Tvång - ett kristet eller demokratiskt redskap?

Kristdemokraterna vill öka möjligheterna för tvångsvård inom psykvården, eller "sänka trösklarna" som dom uttrycker det med sitt mjukspråk.

Jag undrar hur man kan vara så tvärsäker på att tvångsåtgärder överhuvudtaget behövs inom psykiatrin, man har ju aldrig provat att arbeta med patienter utan att ha tvångsåtgärder som en "sista utväg". Om samma regler gällt för den somatiska vården hade man säkert också där hävdat att ett visst mått av tvång är nödvändigt för patienternas bästa. Man kunde t.ex. tvinga överviktiga patienter att banta eller genomgå gastric by-pass-operationer. Men om tvångsåtgärderna inte finns att tillgå tvingas istället vården att jobba på ett annat sätt. Man måste tänka mycket mer förebyggande och utgå från patientens behov istället för vårdgivarens.

Och hela den här debatten om att "farliga patienter måste låsas in" bygger på ett feltänk. I en rättsstat kan man inte låsa in människor i förebyggande syfte. Varkän blivande brottslingar som är psykiskt sjuka, eller blivande brottslingar som är psykiskt friska. Det kan många gånger kännas jobbigt för enskilda medborgare som är mycket rädda för att bli utsatta för våldsbrott av typen "vansinnesdåd" men det rättfärdigar inte att låsa in dom som dessa människor är rädda för. Man skulle också kunna vända på resonemanget och hävda att denna överdrivna rädsla för våldsbrott är brottsfobi och bör tvångsvårdas bort inom psykiatrin. Det är ju bara en fråga om vem som är galnast - en psykiskt sjuk människa eller en människa som är allmänt rädd för psykiskt sjuka människor?

I USA är det vanligt att domstolar ger läkare rätt att utföra ECT-behandling på patienter som motsätter sig detta. Det pågår en debatt om denna praxis och patienträttsgrupper försöker påverka makthavare att ändra lagen. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar att ECT-behandling aldrig utförs utan patientens medgivande.