Sjukt och Friskt

Att det inte längre är tillåtet att vara sjuk i det här landet har blivit smärtsamt uppenbart sedan borgarna tog över makten 2006. Men jag skulle vilja vända på resonemanget och ställa frågan: Är det tillåtet att vara frisk? Att försöka hålla sig frisk? Att göra sunda val för att välja ett så friskt liv som möjligt?

Alliansen talar ofta vitt och brett om valfrihet, men har inte en jäkla aning om vad ordet betyder. Att rika människor har en större valfrihet än fattiga är ju självklarheter, men alliansen verkar tro att det skulle öka valfriheten för rika om dom blir ännu rikare. (Vilket inte är sant, eftersom att en ökad valfrihet över en viss rikedomsnivå endast blir pseudoval: Ska jag köpa en båt till eller ska jag avstå?). Att ge en fattig människa mer valfrihet är verkligen inte bara en fråga om pengar. Det handlar om att bygga ett väl fungerande samhälle med en fungerande infrastruktur, utbildning, sjukvård, att minska de ekonomiska riskerna i livet med hjälp av försäkringar, att omfördela pengar mellan olika åldrar (för den enskilde blir man oftast rikare med åren, men det är när man är ung och startar upp sitt liv som man behöver pengarna mest). Osv. Man kan gott bygga in mer valfrihet inom dessa system tycker jag. Att t.ex. ha en gemensamt finansierad och driven sjukvård är absolut inget hinder för att ge patienten valfrihet. Om man vill.

Att överhuvudtaget ha försäkringssystem och omfördelningssystem ökar valfriheten för den som inte har så mycket pengar (och denna grupp kommer alltid vara stor oavsett hur mycket man sänker skatterna, men det räknar inte borgarna med, helt enkelt för att man högvördigast struntar i denna grupp) eftersom att livet blir flexiblare. Man kan då välja vilket liv man vill leva, man kan välja om efterhand som man förändras som människa. Även om man inte har så mycket pengar kan man välja att motionera även vintertid eftersom det finns utrymme i ekonomin för ett kort hos Friskis & Svettis. Möjligheten att resa och hälsa på sina vänner ökar. Man kan välja att engagera sig i samhället eftersom det finns utrymme för avgiften till en studiecirkel. Man vågar låna böcker på biblioteket för man vet att man kan betala böterna om man råkar glömma att lämna tillbaka dom. Valfriheten ökar med utrymme i ekonomin, och detta argument har jag hört från borgarna också. Det är därför dom vill ge lite växelpengar till låginkomsttagare i skattelättnader. Problemet är bara att skattelättnader leder till att staten får mindre inkomster och därmed måste montera ner infrastruktur, bibliotek, stöd till studieförbund, stöd till idrottsföreningar osv. Den som får råd att göra fler saker har ändå ingenstans att använda sina pengar, för plötsligt har kostnaderna för allt möjligt stigit. Och den som har för lite pengar från början kommer aldrig i kapp.
Och även om inte alliansen vill erkänna det, så är omfördelning av resurser det mest effektiva sättet att ge människor med låg inkomst en ökad inkomst. Skattelättnader gynnar bara de rika i det långa loppet och skapar större klyftor. Barnbidrag, bostadsbidrag, studiebidrag, bidragstillägg - detta är beprövade och fungerande sätt att ge fattiga människor mer pengar att röra sig med. Sen får man väl tycka vad man vill om b-ordet. Men skattelättnader skapar fattigdom, bidrag bekämpar fattigdom. Så är det. De fattigaste länderna i världen har också dom lägsta skatterna. Slump? Utan ett högt skattetryck kan visserligen begränsade delar av ett land bli rikt, men för att ett helt land ska kunna satsa på något vettigt som fortsätter att generera rikedom som gynnar alla, behövs skattemedel. Marknaden tänker inte tillräckligt långsiktigt. Marknaden har inget intresse av att bygga upp ett land.

Detta var en lång utläggning om varför skatter är bra. Och sambandet mellan hög skatt och bättre ekonomi för lågavlönade.
Min fråga var från början: Är det tillåtet att vara frisk? Eller snarare: Har tillräckligt många människor tillräcklig valfrihet i sin ekonomi och sina livssituationer för att kunna välja bort sådant som gör dom sjuka och välja sådant som gynnar deras hälsa? Om man är en deltidsarbetande snabbsköpskassörska och börjar känna av en värk i axlarna, har man då råd och gå och få massage, gå en yogakurs, köpa en jacuzzi, byta till ett jobb som anstränger axlarna mindre? OM inte, är det inte en djup orättvisa att låta den lågavlönade utan eget val ta smällen när värken övergår i sjukdom?

... och nu blir det fattigdom

Det finns få saker som får mig att skämmas över landet jag bor i så mycket som när det kommer in på ämnet fattigdom. Jag är 70-talist, och jag är uppvuxen i ett helt annat Sverige än det vi lever i nu. I min barndom satte samhället en stolthet i att alla barn skulle ha en trygg försörjning, för barnets skull, inte för förälderns skull. Att ha barn var då en garanti för att få hjälp från samhället om det knep. Naturligtvis kritiserade högern detta och menade att många skaffade barn bara för att ha en lätt försörjning, och alla generösa system kan utnyttjas, det är bara att inse. Men det handlar också om perspektiv. Högern har aldrig någonsin bemödat sig om att se världen ur den svages perspektiv, och barnfattigdom är knappast något som håller högerideologer vakna om nätterna. Men ett barn kan aldrig hållas skyldig för förälderns brister, oavsett vad dessa är och bör därför också garanteras en skadefrihet av samhället oavsett till vilken lusfattig och beräknande parasitär familj det än föds till. Den här tanken har dock försvunnit ur vårt kollektiva medvetande och nuförtiden är vi svenskar ett folk med paranoia, mest rädda för att bli utnyttjade och för att andra ska fuska till sig några extra brödsmulor ur den gemensamma kakan.
Jag skäms över utvecklingen jag ser. Att Svenska Kyrkan numera fungerar som en sista utpost för människor i ekonomisk nöd. När fick Sverige så mycket gemensamt med katolska välgörenhets-länder? Det är helt klart att staten har dragit ner på ambitionsnivån och ser det inte längre som sitt självklara uppdrag att se till att alla medborgare i det här landet har mat för dagen. Då blir jag stolt över kyrkan som ilsknar till och gör påskuppror! Heja!

Jag blir också glad över att Tapio Salonen ryter till mot Reinfeldt i ETC idag! Reinfeldts sätt att lösa fattigdomsproblemen i Sverige genom att helt enkelt jämföra fattigas levnadsstandard här med t.ex. de fattigas levnadsstandard i Etiopien får bakläxa.

Varning för utanförskap

Jag tänkte prata lite om ord, speciellt ett ord som har stört mig länge: utanförskap. Det är nämligen ett dåligt ord när det används politiskt, som alliansen har använt det. Begreppet är så ospecifikt och kan därför användas lite hur som helst, och gör så också. Många gånger tycker jag att det används för att ge en känsla av att man bryr sig om dom som är utanför, och vill dom väl. Den som hör en moderat prata om utanförskap och själv känner sig träffad kanske får en känsla av att bli sedd, och därmed att någonting konkret kommer att göras för att upphäva utanförskapet. Medan den som uttalar ordet kan känna sig helt fri från förpliktelser, just för att man kan mena lite vad som helst. Ordet har ingen konkret innebörd.

Dessutom tycker jag att det är kränkande att sätta etiketten "utanförskap" på en annan människa. Utanförskap är en känsla, och det är kränkande att tala om för andra människor vad de ska/bör känna i en viss situation. Därmed blir ordet både manipulativt och hjärntvättande. För den som fått talat om för sig tillräckligt många gånger vad den ska känna kommer till slut att känna så.

Jag tycker att vi socialister ska vägra att använda ordet, bojkotta det medvetet helt enkelt. Och jag tycker att vi ska börja prata om fattigdom istället. Fattigdom är ingen känsla, det är inget flum, inget utpekande av någon, det är ett objektivt faktum (som det visserligen tvistas om hur det ska mätas). Visst finns det människor som frivilligt lever under existensminimum och trivs med sitt liv på alla sätt och vis - de skulle eventuellt kunna känna sig kränkta av att finna sig i att bli definierade som fattiga, med den skammen det ändå innebär. Men dessa utgör en liten minoritet av dom fattiga, och så länge man pratar om fattigdom som ett tillstånd av starkt kringskurna valmöjligheter - att de fattiga fråntagits sina valmöjligheter och många gånger också sina FN-stadgade mänskliga rättigheter, tror jag nog inte det kan uppfattas kränkande av någon. Om man frivilligt väljer att avstå från valmöjligheter är det inte ett problem. Om man mot sin vilja fråntas sina valmöjligheter är man utsatt för förtryck.

Fattigdom är dessutom ett begrepp som förpliktigar. Har man väl börjat tala om fattigdom som politiker går det inte att slippa undan, vi kan nämligen mäta om fattigdomen minskar eller ökar. Det är kanske anledningen till att så få politiker vill ta ordet i sin mun.
Och vill man prata om den maktlöshet, otrygghet och frustration fattigdomen leder till kan man använda dessa mer specifika ord, och betona att det handlar om känslor som är en följd av fattigdomen. Så man får rätt på vad som är orsak och vad som är verkan. Eftersom den som är fattig inte kan lösa de små eller stora problem som dyker upp i livet (allas våra liv, inte bara fattigas, skillnaden är bara att en icke-fattig har mer möjligheter att lösa problemen, att förebygga att problemen ens uppstår osv.). Den fattige har inte samma kontroll över sitt liv och sin situation helt enkelt och är mer utelämnad åt samhällets och andra människors goda vilja. Något som bekant kan vara väldigt nyckfullt.

När man pratar om fattigdom behöver man heller inte prata om klass, vilket också kan vara en fördel. Arbetarklassen som begrepp har blivit problematisk eftersom att i takt med att produktiviteten ökat blir arbetarklassen mer och mer en arbetslös klass, eller så uppfinner man nya i grunden onödiga och därmed per automatik förnedrande arbeten åt dem. Arbetarklassen utgör inte längre samhällets golv, det gör den grupp som av olika anledningar är förvägrade en hållbar försörjning och därmed tvingas leva i fattigdom. I denna grupp ingår både arbetande, sjuka och arbetslösa. Detta pratar ingen om. Inte högerideologer, för de ser inte gruppen arbetande som inte kan försörja sig på sin lön. Och inte vänsterideologer, för de ser gruppen sjuka och arbetslösa som tillfälligt utsatta men snart i arbete igen - för att kunna behålla arbetarklassen som begrepp. Vänstertänkarna har inte tagit till sig att vi idag har en inflationsbekämpningsstrategi som går ut på att hålla en andel av den arbetsföra befolkningen i arbetslöshet. Det medför en stor risk att det är samma människor som permanent befinner sig i den här gruppen, även om man skulle vilja att det inte fungerade så. Det är ju som bekant svårare att få arbete som arbetslös än som redan anställd. Dessutom har vi, som jag tidigare nämnde, en produktivitet som hela tiden ökar. Förr eller senare kommer detta få effekt på sysselsättningen.

Läs gärna tankesmedjan Dagens Konflikts inlägg i utanförskapsdebatten också!