Eftervalets kranka blekhet

Valet gjorde mig naturligtvis på dåligt humör. Hur kan det göra något annat? Det var en väldigt medvind för alliansen i media, så stark så man nästan kan kalla det storm. Alliansen fick en pliktskyldig, slapp och lam kritisk granskning, och massor av både öppet och förtäckt beröm. Sossarna och de rödgröna blev hela tiden häcklade, kanske inte alltid i form av kraftig kritik (men det förekom naturligtvis också), men det lågintensiva hånandet som hela tiden var närvarande tror jag hade en större negativ effekt på de rödgrönas valresultat. På Göran Perssons tid tog man alltid bilder på honom underifrån, antagligen för att han skulle framstå som en pamp. Mona Sahlin har fått en lika vinklad bevakning, men jag tycker det har varit med underton av att hon är kvinna, och att det således är otänkbart att hon skulle vara statsminister. Bilder som tagits av henne har varit suddiga och uttonade, där hon ser ledsen, sårbar, trött ut. Fredrik har avbildats i mycket mer starka och tydliga hållningar.

Att läsa Esbatis kommentarer fick mig på lite bättre humör, dels för att det faktiskt finns fler som har sett den här partiska valrapporteringen i media, och för att Esbati diskuterar detta på ett mycket intelligent sätt i Medievärlden.

Arbetarrörelsens stora självmål

Jag lyssnade på Daniel Suhonens inlägg i OBS! i P1 från den 11:e september. Jag delar hans ståndpunkter, detta var det mest intressanta och intelligenta analyser jag hört på länge!

Arbetarrörelsens stora misstag, som ligger många år tillbaka i tiden nu, var att låta sig förföras av nyliberalismens populära idéer om att arbetslösheten bör permanentas på en hög nivå för att få ner inflationen. På det sättet gjorde arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen inkluderad, sig själv överflödig. Att moderaterna sedan fick en ledare som var slug nog att utnyttja det här öppna målet och stjäla hela arbetarrörelsens goodwill och varumärke (ursäkta det nyliberala uttrycket, men ordet passar bra i sammanhanget) var en katastrof som bara väntade på att hända. Socialdemokraterna hade först "stulit" den nyliberala och nykonservativa politiken. Problemet är bara att arbetarrörelsen inte har någonting att vinna på att driva motståndarens politiska frågor. Mittenväljarna lät sig inte förföras, och kärnväljarna blev valtrötta och drabbades av politikerförakt och la sig på sofflocket. Moderaterna däremot har aldrig riskerat att förlora några väljare, vad dom än hittar på, för vilket parti finns längre högerut på skalan? Och de välbärgade är ett val-älskande folk, som aldrig blir valtrötta. Så varje ny väljare är en vunnen väljare.

Socialdemokraternas väg tillbaka kommer att bli lång och svår om den ens är möjlig. För man har verkligen målat in sig i ett hörn. För att komma tillbaka till vägskälet där man valde fel måste man nämligen säga emot sig själv, och det vinner politiker sällan väljare på, det verkar så opålitligt och ansvarslöst. Dessutom var det ju genom att betona det "ansvarsfulla" man bytte politik, från lågarbetslöshetspolitik till högarbetslöshetspolitik. På det sättet har man alltså satt etiketten "ansvarsfullt" på borgarnas politik. Det blir mycket svårt att ta tillbaka detta.

Daniel är också inne på att rasismen och främlingsfientligheten gror bäst i de sociala klyftorna i samhället. Det är inte så konstigt, rasisterna är kapitalisternas nyttiga idioter. Hotet om främlingen har nämligen varit den bästa dimridån i historien att gömma en utsugande, orättvis politik bakom. Det är så lätt att kanalisera människors känsla av att bli utnyttjade och orättvist behandlade mot grupper med lägre status än dom själva. Att reagera mot att människor med högre status än en själv suger ut en och utsätter en för verkliga orättvisor är svårt och kräver mod. De flesta människor tar tacksamt emot varje utväg ur den jobbiga och delvis farliga konflikten. Att ge sig på människor med lägre status än en själv kräver inget mod, den som gör det riskerar ingenting för egen del.

Toleransens dilemma och mediernas dysfunktion

"Det är farligt att på ett obegränsat sätt tolerera intoleranta människor"

Karl Popper

Detta med tanke på hur mycket skjuts Sverigedemokraterna fått i media inför det här valet. I Danmark blev Dansk Folkeparti stort först efter att flera stora dagstidningar valt att skriva mycket om dom, vilket fick till följd att andra medier hakade på, och plötsligt fick dom ett väldigt stort mediautrymme. Efter den här valrörelsen är jag helt övertygad om att det är mainstream-medier som sätter dagordningen och bestämmer vem som får komma till regeringsställning eller få mandat till riksdagen, vilket jag har fått bekräftat här och här. Nu har Sverigedemokraterna tydligen lyckats väcka mediernas nyfikenhet, och jag får en känsla av att medierna söker den spänning som SD har att erbjuda. Vad ska hända? Kommer dom att göra bort sig? Kommer det att bli konflikt? Vilka partier kan tänka sig att svika sina ideal och sälja ut sig för att få tag i makten i ett samarbete med SD? Kommer det att bli kravaller i förorten? Onekligen kan SD ge mycket stoff åt en cynisk och fullkomligt oempatisk mediavärld.

Stellan fattar!

Fattar du?

Likvidatorn

Maria-Pia Boetius har som vanligt skurit igenom mediernas tjocka dimridåer. Läs och begrunda.

Valet 2010 gäller...

... val av ny jultomte... eller?

För så låter det i debatten. Allt handlar om vallöften, vem som kan ge flest och vem som kan hålla sina löften. Ingenting handlar om vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska bygga det tillsammans. För hade vi sett politiken så, som en arena, ett verktyg, för att bygga upp ett folkhem, där vi alla får plats, trivs och kan utveckla vår potiential - i vår egen takt, efter våra egna behov och önskemål, utan några piskor eller tvångsåtgärder - då hade vi insett att politik inte är något som endast politikerna sysslar med. Något dom ska ge till oss. Politik är det vi gör tillsammans, var dag hela tiden. För antingen vi vill eller inte så går vi i en riktning, samhället är kollektivt, gemensamt på väg någonstans. Är det dit vi vill gå? Vem har bestämt farten och målet? Och om vi blivit duperade att gå dit vi inte vill, hur byter vi riktning, hur kommer vi dit vi vill? Tillsammans? För politik handlar inte om mig, det handlar om oss. Kan vi skrota längtan efter den starka jultomte-ledaren nu, som kör sitt race, och som antingen bryr sig om folket eller inte? Som antingen sviker oss eller ger oss presenter? Kan vi ta vårt ansvar över samhället som de vuxna människor vi alla är? Åtminstone alla som har rösträtt.

Barnläkarutbildningen har stora brister

Ett stort glapp i barnläkarutbildningen har uppmärksammats av en ny undersökning. Tre fjärdelar av barnläkarna har inte fått någon formell utbildning i barnmisshandel/vanvård, socialtjänstlagen och hur man gör en anmälan. Barnombudsmannen kommenterar att man härmed fått en förklaring till varför vården är så dåliga på att rapportera om barns missförhållanden, trots att det är i vården många fall borde upptäckas.