Bitterfittor världen över - förenen eder!

Jag läser just nu Bitterfittan av Maria Sveland och det är så HÄRLIGT med ARGA kvinns!!!! Jag kan verkligen sakna kvinnor som ryter till ibland, i många sammanhang. Det är nog därför jag gillar Gudrun Schyman så mycket, nu fick jag sätta fingret på det - hon drar sig inte för att bli arg! Och nu menar jag inte att hon ställer sig och börjar skrika och sånt, men att hon säger saker ÄVEN om det inte stryker medhårs. Och hon tar brösttoner, men utan att det verkar krystat. Hon ger sig bara inte. Och det känns så befriande, befriskande att höra henne debattera med nån trött, gnällig, dammig gubbe som bara inte ORKAR att INTE få livet serverat på ett stort jävla silverfat framburet av en kvinna. (Varför kommer jag osökt att tänka på Per Ström?)

Och hur ofta hålls inte vår ilska emot oss? Är man feminist får man tydligen inte alls bli arg, för då är man... vad? Orättvis? Tjaskig? För inte har väl manssamhället förtjänat nån ilska. Det finns ju inte ens. Nähä, då är vi väl bara neurotiska då. Eftersom vi är så arga utan anledning. Det har man ju hört förr. För män kan ju inte göra nåt fel, och om dom ändå gör fel, ja, då är det ju per definition inte så farligt och behöver bara förlåtas istället för att uppröras över.

Överhuvudtaget, har kvinnlig ilska någonsin varit accepterat? Blir inte arga kvinnor alltid hånade, ignorerade eller bemötta med indignation eller ilska. "Hur vågar dom?"

In the kärnfamilj we trust

Efter att ha läst en väninnas blogginlägg kände jag mig inspirerad att skriva något själv om ämnet kärnfamilj:

Jag har länge undrat varför de konservativa är så hjärtans kära i kärnfamiljen. Nu har t.o.m. Lund fått vårdnadsbidrag! Trots att vårdnadsbidrag går stick i stäv med allt som en borgare annars säger sig värna om - vårdnadsbidraget dränerar nämligen den offentliga kassan och tvingar därmed de offentliga finanserna och byråkratin att växa OCH den går på tvärs mot arbetslinjen, nämligen att varje vuxen människa ska försörja sig själv antingen man kan eller inte. Allt annat räknas som utanförskap. (Och visst finns det ett utanförskap i Sverige idag, men borgarna har totalt missat poängen - alla som VILL och KAN arbeta men som inte FÅR p.g.a. diskriminering - här har vi det verkliga utanförskapet - men detta ordar borgarna inte alls om - men detta var ett sidospår).
Att vårdnadsbidraget ger minus i kommunens budget verkar aldrig tas upp ur någon kritisk vinkel, men det är som jag ser det, det största problemet med vårdnadsbidraget. Den som arbetar betalar också skattepengar och har därmed finansierat sina barns dagisplatser, men den som inte arbetar och ändå ska ha pengar ur barnomsorgens budget, trots att denna människa tar hand om sitt barn själv, var ska dessa pengar komma ifrån? Det blir ju andra kommunala utgifter som får bantas. (Om man inte ska höja skatten förståss, men det ska man ju aldrig, det verkar ju vara en naturlag som säger att skatten bara kan sänkas, aldrig höjas, men det var också ett sidospår):
Men det är naturligtvis inte därför jag är emot vårdnadsbidraget egentligen utan för att det är en återgång till det glada 50-tal då män i detta land hade betydligt större makt över (sina?) kvinnor än idag. Det är bara att säga NEJ till ett så dåligt förslag som är så dåligt ur alla möjliga perspektiv!!! Varför kan människor inte säga NEJ nuförtiden? :)

Men som sagt, detta med vårdnadsbidragets idioti, och det faktum att alliansen vill införa denna dumhet TROTS att förslaget går stick i stäv med alliansens övriga hjärtefrågor - det visar hur nära förknippad konservatismen är med kärnfamiljen som idé. Och varför? Det har jag undrat länge. Men sen kom jag på det. Kärnfamiljen är den minsta kollektiva enhet en konservativ person kan acceptera. Även den mest inbitna nyliberal måste nog ändå någonstans erkänna för sig själv att individer i all ära, men individer måste samspela med andra individer om det överhuvudtaget ska vara lönt att vara individ. Alltså måste kollektivet FINNAS någonstans där i bakgrunden. Som ett brus. Men kärnfamiljen blir ett tydligt kollektiv och ett accepterat kollektiv i en nyliberal/konservativ värld. Varför? Beror det på att en kärnfamilj består av EN kvinna och EN man, att mannen i denna enhet aldrig behöver vara rädd för att blir övermannad (ursäkta ordvitsen) av kvinnor. Han har bara en kvinna att hantera åt gången och kan därmed mycket lättare behålla sitt övertag över henne. Ju mer feminismen går framåt kommer kärnfamiljsivrarna att bli mer högljudda. Och om vi inte får sluta oss samman i några andra konstellationer, inte facket, inte feministiskt ideologiska organisationer, inte i en offentlig sektor - ja, då blir vi också lättare att hantera för makthavare. Kyrkans makt var stor på den tiden när kärnfamiljen var norm och man märker ju hur många kyrkliga längtar tillbaks till dessa glada dagar.