Intressant...
... intervju med yttrandefrihetpristagaren inom psykisk helsevern 2008 i Norge.
Jag gillar speciellt formuleringen "Det jeg var utsatt for som barn, har vært et ikke-tema." Trauman är verkligen ett icke-tema, inte bara inom vården men i hela vår kultur tycker jag. Visst, lidandet uppmärksammas en hel del i ögonblicket, t.ex. när tsunamin inträffar osv. Men vi vet inte riktigt vad vi ska göra med traumat när det har blivit "gammalt". Och det är ju just det som är problemet med trauman - dom går inte över så snabbt som vi förväntar oss, kanske går dom aldrig över - och kroniska tillstånd har mycket låg status både i vården och i vår kultur i största allmänhet.
3 kommentarer:
Nei, de går ikke alltid over. Og hva skjer når man blir gammel?
Så bra skrivet!
Du har rätt att kroniska tillstånd har låg status i vården. Och trauman är icketeman!
Trauman som inte bearbetats blir naturligtvis "kroniska"! Och jag tänker också på allmänläkaren Anna Luise Kirkengen och det hon skriver om reviktimisering!
Jag tror att de psykologiska försvaren försvagas med stigande ålder och det är orsaken till varför äldre personer blir deprimerade etc. De får svårare att förtränga svåra saker de var med om tidigt i livet.
Många önsketänker och har önsketänkt genom historien? Om vi inte låtsas om vad som hänt så försvinner det? Men nej, saker går inte bara över av sig själva bara!
Ja, jag tror också att dom psykologiska försvaren många gånger kan brytas ner när en människa åldras. Speciellt med tanke på att de flesta människor använder yttre ting i livet, t.ex. arbete, karriär, resor, nöjen, och inte minst sina barn som just psykologiska försvar. Och allt detta försvinner förr eller senare. Arbetet tar slut, liksom möjligheten att roa sig på olika sätt, och barnen - hur hjärntvättade att vara föräldrarnas redskap man än lyckats få dom - blir vuxna och får sitt eget liv.
Och det där med demensprocess är också intressant. Min gammelfarfar som var mycket våldsam, hade ägnat hela livet åt att plåga andra, men när han blev dement och beroende av sin fru gick det faktiskt upp för honom vad han hade gjort. Så han ägnade mesta tiden åt att gråta och be om förlåtelse, på ett förvirrat och dement sätt, men icke desto mindre. Någon försoningsprocess blev det aldrig eftersom han var dement och icke-närvarande, men jag tror ändå att hans ånger har haft betydelse och inverkan på familjen - inte minst på mig som var barn då och bevittnade detta dagligen. Jag fick inte veta vad han hade gjort förrän han var vuxen, men jag tror ändå jag förstod vad om hände på något plan.
Själv är jag inte så rädd för att bli gammal (än, men det kanske kommer). Människor jag har sett åldras på nära håll har gett mig en känsla av att ingenting förändras egentligen när man blir gammal - man blir bara mer av den människa man egentligen är. Man får skörda det man har sått hela livet. Och min syn på saken är att om man ägnat livet åt att försöka lära känna sig själv så har man det kapitalet till godo när man blir äldre, den bästa pensionsförsäkring man kan tänka sig. Om man däremot ägnat livet åt att fly sig själv - då blir det hårt - men det blir det alltid, för livet har en tendens att komma ifatt. Jag tror det gäller oavsett vilken nivå av traumatisering man ligger på (för alla människor är traumatiserade, mer eller mindre tror jag - det är världen vi lever i, den är j€%&igt hård!)
Skicka en kommentar