Varning för utanförskap

Jag tänkte prata lite om ord, speciellt ett ord som har stört mig länge: utanförskap. Det är nämligen ett dåligt ord när det används politiskt, som alliansen har använt det. Begreppet är så ospecifikt och kan därför användas lite hur som helst, och gör så också. Många gånger tycker jag att det används för att ge en känsla av att man bryr sig om dom som är utanför, och vill dom väl. Den som hör en moderat prata om utanförskap och själv känner sig träffad kanske får en känsla av att bli sedd, och därmed att någonting konkret kommer att göras för att upphäva utanförskapet. Medan den som uttalar ordet kan känna sig helt fri från förpliktelser, just för att man kan mena lite vad som helst. Ordet har ingen konkret innebörd.

Dessutom tycker jag att det är kränkande att sätta etiketten "utanförskap" på en annan människa. Utanförskap är en känsla, och det är kränkande att tala om för andra människor vad de ska/bör känna i en viss situation. Därmed blir ordet både manipulativt och hjärntvättande. För den som fått talat om för sig tillräckligt många gånger vad den ska känna kommer till slut att känna så.

Jag tycker att vi socialister ska vägra att använda ordet, bojkotta det medvetet helt enkelt. Och jag tycker att vi ska börja prata om fattigdom istället. Fattigdom är ingen känsla, det är inget flum, inget utpekande av någon, det är ett objektivt faktum (som det visserligen tvistas om hur det ska mätas). Visst finns det människor som frivilligt lever under existensminimum och trivs med sitt liv på alla sätt och vis - de skulle eventuellt kunna känna sig kränkta av att finna sig i att bli definierade som fattiga, med den skammen det ändå innebär. Men dessa utgör en liten minoritet av dom fattiga, och så länge man pratar om fattigdom som ett tillstånd av starkt kringskurna valmöjligheter - att de fattiga fråntagits sina valmöjligheter och många gånger också sina FN-stadgade mänskliga rättigheter, tror jag nog inte det kan uppfattas kränkande av någon. Om man frivilligt väljer att avstå från valmöjligheter är det inte ett problem. Om man mot sin vilja fråntas sina valmöjligheter är man utsatt för förtryck.

Fattigdom är dessutom ett begrepp som förpliktigar. Har man väl börjat tala om fattigdom som politiker går det inte att slippa undan, vi kan nämligen mäta om fattigdomen minskar eller ökar. Det är kanske anledningen till att så få politiker vill ta ordet i sin mun.
Och vill man prata om den maktlöshet, otrygghet och frustration fattigdomen leder till kan man använda dessa mer specifika ord, och betona att det handlar om känslor som är en följd av fattigdomen. Så man får rätt på vad som är orsak och vad som är verkan. Eftersom den som är fattig inte kan lösa de små eller stora problem som dyker upp i livet (allas våra liv, inte bara fattigas, skillnaden är bara att en icke-fattig har mer möjligheter att lösa problemen, att förebygga att problemen ens uppstår osv.). Den fattige har inte samma kontroll över sitt liv och sin situation helt enkelt och är mer utelämnad åt samhällets och andra människors goda vilja. Något som bekant kan vara väldigt nyckfullt.

När man pratar om fattigdom behöver man heller inte prata om klass, vilket också kan vara en fördel. Arbetarklassen som begrepp har blivit problematisk eftersom att i takt med att produktiviteten ökat blir arbetarklassen mer och mer en arbetslös klass, eller så uppfinner man nya i grunden onödiga och därmed per automatik förnedrande arbeten åt dem. Arbetarklassen utgör inte längre samhällets golv, det gör den grupp som av olika anledningar är förvägrade en hållbar försörjning och därmed tvingas leva i fattigdom. I denna grupp ingår både arbetande, sjuka och arbetslösa. Detta pratar ingen om. Inte högerideologer, för de ser inte gruppen arbetande som inte kan försörja sig på sin lön. Och inte vänsterideologer, för de ser gruppen sjuka och arbetslösa som tillfälligt utsatta men snart i arbete igen - för att kunna behålla arbetarklassen som begrepp. Vänstertänkarna har inte tagit till sig att vi idag har en inflationsbekämpningsstrategi som går ut på att hålla en andel av den arbetsföra befolkningen i arbetslöshet. Det medför en stor risk att det är samma människor som permanent befinner sig i den här gruppen, även om man skulle vilja att det inte fungerade så. Det är ju som bekant svårare att få arbete som arbetslös än som redan anställd. Dessutom har vi, som jag tidigare nämnde, en produktivitet som hela tiden ökar. Förr eller senare kommer detta få effekt på sysselsättningen.

Läs gärna tankesmedjan Dagens Konflikts inlägg i utanförskapsdebatten också!

Sjukt fusk eller fuskiga lobbyister?

När jag såg den här artikeln (och speciellt titeln):
Bidragsfusket mindre än kostnaderna för kontroll (Dagens Arena)
kom jag till att tänka på att någon fick kaffet i vrångstrupen över Devrim Mavis uttalande att vi i vänstern bör försvara fusket med sjukförsäkringen (som hon alltså fällde i en bisats under EfterArbetets paneldebatt "vad ska vi göra med vänstern"). Personligen tyckte jag detta uttalande var bland det mest befriande och intelligenta jag hört på hela kvällen. Om hon nu menar det jag tror att hon menar, för hon utvecklade aldrig sitt resonemang.
Vad jag menar är att fuskdebatten är en chimär, ett alibi för att kunna angripa sjukförsäkringen och försämra den. Utan fuskdebatten hade högern aldrig lyckats med sitt projekt att i princip göra oss oförsäkrade vid sjukdom i Sverige, sjukdomar som varar längre en en viss tid i alla fall, det är åtminstone så långt man kommit med nedmonteringen, men varför stanna där? När fusket har tagit sig in i det allmänna medvetandet ligger fältet fritt. För det är omöjligt att skapa en bra och heltäckande försäkring som samtidigt är helgarderad mot fusk. Den enda fuskfria försäkringen är försäkringen som aldrig betalar ut något till någon. Att försvara fusket är därför att försvara en heltäckande allomfattande sjukförsäkring. I USA där det knappast finns någon socialförsäkring värd namnet (sjukförsäkring finns som bekant inte och kontant socialbidrag gäller bara barnfamiljer) pratas det jättemycket om fusk med socialförsäkringar, och misstänksamheten mot grannar som tar emot bidrag är mer utbredd än här. Trots att det inte finns många smulor från staten att fuska sig till. Om vi går med på att det viktigaste med en sjukförsäkring är att det inte ska gå att fuska med den kommer vi att vara tvungna att föra debatten på högerns planhalva, och då kommer vi aldrig kunna argumentera för en sjukförsäkring som ska gälla alla, som ska vara utan karensdagar (eftersom det drabbar dom fattigaste), som ska ha ett högt tak och en hög ersättningsnivå.

Barnläkarutbildningen har stora brister

Ett stort glapp i barnläkarutbildningen har uppmärksammats av en ny undersökning. Tre fjärdelar av barnläkarna har inte fått någon formell utbildning i barnmisshandel/vanvård, socialtjänstlagen och hur man gör en anmälan. Barnombudsmannen kommenterar att man härmed fått en förklaring till varför vården är så dåliga på att rapportera om barns missförhållanden, trots att det är i vården många fall borde upptäckas.

Dagens chock!

Det handlade om barnporr på internet idag i P1:s Studio Ett. Och denna meningen fick mig att sätta tuggummit i halsen:

Varje sekund, dygnet runt, söker 750 000 personer efter barnpornografi på nätet.

Först tänkte jag: I Sverige? Men sen kom jag på att siffran nog gäller hela världen, men ändå!!! Det är SJUKT!!! Och om någon sökt på "barnporr" och kommit till denna bloggen: Ja, vad ska man säga? Vad säger man till en sådan människa? Går det överhuvudtaget att nå någon som är så helt skild från sig själv och sin egen mänsklighet?

Medelklassens ständiga dilemma

eller
2000-talets "white man's burden"
eller
skriet från medelklassen

Medan jag diskade idag, något jag egentligen inte hade tid med, för jag hade ungefär tusen andra saker som också behövde göras - och en kropp och knopp som behövde vilas, lyssnade jag på podradio: P1:s Nya Vågen från den 2:a juni som handlade om självhjälpslitteraturen som väller över oss. Och som i en uppenbarelse, en ljusblixt, en insikt som jag länge velat hålla ifrån mig, stod det nu alldeles klart för mig att jo. Jag tillhör medelklassen! *ångest-skri à la Munch*
Medelklassen har länge fångat mitt intresse, men medan jag trodde att jag studerat fenomenet på håll, ungefär som en objektiv forskare, visar det sig snarare att jag hållit på med ett slags navelskåderi. Medelklassen det är ju jag!
I programmet dissekeras medelklassens instruktionsböcker, manualerna för ett lyckat medelklassliv; självhjälpsböckerna. Dessa böcker som avhandlar varje område av livet: Hur du uppfostrar dina barn, hur du TRIVS med föräldrarrollen för egen del, hur du hittar en partner, hur du bevarar gnistan, hur du förhåller dig bäst till sex, hur du upprätthåller vardagen med alla praktiska göromål, hur du skiljer dig om det är dags för det, hur du förhåller dig till dina gamla föräldrar som suger musten ur dig, hur du vårdar dina vänskapsrelationer, och för att inte tala om all litteratur som berättar hur man ska göra för att bli effektivare på jobbet i första hand, men också i privatlivet. Effektivare utan att stressa mer, märk väl, för stress är förbjudet i ett lyckat medelklass-liv, om du stressar får du skylla dig själv, om du inte mår bra får du skylla dig själv, eftersom att det är bara du som kan fixa till ditt liv! Och det finns bara individer i medelklassen, inget kollektiv. Att vara medelklass är man per definition för att man har lösgjort sig från underklass-kollektivet. Och kraven på att leva stressfritt skapar ytterligare en flod med böcker som berättar för oss hur vi ska strunta i alla försök att skapa det perfekta livet och helt lägga bort kraven vi (och omvärlden?) har på oss själva. Men att lägga bort alla krav är väl också ett krav?
Det bara slog mig att detta är medelklassens självpåtagna dilemma. Att ha en position i samhället kostar på. Den upprätthåller inte sig själv. Att ha tillägnat sig detta pinnhål, ett steg upp på samhällsstegen kräver någonting av oss för att vi inte bara ska trilla ner igen. Vi måste skapa klass hela tiden varje dag, ungefär som vi skapar kön. Att tillhöra underklassen kräver naturligtvis sitt, vilket visar sig i alla studier av hälsa och samhällsposition. Även om underklassen levt precis som medelklassen, dvs. ätit bättre, motionerat mer, rökt mindre, så hade underklassen ändå varit sjukare. Det stressar kroppen att befinna sig i underläge helt klart. (Sen kan man ju undra om det inte är lättare att leva mer hälsosamt, rent psykologiskt, när man inte har den där stressen hela tiden, så det blir ett självgenererande beteende för den som är i underläge.) Men att tillhöra medelklassen är inte helt konfliktfritt det heller, även om problemen härrör från själva arbetet med att distansera sig från underklassen, och därmed kan man ju se medelklassens problem som självpåtagna. Lite som "white man's burden". Det är så jobbigt att dominera världen!!! Man får skavsår i handen som håller i piskan!

Dagens godnattsaga

Tänk följande scenario på skolgården: Pelle är elevrådsordförande och går runt och slår alla barnen. Kalle säger till fröken. Pelle försvarar sig med att eftersom att inte Kalle, när han var elevrådsordförande, har ansträngt sig för att få skolan att bli en totalt våldsfri zon så måste han och alla andra stå ut med en del knytnävsslag ibland. Kalle försvarar sig med att han visst har ansträngt sig, men det var inte så lätt. Pelle rycker bara på axlarna och menar att eftersom han inte har lyckats så kan han inte komma och klaga nu. Fröken blir övertygad, och alla utser Kalle till den egentliga boven i dramat.
Känns dramat igen? Inte? Byt ut Pelle mot Moderaterna, Kalle mot Sossarna och elevrådsordförande mot "i regeringsställning". Ringer det fortfarande inga klockor? Tänk då att fröken är en journalist och att barnen är svenska folket.

Det här hade jag missat:

Att Feministiskt Initiativ vill förbjuda barnmisshandel i hela EU! BRA!

Är torsken utrotningshotad?

Jag orkar inte blogga själv just nu, men jag läste ett bra blogginlägg hos Mikael Almén. Speciellt detta tyckte jag var bra sagt:

"Statistics tell us we have to stop looking for deviants. We must see the oppressing structures of normality."

Vi måste se de förtryckande strukturerna i normalitet!!! Så sant som det är sagt! Normalitet är verkligen förtryckande i sig själv. Det blir så lätt att gömma sina oegentligheter, olater, otrevligheter, omedvetenheter osv. i sitt "normala" liv. Så länge vi har normaliteten så länge kommer ondskan gömma sig där, för där får den vara ifred!!!

Arrrrrrrgh!

Är det inte så att man blir FÖRBANNAD på allians-fucking-regeringen!!!! Vem behöver Sverigedemokraterna när deras politik redan förs! Skönt att det iallafall är några till som upprörs!

I beg to differ

Jag skulle hemskt gärna själv velat gå och lyssna på Katrin Himmlers föredrag om sin farfars bror, Heinrich Himmler, ledare för SS i Nazityskland. Tyvärr är det långt till Uppsala, men Katrin Kielos referat av föredraget är också intressant att läsa.

I sin artikel berättar hon att SS-männens psyken har studerats av psykologer och det visar sig att dessa män får höga värden när det gäller auktoritära tendenser, allmän cynism, en känsla av att världen är ond (vilket säkert kan användas som ett inre alibi för att själv vara ond tänker jag, "äta eller ätas"-argumentet), identifikation med makten och ett motstånd till mänsklig mjukhet och svaghet.

Men sen drar Kielos slutsatsen att dessa tendenser låg och slumrade i personligheten och aldrig hade kommit till uttryck om inte tidsandan hade tillåtit det. Det är här jag inte håller med. Människor hittar alltid sätt att uttrycka sin personlighet och få utlopp för sina behov av att förtrycka. Det behövs ingen särskild tillåtelse till detta. Snarare tycker jag att vi är väl blinda för ondskan i vardagen.

Men det är klart att de män som hade idéerna om detta projekt - att döda Europas alla judar - hade stor nytta av en viss sorts människor, och utan denna sorts människor hade projektet inte gått att utföra.

Dom här idéerna om att "samhället sanktionerar ondskan" det är därför den finns, ser jag som farliga. I alla fall om man med detta menar att "det är inte de onda människornas handlingar som skapar ondska utan de goda människornas tystnad och acceptans". Denna tes har ju tuggats om och om igen sedan andra världskriget. Den har tuggats så mycket så den har blivit sanning. Och problemet med denna tes är att den avbördar aktörerna från ansvar och ger ansvaret till de människor som inte agerat. Detta är en klassisk manöver. Den som agerat fel kan alltså med denna tes i ryggen alltid fråga "varför hindrade ingen mig från att begå dessa omänskliga brott?"
Ett annat problem med tesen är att man gör ett antagande om den tysta massans självklara godhet. Var får man detta ifrån? Om den stora massan i tyskland, låt säga 75% av befolkningen faktiskt tyckte att det var RÄTT att döda den judiska delen av befolkningen, deras grannar och arbetskamrater, hur kan man då se denna tysta massa som god? Är det inte stor skillnad på om man står och ser på för att man håller med eller om man står och ser på för att man vet att man tillhör en minoritet och att man är skrämd från vettet? Är det inte väldigt stor skillnad för hur vi ska se på världen och på en "inneboende ondska som kan ligga och slumra hos oss ALLA" och komma fram när omgivningen sanktionerar detta?

Kielos ser det som en gåta att "vanliga människor begår massmord", men tänk om onda människor faktiskt är vanliga? Vi skulle gärna vilja att goda människor var vanligast, men om världen inte ser ut så? Om onda människor som faktiskt KAN göra andra väldigt illa med berått mod, är vanliga, hur ska vi då se på världen?

Under folkmordet i Rwanda deltog nästan alla vanliga människor i dödandet. Men alla deltog inte. Alla kunde inte bara gå från "vanlig människa" till effektiv mördare. Och är det inte intressantare att framhålla detta - att ALLA faktiskt inte är kapabla att göra sina medmänniskor illa - än att tjata om "ondskans mysterium" precis som att vi inte kan göra någonting åt ondskan, precis som om det vore en naturlag, att vi alla har det i oss. Kunde vi inte istället välkomna det faktum att det finns människor som lyckas motstå omgivningens sanktioner av grymt beteende och ändå inte hemfalla åt grymhet själv? Kunde vi inte anta att vi ALLA kan bli som dessa människor, att godhet och integritet faktiskt slumrar hos oss alla?

Jenny Westerstrand berör också detta ämne (om jag tolkar henne rätt) på ett sätt, i sin utmärkta blogg när hon skriver att "Det där med att orättvisor upprätthålls genom "omedvetenhet" ser jag som en typiskt feg resort för liberaler..."

När det gäller förtryck av kvinnor finns samma längtan efter att inte peka ut någon särskild som förtryckare, som när det gäller "ondskans mysterium" i nazityskland. Tyvärr är den bistra sanningen att 6 miljoner judar dödades i nazityskland för att en stor del av befolkningen VILLE att detta skulle ske, oavsett om de själva var aktivt inblandade eller inte, och den bistra sanningen när det gäller det vardagliga kvinnoförtrycket i "världens mest jämställda land" är att det finns en stor del av "vanligt folk" som faktiskt VILL se kvinnor underordnade män.

Man får ju inte glömma det historiska perspektivet. 6 miljoner döda judar är historiskt sett en slutkläm på flera seklers Europeiskt mass-slaktande av "icke-önskvärda" människor världen över. Men av någon anledning förtigs detta mycket större blodbad. Frågar ni mig så beror det på att det judiska blodbadet kan tillskrivas "någon annan" nämligen nazisterna. Nazisterna skrevs ut ur den Europeiska gemenskapen efter kriget. De exotiserades och därför kan deras brott bli synliga. Men de fruktansvärda folkmord som "vanliga" tyskar, engelsmän, holländare, belgare och fransmän - utan någon särskild ideologi - stod bakom måste begravas.

Och det kvinnoförtryck vi ser idag är en konsekvens av ett tusenårigt tänkande som går ut på att kvinnor ÄR mindre värda, och därmed förtjänar sin lott i livet.

Sett i sitt historiska perspektiv blir varken massmord eller kvinnoförtryck speciellt mystiska.

Och detta förhållningssätt till ondskan - antingen trivialiseras den (om vi alla har den inom oss så är det ju fullt "naturligt" och då kan det heller inte vara så farligt) eller så exotiseras den (onskan är mycket värre och ondare när den finns hos någon annan, någon som inte har mycket gemensamt med mig) - skapar stora problem för oss i vårt vanliga vardagliga liv, i familjen, på kontoret, i fredstid. Ondskan passar inte in, alltså ser vi förbi den, den blir osynlig. Och det kan inte finnas något farligare egentligen än osynlig ondska. Sexuella övergrepp, trakasserier, mobbning, hot om våld, utfört våld, föräldrars maktmissbruk av sina barn, allt detta blir för oss osynligt om vi framhärdar i tron att ondskan inte är "vanlig", att vanliga människor per definition inte kan vara onda. Och om vanliga människor trots allt är onda så är det en mycket trevligare version av ondska som inte alls är lika allvarlig.

Kärnfamiljen del 2

På tal om kärnfamiljen igen så måste jag tipsa om en jättebra blogg och ett bra blogginlägg som egentligen är en intervju, där bloggaren Mikael Almén intervjuar Alexander Chamberland, Grön ungdoms språkrör, och ämnet är queerfeminism. Många mycket bra tankar luftas här!



och här fortsätter samtalet:

Bitterfittor världen över - förenen eder!

Jag läser just nu Bitterfittan av Maria Sveland och det är så HÄRLIGT med ARGA kvinns!!!! Jag kan verkligen sakna kvinnor som ryter till ibland, i många sammanhang. Det är nog därför jag gillar Gudrun Schyman så mycket, nu fick jag sätta fingret på det - hon drar sig inte för att bli arg! Och nu menar jag inte att hon ställer sig och börjar skrika och sånt, men att hon säger saker ÄVEN om det inte stryker medhårs. Och hon tar brösttoner, men utan att det verkar krystat. Hon ger sig bara inte. Och det känns så befriande, befriskande att höra henne debattera med nån trött, gnällig, dammig gubbe som bara inte ORKAR att INTE få livet serverat på ett stort jävla silverfat framburet av en kvinna. (Varför kommer jag osökt att tänka på Per Ström?)

Och hur ofta hålls inte vår ilska emot oss? Är man feminist får man tydligen inte alls bli arg, för då är man... vad? Orättvis? Tjaskig? För inte har väl manssamhället förtjänat nån ilska. Det finns ju inte ens. Nähä, då är vi väl bara neurotiska då. Eftersom vi är så arga utan anledning. Det har man ju hört förr. För män kan ju inte göra nåt fel, och om dom ändå gör fel, ja, då är det ju per definition inte så farligt och behöver bara förlåtas istället för att uppröras över.

Överhuvudtaget, har kvinnlig ilska någonsin varit accepterat? Blir inte arga kvinnor alltid hånade, ignorerade eller bemötta med indignation eller ilska. "Hur vågar dom?"

Diskriminerings rötter

Jag hörde om en mycket intressant avhandling idag på radion. Den handlar om diskriminering. Tidigare har man försökt att förklara fenomenet diskriminering med att folk har fördomar, och om man bara kommer åt dessa fördomar så kommer man också att kunna slippa diskriminering. Att diskriminering skulle vara ett kunskapsproblem och kan åtgärdas med gammalt hederligt upplysningsarbete.

Men nu visar Alexandra Snellman i sin avhandling att våra värderingar faktiskt påverkar minst lika mycket som våra fördomar. Nämligen om vi tycker det är bra att samhället är hierarkiskt ordnat eller om vi tycker att det är fel. Det är ju ingen fördom att tycka att vissa människor är mer värda än andra, utan en värdering.

Avhandlingen visar att tycker man att vissa människor ska dominera över andra människor så kommer man också själv att återskapa detta tänkande i sina möten med sina medmänniskor, genom att diskriminera människor som man anser tillhör grupper med lägre prestige, längre ner i hierarkin.

Det intressanta var också att det visade sig att ju högre upp man själv befinner sig i samhällets hierarki för tillfället eller ju högre upp i hierarkin man blivit född en gång desto mer lojal är man med den hierarkiska uppdelningen av människor. Det förklarar en hel del av t.ex. hur vårt rättsväsende fungerar så illa som det gör. Att det är så mycket lättare att bli trodd när man har en hög samhällsställning jämfört med en låg, när man är man jämfört med kvinna osv.

Sjukt manligt att vara sjuk!

Det är dubbelt så svårt för kvinnor att få arbetssjukdomar godkända än män, och därmed får man en lägre ersättning från försäkringskassan. LO-tidningen har granskat försäkringskassans egen statistik. Alltså förlorar kvinnor oftare mer pengar på att bli skadade på jobbet än män.

Försäkringskassan avfärdar kvinnors arbetsskador med argumentet att det inte är vetenskapligt belagt att monotona rörelser med lätt belastning leder till förslitningsskador. Och det beror helt enkelt på att det inte forskats tillräckligt på den sortens belastning och hur det påverkar kroppen! Mäns arbeten belastar oftare kroppen hårdare, och kring detta finns det forskning (en slump?). Så försäkringskassan slipper betala för kvinnors arbetsskador så länge det inte forskas på dessa! Det är skandal! Jag blir så arg av sånt här! Kvinnor blir hela tiden dubbelbestraffade genom försummelse. I andra ledet använder man själva försummelsen som argument för att inte rätta till sin försummelse!

Sedan är det förvisso så att även kvinnor som utsätts för lika tung belastning som män i sina arbeten fortfarande har svårare att få sina skador klassade som arbetssjukdomar.

Missa inte...

...Timmy Johnsons krönika i The Onion

Tvång - ett kristet eller demokratiskt redskap?

Kristdemokraterna vill öka möjligheterna för tvångsvård inom psykvården, eller "sänka trösklarna" som dom uttrycker det med sitt mjukspråk.

Jag undrar hur man kan vara så tvärsäker på att tvångsåtgärder överhuvudtaget behövs inom psykiatrin, man har ju aldrig provat att arbeta med patienter utan att ha tvångsåtgärder som en "sista utväg". Om samma regler gällt för den somatiska vården hade man säkert också där hävdat att ett visst mått av tvång är nödvändigt för patienternas bästa. Man kunde t.ex. tvinga överviktiga patienter att banta eller genomgå gastric by-pass-operationer. Men om tvångsåtgärderna inte finns att tillgå tvingas istället vården att jobba på ett annat sätt. Man måste tänka mycket mer förebyggande och utgå från patientens behov istället för vårdgivarens.

Och hela den här debatten om att "farliga patienter måste låsas in" bygger på ett feltänk. I en rättsstat kan man inte låsa in människor i förebyggande syfte. Varkän blivande brottslingar som är psykiskt sjuka, eller blivande brottslingar som är psykiskt friska. Det kan många gånger kännas jobbigt för enskilda medborgare som är mycket rädda för att bli utsatta för våldsbrott av typen "vansinnesdåd" men det rättfärdigar inte att låsa in dom som dessa människor är rädda för. Man skulle också kunna vända på resonemanget och hävda att denna överdrivna rädsla för våldsbrott är brottsfobi och bör tvångsvårdas bort inom psykiatrin. Det är ju bara en fråga om vem som är galnast - en psykiskt sjuk människa eller en människa som är allmänt rädd för psykiskt sjuka människor?

I USA är det vanligt att domstolar ger läkare rätt att utföra ECT-behandling på patienter som motsätter sig detta. Det pågår en debatt om denna praxis och patienträttsgrupper försöker påverka makthavare att ändra lagen. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar att ECT-behandling aldrig utförs utan patientens medgivande.

Because I'm a girl

Plan International har släppt en rapport om hur det är att födas till flicka här i världen. Det är inte roligt. Många flickor föds inte alls, det fattas ungefär 100 miljoner flickor i världen p.g.a. könsriktade aborter. Flickebarn får mindre mat än pojkar. 62 miljoner flickor nekas grundskoleutbildning. Miljoner flickor gifts bort i mycket tidiga åldrar. En halv miljon kvinnor, varav 50% är under 19 år, dör i onödan varje år till följd av graviditetsrelaterade sjukdomar och dödliga förlossningar. Flickor runt om i världen arbetar mer och har därmed mindre tid till både skola och lek än pojkar.

Plan International skriver: "Diskriminering av flickor inom familjen är antagligen det svåraste problemet att komma till rätta med. Denna diskriminering är också grunden i den djupt rotade uppfattningen att flickor är på något sätt mindre värda än pojkar. Eftersom att det sker i hemmet, är det ofta dolt, och nästan omöjligt att lagstifta bort. [...] Sådan diskriminering börjar vid födseln eller tidigare, och fortsätter flickans liv igenom in i kvinnolivet. Det är underlaget som andra former av diskriminering bygger på och från detta härstammar våld, även våld i hemmet."

Europeisk rasism

Ett mycket avslöjande och intressant amerikanskt reportage om Europeisk rasism så som den ter sig inom fotbollsvärlden. För mig som har noll intresse av fotboll finns en möjlighet att skaka av mig detta genom att påstå mig att detta fenomen är speciellt för just fotboll och att den här grova rasismen inte förekommer i samhället i övrigt. Men det skulle bara handla om bortförklaringar av simplaste sort. Jag är lyckligtvis inte så naiv av jag ägnar mig åt sånt.

En sak som slog mig när jag fick se detta var att jag inte har hört det minsta lilla knyst via traditionella medier om det här problemet. Ska det verkligen behövas ett amerikanskt utifrånperspektiv för att detta ska uppmärksammas?

Mot stånd

Jag tycker att debatten som uppstått kring låten "Dunka mig gul och blå" av Frida visar en sak väldigt tydligt. Det är svårt att diskutera sexuell maktutövning på något annat sätt än "ja tack, ge mig mera".

Sexuell maktutövning verkar vara den enda sortens maktutövning som det inte är okej att vara motståndare mot. På något sätt har den sexuella frigörelsen skapat ett klimat där alla måste älska sex, helst mycket sex, hårt sex och porrifierat sex. Om någon någongång hittar en nackdel med sex gör man bäst i att låtsas som ingenting.
Och ändå... det är något som glappar i hela diskussionen kring den här låten.

Man söker i Fridas liv/utseende/beteende/erfarenheter efter element som kan rättfärdiga den här låten. Varför? Om låten är så bra och frigörande för "den kvinnliga sexualiteten" så skulle väl inte det behövas? Då hade den väl kunnat stå för sig själv och frigöra oss med sin egna inneboende positiva kraft? Men det ivriga sökandet i Fridas liv och personlighet visar att låten väcker frågor, och den ger inga svar, inget "råg i ryggen" åt tjejer som lyssnar. Man undrar vem som har skrivit den, i vilket syfte och varför. Låtens text står alltså inte för sig själv, den hade kunnat vara skriven av fel person och därmed fått ett helt annat budskap än som nu läses in i texten eftersom att det konstaterats att den skrivits av "rätt" person, med rätt utseende, vinstsyfte och bakgrund.

Sexuell maktutövning finns. Man kan säga att det är patriarkatets utpostering in i vårt allra mest privata och intima rum. Och lekar kring sexuell maktutövning finns. Som med alla andra lekar kan man lägga huvet på sne och le lite naivt åt det och tycka att "det är ju bara en lek", och man kan förtränga det faktum att lekar speglar verkligheten, och att lekens syfte är att lära sig något, att undersöka något, att utforska ett ämne. Så att göra sexuell maktutövning till en lek gör inte att själva fenomenet försvinner eller förminskas. Vi kan bara låtsas att det gör det.

Snoppens vägar är outgrundliga. Snoppen är en naturkraft som inte går att stoppa. Det är kvinnans plikt att skydda sig så gott det går mot den, och lyckas hon inte så skyll inte på snoppen.
Vår andra plikt är att dyrka snoppen. Att smickra den och bekräfta den. Att gulla med den och aldrig, aldrig nånsin kritisera den, smäda den eller förneka den. Stryk alltid snoppen medhårs.

Att någon skriver en låt som går ut på att dyrka och säga JA! till den manliga sexualiteten, genom att ge uttryck för en "vilja" att bli tagen på alla möjliga sätt och helst så det gör ont är inte förvånande, knappt upprörande. Men att denna låt tas emot i feministiska kretsar med öppna armar som ett bevis på kvinnlig frigjord sexualitet får mig att höja på ögonbrynen. Hur tänkte dom då? Tänkte dom på att kvinnors rätt till att själv få välja var, när och hur de ska bli slagna gula och blå måste stärkas? Jag fattar inte.

Elin A är den enda jag har läst som har skrivit bra om detta! Poäng: Manliga låtar om "fulsex" går ut på att tillfredställa sig själv, kvinnliga låtar om "fulsex" att tillfredsställa mannen! Underbart frihets- och jämställdhetsläge anno 2007!!!

Vänsterhänta - en förtryckt minoritet?

eller

Är det möjligt för majoriteten att låta bli att förtrycka minoriteter?

Niklas Schiöler har kommit ut med en bok om vänsterhänthet: "Avig eller rätt - En vänsterhänt betraktelse" som handlar om hur vänsterhänta har blivit betraktade genom historien. Sammanfattningsvis kan man säga att vänsterhänta ansetts som mer eller mindre onda, illvilliga eller sjuka och följaktligen blivit illa behandlade, och kanske först på senare tid (dom senaste 60 åren) börjar få lov att ha sin vänsterhänthet i fred.
Tydligen har det tidvis bedrivits klappjakt på vänsterhänta och de vänsterhänta som inte dödades, blev på olika vis plågade och torterade för att "omvändas" till högerhänthet. Vad som slog mig när jag hörde talas om Niklas Schiölers bok var själva fenomenet, att alla former av minoriteter verkar ha blivit utsatta för förföljelser någon gång under historien. Jag kom också till att tänka likheter mellan vänsterhänta och homosexuella. Både vänsterhänthet och homosexualitet är något man föds med, och således har båda "avvikelserna" förklarats som "fel i hjärnan", "sjukdomar" eller "avvikande hjärnfunktion". Båda grupperna får också ta emot många positiva projektioner från den icke-avvikande gruppen, t.ex. att vänsterhänta och homosexuella är mer kreativa, mer konstnärliga, mer geniala osv. Det är en intressant iakttagelse, både att ungefär samma projektioner hamnar på både vänsterhänta och homosexuella, och att det verkar finnas ett behov av att upphöja den grupp man förföljer på något sätt. Som ett slags dimridå kanske? "Nej, jag hatar inte homosexuella, dom är ju så duktiga på gardiner!" Sen undrar jag också varför det just är konstnärlighet och kreativitet som alla "avvikande" får lov att vara bra på? Varför förpassas homosexuella, vänsterhänta, svarta till konsten/musiken? Är det så att den som skapar konst låter makten vara ifred? För den typen av konstnärlighet man förknippar med avvikande grupper är inte en konstnärlighet som verkligen tillåts få status och inflytande, utan rör sig mest om håruppsättningar, gardinuppsättningar och klädmode? Eller ren underhållningsmusik i dom svartas fall.

Sen är detta historiska hat mot vänsterhänta också väldigt avslöjande för homofobin - eftersom att mot vänsterhänta kan man omöjligt hitta argument om varför det är fel att vara vänsterhänt. Inga bibliska, biologiska eller reproduktiva argument finns. Så hatet mot vänsterhänta kan bara handla om vänsterhänthets relativa ovanlighet, och eftersom homofobin har så mycket gemensamt med detta hat måste man dra slutsatsen att homofobins s.k. "argument" bara är svepskäl för att få lov att hata det ovanliga.

När detta väl är klarlagt kan man verkligen fråga sig var människans enorma behov av att förtrycka och hata minoriteter kommer ifrån. Själv tror jag att det handlar om ett uppdämt hat, ett förbjudet hat mot den starkare, dom övertaliga, dom dominerande. Eftersom det är farligt att leva ut hatet mot dom man verkligen känner hatet mot, riktas hatet istället om och drabbar den som står ensam, den som inte har majoriteten att luta sig mot. Det handlar om att ta ut sitt hat där man kan, nämligen på den som på något sätt är svagare. Läs gärna "For Your Own Good" av Alice Miller om du vill läsa mer om dessa mekanismer (hela boken är upplagd online på länken, varsågod och läs gratis).

Både Smålandsposten och DN har skrivit om boken. I DN:s artikel tycker jag mig märka en viss hånfullhet mot själva uppmärksammandet av vänsterhänta som prövad grupp.