Hm... Jag gick verkligen igång på det här lilla blogginlägget och tankarna började flyga hit och dit. Häromdagen såg jag Beckman, Ohlsson och Can (eller har dom en annan ordning på namnen kanske) det som handlade om modern, modersrollen. Och även om det var uteslutande kvinnor som diskuterade där så slog mig en sak som en blixt i huvet: De kvinnor som liksom "talade för" de traditionella könsrollerna och patriarkatet var lika högljudda, envisa och sög upp allt utrymme som män brukar göra i blandade församlingar. Och Maria Sveland (det kan också bero på att hon var i minoritet, det är sånt jäkla konstigt programupplägg, det har jag tänkt varje gång jag sett ett program i den här serien, det är precis som om dom tänker att jordens alla fördomar ska ges en ordentlig chans att bli hörda) blev hela tiden nertystad, avbruten och så. Samma mönster man kan se när män och kvinnor ska föra en diskussion och inte håller med varandra. Jag tyckte detta fenomen var oerhört intressant! För genus och kön är verkligen inte samma sak! Och nu har jag inte läst någon genusteori så jag vet egentligen inte vad jag pratar om, men jag kan säga att det är lätt att observera att det finns en lojalitet med patriarkatet och traditionell manlighet som inte alls har med könstillhörighet att göra. Många kvinnor är faktiskt nöjda med den halvvägs emancipation vi hitintills fått - nämligen tillåtelsen att vara som män. För 100 år sen förbjöds kvinnor att vara som män, man fick inte rösta, inte studera osv. Men det blir så sorgligt om vi ska stanna här, halvvägs. Ändå är det många många som inte fattar att vi INTE är framme, dom ser inte resten av resan, vägen som ligger framför oss. Så när problemet uppstår för dagens småbarnsmammor, att dom har en jävligt jobbig sits - att vara en av familjens två män, men den enda kvinnan i familjen - så blir det svårt för dessa "icke-seende" att tolka problemet. Vissa ser det som att jämställdheten gått för långt, att kvinnan måste gå tillbaka i utveckling igen och lägga av sig den förvärvade mansrollen(i programmet representerat av Elise Claeson), och vissa (som Ebba Witt Brattström i programmet) tycker att problemet är att vi kvinnor inte ge oss själva tillräckligt mycket beröm för att vi är så himla duktiga att vi klarar av att vara både kvinnor och män samtidigt! Jippie! När hon dessutom anklagar oss (den unga generationen) för historielöshet blir jag riktigt Förbannad. Jag VET att arbetarkvinnor i ALLA tider varit tvungna att vara familjens kvinna och man samtidigt eftersom att arbetarklassens män hade en tendens att supa bort sig. So what! Vad fasen ska jag med den vetskapen till? Ska jag tacka mina förmödrar för att dom varit så glada kåta och tacksamma att dom liksom härdat ut? Att dom gett mig det här arvet - förmågan att stå ut med mäns later? Jag kan förstå mina förmödrar, jag kan t.o.m. förlåta dom när jag har en bra dag, men tacka dom kommer jag inte att göra. Och for the record: Jag förlåter INTE mina förfäder. De har varit aktörer och agerat oförlåtligt. Mina förmödrar har inte haft mycket val, har inte kunnat hindra dom, och för det kan jag faktiskt förlåta dom.
Men min fundering var mycket denna: Det är sören vad vi är indoktrinerade till att tänka kvinnligt och manligt, och om vi samlar bara kvinnor i ett rum så kommer ofelbart en del av dessa kvinnor ta manlighetens parti! Trots att man har fel könsorgan för uppgiften! Och detta för mig osökt in på boken jag läser just nu, som jag säkert kommer att blogga om till leda framöver, för den är bara så himla himla bra: "Skönheter och odjur" av Lisa Gåhlmark. Hennes huvudtes, hela bokens idé och budskap är att världen är androantrocentrisk (mans-människo-centrering), ett ord som jag tycker är väldigt bra och tänkvärt! I min tolkning (med reservation för att jag har en annan tolkning än författaren) visar detta ord på en LOJALITET med mannen som människa, dvs. mannen är den riktiga människan och detta förpliktigar en lojalitet från de andra. "Patriarkatet" är ett svårt ord, för det är svårt att förstå exakt vad ett patriarkat är, ibland ersätts detta ord förvisso med "könsmaktsordningen" som är mycket tydligare. Men hur skapas och återskapas en maktordning? Det handlar mycket om lojalitet, och programmet Beckman, Ohlsson och Can var en fantastisk uppvisning i detta!
