Rasismen - alla ska med?

Nyss hemkommen från EfterArbetet-seminariet 'Vad ska vi göra med vänstern?' och med huvudet fullt av intryck och nya och gamla tankar i skön förening, som jag vill skynda mig att skriva ner medan dom fortfarande finns kvar.

Medverkande på seminariet var:
Nina Björk, journalist och författare
Aron Etzler, chefredaktör för Flamman
Klas Gustafsson, sociolog och författare
Andreas Malm, sociolog, författare och doktorand
Devrim Mavi, chefredaktör Arena
Örjan Nyström, författare och före detta LO-ombudsman
Petter Larsson från EfterArbetet som moderator
Och en stor publik

Det allra viktigaste intrycket för kvällen var Andreas Malms eftertryckliga varning för hatet mot muslimer (som också är titeln på en av hans böcker). Hur islamofobin hotar att skapa ett totalt haveri för hela vårt samhälle i Europa. Det finns stor risk att historien upprepar sig.
Och jag håller fullständigt med. Rasismen i allmänhet och islamofobin i synnerhet utgör ett mycket större hot mot samhället och oss "vanliga bleka kristna" än vad som någon någonstans någonsin hitintills erkänt. (Med möjligt undantag från Ali Esbati). Jag har själv tänkt tanken, så på det sättet kom inte Andreas varning som en väckarklocka. Men med Andreas Malms gedigna kunskap i ämnet fick varningen en blytyngd som jag, som sagt, aldrig hört förut. Och det skakade om mig. För visst är det sant, och blir mer och mer sant för varje dag, hur rasismen kopplar sitt grepp om oss alla.
För rasism är ingen "invandrarfråga". Inget som bara skulle beröra icke-vita, även om frågan hanteras så. Rasismen är större än så. Det finns många likheter mellan rasism och könsmaktsordningen, och därmed tror jag också det skulle vara framgångsrikt (och nödvändigt) att arbeta mot rasism på samma sätt som den feministiska kampen förts: genom att ständigt föra fram frågan, att aldrig någonsin tappa greppet om den, genom att jobba konkret med kvotering och varvade listor. Genom att ta frågan på allra största allvar.
Men jag anser att rasismen som problem skiljer sig på många punkter från patriarkatet som problem också. Jag anser att rasismen drabbar vita såväl som icke-vita på samma konkreta, kännbara sätt. Patriarkatet har vinnare och förlorare på ett annat sätt, även om man också kan påstå att männen förlorar i slutändan genom att vinna makt, status och pengar men samtidigt förlora sin själ, sitt känsloliv och sina relationer (och det senare är mycket mycket viktigare än det tidigare, så djupast sett är även män i patriarkatet förlorare). Men rasismen har inga vinnare, inte ens kortsiktigt, eller "å ena sidan, å andra sidan"-vinster. Jag anser nämligen att rasismen är, om inte ett högerprojekt på det sättet att högern uppfunnit rasismen (för så enkelt tror jag inte det är), så någonting som högern har allt att vinna på, och därmed har vanligt folk allt att förlora på rasismen. Men vita drabbas av rasismen bakvägen, på ett lurigt sätt. Rasismen är nämligen ett sätt att söndra och härska. Att ställa människor av samma klass mot varandra, att förhindra förening och solidaritet över klassgränser och att helt blanda bort klassbegreppet genom att göra om klass till ras. Rasismen drabbar alltså vita människor genom lägre löner och sämre levnadsvillkor allmänt, för vad rasismen konkret gör är att skapa en acceptans för sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, eftersom att den vita underklassen har en ännu lägre underklass under sig i den icke-vita underklassen. Och när man har fått den vita underklassen att slå neråt och koncentrera all sin kraft och energi på människorna de har under sig, istället för att sparka uppåt i samhällshierarkin, då har makten fri inkörsport i samhället. Då väntar snabb nedmontering av allt som kan monteras ner och bäras bort. Alla våra gemensamt ägda tillgångar riskerar att smygflyttas över i kapitalisternas fickor.
Rasismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kan också bli den dimridå som alla andra politiker kan dölja sina fula förehavanden bakom. Sverigedemokraterna tjänar som det dåliga exemplet, alla andra politiker blir goda och samhällsuppbyggliga i jämförelse. Och alla älskar att jämföra sig med dom.
Dessutom kan dom tjäna som undanmanöver - vi "vanliga samhällsmedborgare" och medier håller ögonen på Sverigedemokraterna, och koncentrerar oss på dom och missar därmed vad borgarna gör med vårt land.

Dagens chock!

Det handlade om barnporr på internet idag i P1:s Studio Ett. Och denna meningen fick mig att sätta tuggummit i halsen:

Varje sekund, dygnet runt, söker 750 000 personer efter barnpornografi på nätet.

Först tänkte jag: I Sverige? Men sen kom jag på att siffran nog gäller hela världen, men ändå!!! Det är SJUKT!!! Och om någon sökt på "barnporr" och kommit till denna bloggen: Ja, vad ska man säga? Vad säger man till en sådan människa? Går det överhuvudtaget att nå någon som är så helt skild från sig själv och sin egen mänsklighet?

Är torsken utrotningshotad?

Jag orkar inte blogga själv just nu, men jag läste ett bra blogginlägg hos Mikael Almén. Speciellt detta tyckte jag var bra sagt:

"Statistics tell us we have to stop looking for deviants. We must see the oppressing structures of normality."

Vi måste se de förtryckande strukturerna i normalitet!!! Så sant som det är sagt! Normalitet är verkligen förtryckande i sig själv. Det blir så lätt att gömma sina oegentligheter, olater, otrevligheter, omedvetenheter osv. i sitt "normala" liv. Så länge vi har normaliteten så länge kommer ondskan gömma sig där, för där får den vara ifred!!!

I beg to differ

Jag skulle hemskt gärna själv velat gå och lyssna på Katrin Himmlers föredrag om sin farfars bror, Heinrich Himmler, ledare för SS i Nazityskland. Tyvärr är det långt till Uppsala, men Katrin Kielos referat av föredraget är också intressant att läsa.

I sin artikel berättar hon att SS-männens psyken har studerats av psykologer och det visar sig att dessa män får höga värden när det gäller auktoritära tendenser, allmän cynism, en känsla av att världen är ond (vilket säkert kan användas som ett inre alibi för att själv vara ond tänker jag, "äta eller ätas"-argumentet), identifikation med makten och ett motstånd till mänsklig mjukhet och svaghet.

Men sen drar Kielos slutsatsen att dessa tendenser låg och slumrade i personligheten och aldrig hade kommit till uttryck om inte tidsandan hade tillåtit det. Det är här jag inte håller med. Människor hittar alltid sätt att uttrycka sin personlighet och få utlopp för sina behov av att förtrycka. Det behövs ingen särskild tillåtelse till detta. Snarare tycker jag att vi är väl blinda för ondskan i vardagen.

Men det är klart att de män som hade idéerna om detta projekt - att döda Europas alla judar - hade stor nytta av en viss sorts människor, och utan denna sorts människor hade projektet inte gått att utföra.

Dom här idéerna om att "samhället sanktionerar ondskan" det är därför den finns, ser jag som farliga. I alla fall om man med detta menar att "det är inte de onda människornas handlingar som skapar ondska utan de goda människornas tystnad och acceptans". Denna tes har ju tuggats om och om igen sedan andra världskriget. Den har tuggats så mycket så den har blivit sanning. Och problemet med denna tes är att den avbördar aktörerna från ansvar och ger ansvaret till de människor som inte agerat. Detta är en klassisk manöver. Den som agerat fel kan alltså med denna tes i ryggen alltid fråga "varför hindrade ingen mig från att begå dessa omänskliga brott?"
Ett annat problem med tesen är att man gör ett antagande om den tysta massans självklara godhet. Var får man detta ifrån? Om den stora massan i tyskland, låt säga 75% av befolkningen faktiskt tyckte att det var RÄTT att döda den judiska delen av befolkningen, deras grannar och arbetskamrater, hur kan man då se denna tysta massa som god? Är det inte stor skillnad på om man står och ser på för att man håller med eller om man står och ser på för att man vet att man tillhör en minoritet och att man är skrämd från vettet? Är det inte väldigt stor skillnad för hur vi ska se på världen och på en "inneboende ondska som kan ligga och slumra hos oss ALLA" och komma fram när omgivningen sanktionerar detta?

Kielos ser det som en gåta att "vanliga människor begår massmord", men tänk om onda människor faktiskt är vanliga? Vi skulle gärna vilja att goda människor var vanligast, men om världen inte ser ut så? Om onda människor som faktiskt KAN göra andra väldigt illa med berått mod, är vanliga, hur ska vi då se på världen?

Under folkmordet i Rwanda deltog nästan alla vanliga människor i dödandet. Men alla deltog inte. Alla kunde inte bara gå från "vanlig människa" till effektiv mördare. Och är det inte intressantare att framhålla detta - att ALLA faktiskt inte är kapabla att göra sina medmänniskor illa - än att tjata om "ondskans mysterium" precis som att vi inte kan göra någonting åt ondskan, precis som om det vore en naturlag, att vi alla har det i oss. Kunde vi inte istället välkomna det faktum att det finns människor som lyckas motstå omgivningens sanktioner av grymt beteende och ändå inte hemfalla åt grymhet själv? Kunde vi inte anta att vi ALLA kan bli som dessa människor, att godhet och integritet faktiskt slumrar hos oss alla?

Jenny Westerstrand berör också detta ämne (om jag tolkar henne rätt) på ett sätt, i sin utmärkta blogg när hon skriver att "Det där med att orättvisor upprätthålls genom "omedvetenhet" ser jag som en typiskt feg resort för liberaler..."

När det gäller förtryck av kvinnor finns samma längtan efter att inte peka ut någon särskild som förtryckare, som när det gäller "ondskans mysterium" i nazityskland. Tyvärr är den bistra sanningen att 6 miljoner judar dödades i nazityskland för att en stor del av befolkningen VILLE att detta skulle ske, oavsett om de själva var aktivt inblandade eller inte, och den bistra sanningen när det gäller det vardagliga kvinnoförtrycket i "världens mest jämställda land" är att det finns en stor del av "vanligt folk" som faktiskt VILL se kvinnor underordnade män.

Man får ju inte glömma det historiska perspektivet. 6 miljoner döda judar är historiskt sett en slutkläm på flera seklers Europeiskt mass-slaktande av "icke-önskvärda" människor världen över. Men av någon anledning förtigs detta mycket större blodbad. Frågar ni mig så beror det på att det judiska blodbadet kan tillskrivas "någon annan" nämligen nazisterna. Nazisterna skrevs ut ur den Europeiska gemenskapen efter kriget. De exotiserades och därför kan deras brott bli synliga. Men de fruktansvärda folkmord som "vanliga" tyskar, engelsmän, holländare, belgare och fransmän - utan någon särskild ideologi - stod bakom måste begravas.

Och det kvinnoförtryck vi ser idag är en konsekvens av ett tusenårigt tänkande som går ut på att kvinnor ÄR mindre värda, och därmed förtjänar sin lott i livet.

Sett i sitt historiska perspektiv blir varken massmord eller kvinnoförtryck speciellt mystiska.

Och detta förhållningssätt till ondskan - antingen trivialiseras den (om vi alla har den inom oss så är det ju fullt "naturligt" och då kan det heller inte vara så farligt) eller så exotiseras den (onskan är mycket värre och ondare när den finns hos någon annan, någon som inte har mycket gemensamt med mig) - skapar stora problem för oss i vårt vanliga vardagliga liv, i familjen, på kontoret, i fredstid. Ondskan passar inte in, alltså ser vi förbi den, den blir osynlig. Och det kan inte finnas något farligare egentligen än osynlig ondska. Sexuella övergrepp, trakasserier, mobbning, hot om våld, utfört våld, föräldrars maktmissbruk av sina barn, allt detta blir för oss osynligt om vi framhärdar i tron att ondskan inte är "vanlig", att vanliga människor per definition inte kan vara onda. Och om vanliga människor trots allt är onda så är det en mycket trevligare version av ondska som inte alls är lika allvarlig.