Blott Sverige Svenska utbrända har
Har vi hört den här argumentationen förut? Vad är det för poänger man försöker vinna genom att hävda att ett komplicerat fenomen endast uppträder i Sverige? Fundera på den!
torsdag 16 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
En annan variant av att det faktum att vi har de ersättningar vi har gör att folk är "sjuka"!!?? Tar vi bort dem (de "generösa" vi har) blir folk friskare!? Hålla på och duttilutta med folk!!?
I andra länder byter folk jobb och betalar rehabiliteringen själva, står det i SVD-artikeln!?
Vilket skitsnack!! Som om folk här får rehabiliteringen betald!! Jag har själv lagt ut närmare 200 000 kr på en inkomst som var reducerad med 2-3000 kr/mån. och jag var INTE högavlönad(och hade inte en assa pengar sparade heller, för jag hade använt en hel del pengar på förkovran uregen ficka)! Och jag blev sjukskriven 1994 och var det till 2000.
En upplevelse jag inte önskar min värsta ovän! Jo, jag skulle faktiskt önska, från djupet av mitt hjärta, att de som nu har makten (både å arbetsplatsnivå och i regeringen) själva fick prova på på något vis!! Och göra det riktigt rejält. Utmattning kopplas tll socioekonmisk stress, så chansen är liten - TYVÄRR!!
Och varför skulle inte vi här i Sverige kunna föregå med gott exempel??? Både när det gäller det ena och det andra!
Och ska man vara ironisk: kanske beror detta (de högre förekomsten av utmattning här) på gener!!?? Och då är det framförallt kvinnor som har dessa dåliga gener!!!
Vad gör vi åt det? Tillåter invandring av folk så vi får in litet bättre gener!???
Jag läste nånstans att svenskar är attraktiva på arbetsmarknaden (utomlands) för att vi är hårt och väl jobbande...
Och i andra delar av Europa är rörligheten mindre, man bor kvar där man har sin familj och släkt och alla sina bekanta! Och detta gör att man har ett skyddsnät vilket vi saknar!
Och nu ska vi helst bli ÄNNU rörligare!
Vi ska helst vara känslolösa robotar??? Som man kan gå in och reparera som en bil??
Ja, och sen ska man inte glömma att i åtminstone anglosaxiska länder (jag har dålig koll på hur det är i övrigt) så har man en HELT annan arbetskultur än i Sverige. En svensk blir oftast galen på denna arbetskultur innan man vant sig. För vad som gäller är micro-management, dvs. att det enda du förväntas göra är EXAKT det någon över dig i hierarkin talat om för dig att du ska göra, ingenting annat. Alla anställda behandlas som barn, och kreativiteten ligger på noll. Men det personliga ansvaret ligger också på noll, och det bäddar inte för utbrändhet i samma utsträckning som i Sverige där alla, även de med skitlöner, förväntas ta ansvar över hela verksamhetens bästa och tänka själv utan att få uttalade direktiv.
Nu är jag ingen förespråkare för att införa micro-management i Sverige, för det är så fruktansvärt hjärndött system, med den enda fördelen att man inte bränner ut sig, för man bara går till jobbet och sätter sig i sin stol och inväntar order. Och cheferna bränner inte ut sig heller för det enda dom gör är att dela ut order, dom gör inget reelt arbete som här i Sverige. Här gör ju mellanchefer både ett eget arbete och leder arbetet, vilket är en utsatt position. I micro-management-kulturer skriver chefer på sin höjd under rapporter som andra producerat osv. Allting delegeras neråt i organisationen, t.o.m. kaffekokning.
I anglo-saxiska länder är det viktigt att SÄGA att man är väldigt engagerad och brinner för sin uppgift, men ingen gör det egentligen. Alla sitter bara och såsar (jämfört med här). Vadå, man har ju knappt nån semester, varför ska man då jobba arslet av sig på kontoret? Så resonerar man ju. Det viktiga är att göra så mycket att man får behålla jobbet, men inte mer, det är liksom inte värt det. Jag tror denna arbetskultur hänger mycket ihop med bristen på trygghetslösningar som inte är kopplade till lönekuvertet.
Hursomhelst, jag anser att vi skulle kunna bejaka vår unika kultur där alla medarbetare behandlas vuxet på ett helt annat sätt än i andra länder, men då måste också vi bli vuxet behandlade hela vägen ut, man kan inte sluta halvvägs. Man måste ha jämlikare löner om alla förväntas ta ansvar, man måste ha ett skyddssystem som täcker ALLA och alla sjukdomar som kan uppstå. Man måste ha en stark arbetsskade-lagstiftning som ger anställda ett fullgott skydd vid arbetsskador.
Man måste också behandla även sjuka som vuxna människor, annars gör man bara ont värre. I en kultur där alla förväntas vara vuxna kan ingen bli frisk om man blir behandlad som ett barn plötsligt när man är sjuk. Så jag tycker lösningen är glasklar: Gör vården mer flexibel. Försök inte lösa problemet med fler "mallar" och fler "riktlinjer". Låt människor själva få mer makt över sina rehabliteringsplaner. Och nu menar jag inte "egen makt" på det sättet borgare brukar mena, utan jag menar att vår allmänt finansierade vård och sjukförsäkring ska vara oflexibel när det gäller att ta in pengar, men flexibel när det gäller att dela ut insatser och ersättningar. Sjuka vuxna människor borde ju själva kunna avgöra vad dom behöver minst lika bra som myndigheter.
Så jag ser problemet som så: Vårt system haltar - i arbetslivet förväntas vi ta ett väldigt stort ansvar, tänka själva och vara vuxna. Men när vi hamnar under myndigheters försorg behandlas vi som boskap (som Lotta Gröning påpekade) eller som barn på sin höjd. Det fungerar inte. Det måste finnas en konsekvens.
Hej igen :-)!! Jag tror att du förstod att det första stycket var rent igenom ironiskt :-) (jag ser rött nästan bara av att SVD och DN eller vår regerings förehavanden nämns!! För jag undrar verkligen vad de håller på med?!!?).
Vill för säkerhets skull påpeka det för andra som ev. läser mitt svar!
Ja, vad jag har förstått (via hörsägen) är bland annat att i Tyskland är det väldigt hierarkiskt!! Och nej, det systemet vill inte jag ha tillbaka i Sverige!!
Jag har också en kollega som studerat två år i USA och den professor han studerade hos hjälpte honom med hans krånglande bil. Min kollega (man!!) tyckte då att de väl kunde dua varandra där över motorn i motorhuven, eller om professorn låg under bilen och min kollega tilltalade honom ovanför den. Min kollega tilltalade honom med namn: "John..." nånting. Professorn svarade inte!!! Låtsades inte höra? Min kollega tyckte detta kändes ganska märkligt!! Man skulle säga Sir eller Mr.?
Här i Sverige har egna ansvaret ökat, i alla fall på retorisk nivå! Dvs. på 90-talet (tidigt där??) började man prata om att delegera (ansvaret), om lojalitet (även i offentlig verksamhet!! Som om vi inte redan var överhövan lojala?? Behövdes uppmanas till det också!!?) osv.
Det tror jag har använts för att lägga ut uppgifter utan att medarbetaren egentligen alltid haft befogenheter... Vilket också inneburit att folk under har fått göra arbetet!!! En enda lång dominoeffekt...
Vi jag tror vi gör arbetet åt våra chefer (bland annat en massa nya administrativa uppgifter som jag undrar om inte de skule göra istället för en massa annat tjafs sm de gör! Men det är hur det är på vår arbetsplats). Dessutom har vår konferenstid ökat enormt mot när jag började i detta jobb. Och vi har en massa konferenser vars innehåll ofta känns si och så...
Det känns som om vi gör en massa annat än det som borde vara våra huvudsyssla!!!
Kanske något i stil med hur läkarna har det??
Om jag nu inte ska bli alltför jättelångrandig så föreslog en kvinnlig kollega häromdagen (ganska syrligt??) att vi med de nya sjukskrivningsreglerna verkligen skulle se till att vi inte gör mer än det vi är skyldiga att göra!!! Så vi kanske förhoppningsvis undviker att råka ut för utmattning! Hur nu det ska gå, med alla oss ansvarstagande och lojala? (obs ironin!).
Ja, det är kanske det vi skulle ha gjort förlänge sedan, så hade vi kanske inte toppat sjukskrivningsstatistiken bland Europas länder??? Kan det att vi har gjort mer än vi ska inneburit att vi gått på knäna måntro????
Också lojala under stålbadet då på 90-talet efter DEN perioden av högerstyre!!!
Vädigt intressant det du skrev om att behandla folk som vuxna människor över hela linjen...
Skicka en kommentar