsätter i SvD: "Sjukskrivning är sällan en bra behandlingsmetod. När det gäller det som man kallar utmattningssyndrom verkar det finnas ganska god enighet inom läkarkåren att sjukskrivning inte är någon bra behandlingsmetod."

Nej det tro sjutton. För visst, sjukskrivning är ingen behandling. Det trodde jag faktiskt att sjukvården visste. Men sjukskrivning är en försäkring, alltså pengar man får när man inte KAN arbeta. Hur tydligt kan jag göra detta? Är man sjuk och inte kan arbeta får man en försäkring som täcker delar av ens inkomstbortfall för att man inte ska svälta ihjäl. Att tvinga människor att arbeta trots att dom inte KAN är INTE HELLER en behandling, så jag är inte förvånad att Jan Larsson inte hittat vetenskapliga bevis för att detta på något sätt skulle hjälpa patienten.
Vad jag inte förstår är varför man inte bara behandlar patienter med utmattningsdepressioner och låter dom vara sjukskrivna tills dom är friska. Eller är det för enkelt? Nej, jag vet vad problemet är. Det är för dyrt. För utmattningsdepression är en komplex sjukdom, svårt att fixa med bara ett piller. Ofta behövs hjälp av många yrkesutövare på en gång, och tid. Tid är pengar.

Jan Larsson tycks mena att "problemet" med utbrändhet är enkelt att lösa: "- Det personen ska göra är att sluta jobba så mycket" säger han i DN. Precis som att människor bränner ut sig bara för att trotsa socialstyrelsen! Typ: "Ja, det var ju dumt av mig att jobba så mycket, det är bäst att gå tillbaka till jobbet och jobba lite mindre. Min chef är ju snäll och vi lever dans ce meilleur des mondes possibles. Varför tänkte jag inte på det innan? Tur att jag har socialstyrelsen som är så klok att den sätter mig på rätt spår här i livet!" Utbrändheten botad! Ja, det är genialt! Helt jä*la genialt!