Vad är en människa?

En själ eller en kropp? Tydligen har vården svårt att bestämma sig, och den svåra frågan löses genom att se människor med själsliga lidanden som bara själar och människor med kroppsliga lidanden som bara kroppar. Det visar en ny kartläggning som Socialstyrelsen gjort av vuxenpsykiatrin. Att kroppsliga åkommor är vanliga bland psykiskt sjuka borde inte vara en nyhet. Både den ökade stressnivån patienten lever med och biverkningar av medicinerna leder till ökad kroppslig sjuklighet. Nu har man alltså hittat brister i vården av denna kroppsliga sjuklighet för just den här patientgruppen. Och som vanligt skyller psykiatrin på patienten. Den psykiater som blev intervjuad i Ekot om detta sa till sitt och vårdens försvar att patienterna inte vill ha vård. Att det är där problemet ligger. Okej, men om det är ett vanligt problem att dödligt sjuka människor inte vill ha vård så måste väl vården jobba lite med förtroendet?

En ding ding ding värld

Idag var det idel glada nyheter till alla med Försäkringskasseutlöst Depression, nu kommer dessa att få KBT-behandling för att lära sig att acceptera regeringens nya omänskliga sjukförsäkringsregler! Jag blir helt tokig när jag hör sånt här! Kanske behöver jag också KBT. För att lära mig att titta på nyheterna på TV utan att få raseriutbrott.

Detta ger också mer stöd till min misstanke om vad KBT-terapi egentligen handlar om - att ignorera det verkliga problemet och att stöpa om människor med verkliga problem till normala och fogliga medelklassmedborgare. För har man blivit erbjuden KBT-terapi så är det naturligtvis ens eget fel om man fortfarande mår dåligt efteråt, för KBT fungerar ju! Det finns ju "bevis" för det! Och varför vara en människa när du kan vara en programmerbar beteende-maskin. Kanske är det inte en slump att KBT blivit en så stor succé i landet där alla ska vara lagom. Nu har vi äntligen kommit på hur man gör! Hur man blir sådär lagom lagom.

Nä, nu gör jag snart slag i saken...

... och bildar Alexander Chamberland fan club! Han har lämnat Miljöpartiet, bland annat för att partiet har blivit för mainstream och har glömt sin radikala opinionsbildning. Det här uttalandet fick mig att bli så glad så jag fick tårar i ögonen (från Studio Ett i P1 2009-05-15):

"..när jag medietränades så var det så att helst ska du ha ganska slätstrukna kläder för att inte kläderna ska komma i vägen för ditt budskap, vilket är nånting jag nånstans förstår, men samtidigt - jag som queerfeminist vill ju verkligen ifrågasätta uppdelningen i män och kvinnor, ska jag då ta på mig traditionella heteromanliga attribut? Och nånstans så tror jag att det inte hade varit så himla populärt om jag hade tagit på mig en massa rosa och blommiga gummistövlar och halsband, att det inte hade gått hem. Varken inom partiet eller kanske genom rutan på fem sekunder heller, men nånstans, vill man föra fram en riktig systemkritik så kanske man inte ska tro att det är genom TV-rutan, fem sekunder, man verkligen förändrar heller."

Och jag blev så glad för att få höra det här för jag är så hjärtligt trött på medietränade politiker! På det sättet får vi bara säljare, inte människor som representerar andra människor i en representativ demokrati. Hela demokratitanken urholkas av säljarstrategin och säljartanken. Politiker bör, förutom att representera folket, också utmana och inspirera folket - till att tänka politiska tankar! Politiker bör också vara goda pedagoger som förklarar sina tankegångar på ett ärligt sätt från grunden, alltså raka motsatsen till dom politiska slogans vi serveras för det mesta, och det bästa sättet att vara en god pedagog är att leva som man lär!
Att dessa medie/spinndoktorer som styr politikerna och därmed politiken idag har en normativ grundsyn är ingenting förvånande. Men varför har dom det? Om vi ska göra en analys av tankarna som ligger bakom medieträning så upptäcker vi att dom är djupt konservativa. Och ska icke-konservativa rörelser verkligen ta hjälp av konservativa krafter för att få fram sitt budskap? Så här tänker man när man ska sälja:
Om du är en duktig säljare kan du sälja allting under vilka omständigheter som helst, men varför starta i en uppförsbacke? Ge dig själv så goda förutsättningar för att "få fram ditt budskap" som möjligt. Och vad är dessa goda förutsättningar? Jo, det är att se "normal" ut och att uppträda "normalt", men också att vara hetero-man, vit, tala svenska utan brytning eller utpräglad dialekt osv. Saker vi inte kan påverka hur slätstrukna kläder man än tar på sig. Är detta rättvist? Nej! Och om vi inte utmanar människors bilder av vem som "får" vara politiker och vem vi överhuvudtaget ska lyssna till så kommer detta aldrig att ändra sig!!!
Men om vi fördjupar analysen ytterligare ett varv upptäcker vi att anledningen till att medietränare/spinndoktorer vill sätta normala, vita, hetero-män utan brytning i TV-rutan (och andra får göra sitt bästa för att efterhärma denna grupp) när det ska pratas i fem sekunder, är att det är denna grupp som tittar på programmet. Och varför är det det? Jo, för att programmet vänder sig till denna grupp! Jag är helt säker på att Alexanders budskap hörs tydligare och lättare med en massa rosa och halsband för de grupper som vill höra det han säger. Tyvärr är det inte dom som tittar på rapport, eftersom att den typen av program redan alienerat dessa grupper. Så ni ser! Vi har ett perfekt cirkelresonemang! Vi kan inte ändra någonting i samhället för ingenting har ändrats! Fantastiskt!

När jag lyssnade igenom Studio Ett för att kunna citera Alexander Chamberland ovan så upptäckte jag att Anna Odells konstverk, där hon spelar psyksjuk också debatterades. Och jag har länge funderat på att blogga något om det, men inte kommit till skott.

I Studion fanns Per Wirtén från Arena och Maria Abrahamsson från Svenska Dagbladet.
Per Wirtén menar att den här typen av handlingar som syftar till att väcka debatt ska avgöras i en offentlig debatt och inte i en domstol. Ska man verkligen väcka åtal för debattinlägg? Hur rimmar det med yttrandefriheten?
Han är också kritisk till åtalspunkten 'oredligt förfarande' eftersom att staten i så fall har rätt till att slippa insyn genom att människor utger sig för att behöva en viss typ av samhällsservice för att belysa verksamheten. Allt Wallraffande blir således olagligt om det här fallet blir prejudicerande.

Maria Abrahamsson menar att det är rätt att åtala Anna Odell eftersom att hon har larmat falskt och fått poliser att rycka ut när det är brist på poliser. Men varför är det brist på poliser? Det är ju för att vi har bestämt att vi ska ha brist på poliser i det här landet, för det kan vi ju bestämma själva, genom att bestämma hur mycket skattepengar vi vill lägga ner på olika saker. Eller på saker överhuvudtaget. Som jag har förstått Abrahamsson så är det hennes åsikt att allting i offentlig verksamhet ska präglas av brist, eftersom att det blir billigast när man betalar skatt. (Att det inte blir billigast för någon i längden eftersom att allehanda försäkringspremier är dyrare än skatt är det naturligvis ingen högermänniska som tänker på, för man behöver ju kunna tänka längre än näsan räcker för att inse att alternativet till ett högskattesamhälle inte är ett lågskattesamhälle utan ett högförsäkringssamhälle!!! Fråga en amerikan vad dom betalar i sjukförsäkring - i månaden och se om du inte kan få kaffet i vrångstrupen)

Jag tycker att det är skrämmande hur media behandlat Anna Odell. Ingen har tagit upp tråden och börjat debattera psykvården och tvångsinläggningar, utan bara ägnat sig åt att skjuta budbäraren. Jag saknar ett lugnt och sansat intelligent samtal om psykvården, om patientsäkerhet, om hur budgetnedskärningar påverkar kvalitén osv. osv. Och inte bara en skrik-debatt om att här kommer stora stygga Anna Odell och lurar den stackars lilla svaga offer-sjukvården som bara vill människor väl och som är så liten och svag och som knappt klarar av sitt jobb som det är, ynk, ynk. Men att få ett intelligent och relevant resonemang av dagens mainstream-journalister är alldeles för mycket begärt, det inser jag. Man måste ju vara intelligent för att kunna tala intelligent...

Läs gärna Sigruns blogginlägg om saken! Hon sätter verkligen fingret på något mycket viktigt! Hela den här saken har väldigt mycket "skomakare, bliv vid din läst" över sig. Hade Anna Odell varit journalist hade hon säkert aldrig blivit åtalad, och säkert blivit hållen om ryggen av media om hon hade blivit det. Nu är hon konstnär och att konstnärer eller vanliga medborgare för den delen skulle få göra samma upphöjda arbete och i samma syften som journalister, är uteslutet. På samma sätt ska psyksjuka tacksamt ställa sig till psykvårdens förfogande för bedömning och diagnostisering och sedan leva det liv som förväntas den respektive diagnosen. Människor som är friska och normala ska på sin höjd arbeta i psykiatrin, men har inte rätt till att få vård. Om man ändå lurar till sig vård är det bedrägeri och oredligt förfarande och ska straffas. Jag hade kunnat köpa det sista resonemanget om inte "vården" hade inneburit frihetsberövning och bältesläggning. Om man skulle lura till sig dessa "fördelar" - har man då inte bevisat att man ÄR galen, om man inte gör det i syfte att debattera, att genomlysa psykvården?

DNA - inte skriven i sten

Veckans mest intressanta forskningsnyhet kommer från Kanada.

Det visar sig alltså att misshandel, trauma och dålig behandling av barn påverkar generna i hjärnan så att barnet får svårt att hantera stress livet ut. Det är alltså generna som hjälper hjärnan att reglera ner stress-responsen som mer eller mindre stängs av. Mycket intressanta resultat som öppnar för en helt ny syn på relationerna mellan DNA och psykiska hälsoproblem.

Dålig sömn

Att dålig sömn kan leda till kroppsliga åkommor är känt sedan länge, men att dålig sömn också kan orsaka psykiska sjukdomar och psykisk ohälsa har nyligen visats av amerikanska forskare. Detta är helt okänt inom psykiatrin. Och om jag får lov att säga det: Är det inte typiskt? Psykiatrin är en vetenskap som fortfarande jobbar utifrån hypotesen att psykiska sjukdomar bara uppstår ur tomma intet, av sig självt, och allt som kan kopplas till sjukdomen är en följd av den. Man har en oerhörd motvilja, verkar det som, att vända på orsakssambandet och se den psykiska sjukdomen som en verkan av något. Om man fullständigt har missat något så enkelt som att en andel av patienterna i psykiatrin helt enkelt är där bara p.g.a. sömnbrist, vilka andra och kanske betydligt vanligare orsaker har man också missat för att man så envist håller fast vid sin hypotes utan att ens pröva den mot verkligheten?

Intressant...

... intervju med yttrandefrihetpristagaren inom psykisk helsevern 2008 i Norge.

Jag gillar speciellt formuleringen "Det jeg var utsatt for som barn, har vært et ikke-tema." Trauman är verkligen ett icke-tema, inte bara inom vården men i hela vår kultur tycker jag. Visst, lidandet uppmärksammas en hel del i ögonblicket, t.ex. när tsunamin inträffar osv. Men vi vet inte riktigt vad vi ska göra med traumat när det har blivit "gammalt". Och det är ju just det som är problemet med trauman - dom går inte över så snabbt som vi förväntar oss, kanske går dom aldrig över - och kroniska tillstånd har mycket låg status både i vården och i vår kultur i största allmänhet.

Intressant radioprogram om galenskap och vetenskap

Det konstateras i radioprogrammet "Vetandets värld" att man trots omfattande forskning misslyckats med att koppla galenskap till någon gen. Gång efter annan trumperas det ut att "Nu har vi hittat schizofrenigenen!" men vad man glömmer att tala om några år senare är att när studien upprepas av andra forskare kvarstår inte resultaten. Schizofreni och andra psykossjukdomar kan alltså se väldigt genetiska ut i enskilda studier, men det är omöjligt att hitta galenskapsgener som har samma möjligheter att bli undersökta av alla forskare.
Trots detta har gamla psykiater som Johan Cullberg svårt att acceptera fakta. Nu talar han om en "genetisk sårbarhet" som låter ännu mer svårforskat och subjektivt än schizofrenigener någonsin varit. Att miljön kan störa hjärnans biologi och t.o.m. ge upphov till permanenta hjärnskador går inte att acceptera för dagens psykiater. Och jag förstår dom, att ta forskningen till sig skulle kräva stora omstruktureringar av deras arbetsmetoder, synsätt, inställning till patienterna osv. osv. Dessutom har Johan Cullberg någonting personligt att förlora på att lyssna på vetenskapen. Hans bror är ju schizofren, och om de "nya" förklaringsmodellerna gäller måste han antagligen omvärdera hela sin uppväxt och se i vitögat vilka människor hans föräldrar egentligen var. Det kan inte vara lätt i en sådan hög ålder.

Lyssna på programmet!

Mannen som är rädd för trygghet

Nu måste jag göra det, även om det inte är det minsta aktuellt längre. Jag kan bara inte hålla mig längre. Även om mannen för länge sedan lämnat TV-sofforna och radio-studiorna, nu måste jag skriva om David Eberhard och den nya narkomanin i Sverige: Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger - men ändå inte alls lika farligt som... TRYGGHET!!! Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!! Men smaka inte för mycket! Tryggheten blir lätt ett gift menar denna... ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT! Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen! Vad är denna så fantastiskt intellektuella man? Jo, psykiater. Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten.

Alla människor som söker trygghet i tillvaron har i själva verket panikångest, vilket är en sjukdom som botas med en rejäl dos "vet hut" och "skärp dig" enligt Eberhard. Okej, han låter inte riktigt lika 1800-tal i sin bok, men det är ändå kontentan av det han säger. Håll inte på och tramsa med säkerhetsbälten, cykelhjälm och kemikalielagstiftning. Lev lite farligt istället. Använd djungelolja fast det är giftigt och förbjudet. Var inte så j***a mesig!!! För om du är mesig så... eh... ja, då har du ju panikångest och det är en psykisk sjukdom och det är inte bra. Det liksom är inte bra för att... ja, eh... psykiatriker gillar inte sånt iallafall. Och du mår inte så bra som du tror, du mår mycket bättre om du är lite "sund" och cyklar utan cykelhjälm! För då får du en massa fördelar i ditt liv, som t.ex... ja, eh... äh! Det var ju inte det som var Davids poäng! Han ville ju bara trycka ner svenska folket lite! Han är ju trots allt psykiater!

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard - chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm - att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!! Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att "flickvännen gjort slut" eller nåt annat totalt irrelevant. Kära nån, känner jag bara. Vilken idioti, vilken inkompetens! Behöver jag påpeka det uppenbara för David - att många psykiska kriser, om dom får utveckla sig och inte uppmärksammas i tid, kan utveckla sig till mycket stora problem, både för den enskilda och för samhället. Och att ingen vettig människa söker sig till psykiatrin bara för skojs skull, bara för att man är "lite ensam", "lite missnöjd med livet" eller vill retas med Dr. Eberhard. Och om det nu skulle finnas någon människa som finner sig road av att söka psykiatrisk vård så måste ju detta vara en vansinnes-markör om något!!!

Tvång - ett kristet eller demokratiskt redskap?

Kristdemokraterna vill öka möjligheterna för tvångsvård inom psykvården, eller "sänka trösklarna" som dom uttrycker det med sitt mjukspråk.

Jag undrar hur man kan vara så tvärsäker på att tvångsåtgärder överhuvudtaget behövs inom psykiatrin, man har ju aldrig provat att arbeta med patienter utan att ha tvångsåtgärder som en "sista utväg". Om samma regler gällt för den somatiska vården hade man säkert också där hävdat att ett visst mått av tvång är nödvändigt för patienternas bästa. Man kunde t.ex. tvinga överviktiga patienter att banta eller genomgå gastric by-pass-operationer. Men om tvångsåtgärderna inte finns att tillgå tvingas istället vården att jobba på ett annat sätt. Man måste tänka mycket mer förebyggande och utgå från patientens behov istället för vårdgivarens.

Och hela den här debatten om att "farliga patienter måste låsas in" bygger på ett feltänk. I en rättsstat kan man inte låsa in människor i förebyggande syfte. Varkän blivande brottslingar som är psykiskt sjuka, eller blivande brottslingar som är psykiskt friska. Det kan många gånger kännas jobbigt för enskilda medborgare som är mycket rädda för att bli utsatta för våldsbrott av typen "vansinnesdåd" men det rättfärdigar inte att låsa in dom som dessa människor är rädda för. Man skulle också kunna vända på resonemanget och hävda att denna överdrivna rädsla för våldsbrott är brottsfobi och bör tvångsvårdas bort inom psykiatrin. Det är ju bara en fråga om vem som är galnast - en psykiskt sjuk människa eller en människa som är allmänt rädd för psykiskt sjuka människor?

I USA är det vanligt att domstolar ger läkare rätt att utföra ECT-behandling på patienter som motsätter sig detta. Det pågår en debatt om denna praxis och patienträttsgrupper försöker påverka makthavare att ändra lagen. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar att ECT-behandling aldrig utförs utan patientens medgivande.

Mentala problem i psykiatrin

Sveriges Radios "Ekot" har satsat på en särskild granskning av den svenska slutna psykiatrin och denna vecka rapporterat vad de kommit fram till. Ingen som känner någon som varit "utsatt" för svensk psykiatri kan känna sig förvånad. Kränkningar, rättsövergrepp, våld, bristande säkerhet och rutiner är en del av vardagen. Tillsynen och självtillsynen som sjukvården enligt lag ska stå under fungerar inte.

Man kan ju undra på vilken ideologisk grund den svenska psykiatrin står. Det är svårt att tro att så omfattande kränkningar skulle kunna förekomma om dom inte var sanktionerade av någon slags agenda, dold eller öppen.
Tittar man på mentalvårdens historia kan man se gemensamma linjer med kriminalvård och det rasbiologiska tänkandet. Vissa människor var helt enkelt av en sämre sort och skulle ha begränsad tillgång till att föröka sig (där kom tvånssteriliseringar in i bilden) och att beblanda sig med den bättre sorten. Att låsa in människor av sämre sort var ett sätt att "hantera problemet".

Visst kan man avfärda den historiska kopplingen med ett lätt "men nu är det ju mycket bättre", men utan denna historiska koppling - hade dessa kränkningar kunnat ha den omfattning de har idag? Var i så fall skulle detta "tankefel" uppstå? Och varför? Är det så att man tror att kränkningar ska göra patienterna friskare?

Dock verkar det som att nya friska vindar, eller ska vi kalla det brisar... blåser i åtminstone vissa bakvatten av verksamheten.