fredag 4 mars 2011

... och nu blir det fattigdom




Det finns få saker som får mig att skämmas över landet jag bor i så mycket som när det kommer in på ämnet fattigdom. Jag är 70-talist, och jag är uppvuxen i ett helt annat Sverige än det vi lever i nu. I min barndom satte samhället en stolthet i att alla barn skulle ha en trygg försörjning, för barnets skull, inte för förälderns skull. Att ha barn var då en garanti för att få hjälp från samhället om det knep. Naturligtvis kritiserade högern detta och menade att många skaffade barn bara för att ha en lätt försörjning, och alla generösa system kan utnyttjas, det är bara att inse. Men det handlar också om perspektiv. Högern har aldrig någonsin bemödat sig om att se världen ur den svages perspektiv, och barnfattigdom är knappast något som håller högerideologer vakna om nätterna. Men ett barn kan aldrig hållas skyldig för förälderns brister, oavsett vad dessa är och bör därför också garanteras en skadefrihet av samhället oavsett till vilken lusfattig och beräknande parasitär familj det än föds till. Den här tanken har dock försvunnit ur vårt kollektiva medvetande och nuförtiden är vi svenskar ett folk med paranoia, mest rädda för att bli utnyttjade och för att andra ska fuska till sig några extra brödsmulor ur den gemensamma kakan.
Jag skäms över utvecklingen jag ser. Att Svenska Kyrkan numera fungerar som en sista utpost för människor i ekonomisk nöd. När fick Sverige så mycket gemensamt med katolska välgörenhets-länder? Det är helt klart att staten har dragit ner på ambitionsnivån och ser det inte längre som sitt självklara uppdrag att se till att alla medborgare i det här landet har mat för dagen. Då blir jag stolt över kyrkan som ilsknar till och gör påskuppror! Heja!

Jag blir också glad över att Tapio Salonen ryter till mot Reinfeldt i ETC idag! Reinfeldts sätt att lösa fattigdomsproblemen i Sverige genom att helt enkelt jämföra fattigas levnadsstandard här med t.ex. de fattigas levnadsstandard i Etiopien får bakläxa.

1 kommentar:

Kerstin sa...

Den sorgliga sanningen är nog dessvärre den att folk alltid har skällt och gnällt på dem som fått samhälleligt stöd av något slag, bortsett från barnbidrag och hyresbidrag. Innan vi hade invandrare att skälla på så var det svenska socialbidragstagare som man fördömde och skällde på, för att de kostade för mycket och levde på oss andra. Jag hörde ständigt detta gnäll redan på 50-talet.

Däremot var det förstås ingen som gnällde på dem som var sjuka eller arbetslösa, men framför allt de senare var ju ganska få på den tiden.