Mannen som är rädd för trygghet
Nu måste jag göra det, även om det inte är det minsta aktuellt längre. Jag kan bara inte hålla mig längre. Även om mannen för länge sedan lämnat TV-sofforna och radio-studiorna, nu måste jag skriva om David Eberhard och den nya narkomanin i Sverige: Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger - men ändå inte alls lika farligt som... TRYGGHET!!! Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!! Men smaka inte för mycket! Tryggheten blir lätt ett gift menar denna... ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT! Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen! Vad är denna så fantastiskt intellektuella man? Jo, psykiater. Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten.
Alla människor som söker trygghet i tillvaron har i själva verket panikångest, vilket är en sjukdom som botas med en rejäl dos "vet hut" och "skärp dig" enligt Eberhard. Okej, han låter inte riktigt lika 1800-tal i sin bok, men det är ändå kontentan av det han säger. Håll inte på och tramsa med säkerhetsbälten, cykelhjälm och kemikalielagstiftning. Lev lite farligt istället. Använd djungelolja fast det är giftigt och förbjudet. Var inte så j***a mesig!!! För om du är mesig så... eh... ja, då har du ju panikångest och det är en psykisk sjukdom och det är inte bra. Det liksom är inte bra för att... ja, eh... psykiatriker gillar inte sånt iallafall. Och du mår inte så bra som du tror, du mår mycket bättre om du är lite "sund" och cyklar utan cykelhjälm! För då får du en massa fördelar i ditt liv, som t.ex... ja, eh... äh! Det var ju inte det som var Davids poäng! Han ville ju bara trycka ner svenska folket lite! Han är ju trots allt psykiater!
I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard - chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm - att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!! Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att "flickvännen gjort slut" eller nåt annat totalt irrelevant. Kära nån, känner jag bara. Vilken idioti, vilken inkompetens! Behöver jag påpeka det uppenbara för David - att många psykiska kriser, om dom får utveckla sig och inte uppmärksammas i tid, kan utveckla sig till mycket stora problem, både för den enskilda och för samhället. Och att ingen vettig människa söker sig till psykiatrin bara för skojs skull, bara för att man är "lite ensam", "lite missnöjd med livet" eller vill retas med Dr. Eberhard. Och om det nu skulle finnas någon människa som finner sig road av att söka psykiatrisk vård så måste ju detta vara en vansinnes-markör om något!!!
11 kommentarer:
Himla bra skrivet!!!
Den mannen har bare hoppet på en motebølge blant såkalt intellektuelle, og har selv knapt en selvstendig tanke i hodet. Etter at sosiologen Ulrich Beck begynte å skrive om det moderne "risikosamfunnet" har mange kastet seg på bølgen.
Anklagene strømmer i dag mot folk om at de aldri blir fornøyd, selv om vi nå har det så godt. En norsk teolog, Per Arne Dahl, skrev en bok med tittelen "Hvorfor har vi det ikke bedre når vi har det så godt?"
Men hvem er VI? En samfunnsgeograf har problematisert denne moraliseringen overfor de lavere klasser i samfunnet: www.dagbladet.no:80/kultur/2005/06/18/435022.html
Det gjorde han så glimrende, at jeg måtte komme med en replikk: www.dagbladet.no/kultur/2005/06/22/435367.html
Tack för kommentarerna!
Och det var en mycket bra artikel du gav länk till där Sigrun! Ja, man kunde ju anat att det fanns ett klassperspektiv i detta. Underklassens problem förminskas ständigt av medel- och överklass. Förlöjligas, diagnostiseras, osv. osv. Som om underklassen bestod av en helt annan SORTS människor. Och medel- och överklassen ser ofta inte ens sitt klassperspektiv utan ser det som "objektivitet". Suck.
Vill också tillägga att detta passar i dagens politiska klimat?? Där trygghetsnäten raskt monteras ner... Hör detta ihop på något vis? Måntro??
Tack för kommentaren! Jag skrattade högt åt din svärfars talesätt!!! Så sant som det är sagt!
Däremot kan jag inte hålla med om att patienterna på st Görans psykakut skulle vara mer bortskämda än andra psykakut-patienter i landet (om det var det du menade). Jag har väldigt svårt att koppla ihop ordet "bortskämdhet" överhuvudtaget med situationen att söka hjälp på psykakuten, och jag tycker att det är snudd på tjänstefel att tillåta sig att ha den synen på sina patienter, oavsett i vilket bostadsområde man jobbar. Ingenting kan ju vara mer kontraproduktivt när man jobbar som psykiater. Man kan inte hjälpa någon man föraktar, det borde vara självklart, men är tydligen inte det för David.
Det är väldigt lätt att peka på andra och hävda att dom är bortskämda (och samtidigt antyda att JAG är inte bortskämd), men just i det här fallet tycker jag att är det någon som verkligen visar tecken på bortskämdhet så är det David Eberhard själv. Och bortskämda människor hamnar oftast väldigt väldigt fel när dom försöker sig på samhällsanalyser.
Hej Anja m.fl. Jag jobbar inte i Sthlm utan på en mindre ort och tyvärr är många patienter "bortskämda" i den bemärkelse som dr Eberhard beskriver. Jag har erfarenhet inte bara från psykiartin utan även från vanlig somatisk vård och det händer dagligen att unga, friska människor i 20-30 års åldern kommer in mitt i natten till akutmottagningen, oroliga för allvarliga hjärtproblem (mkt ovanligt i den åldern) sedan de känt ett "pirr i bröstet", eller att "hjärtat dunkar". Visst kan man förstå att trygghetsnarkomanin gör att göra att många blir livrädda för ofarliga tillstånd som hjärtklappning eller extraslag när ingen förklarat för dem att det är normalt. Felet är ju inte att människor sökter vård utan att de tappat förmågan att diskriminera mellan vad de borde kunna hantera själva och inte.
Detta ska dr Eberhard har "credit" för, även om han nu är en självgod besserwisser som man kan ana att vissa kritiker tycker.
Lars. Jag blir riktigt upprörd av ditt inlägg. Om du arbetar som läkare, oavsett specialitet, borde du känna till hur panikångest och generell ångest yttrar sig. Tyvärr verkar du vara blind för din egen inkompetens och överför din maktlöshetskänsla på dina patienter istället. Det är min diagnos på dig.
Jag nämner inte "panikångest och generell ångest" vilket Anja verkar tro, utan bara helt vanliga människor som är oroliga. Man kan faktiskt vara orolig eller helt enkelt ha den uppfattningen att man "måste" söka vård så fort något i kroppen verkar konstigt. det är detta som är trygghetsnakomani.
Jag känner mig varken maktlös eller inkompetent då jag skickar hem friska patienter. Däremot känns det som ett stort slöseri med resurser då tillströmningen till landets akutmotagningar ökat ca 30% sista åren och många av dessa inte borde ha gått dit alls, utan istället väntat (expektans) eller besökt sin VC.
Tja. Det hadde jo vært "interessant", da, å vite om man selv klassifiseres som en som har oppsøkt helsevesenet uten grunn...
Jag har gått och grunnat på detta i någon dag. Mitt i jobbstart och tusen andra saker i huvudet. Jag jobbar heltid.
Vad? Ska man inte ta ”vanliga människors” oro på allvar? Och ta på allvar att människor söker sig till sjukvården så fort något i kroppen verkar konstigt? Hur ska man bemöta detta? Och varför finns denna oro? Om människor verkligen kände en grundläggande trygghet skulle de knappast söka sig dit. Och denna otrygghet handlar knappast om våra trygghetssystem eller för mycket trygghet. Utan måste handla om något helt annat.
Så metoden är knappast att utsätta människor för mindre ”trygghet”!
Dessutom undrar jag om inte många av dessa ”överängsliga” skulle nöja sig med färre besök om de blev lyssnade på och tagna på allvar.
Och ang. att de inte söker sig till vårdcentralerna, kan det vara för att det är svårt att komma fram och ”igenom” så att säga? Och då försöker dessa personer inte ens till oron är så stor att de desperat söker akutmottagningen? För att oron har nått en nivå där den är övermäktig?
När jag nu sitter och skriver detta kommer jag att tänka på Lars Weiss bok ”Framgångsfällan”!!! Där han beskriver den panikångest (p.g.a. utmattning som han råkade ut för i första hälften av 90-talet). Och där hans symptom var sådana att han på allvar trodde att han var allvarligt kroppsligt sjuk.
”Framgångsfällan” förresten, och det där med duktighetsmani…
Ang. framgångs (eller honungs) fällan: http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9810/08/weiss.html och http://www.bokrecension.se/9175882191
Weiss skriver helt frankt i denna bok att HAN till skillnad från ganska många hade råd att kosta på sig allsköns ”terapier” av alla sorter, inte minst psykoterapi.
I artikeln i Aftonbladet står det:
”Lasse Weiss verkade dock stå pall. Han var också en person med en imponerande meritlista. En person som utstrålade självsäkerhet.
Men så när han besökte sin pappa på sjuttioårsdagen blev pappan sjuk och fick föras i ambulans till sjukhus.
Plötsligt blev allt för mycket för honom. På natten slog ångesten till.
Lasse Weiss fick svårt att andas. Paniken växte och han trodde att han höll på att dö. Han fördes i ambulans till sjukhus men där kunde läkarna inte hitta något fysiskt fel på honom.
Lasse Weiss säger själv att han aldrig varit mycket för 'känslotjafs´'.
Kommer från arbetarklassen
– Jag kommer från den svenska arbetarklassen och här har man ju aldrig varit mycket för att blotta sina känslor [gör man inte i andra klasser HELLER vill jag starkt understryka, kommane från en akademikerfamilj]. Oavsett hur man mår så gäller det att jobba på, säger han.
– Och journalistiken är ju heller ingen skyddad verkstad precis. Jag kände att det inte var läge att visa någon svaghet. Det skulle bara utnyttjas, säger han.
Så han dolde sin vånda. Och jobbade på i sann machoanda.
Och började förstå att det var inget fysiskt fel på honom. Det var något subtilare.
Han som alltid upplevt sig som psykisk stark upplevde nu hur ”nervtrådarna sprakade”. Hur han kunde börja gråta över rena pekoralfilmer.
Oroligt undrade han: Håller jag på att förvandlas från man till mes?”
Skicka en kommentar