Rasismen - alla ska med?

Nyss hemkommen från EfterArbetet-seminariet 'Vad ska vi göra med vänstern?' och med huvudet fullt av intryck och nya och gamla tankar i skön förening, som jag vill skynda mig att skriva ner medan dom fortfarande finns kvar.

Medverkande på seminariet var:
Nina Björk, journalist och författare
Aron Etzler, chefredaktör för Flamman
Klas Gustafsson, sociolog och författare
Andreas Malm, sociolog, författare och doktorand
Devrim Mavi, chefredaktör Arena
Örjan Nyström, författare och före detta LO-ombudsman
Petter Larsson från EfterArbetet som moderator
Och en stor publik

Det allra viktigaste intrycket för kvällen var Andreas Malms eftertryckliga varning för hatet mot muslimer (som också är titeln på en av hans böcker). Hur islamofobin hotar att skapa ett totalt haveri för hela vårt samhälle i Europa. Det finns stor risk att historien upprepar sig.
Och jag håller fullständigt med. Rasismen i allmänhet och islamofobin i synnerhet utgör ett mycket större hot mot samhället och oss "vanliga bleka kristna" än vad som någon någonstans någonsin hitintills erkänt. (Med möjligt undantag från Ali Esbati). Jag har själv tänkt tanken, så på det sättet kom inte Andreas varning som en väckarklocka. Men med Andreas Malms gedigna kunskap i ämnet fick varningen en blytyngd som jag, som sagt, aldrig hört förut. Och det skakade om mig. För visst är det sant, och blir mer och mer sant för varje dag, hur rasismen kopplar sitt grepp om oss alla.
För rasism är ingen "invandrarfråga". Inget som bara skulle beröra icke-vita, även om frågan hanteras så. Rasismen är större än så. Det finns många likheter mellan rasism och könsmaktsordningen, och därmed tror jag också det skulle vara framgångsrikt (och nödvändigt) att arbeta mot rasism på samma sätt som den feministiska kampen förts: genom att ständigt föra fram frågan, att aldrig någonsin tappa greppet om den, genom att jobba konkret med kvotering och varvade listor. Genom att ta frågan på allra största allvar.
Men jag anser att rasismen som problem skiljer sig på många punkter från patriarkatet som problem också. Jag anser att rasismen drabbar vita såväl som icke-vita på samma konkreta, kännbara sätt. Patriarkatet har vinnare och förlorare på ett annat sätt, även om man också kan påstå att männen förlorar i slutändan genom att vinna makt, status och pengar men samtidigt förlora sin själ, sitt känsloliv och sina relationer (och det senare är mycket mycket viktigare än det tidigare, så djupast sett är även män i patriarkatet förlorare). Men rasismen har inga vinnare, inte ens kortsiktigt, eller "å ena sidan, å andra sidan"-vinster. Jag anser nämligen att rasismen är, om inte ett högerprojekt på det sättet att högern uppfunnit rasismen (för så enkelt tror jag inte det är), så någonting som högern har allt att vinna på, och därmed har vanligt folk allt att förlora på rasismen. Men vita drabbas av rasismen bakvägen, på ett lurigt sätt. Rasismen är nämligen ett sätt att söndra och härska. Att ställa människor av samma klass mot varandra, att förhindra förening och solidaritet över klassgränser och att helt blanda bort klassbegreppet genom att göra om klass till ras. Rasismen drabbar alltså vita människor genom lägre löner och sämre levnadsvillkor allmänt, för vad rasismen konkret gör är att skapa en acceptans för sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, eftersom att den vita underklassen har en ännu lägre underklass under sig i den icke-vita underklassen. Och när man har fått den vita underklassen att slå neråt och koncentrera all sin kraft och energi på människorna de har under sig, istället för att sparka uppåt i samhällshierarkin, då har makten fri inkörsport i samhället. Då väntar snabb nedmontering av allt som kan monteras ner och bäras bort. Alla våra gemensamt ägda tillgångar riskerar att smygflyttas över i kapitalisternas fickor.
Rasismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kan också bli den dimridå som alla andra politiker kan dölja sina fula förehavanden bakom. Sverigedemokraterna tjänar som det dåliga exemplet, alla andra politiker blir goda och samhällsuppbyggliga i jämförelse. Och alla älskar att jämföra sig med dom.
Dessutom kan dom tjäna som undanmanöver - vi "vanliga samhällsmedborgare" och medier håller ögonen på Sverigedemokraterna, och koncentrerar oss på dom och missar därmed vad borgarna gör med vårt land.