Jag läser just nu boken "Du sköna nya hem" av Kent Werne. En bok som handlar om allmännyttan i Sverige, från idé på 30-talet, framgångssaga på 60-talet till avvecklingen vi ser idag. Det är en välskriven och intressant bok som går ovanligt lätt att läsa för att vara politisk facklitteratur, just p.g.a. sättet den är skriven på. Den berättar en historia om Sverige, om alla oss som levt ett tag i det här landet, om vår historia och skissar lite på vår framtid.
Det som blir tydligt för den som läser boken är att vi har haft en starkt visionär politik i det här landet en gång. Politiker som ville någonting, som gick från ord till handling och som faktiskt gjorde folket nöjda och glada. Politik som skapade framtidstro och men som också gjorde folket medvetet om att en bättre liv var en reell möjlighet. Tage Erlander talade om "de stigande förväntningarnas missnöje". När man vet att det är lönt kan man höja sin röst och påtala brister i samhället och den egna livssituationen. Man var nöjd med sina politiker för att dom skapade kännbara förbättringar, men missnöjd och otålig med det som fortfarande behövde åtgärdas. Något som har förbytts i det motsatta idag. Nu är känslan den motsatta: Man känner ett vagt missnöje inför politikerna men kan inte riktigt sätta fingret på det. "Dom bara ljuger" Om vad? undrar jag ofta. Exakt vad folks problem med politikerna idag är framkommer aldrig. Å andra sidan verkar folk väldigt nöjda och tacksamma med sin situation, "bara man har ett jobb". Så lät det aldrig före 1980. Att sjukvården försämras, att facken får mindre makt med allt vad det innebär i stressigare och ohälsosammare arbetsmiljö och lägre lön, ökade elpriser, större barngrupper på dagis och fritids, skolans urholkning och förfall (som går att mäta i internationella jämförelser, och ja, det har blivit värre under Björklunds ledning, vem trodde annat?), den eviga bostadsbristen och därmed livegenskapen till banken (i genomsnitt tar det idag 200 år att betala av ett bostadslån), allt sånt som rör även bättre bemedlade medborgare och förpestar deras vardag, verkar fortfarande inte skapat någon större upprördhet bland folk.
Det pratas också om behovet av förnyelse i politiken och har gjorts länge. Ordet används i de flesta sammanhang i betydelsen "högervridning". Som om politiken av någon naturlag nu plötsligt skulle behöva bli mer höger för att kunna möta "verkligheten" och den nya tiden. Varför skulle vår tid inte behöva vänsterpolitik? Vad är det med fattigdomsbekämpning och fördelningspolitik som blivit omodernt? Ingenting, menar jag.
Men det slog mig att det stora folkhemsbygget framför allt handlade om levnadsstandard, och att höja denna. Och det behövdes verkligen mellan 1930 och 1970. Men då, någonstans på 70-talet, hade det projektet nått sin vägs ände. Boken "Jämlikhetsanden" och annan liknande forskning visar att det bara är meningsfullt att höja den materiella standarden till en viss nivå, för att över den nivån tillför en ytterligare standardhöjning ingenting till våra liv. Att bygga ett gott samhälle åt alla är ett projekt med en slutpunkt. Däremot får man inte låta levnadsstandarden falla tillbaka igen. Vi kan inte låta vissa grupper i samhället åter igen bo i mögliga lägenheter fulla med ohyra. Det är knappast rymdforskning, det är bara att rätta till!
Vad jag tror var det stora felsteget som gjorde att folkhemmet kastades ut med badvattnet någon gång kring 1980 var att man inte la i nästa växel efter levnadsstandarden: Livskvalitén! Kanske hade man inte insikten om skillnaden mellan levnadsstandard och livskvalité, kanske kändes projektet för stort och svårt, men utvecklingen bromsade in och i förvirringen kunde kapitalismen, näringslivet och de som ser folket som en fiende alternativt en resurs att utnyttja - slå in sin kil. Efter att vi fått vår levnadsstandard förbättrad över alla förväntningar och drömmar var det som att det var svårt att tänka ut nästa steg. Men med 80-talets avregleringar gjorde stressen ett permanent intåg i våra liv och vi blev kanske för paralyserade av stressen för att kunna komma på idéer om hur vi skulle bli av med stressen. Och på 10-15 år hade vi dessutom glömt att politiken är ett verktyg man kan använda till allt. Vi kunde bygga bostäder till alla och avskaffa fattigdomen på 30 år, varför skulle det vara en omöjlig tanke att genom politiska beslut få en bättre livskvalité?
Jag tror förnyelsen (en äkta vänsterförnyelse) för att möta den nya tidens problem kommer genom insikten att vi måste underhålla våra gamla framgångar, vi får inte släppa taget om det jämlika samhället med hög levnadsstandard för alla. Samtidigt behöver vi flytta fram våra positioner och drömma nya drömmar om lyckligare liv med mer utrymme, för alla. Vi behöver alla ta oss en funderare på vad exakt som är livskvalité och hur vi kan uppnå detta, och vad politikerna kan ställa upp med för att bygga dessa nya liv!
