Påskuppropet mot sjukförsäkringar

Idag var det manifestation. Mycket bra. Jag var där. Mycket bra.

Men någonting gnagde mig på vägen hem. För stämningen var mer uppgiven än arg, och det är gott så. Bättre att protestera uppgivet än inte alls. Det som gnagde mig var mer vad som kan ligga bakom uppgivenheten. Som när talarna talade om dessa "ömmande fall" som inte alls är några enskilda fall som regeringen vill göra gällande. Dessutom sa Kristdemokraten Chatrine Ahlgren-Pålsson att: "När vi fattade beslutet så trodde vi inte att det skulle utmynna i att så många människor har fått komma i kläm och är helt förtvivlade över sin situation." Att några, ett mindre antal människor, skulle komma i kläm är tydligen acceptabelt. Mycket underlig och avslöjande formulering. Regeringen avböjde helt att kommentera dagens protester. Naturligtvis. Det är mycket lättare att vara politiker, att ha makt, om man inte gör sig alltför synlig. Människor har ett förtroende för makten, en auktoritetstro, och om man inte säger för mycket och låter människor tro det dom vill så tror dom oftast det bästa. "Så illa kan det ju ändå inte vara". Naiviteten är ett problem i många sammanhang.

Men det var inte detta som gnagde mig, utan något jag fick en känsla av när man pratade om dessa människor som just hamnat i kläm. Att man hela tiden tvångsmässigt poängterade hur mycket dessa människor ville, ja rent av längtade efter att få arbeta. Problemet var att dom inte kunde arbeta och att dom inte blev trodda.
Först hette det sjukdom, sen fick det heta ohälsa och nu heter det arbetsoförmåga, som en talare sa. I framtiden kan det heta "i behov av sysselsättning". Sjukdom får inte lov att finnas. Och framför allt ska alla arbeta, sjuk eller inte.

Varför denna ständiga poängtering av att alla älskar att arbeta, vill arbeta och vill inget hellre? Jo, jag funderade på arbetarrörelsens historia, och dess krampaktiga fasthållande vid villkor som inte längre gäller, varken för arbetare eller för världen. Världen har förändrats och när arbetarrörelsen känner av detta - att en förändring är nödvändig - väljer man att solidarisera sig med dom starka, med kapitalet, med nyliberalerna (som är kapitalets politiska gren). Istället för att kämpa för att göra livsvillkoren bättre för det där vanliga folket, arbetarna som kanske inte finns kvar i arbetarklassen längre, för att dom gjort klassresor upp i medelklassen eller bortrationaliserats när deras fabriker flyttats utomlands, eller blivit egenföretagare som hantverkare och RUT-städerskor.

Vid 1900-talets början när staten inte fanns (okej, det fanns något man kan kalla en stat, men det var endast en institution för och av den ägande klassen, resten hade ju inte ens rösträtt för böveln) fanns det heller inget samhälleligt trygghetssystem, inga lagar som skyddade vanligt folk i någon större utsträckning osv. Man fick klara sig själv. I ett sådant samhälle VAR det en moralisk plikt att arbeta. Arbetets söner (för kvinnorna var fortfarande fullkomligt osynliga, även om de arbetade lika mycket som männen i det avlönade arbetet och mångdubbelt mer i det oavlönade) kunde delas in i två grupper: De som arbetade och försörjde sin familj och de som söp och lät sina många barn svälta. Klart som fasen att det var en fråga om moral. Att arbetarrörelsen byggdes upp kring denna moralism och arbetsstolthet är inte så konstigt, men det är dags att släppa sargen för nu börjar det bli löjligt. Lyssna till Nina Björks krönika i Godmorgon Världen i P1 på samma tema.
Tanken att människan behöver sysselsättning för att t.ex. inte supa ihjäl sig passar arbetsgivarna och den ägande klassen mycket bra, och en ohelig allians kring arbetet som plikt uppstod genast. Och ju mer vi driver denna tes in absurdum desto fler slavliknande arbetsuppgifter och anställningsformer kommer att uppstå, eftersom slaveri är det ultimata lönsamma. Samtidigt blir skamligt många nödvändiga arbetsuppgifter inte gjorda för "dom har vi inte råd med". Pensionärer som inte blir tagna ut utomhus eller pratade med, barn som inte blir lekta med eller inspirerade till kreativitet, skolelever som inte blir lärda att läsa och skriva, the list goes on and on. Det är upp- och nedvända världen.

Det finns arbeten som är viktiga och värdiga, men inte alltid en självklar finansiering när skatten hela tiden ska minska sin andel av BNP. Sedan finns det faktiskt ovärdiga arbeten. Riktiga skitjobb. Men frågan kvarstår: Har vi arbetsplikt i det här landet? Och i så fall: När fick vi det? Och vill vi verkligen ha det så? När vi alla någonstans innerst inne vet att arbete inte är meningen med livet. Att vara kreativ ja. Att vara social och få tillfälle att vara kreativ tillsammans med andra ja. Men arbetet har inget egenvärde i sig själv. Det vet vi ju. Annars hade vi inte gjort något annat än diskat och tvättat hela dagarna, utan diskmaskin och tvättmaskin. För sysselsättning finns. Ingen behöver gå sysslolös om man inte vill.

Arbetarrörelsen uppstod i en tid då industrierna var nya och behövde arbetskraft. Lantbruket var ännu inte rationaliserat och behövde många händer och krökta ryggar. Att försörja sin familj (nativiteten var hög vid den här tiden, av andra anledningar än man tror, som Hans Rosling kan förklara mycket bättre än jag) på de låga lönerna var svårt, men den som inte arbetade hamnade i misär. Att arbeta och "sköta sig" (kvinnans del av detta var att sköta familjens hygien och städning, att hålla rent helt enkelt) var den högsta statusen man kunde uppnå. Tanken på att inte arbeta väckte säkert känslor av panik. Och det är på denna historiska grund vi står, men världen har förändrats. Lantbruket och industrin har rationaliserats, vi måste hitta något sätt att omfördela denna rationalisering så den inte blir till vinster för människor som verkligen kan räknas som enskilda fall. Om vinsterna kommer folket till del har folket också råd att inte arbeta, samtidigt som vi har råd att arbeta med det som är viktigt som vi nu inte har råd att arbeta med.
Vi behöver vända den här pannkakan rätt igen!

Nicole Foss

"Vår civilisation, i sin nuvarande form, är helt beroende av billig energi och billiga krediter. Båda dessa kommer att försvinna."

Nicole Foss förutspår fas 2 av finans/kreditkraschen vi såg 2008, och efter det, eller i samband med det, kommer peak oil. Denna mycket kvalificerade "domedagsprofetia" känns både upplyftande och deprimerande. Deprimerande för att vi som samhälle är så fruktansvärt dåligt förberedda på det förväntade och lättberäknade. Men upplyftande att någon är kvinna nog att ställa sig upp och säga som det är. Och ge handfasta råd om hur vi som privatpersoner kan förbereda oss på den stora kris som vi obönhörligen håller på att skapa i gemensamt oförstånd.

Kvacksalvarekonomer

Jag har diskat igen, som alltid med P1 på i bakgrunden. Då får jag höra program jag själv inte skulle valt samtidigt som jag har tid att tänka på vad det är jag hör, och den här gången blev det ekonomiekot.

Ett inslag som särskilt satte igång min tankeverksamhet var det som handlade om Japan. Landet har en exceptionellt ojämförligt dålig ekonomi, med världens rika länders största statsskuld med (håll i er nu!) över 220 procent av BNP!!! Detta kan jämföras med USA:s statsskuld som också är katastrofalt hög, med i sammanhanget blygsamma 100% av BNP.
Utan att vara någon expert på Japan, kan jag ändå våga säga att det landet skiljer sig mycket från andra rika länder. De har haft den här typen av extrema ekonomiska kriser förr, de har kunnat behålla sin bilindustri, vilket få andra rika länder har lyckats med, det finns en helt annan företagskultur i Japan som gör att lönerna hålles mycket mer jämlikt än i andra länder, befolkningsstrukturen ser helt annorlunda ut med världens mest åldrade befolkning osv. Kort sagt, Japan är annorlunda, Japan är speciellt. Ändå, föga förvånande, är rådet från ledande ekonomer till Japan exakt likadant som till vilket annat land i ekonomisk kris som helst: strukturreformer. Strukturreformer är ett finare ord för nedskärningar i den offentliga sektorn. Det anses välgörande och bra för "ekonomin". Men vems ekonomi åsyftas? Inte är det vanligt folks i alla fall, för med sämre service i den offentliga sektorn måste dyra tilläggstjänster köpas, och med sämre ersättningar från olika bidrags- och försäkringssystem blir redan fattiga människor ännu fattigare. Och hur kan människors fattigdom hjälpa ett land med "sin" ekonomi? Är inte ett lands ekonomi allas vår sammanlagda ekonomi?
Det lustiga är att den föreslagna åtgärden ser exakt likadan ut hur problemet än ser ut. Så jag börjar undra om man ens analyserat problemet innan man föreslagit (den enda) åtgärden man har på agendan?
Det får mig att tänka på läkekonsten för 200 år sedan. Man hade i princip bara en behandling mot allting: Åderlåtning. Det spelade ingen roll vilken sjukdom patienten led av, åderlåtning var det som föreskrevs. Därför behövde man aldrig analysera problemen mer noggrant, man behövde inte granska symptom och lära sig mer om sjukdomars uppkomst och hur kroppen fungerade. Man hade ju åderlåtning! Och det är en finfin metod. Ibland spontanläker patientens sjukdom, och då kan läkaren som åderlåtit ta åt sig äran. Ibland är åderlåtning faktiskt en verksam behandling eftersom man råkade skölja ut det sjukdomsframkallande ämnet och med det nya blodet som bildades blev det således lägre koncentrationer, även om detta är en trubbig metod som tär onödigt mycket på en redan sjuk kropp. Och i dom allra flesta fall gjorde åderlåtningen mer skada än nytta, den försvagade en redan sjuk patient och påskyndade sjukdomen snarare än botade den.
Dagens ekonomer har mycket gemensamt med gårdagens läkare.

...och nu lite reklam!

Riksbankens ekonomipris - bättre eller sämre än en pris snus?

Är det bara jag, eller är riksbankens "nobelpris" ett skämt? Tydligen är det inte bara jag...

Årets pris tog dessutom priset i att belöna nyliberal ekonomisk ideologisk teori. Teorin om att det ska "löna sig att arbeta" är dessutom ett skämt, för vad det innebär i praktiken är att det inte ska löna sig att arbeta för stora grupper, t.ex. ungdomar, nyanlända invandrare, personer som kommer från långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning. Dessa ska "få tillträde" till arbetsmarknaden genom så låga löner så det knappast går att försörja sig på dessa, eller i ungdomarnas fall, att det inte ska gå att försörja sig, man ska bo kvar hemma. Sanningen är att man inte ömmar för varken ungdomar, långtidsarbetslösa eller någon annan som desperat behöver ett jobb. Sanningen är att man vill öka desperationen genom att sänka a-kassan, sjukförsäkringen, osv. Om det inte går att komma i närheten av att försörja sig när man inte jobbar blir människor mer benägna att ta jobb som det heller inte går att försörja sig på, men där fattigdomen åtminstone dämpas något. Och vips så har man sänkt löneläget i en hel nation.

Vad är vitsen med detta? Skapar lägre löner och mer desperata arbetssökanden fler jobb? Naturligtvis inte. Detta med att skapa fler jobb är bara en dimridå. Vad man verkligen vill skapa är högre vinster i företagen. Visst finns det en teoretisk möjlighet att lägre löner ger företagen utrymme att anställa fler, men historien visar att detta inte sker, vad som händer är att vinsterna ökar när lönerna sänks.

Men jag undrar hur nyliberala ekonomer tänker. De tycker att det är väldigt viktigt för företag att kunna gå med vinst, för det skapar starka, livsdugliga, konkurrenskraftiga företag som bidrar väldigt väldigt mycket till den gemensamma samhällsnyttan. Men privatpersoner ska inte få gå med vinst, de ska inte behöva få något över när räkningarna är betalda. Fattiga företag är dåligt för samhället, men fattiga människor är bra? Tänk om man hade tänkt tvärtom. För jag kan inte riktigt förstå varför man inte lika gärna skulle kunna säga att - äh, företagen behöver väl inte gå med vinst heller. Ju fattigare företag vi har desto mer anstränger dom sig! Och då löser dom våra världsproblem, klimatkrisen och ekonomikrisen och allting, när dom får lite piska på sig! Och om jag skulle ta och skapa en ekonomisk teori utifrån detta, att privatpersoner måste gå med så mycket vinst som möjligt och företag ska helst vara så fattiga som möjligt, så skulle vi kunna skapa politiska reformer utifrån det. Kanske skulle vi tvinga företagen att anställa dubbelt så många, utan att sänka några löner. Då hade företagen inte kunnat gå med vinst, men vi hade definitivt kunnat hälsa arbetslösheten farväl. Tror ni att min upp-och-nedvända teori får Riksbankens ekonomipris nästa år? Håll inte andan.

Arbetarrörelsens stora självmål

Jag lyssnade på Daniel Suhonens inlägg i OBS! i P1 från den 11:e september. Jag delar hans ståndpunkter, detta var det mest intressanta och intelligenta analyser jag hört på länge!

Arbetarrörelsens stora misstag, som ligger många år tillbaka i tiden nu, var att låta sig förföras av nyliberalismens populära idéer om att arbetslösheten bör permanentas på en hög nivå för att få ner inflationen. På det sättet gjorde arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen inkluderad, sig själv överflödig. Att moderaterna sedan fick en ledare som var slug nog att utnyttja det här öppna målet och stjäla hela arbetarrörelsens goodwill och varumärke (ursäkta det nyliberala uttrycket, men ordet passar bra i sammanhanget) var en katastrof som bara väntade på att hända. Socialdemokraterna hade först "stulit" den nyliberala och nykonservativa politiken. Problemet är bara att arbetarrörelsen inte har någonting att vinna på att driva motståndarens politiska frågor. Mittenväljarna lät sig inte förföras, och kärnväljarna blev valtrötta och drabbades av politikerförakt och la sig på sofflocket. Moderaterna däremot har aldrig riskerat att förlora några väljare, vad dom än hittar på, för vilket parti finns längre högerut på skalan? Och de välbärgade är ett val-älskande folk, som aldrig blir valtrötta. Så varje ny väljare är en vunnen väljare.

Socialdemokraternas väg tillbaka kommer att bli lång och svår om den ens är möjlig. För man har verkligen målat in sig i ett hörn. För att komma tillbaka till vägskälet där man valde fel måste man nämligen säga emot sig själv, och det vinner politiker sällan väljare på, det verkar så opålitligt och ansvarslöst. Dessutom var det ju genom att betona det "ansvarsfulla" man bytte politik, från lågarbetslöshetspolitik till högarbetslöshetspolitik. På det sättet har man alltså satt etiketten "ansvarsfullt" på borgarnas politik. Det blir mycket svårt att ta tillbaka detta.

Daniel är också inne på att rasismen och främlingsfientligheten gror bäst i de sociala klyftorna i samhället. Det är inte så konstigt, rasisterna är kapitalisternas nyttiga idioter. Hotet om främlingen har nämligen varit den bästa dimridån i historien att gömma en utsugande, orättvis politik bakom. Det är så lätt att kanalisera människors känsla av att bli utnyttjade och orättvist behandlade mot grupper med lägre status än dom själva. Att reagera mot att människor med högre status än en själv suger ut en och utsätter en för verkliga orättvisor är svårt och kräver mod. De flesta människor tar tacksamt emot varje utväg ur den jobbiga och delvis farliga konflikten. Att ge sig på människor med lägre status än en själv kräver inget mod, den som gör det riskerar ingenting för egen del.

Stellan fattar!

Fattar du?

Likvidatorn

Maria-Pia Boetius har som vanligt skurit igenom mediernas tjocka dimridåer. Läs och begrunda.

McDonaldsreklam i skolan - Nice!

Tydligen har McDonalds lyckats sälja in sin reklam som "läromedel" i svenska skolor! Vad jag blir mest upprörd över är att det tar fyra år innan någon förälder reagerar på detta!

Sälj hela skiten! - NOT!

Boken "Sälj hela skiten!" utgiven på Ordfronts förlag har också en blogg. Läs boken eller bloggen, eller båda!