En demonregissör (regissör med demoner?) är död
Ingmar den store dog igår. Själv har jag aldrig varit så förtjust i hans verk, eller någon konst som består till huvuddelen av upphovsmannens obearbetade neuroser för den delen. Barndomstrauman, äktenskaps- och allehanda relationsproblem, allt detta får man oförtjänt bära som publik till Bergmans filmer. Och jag kan bara känna: Nej, tack! Jag har så det räcker av mitt eget. För hans filmer tillför ingenting, löser ingenting, visar inte på några insikter eller vägar ut. Dom redovisar bara eländet. Trampa runt ett varv i skiten och så tillbaks till ruta noll liksom. Man kommer ingenstans.
Själv sa han på sin ålders höst att: "– Jag har i hela mitt liv varit utomordentligt fri från medkänsla." Och det är ju en intressant insikt! Synd att den verkar kommit efter att han slutade vara verksam som konstnär, för ur den insikten hade kanske riktigt intressant konst kunnat skapas. Men det är kanske så att när man börjar jobba med sig själv så får man kanske ett mindre behov av att göra konst av eländet?
Sen kan jag inte låta bli att undra om det finns ett samband mellan att vara ofantligt framgångsrik och utomordentligt fri från medkänsla? Går det att bli lika "stor" som Bergman om man har den där medkänslan?
1 kommentar:
Jeg synes det var forferdelig å høre ham innimellom idealisere sine foreldre. I et intervju engang sa han at han var et vanskelig barn, så hva annet kunne man da gjøre, enn å slå ham!
I dag ble for øvrig selvbiografien til en norsk komiker, Trond Kirkvaag (61), gitt ut. Han ble mishandlet av sin nå avdøde far, Rolf, som var en kjent person fra radio og TV, blant annet som alle norske barns "onkel". Flere anklager den nå kreftsyke Trond Kirkvaag for offentlig å snakke om private ting (som om barnemishandling er noe privat!) og for at han ikke skriver om den "gode" siden hos faren (men den siden kjenner vi fra før, fra radio og TV!). Det er tydelig at vold mot barn i familien fortsatt er et stort tabu, som man ikke bør snakke om.
Skicka en kommentar