Påskuppropet mot sjukförsäkringar

Idag var det manifestation. Mycket bra. Jag var där. Mycket bra.

Men någonting gnagde mig på vägen hem. För stämningen var mer uppgiven än arg, och det är gott så. Bättre att protestera uppgivet än inte alls. Det som gnagde mig var mer vad som kan ligga bakom uppgivenheten. Som när talarna talade om dessa "ömmande fall" som inte alls är några enskilda fall som regeringen vill göra gällande. Dessutom sa Kristdemokraten Chatrine Ahlgren-Pålsson att: "När vi fattade beslutet så trodde vi inte att det skulle utmynna i att så många människor har fått komma i kläm och är helt förtvivlade över sin situation." Att några, ett mindre antal människor, skulle komma i kläm är tydligen acceptabelt. Mycket underlig och avslöjande formulering. Regeringen avböjde helt att kommentera dagens protester. Naturligtvis. Det är mycket lättare att vara politiker, att ha makt, om man inte gör sig alltför synlig. Människor har ett förtroende för makten, en auktoritetstro, och om man inte säger för mycket och låter människor tro det dom vill så tror dom oftast det bästa. "Så illa kan det ju ändå inte vara". Naiviteten är ett problem i många sammanhang.

Men det var inte detta som gnagde mig, utan något jag fick en känsla av när man pratade om dessa människor som just hamnat i kläm. Att man hela tiden tvångsmässigt poängterade hur mycket dessa människor ville, ja rent av längtade efter att få arbeta. Problemet var att dom inte kunde arbeta och att dom inte blev trodda.
Först hette det sjukdom, sen fick det heta ohälsa och nu heter det arbetsoförmåga, som en talare sa. I framtiden kan det heta "i behov av sysselsättning". Sjukdom får inte lov att finnas. Och framför allt ska alla arbeta, sjuk eller inte.

Varför denna ständiga poängtering av att alla älskar att arbeta, vill arbeta och vill inget hellre? Jo, jag funderade på arbetarrörelsens historia, och dess krampaktiga fasthållande vid villkor som inte längre gäller, varken för arbetare eller för världen. Världen har förändrats och när arbetarrörelsen känner av detta - att en förändring är nödvändig - väljer man att solidarisera sig med dom starka, med kapitalet, med nyliberalerna (som är kapitalets politiska gren). Istället för att kämpa för att göra livsvillkoren bättre för det där vanliga folket, arbetarna som kanske inte finns kvar i arbetarklassen längre, för att dom gjort klassresor upp i medelklassen eller bortrationaliserats när deras fabriker flyttats utomlands, eller blivit egenföretagare som hantverkare och RUT-städerskor.

Vid 1900-talets början när staten inte fanns (okej, det fanns något man kan kalla en stat, men det var endast en institution för och av den ägande klassen, resten hade ju inte ens rösträtt för böveln) fanns det heller inget samhälleligt trygghetssystem, inga lagar som skyddade vanligt folk i någon större utsträckning osv. Man fick klara sig själv. I ett sådant samhälle VAR det en moralisk plikt att arbeta. Arbetets söner (för kvinnorna var fortfarande fullkomligt osynliga, även om de arbetade lika mycket som männen i det avlönade arbetet och mångdubbelt mer i det oavlönade) kunde delas in i två grupper: De som arbetade och försörjde sin familj och de som söp och lät sina många barn svälta. Klart som fasen att det var en fråga om moral. Att arbetarrörelsen byggdes upp kring denna moralism och arbetsstolthet är inte så konstigt, men det är dags att släppa sargen för nu börjar det bli löjligt. Lyssna till Nina Björks krönika i Godmorgon Världen i P1 på samma tema.
Tanken att människan behöver sysselsättning för att t.ex. inte supa ihjäl sig passar arbetsgivarna och den ägande klassen mycket bra, och en ohelig allians kring arbetet som plikt uppstod genast. Och ju mer vi driver denna tes in absurdum desto fler slavliknande arbetsuppgifter och anställningsformer kommer att uppstå, eftersom slaveri är det ultimata lönsamma. Samtidigt blir skamligt många nödvändiga arbetsuppgifter inte gjorda för "dom har vi inte råd med". Pensionärer som inte blir tagna ut utomhus eller pratade med, barn som inte blir lekta med eller inspirerade till kreativitet, skolelever som inte blir lärda att läsa och skriva, the list goes on and on. Det är upp- och nedvända världen.

Det finns arbeten som är viktiga och värdiga, men inte alltid en självklar finansiering när skatten hela tiden ska minska sin andel av BNP. Sedan finns det faktiskt ovärdiga arbeten. Riktiga skitjobb. Men frågan kvarstår: Har vi arbetsplikt i det här landet? Och i så fall: När fick vi det? Och vill vi verkligen ha det så? När vi alla någonstans innerst inne vet att arbete inte är meningen med livet. Att vara kreativ ja. Att vara social och få tillfälle att vara kreativ tillsammans med andra ja. Men arbetet har inget egenvärde i sig själv. Det vet vi ju. Annars hade vi inte gjort något annat än diskat och tvättat hela dagarna, utan diskmaskin och tvättmaskin. För sysselsättning finns. Ingen behöver gå sysslolös om man inte vill.

Arbetarrörelsen uppstod i en tid då industrierna var nya och behövde arbetskraft. Lantbruket var ännu inte rationaliserat och behövde många händer och krökta ryggar. Att försörja sin familj (nativiteten var hög vid den här tiden, av andra anledningar än man tror, som Hans Rosling kan förklara mycket bättre än jag) på de låga lönerna var svårt, men den som inte arbetade hamnade i misär. Att arbeta och "sköta sig" (kvinnans del av detta var att sköta familjens hygien och städning, att hålla rent helt enkelt) var den högsta statusen man kunde uppnå. Tanken på att inte arbeta väckte säkert känslor av panik. Och det är på denna historiska grund vi står, men världen har förändrats. Lantbruket och industrin har rationaliserats, vi måste hitta något sätt att omfördela denna rationalisering så den inte blir till vinster för människor som verkligen kan räknas som enskilda fall. Om vinsterna kommer folket till del har folket också råd att inte arbeta, samtidigt som vi har råd att arbeta med det som är viktigt som vi nu inte har råd att arbeta med.
Vi behöver vända den här pannkakan rätt igen!

Sjukt och Friskt

Att det inte längre är tillåtet att vara sjuk i det här landet har blivit smärtsamt uppenbart sedan borgarna tog över makten 2006. Men jag skulle vilja vända på resonemanget och ställa frågan: Är det tillåtet att vara frisk? Att försöka hålla sig frisk? Att göra sunda val för att välja ett så friskt liv som möjligt?

Alliansen talar ofta vitt och brett om valfrihet, men har inte en jäkla aning om vad ordet betyder. Att rika människor har en större valfrihet än fattiga är ju självklarheter, men alliansen verkar tro att det skulle öka valfriheten för rika om dom blir ännu rikare. (Vilket inte är sant, eftersom att en ökad valfrihet över en viss rikedomsnivå endast blir pseudoval: Ska jag köpa en båt till eller ska jag avstå?). Att ge en fattig människa mer valfrihet är verkligen inte bara en fråga om pengar. Det handlar om att bygga ett väl fungerande samhälle med en fungerande infrastruktur, utbildning, sjukvård, att minska de ekonomiska riskerna i livet med hjälp av försäkringar, att omfördela pengar mellan olika åldrar (för den enskilde blir man oftast rikare med åren, men det är när man är ung och startar upp sitt liv som man behöver pengarna mest). Osv. Man kan gott bygga in mer valfrihet inom dessa system tycker jag. Att t.ex. ha en gemensamt finansierad och driven sjukvård är absolut inget hinder för att ge patienten valfrihet. Om man vill.

Att överhuvudtaget ha försäkringssystem och omfördelningssystem ökar valfriheten för den som inte har så mycket pengar (och denna grupp kommer alltid vara stor oavsett hur mycket man sänker skatterna, men det räknar inte borgarna med, helt enkelt för att man högvördigast struntar i denna grupp) eftersom att livet blir flexiblare. Man kan då välja vilket liv man vill leva, man kan välja om efterhand som man förändras som människa. Även om man inte har så mycket pengar kan man välja att motionera även vintertid eftersom det finns utrymme i ekonomin för ett kort hos Friskis & Svettis. Möjligheten att resa och hälsa på sina vänner ökar. Man kan välja att engagera sig i samhället eftersom det finns utrymme för avgiften till en studiecirkel. Man vågar låna böcker på biblioteket för man vet att man kan betala böterna om man råkar glömma att lämna tillbaka dom. Valfriheten ökar med utrymme i ekonomin, och detta argument har jag hört från borgarna också. Det är därför dom vill ge lite växelpengar till låginkomsttagare i skattelättnader. Problemet är bara att skattelättnader leder till att staten får mindre inkomster och därmed måste montera ner infrastruktur, bibliotek, stöd till studieförbund, stöd till idrottsföreningar osv. Den som får råd att göra fler saker har ändå ingenstans att använda sina pengar, för plötsligt har kostnaderna för allt möjligt stigit. Och den som har för lite pengar från början kommer aldrig i kapp.
Och även om inte alliansen vill erkänna det, så är omfördelning av resurser det mest effektiva sättet att ge människor med låg inkomst en ökad inkomst. Skattelättnader gynnar bara de rika i det långa loppet och skapar större klyftor. Barnbidrag, bostadsbidrag, studiebidrag, bidragstillägg - detta är beprövade och fungerande sätt att ge fattiga människor mer pengar att röra sig med. Sen får man väl tycka vad man vill om b-ordet. Men skattelättnader skapar fattigdom, bidrag bekämpar fattigdom. Så är det. De fattigaste länderna i världen har också dom lägsta skatterna. Slump? Utan ett högt skattetryck kan visserligen begränsade delar av ett land bli rikt, men för att ett helt land ska kunna satsa på något vettigt som fortsätter att generera rikedom som gynnar alla, behövs skattemedel. Marknaden tänker inte tillräckligt långsiktigt. Marknaden har inget intresse av att bygga upp ett land.

Detta var en lång utläggning om varför skatter är bra. Och sambandet mellan hög skatt och bättre ekonomi för lågavlönade.
Min fråga var från början: Är det tillåtet att vara frisk? Eller snarare: Har tillräckligt många människor tillräcklig valfrihet i sin ekonomi och sina livssituationer för att kunna välja bort sådant som gör dom sjuka och välja sådant som gynnar deras hälsa? Om man är en deltidsarbetande snabbsköpskassörska och börjar känna av en värk i axlarna, har man då råd och gå och få massage, gå en yogakurs, köpa en jacuzzi, byta till ett jobb som anstränger axlarna mindre? OM inte, är det inte en djup orättvisa att låta den lågavlönade utan eget val ta smällen när värken övergår i sjukdom?

Dagens ironiska

Höjden av ironi på gränsen till skymf måste ändå vara att Ulf Kristersson, socialförsäkringsministern, springer Ångestloppet. Ett lopp på 209 meter som syftar till att skapa mer förståelse för psykisk ohälsa. Det ironiska är att Ulf Kristersson och hans företrädare samt regering står för en sjukförsäkringsreform som nog varit den enskilda åtgärd som bidragit mest till att öka på den psykiska ohälsan i det här landet som senaste åren. Bra jobbat Uffe! Schysst att du vill medverka till att skapa förståelse för problem som du själv skapat! *OBS! Ironi!*

Tidens tecken. Uttolkare: Fredrik Kempe

Även om låttexterna i den svenska melodifestivalen oftast lämnar mycket övrigt att önska var ändå årets vinnare ett bottennapp utan like. Jag satt och funderade länge på vilket av följande alternativ som passar in på Fredrik Kempe: 1. Han är helt seriös och tycker själv låttexten duger, vilket blottar en skrämmande kombination av inkompetens och hybris 2. Han är ironisk 3. Han är köpt av någon reklam-makare vars främsta uppgift alltid är att knäcka flickors/kvinnors självförtroende så att man kan få dom att försöka köpa tillbaka det 4. Han gör ett experiment och för att kolla hur långt (lågt?) man kan ta låttexterna i melodifestivalen innan man blir diskvalificerad 5. Han har grava missbruksproblem och har inte varit nykter sen han skrivit texten (också det i onyktert tillstånd naturligtvis)
Men sen kom jag på ytterligare ett alternativ. Fredrik Kempe är en samhällskritiker som genomskådat tiden vi lever i, för allting handlar om att tvinga på folket saker som inte är ett dugg populärt med olika metoder (övertalning, våld, nonchalans, gaslighting, bulldozring osv.)

Här är min tolkning av vad texten egentligen handlar om:
Stop, don't say that it's impossible
'Cause I know it's possible
Though I know you never look my way
I can say; you will one day
I can say you will one day

I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl
My body wants you girl
I'll get you when I'm popular
I put my hands up in the light
You see me dancing for my life
I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular

Spread the news I'm gonna take the fight
For the spotlight, day and night
I can take this to the number one
Be someone, before you're gone
Be someone before you're gone

Livet och dess innehåll

Jag läser just nu boken "Du sköna nya hem" av Kent Werne. En bok som handlar om allmännyttan i Sverige, från idé på 30-talet, framgångssaga på 60-talet till avvecklingen vi ser idag. Det är en välskriven och intressant bok som går ovanligt lätt att läsa för att vara politisk facklitteratur, just p.g.a. sättet den är skriven på. Den berättar en historia om Sverige, om alla oss som levt ett tag i det här landet, om vår historia och skissar lite på vår framtid.

Det som blir tydligt för den som läser boken är att vi har haft en starkt visionär politik i det här landet en gång. Politiker som ville någonting, som gick från ord till handling och som faktiskt gjorde folket nöjda och glada. Politik som skapade framtidstro och men som också gjorde folket medvetet om att en bättre liv var en reell möjlighet. Tage Erlander talade om "de stigande förväntningarnas missnöje". När man vet att det är lönt kan man höja sin röst och påtala brister i samhället och den egna livssituationen. Man var nöjd med sina politiker för att dom skapade kännbara förbättringar, men missnöjd och otålig med det som fortfarande behövde åtgärdas. Något som har förbytts i det motsatta idag. Nu är känslan den motsatta: Man känner ett vagt missnöje inför politikerna men kan inte riktigt sätta fingret på det. "Dom bara ljuger" Om vad? undrar jag ofta. Exakt vad folks problem med politikerna idag är framkommer aldrig. Å andra sidan verkar folk väldigt nöjda och tacksamma med sin situation, "bara man har ett jobb". Så lät det aldrig före 1980. Att sjukvården försämras, att facken får mindre makt med allt vad det innebär i stressigare och ohälsosammare arbetsmiljö och lägre lön, ökade elpriser, större barngrupper på dagis och fritids, skolans urholkning och förfall (som går att mäta i internationella jämförelser, och ja, det har blivit värre under Björklunds ledning, vem trodde annat?), den eviga bostadsbristen och därmed livegenskapen till banken (i genomsnitt tar det idag 200 år att betala av ett bostadslån), allt sånt som rör även bättre bemedlade medborgare och förpestar deras vardag, verkar fortfarande inte skapat någon större upprördhet bland folk.

Det pratas också om behovet av förnyelse i politiken och har gjorts länge. Ordet används i de flesta sammanhang i betydelsen "högervridning". Som om politiken av någon naturlag nu plötsligt skulle behöva bli mer höger för att kunna möta "verkligheten" och den nya tiden. Varför skulle vår tid inte behöva vänsterpolitik? Vad är det med fattigdomsbekämpning och fördelningspolitik som blivit omodernt? Ingenting, menar jag.

Men det slog mig att det stora folkhemsbygget framför allt handlade om levnadsstandard, och att höja denna. Och det behövdes verkligen mellan 1930 och 1970. Men då, någonstans på 70-talet, hade det projektet nått sin vägs ände. Boken "Jämlikhetsanden" och annan liknande forskning visar att det bara är meningsfullt att höja den materiella standarden till en viss nivå, för att över den nivån tillför en ytterligare standardhöjning ingenting till våra liv. Att bygga ett gott samhälle åt alla är ett projekt med en slutpunkt. Däremot får man inte låta levnadsstandarden falla tillbaka igen. Vi kan inte låta vissa grupper i samhället åter igen bo i mögliga lägenheter fulla med ohyra. Det är knappast rymdforskning, det är bara att rätta till!

Vad jag tror var det stora felsteget som gjorde att folkhemmet kastades ut med badvattnet någon gång kring 1980 var att man inte la i nästa växel efter levnadsstandarden: Livskvalitén! Kanske hade man inte insikten om skillnaden mellan levnadsstandard och livskvalité, kanske kändes projektet för stort och svårt, men utvecklingen bromsade in och i förvirringen kunde kapitalismen, näringslivet och de som ser folket som en fiende alternativt en resurs att utnyttja - slå in sin kil. Efter att vi fått vår levnadsstandard förbättrad över alla förväntningar och drömmar var det som att det var svårt att tänka ut nästa steg. Men med 80-talets avregleringar gjorde stressen ett permanent intåg i våra liv och vi blev kanske för paralyserade av stressen för att kunna komma på idéer om hur vi skulle bli av med stressen. Och på 10-15 år hade vi dessutom glömt att politiken är ett verktyg man kan använda till allt. Vi kunde bygga bostäder till alla och avskaffa fattigdomen på 30 år, varför skulle det vara en omöjlig tanke att genom politiska beslut få en bättre livskvalité?
Jag tror förnyelsen (en äkta vänsterförnyelse) för att möta den nya tidens problem kommer genom insikten att vi måste underhålla våra gamla framgångar, vi får inte släppa taget om det jämlika samhället med hög levnadsstandard för alla. Samtidigt behöver vi flytta fram våra positioner och drömma nya drömmar om lyckligare liv med mer utrymme, för alla. Vi behöver alla ta oss en funderare på vad exakt som är livskvalité och hur vi kan uppnå detta, och vad politikerna kan ställa upp med för att bygga dessa nya liv!

Nicole Foss

"Vår civilisation, i sin nuvarande form, är helt beroende av billig energi och billiga krediter. Båda dessa kommer att försvinna."

Nicole Foss förutspår fas 2 av finans/kreditkraschen vi såg 2008, och efter det, eller i samband med det, kommer peak oil. Denna mycket kvalificerade "domedagsprofetia" känns både upplyftande och deprimerande. Deprimerande för att vi som samhälle är så fruktansvärt dåligt förberedda på det förväntade och lättberäknade. Men upplyftande att någon är kvinna nog att ställa sig upp och säga som det är. Och ge handfasta råd om hur vi som privatpersoner kan förbereda oss på den stora kris som vi obönhörligen håller på att skapa i gemensamt oförstånd.

... och nu blir det fattigdom

Det finns få saker som får mig att skämmas över landet jag bor i så mycket som när det kommer in på ämnet fattigdom. Jag är 70-talist, och jag är uppvuxen i ett helt annat Sverige än det vi lever i nu. I min barndom satte samhället en stolthet i att alla barn skulle ha en trygg försörjning, för barnets skull, inte för förälderns skull. Att ha barn var då en garanti för att få hjälp från samhället om det knep. Naturligtvis kritiserade högern detta och menade att många skaffade barn bara för att ha en lätt försörjning, och alla generösa system kan utnyttjas, det är bara att inse. Men det handlar också om perspektiv. Högern har aldrig någonsin bemödat sig om att se världen ur den svages perspektiv, och barnfattigdom är knappast något som håller högerideologer vakna om nätterna. Men ett barn kan aldrig hållas skyldig för förälderns brister, oavsett vad dessa är och bör därför också garanteras en skadefrihet av samhället oavsett till vilken lusfattig och beräknande parasitär familj det än föds till. Den här tanken har dock försvunnit ur vårt kollektiva medvetande och nuförtiden är vi svenskar ett folk med paranoia, mest rädda för att bli utnyttjade och för att andra ska fuska till sig några extra brödsmulor ur den gemensamma kakan.
Jag skäms över utvecklingen jag ser. Att Svenska Kyrkan numera fungerar som en sista utpost för människor i ekonomisk nöd. När fick Sverige så mycket gemensamt med katolska välgörenhets-länder? Det är helt klart att staten har dragit ner på ambitionsnivån och ser det inte längre som sitt självklara uppdrag att se till att alla medborgare i det här landet har mat för dagen. Då blir jag stolt över kyrkan som ilsknar till och gör påskuppror! Heja!

Jag blir också glad över att Tapio Salonen ryter till mot Reinfeldt i ETC idag! Reinfeldts sätt att lösa fattigdomsproblemen i Sverige genom att helt enkelt jämföra fattigas levnadsstandard här med t.ex. de fattigas levnadsstandard i Etiopien får bakläxa.

P-piller för män - the never ending story

P-piller för män är något som man brukar säga kommer upp i debatten var 5:e år, och varje gång säger man att "nu är det 5 år kvar tills det kommer ut på marknaden". Nu lyssnade jag på P1:s vetandets värld och fick höra att preparatet visst är klart och har varit det i många många år, men läkemedelsindustrin drog sig ur i sista stund och la ner projektet precis innan det skulle lanseras. Hur många gånger har man inte hört det argumentet från manligt håll: "Nej, jag behöver inget preventivmedel (kondom då, det enda som finns) för jag kan dra mig ur". Jag tror att kvinnor börjar bli jävligt trötta på den här attityden, att bara hålla på att dra sig ur hela tiden! Nej, för fasen, go all in istället!
Anmärkningsvärt är också att anledningen läkemedelsindustrin uppger till att de drog sig ur projektet var att de "insåg" att män aldrig skulle vilja ha den här produkten (trots att det ringer massor av män hela tiden och tjatar på att det ska bli ett manligt p-piller någon gång!) för manliga p-piller har tydligen en tendens att minska sexlusten. Jaha? Nähä? Det menar ni inte? Detta säger alltså läkemedelsbolagen, som borde vara mycket medvetna om att detta är den vanligaste biverkningen för kvinnligt p-piller också! Och tydligen vill kvinnor ha det här alternativet ändå! Visserligen har kvinnligt p-piller sjunkit i popularitet, antagligen därför att kvinnor har börjat se sin sexlust mer som en tillgång än ett problem, men denna biverkan drabbar inte alla för det första, och för det andra: Är det värre för en man att riskera att få en dämpad sexlust än för en kvinna? För om det inte är det är det ju dags att dra sig ur projektet kvinnligt p-piller också!

Varning för utanförskap

Jag tänkte prata lite om ord, speciellt ett ord som har stört mig länge: utanförskap. Det är nämligen ett dåligt ord när det används politiskt, som alliansen har använt det. Begreppet är så ospecifikt och kan därför användas lite hur som helst, och gör så också. Många gånger tycker jag att det används för att ge en känsla av att man bryr sig om dom som är utanför, och vill dom väl. Den som hör en moderat prata om utanförskap och själv känner sig träffad kanske får en känsla av att bli sedd, och därmed att någonting konkret kommer att göras för att upphäva utanförskapet. Medan den som uttalar ordet kan känna sig helt fri från förpliktelser, just för att man kan mena lite vad som helst. Ordet har ingen konkret innebörd.

Dessutom tycker jag att det är kränkande att sätta etiketten "utanförskap" på en annan människa. Utanförskap är en känsla, och det är kränkande att tala om för andra människor vad de ska/bör känna i en viss situation. Därmed blir ordet både manipulativt och hjärntvättande. För den som fått talat om för sig tillräckligt många gånger vad den ska känna kommer till slut att känna så.

Jag tycker att vi socialister ska vägra att använda ordet, bojkotta det medvetet helt enkelt. Och jag tycker att vi ska börja prata om fattigdom istället. Fattigdom är ingen känsla, det är inget flum, inget utpekande av någon, det är ett objektivt faktum (som det visserligen tvistas om hur det ska mätas). Visst finns det människor som frivilligt lever under existensminimum och trivs med sitt liv på alla sätt och vis - de skulle eventuellt kunna känna sig kränkta av att finna sig i att bli definierade som fattiga, med den skammen det ändå innebär. Men dessa utgör en liten minoritet av dom fattiga, och så länge man pratar om fattigdom som ett tillstånd av starkt kringskurna valmöjligheter - att de fattiga fråntagits sina valmöjligheter och många gånger också sina FN-stadgade mänskliga rättigheter, tror jag nog inte det kan uppfattas kränkande av någon. Om man frivilligt väljer att avstå från valmöjligheter är det inte ett problem. Om man mot sin vilja fråntas sina valmöjligheter är man utsatt för förtryck.

Fattigdom är dessutom ett begrepp som förpliktigar. Har man väl börjat tala om fattigdom som politiker går det inte att slippa undan, vi kan nämligen mäta om fattigdomen minskar eller ökar. Det är kanske anledningen till att så få politiker vill ta ordet i sin mun.
Och vill man prata om den maktlöshet, otrygghet och frustration fattigdomen leder till kan man använda dessa mer specifika ord, och betona att det handlar om känslor som är en följd av fattigdomen. Så man får rätt på vad som är orsak och vad som är verkan. Eftersom den som är fattig inte kan lösa de små eller stora problem som dyker upp i livet (allas våra liv, inte bara fattigas, skillnaden är bara att en icke-fattig har mer möjligheter att lösa problemen, att förebygga att problemen ens uppstår osv.). Den fattige har inte samma kontroll över sitt liv och sin situation helt enkelt och är mer utelämnad åt samhällets och andra människors goda vilja. Något som bekant kan vara väldigt nyckfullt.

När man pratar om fattigdom behöver man heller inte prata om klass, vilket också kan vara en fördel. Arbetarklassen som begrepp har blivit problematisk eftersom att i takt med att produktiviteten ökat blir arbetarklassen mer och mer en arbetslös klass, eller så uppfinner man nya i grunden onödiga och därmed per automatik förnedrande arbeten åt dem. Arbetarklassen utgör inte längre samhällets golv, det gör den grupp som av olika anledningar är förvägrade en hållbar försörjning och därmed tvingas leva i fattigdom. I denna grupp ingår både arbetande, sjuka och arbetslösa. Detta pratar ingen om. Inte högerideologer, för de ser inte gruppen arbetande som inte kan försörja sig på sin lön. Och inte vänsterideologer, för de ser gruppen sjuka och arbetslösa som tillfälligt utsatta men snart i arbete igen - för att kunna behålla arbetarklassen som begrepp. Vänstertänkarna har inte tagit till sig att vi idag har en inflationsbekämpningsstrategi som går ut på att hålla en andel av den arbetsföra befolkningen i arbetslöshet. Det medför en stor risk att det är samma människor som permanent befinner sig i den här gruppen, även om man skulle vilja att det inte fungerade så. Det är ju som bekant svårare att få arbete som arbetslös än som redan anställd. Dessutom har vi, som jag tidigare nämnde, en produktivitet som hela tiden ökar. Förr eller senare kommer detta få effekt på sysselsättningen.

Läs gärna tankesmedjan Dagens Konflikts inlägg i utanförskapsdebatten också!