Sjukt manligt att vara sjuk!

Det är dubbelt så svårt för kvinnor att få arbetssjukdomar godkända än män, och därmed får man en lägre ersättning från försäkringskassan. LO-tidningen har granskat försäkringskassans egen statistik. Alltså förlorar kvinnor oftare mer pengar på att bli skadade på jobbet än män.

Försäkringskassan avfärdar kvinnors arbetsskador med argumentet att det inte är vetenskapligt belagt att monotona rörelser med lätt belastning leder till förslitningsskador. Och det beror helt enkelt på att det inte forskats tillräckligt på den sortens belastning och hur det påverkar kroppen! Mäns arbeten belastar oftare kroppen hårdare, och kring detta finns det forskning (en slump?). Så försäkringskassan slipper betala för kvinnors arbetsskador så länge det inte forskas på dessa! Det är skandal! Jag blir så arg av sånt här! Kvinnor blir hela tiden dubbelbestraffade genom försummelse. I andra ledet använder man själva försummelsen som argument för att inte rätta till sin försummelse!

Sedan är det förvisso så att även kvinnor som utsätts för lika tung belastning som män i sina arbeten fortfarande har svårare att få sina skador klassade som arbetssjukdomar.

Maktens plus och minus

Nu drar det ihop sig till ett nytt blogginlägg...

Jag har tänkt mycket på män och manlighet på senaste tiden. Det är faktiskt intressant, och precis som med medelklassen (se föregående inlägg) så är ju män och manlighet en ganska osynlig företeelse. Normer har ju en tendens att hålla sig osynliga. Allt normalt är bara så det ska vara, det är avvikelsen som syns. Och det här med att manlighet är norm i vårt samhälle är ju lite krångligt, för det är ju inte norm att vara manlig om man är född till kvinna. Så vissa människor förbjuds att ens försöka nå upp till normen och bli "normala" vilket jag tror bara stärker normen faktiskt. Att normen är exklusiv och endast till för vissa stärker normens makt och normens uteslutningsfunktion.

En man uppfostras till makt, och det är intressant, för varför uppfostras vissa människor till makt överhuvudtaget? Borde inte makt vara något man får kämpa sig till med näbbar och klor, är det inte så makt fungerar? Makt är, precis som manlighet, ett intressant men svårfångat fenomen. Och makt och manlighet hör ihop. Hade vi alla kunnat se precis hur makt fungerar hade vi ju jättelätt kunnat avslöja den och göra uppror mot densamma, problem solved. Det finns en underskattad maktfaktor i att vara osynlig. Verka i det fördolda. Den osynliga handens verk. Ingen ser, ingen kan opponera sig, bara verkningarna syns och de ser ut att ha uppstått ur tomma intet.

Många gånger har jag tänkt att män faktiskt har ett underläge och det är när det gäller att lära känna sig själva. Är man intresserad av att fördjupa sin relation till sig själv (och andra människor) så är det svårare som man. Och det tror jag har mycket att göra med att makt och relationer är två diametralt motsatta funktioner. Det ena utesluter det andra, helt. Och det värsta är att dom flesta män inte ens vet att dom går miste om något. Makt är ju oerhört självuppfyllande. Tänk kungafamiljen. Vem skulle egentligen vilja ha deras liv? Upp med en hand! Inga händer i luften? Men själva vet dom inte att deras liv inte är det optimala för en människa. Eller om dom vet det så kan dom ändå inte avstå från sitt privilegerade liv och gå och söka ett friare liv. För hur kan rikedomar och lyx någonsin uppväga ofrihet? Finns det inte en inbyggd ofrihet i all makt? Och nu syftar jag på en mer själslig frihet inte materiell VALfrihet, för den ökar visserligen med mängden pengar. Men jag menar att kunna förhålla sig fritt till sig själv, att kunna ha friheten att undersöka sina egna inre utrymmen, och det går inte ihop med alltför mycket förpliktelser.

Att lära sig nya saker, speciellt om sig själv kräver en ödmjukhet, att släppa taget om prestige. Det är svårare at göra när allt man lärt sig att meningen med ens liv är makt.

Så makt begränsar det inre utrymmet, även om det yttre utrymmet utökas.
Det var dagens fundering det...

Blott Sverige Svenska utbrända har

Har vi hört den här argumentationen förut? Vad är det för poänger man försöker vinna genom att hävda att ett komplicerat fenomen endast uppträder i Sverige? Fundera på den!

Sjuk humor?

Det är ju helt jäkla genialt! Varför har ingen kommit på detta lysande förslag tidigare? I över ett decennium har Sverige brottats med höga sjukskrivningstal (säger man, men efter att ha läst SCB:s statistik är jag inte längre lika säker, det går liksom upp och ner) helt i onödan. När man bara kan låta bli att sjukskriva dom sjuka! Så enkelt. Vi bara skär bort dom sjuka ur samhällsstatistiken med Ockhams rakkniv!

Speciellt utbrända som de facto blivit sjuka av själva arbetet - de ska tvingas tillbaka till nämnda sjukdomsframkallande agens. Det är lika brilliant som att försöka bota diabetes med socker, halsfluss med Streptokocker eller feber med bastubad. Denna teori om "lika botar lika" är en teori som redan dom gamla romarna arbetade efter. (Sedan dess har vetenskapen visst gjort vissa framsteg.) Men visst, för all del, prova ni. Ni som väl aldrig själv varit utbrända, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga. Ni som inte behöver springa mellan dagis, mataffären, spisen och arbetet, oh, ni tysta ni starka ni trygga. Ni som vet hur man botar en överarbetad kvinna (för utbrändhet drabbar fler kvinnor än män).

Men vissa saker måste man tydligen vara expert för att inte förstå. T.ex. självklarheter som att sjukskrivningstiden inte kan bestämmas i förväg.
Doktorn: "- Nu kommer du att vara frisk om två månader"
Patienten: "- Tack snälle goe doktorn!"
Att bli frisk, speciellt från allvarliga och/eller kroniska sjukdomar, tar sin tid. Man är sjuk så länge man är sjuk och sen blir man frisk när man blir frisk. Men det är klart att det underlättar om man får behandling.

Jan Larsson på Socialstyrelsen, ansvarig för de nya förslagen säger i DN: "- Vi kan inte säga att vi har någon god vetenskaplig grund för några av de här riktlinjerna eftersom själva frågeställningen om arbetsförmåga är rätt ny för den medicinska vetenskapen"
Han fortsätter i SvD: "Sjukskrivning är sällan en bra behandlingsmetod. När det gäller det som man kallar utmattningssyndrom verkar det finnas ganska god enighet inom läkarkåren att sjukskrivning inte är någon bra behandlingsmetod."

Nej det tro sjutton. För visst, sjukskrivning är ingen behandling. Det trodde jag faktiskt att sjukvården visste. Men sjukskrivning är en försäkring, alltså pengar man får när man inte KAN arbeta. Hur tydligt kan jag göra detta? Är man sjuk och inte kan arbeta får man en försäkring som täcker delar av ens inkomstbortfall för att man inte ska svälta ihjäl. Att tvinga människor att arbeta trots att dom inte KAN är INTE HELLER en behandling, så jag är inte förvånad att Jan Larsson inte hittat vetenskapliga bevis för att detta på något sätt skulle hjälpa patienten.
Vad jag inte förstår är varför man inte bara behandlar patienter med utmattningsdepressioner och låter dom vara sjukskrivna tills dom är friska. Eller är det för enkelt? Nej, jag vet vad problemet är. Det är för dyrt. För utmattningsdepression är en komplex sjukdom, svårt att fixa med bara ett piller. Ofta behövs hjälp av många yrkesutövare på en gång, och tid. Tid är pengar.

Jan Larsson tycks mena att "problemet" med utbrändhet är enkelt att lösa: "- Det personen ska göra är att sluta jobba så mycket" säger han i DN. Precis som att människor bränner ut sig bara för att trotsa socialstyrelsen! Typ: "Ja, det var ju dumt av mig att jobba så mycket, det är bäst att gå tillbaka till jobbet och jobba lite mindre. Min chef är ju snäll och vi lever dans ce meilleur des mondes possibles. Varför tänkte jag inte på det innan? Tur att jag har socialstyrelsen som är så klok att den sätter mig på rätt spår här i livet!" Utbrändheten botad! Ja, det är genialt! Helt jä*la genialt!

En rak höger

eller

Alliansregeringen som intelligenstest åt svenska folket?

Bloggen "reflektioner och speglingar" tar upp en oerhört intressant text av John Bergers - "Att sudda ut det förflutna". Med precision avslöjar han det som egentligen aldrig varit hemligt: Ny-liberala, ny-konservativa och borgeliga strategier, övergripande strategier och taktiker för att reformera samhället. Men frågan som gäckar mig när jag läser texten är varför vill högerideologer reformera samhället? Vad vill dom med sina reformer? Vad är det övergripande målet?

Vänsterreformer syftar till att öka livskvaliteten för folket, för vanliga människor - och att låta standardhöjningar omfatta så många människor som bara är möjligt. Inte så konstigt att vänsterprojekt vunnit popularitet. Men högerreformer? På ytan tycks dom syfta till att göra samhället lättare att drömma sig bort i. Medan man steker hamburgare på McDonalds ska man inte känna sig hindrad av arbetsgivareavgifter, marginalskatt och a-kassa när man drömmer om att bli rik och berömd. Eftersom att vänsterideologier lever närmare verkligheten finns insikten om att oavsett hur låga skatter vi har kommer det fortfarande behövas människor som steker hamburgare och varför inte göra den sysselsättningen så trivsam som möjligt. Denna idé väcker aggression hos högerideologer. "Trivas? Vad är det för fasoner att ställa såna krav på livet? Här ska produceras och inte trivas!" Och medan man vantrivs ska man tydligen drömma.
Nej, min misstanke är att syftet med högerreformer inte handlar om att förbättra något, varken samhället eller livsvillkoren för enskilda individer (varken rika eller fattiga). Syftet med högerreformer är att göra samhället beroende av en högerstyrning. Högerreformer av ett samhälle är lite som den där första gratis dosen heroin som langaren så generöst bjuder på. Det är bara det att heroin har en del trevliga bieffekter (har jag hört) i form av ett rus. Högerpolitik för ingenting positivt med sig nånstans.

Ett sätt som vänsterideologier är en nagel i ögat på högermänniskor är att dom ser vänstersidan som driven av avundsjuka. Att det skulle vara avundsjuka och bara avundsjuka som ligger bakom hela teoribygget. Högerideologer kan kläcka ur sig saker som: "Förenklat uttryckt så är en socialliberal inte principiellt motståndare till att villaägarna i Djursholm har det bra, så länge det inte innebär att arbetarna i Borlänge får det sämre än de annars skulle ha haft det. Socialism däremot är principiella motståndare till rikedom på ett sådant sätt att det inte spelar någon roll om vissa människors rikedom faktiskt leder till välstånd även för övriga samhället. Rikedomen skall ändå bekämpas." (Citatet är hämtat från en kommentars-debatt på en blogg). Det verkar vanligt att högersidan tror att vänstersidan vill bekämpa rikedom för att vi har något principiellt emot rikedom. I själva verket är det tvärtom. Borgarna är ju dom som mest bekämpar att människor ska kunna bli rikare, iallafall fattiga människor. Att försvåra deras liv och sätta så mycket käppar i hjulet som möjligt för fattiga människor, så att de hamnar i ett evigt trälande där all tid och ork går åt till att överleva från dag till dag, spara pengar inför en eventuell framtida sjukdomsperiod, arbetslöshetsperiod eller vad det nu kan vara. Högern är ju principiellt emot att "den lilla människan" ska tro att hon är något, ska tro att hennes insats i samhället uppskattas och belönas. Den lilla människan ska göra sin plikt (= arbeta), vara glad och tacksam för denna pliktuppfyllelse och inte försöka berika sitt liv med något annat än pengar (t.ex. ledighet, harmoni, gemenskap, lycka).

Allt detta var jag smärtsamt medveten om redan, men nu när jag läser Bergers text upptäcker jag att högerideologer inte alls hymlar med att deras "reformer" syftar till att förstöra samhället, ekonomin och medborgarnas trygghetskänsla på mycket kort tid. Det är skrämmande och det är häpnadsväckande! Man börjar verkligen undra vad som pågår bakom kulisserna egentligen. Många gånger har jag ju undrat hur dum alliansregeringen egentligen kan vara när dom säger att dom vill en sak men sedan tar dom ett beslut som kommer att föra dom i motsatt riktning, men nu inser jag att det kanske inte alls handlar om dumhet. Eller ja, jag tror inte det rör sig om en gigantisk konspiration heller, snarare om en dum massa och en ideologiskt påläst kärna som "vallar" den dumma massan åt rätt håll.

Ekonomen och samhällsdebattören Ali Esbati skriver mycket intressant i Flamman om hur dagens nationalekonomi fungerar som dogmatisk troslära istället för en reflekterande vetenskaplig disciplin. När verkligheten inte uppför sig som läroboken förutspår är det ändå läroboken som har rätt och verkligheten fel. Man bortser lite lätt från den input som inte stämmer med teorierna, t.ex. att höga skatter faktiskt skapar högre tillväxt och ett effektivare samhälle än lägre skatter. Denna verklighet är omöjlig för nationalekonomer att ta till sig för dom har ju läst i sina böcker att skatter är skadligt för tillväxten och då måste det vara så. OECD-statistiken måste ha fel.

Mannen som är rädd för trygghet

Nu måste jag göra det, även om det inte är det minsta aktuellt längre. Jag kan bara inte hålla mig längre. Även om mannen för länge sedan lämnat TV-sofforna och radio-studiorna, nu måste jag skriva om David Eberhard och den nya narkomanin i Sverige: Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger - men ändå inte alls lika farligt som... TRYGGHET!!! Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!! Men smaka inte för mycket! Tryggheten blir lätt ett gift menar denna... ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT! Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen! Vad är denna så fantastiskt intellektuella man? Jo, psykiater. Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten.

Alla människor som söker trygghet i tillvaron har i själva verket panikångest, vilket är en sjukdom som botas med en rejäl dos "vet hut" och "skärp dig" enligt Eberhard. Okej, han låter inte riktigt lika 1800-tal i sin bok, men det är ändå kontentan av det han säger. Håll inte på och tramsa med säkerhetsbälten, cykelhjälm och kemikalielagstiftning. Lev lite farligt istället. Använd djungelolja fast det är giftigt och förbjudet. Var inte så j***a mesig!!! För om du är mesig så... eh... ja, då har du ju panikångest och det är en psykisk sjukdom och det är inte bra. Det liksom är inte bra för att... ja, eh... psykiatriker gillar inte sånt iallafall. Och du mår inte så bra som du tror, du mår mycket bättre om du är lite "sund" och cyklar utan cykelhjälm! För då får du en massa fördelar i ditt liv, som t.ex... ja, eh... äh! Det var ju inte det som var Davids poäng! Han ville ju bara trycka ner svenska folket lite! Han är ju trots allt psykiater!

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard - chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm - att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!! Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att "flickvännen gjort slut" eller nåt annat totalt irrelevant. Kära nån, känner jag bara. Vilken idioti, vilken inkompetens! Behöver jag påpeka det uppenbara för David - att många psykiska kriser, om dom får utveckla sig och inte uppmärksammas i tid, kan utveckla sig till mycket stora problem, både för den enskilda och för samhället. Och att ingen vettig människa söker sig till psykiatrin bara för skojs skull, bara för att man är "lite ensam", "lite missnöjd med livet" eller vill retas med Dr. Eberhard. Och om det nu skulle finnas någon människa som finner sig road av att söka psykiatrisk vård så måste ju detta vara en vansinnes-markör om något!!!

En demonregissör (regissör med demoner?) är död

Ingmar den store dog igår. Själv har jag aldrig varit så förtjust i hans verk, eller någon konst som består till huvuddelen av upphovsmannens obearbetade neuroser för den delen. Barndomstrauman, äktenskaps- och allehanda relationsproblem, allt detta får man oförtjänt bära som publik till Bergmans filmer. Och jag kan bara känna: Nej, tack! Jag har så det räcker av mitt eget. För hans filmer tillför ingenting, löser ingenting, visar inte på några insikter eller vägar ut. Dom redovisar bara eländet. Trampa runt ett varv i skiten och så tillbaks till ruta noll liksom. Man kommer ingenstans.

Själv sa han på sin ålders höst att: "– Jag har i hela mitt liv varit utomordentligt fri från medkänsla." Och det är ju en intressant insikt! Synd att den verkar kommit efter att han slutade vara verksam som konstnär, för ur den insikten hade kanske riktigt intressant konst kunnat skapas. Men det är kanske så att när man börjar jobba med sig själv så får man kanske ett mindre behov av att göra konst av eländet?

Sen kan jag inte låta bli att undra om det finns ett samband mellan att vara ofantligt framgångsrik och utomordentligt fri från medkänsla? Går det att bli lika "stor" som Bergman om man har den där medkänslan?

Borg hjärtar NATO

Förra veckans (ja, det här kommer aldrig att vara den mest uppdaterade bloggen) chock fick man när Anders Borg meddelade att han ville rekordbanta försvaret. Lite paff blev man ju - en moderat som inte bara vill ha mer polis, militär, domstol, ja, ni vet - kontrollmakt. Vad har hänt? Solsting kan det ju inte vara denna monsunregnssommar. Nej, jag tror det finns en förklaring, det finns alltid en förklaring. Moderaterna är ju starka anhängare av gamla hederliga(?) "söndra och härska"-politiken. "Först bryter vi ner, sen bygger vi upp" är det inte så dom brukar säga i internatskolornas nollningsritualer? Ett obefintligt svenskt försvar gör det ju klart mycket lättare att sammanföra Sverige med NATO. Går det inte på det ena sättet kanske det går på det andra, och för säkerhets skull kan man ju använda båda sätten samtidigt. Märkligt bara att Mikael Odenberg inte verkar vara informerad om moderaternas nya taktik. Men märkligare saker har ju hänt i politiken.

Klimatet är här för att stanna

Det finns en reklam på TV där en person får träffa sig själv i framtiden och se hur fin pensionstiden kommer att bli för att hon/han varit så duktig och sparat i ett visst pensionsförsäkringsbolag. Om den typen av tidsresor kommer att bli möjliga någon gång i framtiden kan vi börja oroa oss nu. För snart kommer vi att bli invaderade av våra barnbarns barnbarn som vill ställa oss till svars för varför vi inte agerar, varför vi med sådan nonchalans riskerar deras liv och hälsa. Vi vet vid det här laget att vi tar stora risker åt alla dessa ofödda människor, så varför struntar vi i det? Varför tar vi inte varningstecknen på allvar? Och dom är arga, dessa ättlingar, det kan jag lova. Dom får lida för saker dom inte har haft en chans att påverka själva. Men det lidandet kan vi bespara dom.

Så kanske är vårt bästa hopp att dom har så fullt upp med att överleva bara att dom inte har överskottsenergi nog att uppfinna den där tidsmaskinen och komma och ge oss det vi förtjänar.

Missa inte...

...Timmy Johnsons krönika i The Onion

Kladdkaka light

Äntligen en god kladdkaka som inte dignar av kalorier! Med en god kakao (som den rättvisemärkta kakaon på bilden) så kan kakan faktiskt mäta sig med traditionella recept. Man kan med fördel variera kakan med chili. Visste ni att chili förstärker chokladsmak? Aztekerna visste vad dom gjorde när dom hade en gnutta chili i sin variant på varm choklad.

Kladdkaka, 12 port.

3 ägg
1,5-2 dl socker (beroende på hur söt man vill ha kakan)
1 dl vetemjöl
1 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
(ca 1 tsk chili av något slag, mindre om den är starkare)
250 g kesella lätt (den med 1% fett)

Gör så här: Smörj en 21 cm form (använd en med löstagbar kant om ni tänkte skära upp snygga bitar av kakan). Blanda ihop alla ingredienser, kesellan sist. Häll smeten i formen och grädda i 200°C i 15-20 minuter. Låt kakan gärna stå i kylen över natten innan den serveras, den blir godare av att stå lite.

Tvång - ett kristet eller demokratiskt redskap?

Kristdemokraterna vill öka möjligheterna för tvångsvård inom psykvården, eller "sänka trösklarna" som dom uttrycker det med sitt mjukspråk.

Jag undrar hur man kan vara så tvärsäker på att tvångsåtgärder överhuvudtaget behövs inom psykiatrin, man har ju aldrig provat att arbeta med patienter utan att ha tvångsåtgärder som en "sista utväg". Om samma regler gällt för den somatiska vården hade man säkert också där hävdat att ett visst mått av tvång är nödvändigt för patienternas bästa. Man kunde t.ex. tvinga överviktiga patienter att banta eller genomgå gastric by-pass-operationer. Men om tvångsåtgärderna inte finns att tillgå tvingas istället vården att jobba på ett annat sätt. Man måste tänka mycket mer förebyggande och utgå från patientens behov istället för vårdgivarens.

Och hela den här debatten om att "farliga patienter måste låsas in" bygger på ett feltänk. I en rättsstat kan man inte låsa in människor i förebyggande syfte. Varkän blivande brottslingar som är psykiskt sjuka, eller blivande brottslingar som är psykiskt friska. Det kan många gånger kännas jobbigt för enskilda medborgare som är mycket rädda för att bli utsatta för våldsbrott av typen "vansinnesdåd" men det rättfärdigar inte att låsa in dom som dessa människor är rädda för. Man skulle också kunna vända på resonemanget och hävda att denna överdrivna rädsla för våldsbrott är brottsfobi och bör tvångsvårdas bort inom psykiatrin. Det är ju bara en fråga om vem som är galnast - en psykiskt sjuk människa eller en människa som är allmänt rädd för psykiskt sjuka människor?

I USA är det vanligt att domstolar ger läkare rätt att utföra ECT-behandling på patienter som motsätter sig detta. Det pågår en debatt om denna praxis och patienträttsgrupper försöker påverka makthavare att ändra lagen. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar att ECT-behandling aldrig utförs utan patientens medgivande.

Because I'm a girl

Plan International har släppt en rapport om hur det är att födas till flicka här i världen. Det är inte roligt. Många flickor föds inte alls, det fattas ungefär 100 miljoner flickor i världen p.g.a. könsriktade aborter. Flickebarn får mindre mat än pojkar. 62 miljoner flickor nekas grundskoleutbildning. Miljoner flickor gifts bort i mycket tidiga åldrar. En halv miljon kvinnor, varav 50% är under 19 år, dör i onödan varje år till följd av graviditetsrelaterade sjukdomar och dödliga förlossningar. Flickor runt om i världen arbetar mer och har därmed mindre tid till både skola och lek än pojkar.

Plan International skriver: "Diskriminering av flickor inom familjen är antagligen det svåraste problemet att komma till rätta med. Denna diskriminering är också grunden i den djupt rotade uppfattningen att flickor är på något sätt mindre värda än pojkar. Eftersom att det sker i hemmet, är det ofta dolt, och nästan omöjligt att lagstifta bort. [...] Sådan diskriminering börjar vid födseln eller tidigare, och fortsätter flickans liv igenom in i kvinnolivet. Det är underlaget som andra former av diskriminering bygger på och från detta härstammar våld, även våld i hemmet."

Live Earth - jorden lever, än ett tag

"All my life we've been at war with nature. I just pray that we loose that war."
Bill Mollison

"Klimatfrågan är vänsterns svar på kriget mot terrorismen" säger Per Gudmundson i Svenska Dagbladet. Intressant, mycket intressant. Själv ser jag "kriget mot terrorismen" som en påhittad konflikt mot en påhittad fiende. Okej, det finns några galningar som då och då kapar flygplan och sånt, och dessa terrorister passar tyvärr som handen i handsken på makthavare runt om i världen som vill tona ner demokratin och öka sin egen makt. Det finns ju dom som hävdar att Usama bin Ladins mål med att angripa USA var att få Bush att invadera länder i mellanöstern, helst Irak (jag har t.o.m sett inpelningar med bin Laden där han säger detta, så det kan inte vara helt okänt). För i kaotiska länder kan terrororganisationer lättare bygga upp sig. Om detta stämmer (jag litar aldrig 100% på vad jag får ta del av via media) skulle Bush med sin cowboy-politik i själva verket gå terroristernas ärenden, inte folkets som han hävdar. Hur kunde det bli så här? Tja... Bush var nog aldrig intresserad av så mycket annat än sin egen makt, sin egen plånbok och såna saker. Att föra krig i Irak kan t.o.m. ha varit en dimridå för att få bort medias fokus på hur dålig han var på att styra det egna landet. Hela Bush's president-tid har ju nästan uteslutande handlat om Irak-kriget, och även om det har varit en svår fråga för honom hade det varit mycket svårare för honom att styra landet utan kriget. Dessutom hade han nog aldrig fått sitta två perioder utan kriget. Den typen av alibi-politiker är lätt att utnyttja för utomstående intressen som i sjävla verket ligger i samma linje, t.ex. terroristernas intressen. Skulle klimatfrågan vara en liknande "alibi-fråga" för makthavare att spela ut sin egen agenda emot? Verkligen? Hur då?

Att klimatfrågan av högern ses som en "vänsterfråga" är på ett sätt inget oväntat men på ett annat sätt förvånansvärt dumt. Högerideologier går ju ut på att ta, inte på att ge. Kanske är givande och samarbete helt obegripliga koncept för en högerideolog, inte vet jag. Det dumma i att se klimatfrågan som "vänster" är ju att vi lever alla på jorden, oavsett politisk hemvist. Vi kan inte stifta våra egna naturlagar, hur gärna vi än vill. Att anpassa oss till de villkor vi har att leva efter här på jorden är alltså inget vänsterprojekt. Det handlar om överlevnad. Är det bara vänstermänniskor som bryr sig om sina barnbarn och framtida generationer?

Å andra sidan tror jag faktiskt att klimatfrågan bara kan lösas med vänsterns redskap - att arbeta tillsammans, att förbjuda det som är skadligt, och att riskera att stöta sig med "kapitalet" i strävan efter mänsklighetens bästa. Eftersom jag är utbildad på biologiområdet kan jag ibland förfasas över den okunniga propaganda som sprids om hur vi ska komma till rätta med problemet. Att byta till lågenergi-glödlampor, att stänga av apparater istället för att utnyttja stand-by-läget är inte fel, absolut inte, men det kommer inte att rädda planeten. Varför inte? Jo, om jag som enskild konsument förbrukar mindre fossila bränslen genom att spara energi, vad händer då i förlängningen? Jo, världsmarknadspriserna på fossila bränslen kommer att sjunka och mindre nogräknade människor kan tjäna pengar. Vi måste komma åt själva produktionen av fossila bränslen, strypa tillgången helt enkelt. Det är tillgången på fossila bränslen som förstör planeten, inte slöseriet. Det är nämligen inte bara "onödig" förbrukning av fossila bränslen som är skadlig - det är all förbrukning. Vi måste ersätta fossil energi med förnybar energi och vi måste göra det så fort som möjligt, helst igår.
Kärnkraftförespråkarna är också ett okunnigt släkte. Dom verkar tro att uran är en oändlig resurs (har vi sett det här tankefelet någonstans förut?) och dom verkar inte förstå att avfallet är bland det giftigaste människan någonsin producerat, samtidigt som det inte förändras på väldigt lång tid, vi snackar hundratusentals år! För att inte tala om att ingen vill ha mer råvaror att göra kärnvapen av i omlopp. Kärnkraft är en dum idé från vilket håll man än betraktar det. Att sedan vissa kärnkraftsförespråkare inte förstår skillnaden på koldioxidutsläpp som kommer från förnybara energikällor och koldioxidutsläpp som kommer från fossila bränslen är bara patetiskt. Koldioxid ingår i kolets kretslopp på den här planeten. Växter tar upp koldioxid ur luften när de växer, och när växterna dör (eller eldas upp, det spelar ingen roll) frisätts koldioxid till atmosfären som sedan kan tas upp av nya växande växter. Detta är ett nollsummespel och inga nya kolatomer tillförs. Problemet med fossila bränslen är att dessa utgörs av fossila växter som inte ruttnat eller förbränts utan istället lagrats i marken under miljoner år. Lite kol har hela tiden förts bort och lagrats undan utan att jämvikten rubbats, men när vi gräver upp alla dessa kolatomer och förbränner dom till koldioxid på hundra års tid, då ökar luftens halt av koldioxid dramatiskt. Alltså kan vi sätta eld på träd utan problem så länge vi ser till att mängden träd på jorden är relativt konstant, men vi kan inte elda fossila bränslen. Vi har redan sett att det blir problem så vi behöver inte utreda problemet mer, vi behöver bara sluta.

Nu ska elpriset snart chockhöjas p.g.a. handeln med utsläppsrätter som blir en dyr affär för elbolagen. I en oreglerad marknadsekonomi kommer utsläppsrätter inte leda till minskade koldioxidutsläpp eftersom att denna extra kostnad för elproducenterna endast kommer att tas ut på konsumenterna. Vi får betala ett högre pris för att elproducenterna producerar smutsig el. Men kommer producenterna få ett incitament för att producera renare el? Nej, troligtvis inte, för vinstmarginalerna blir ändå bättre om dom producerar smutsig el och tar ut utsläppsrättskostnaderna på konsumenten. Att förbjuda producenterna att producera smutsig el hade varit mycket effektivare. För då går det inte att tjäna pengar på smutsig el, och för att tjäna mer pengar måste man bygga ny ren, tillåten elproduktion.

Just nu lyssnar jag på...

The Gotan Project

Helt jäkla underbar mix av tango och elektronica! Jag är helt såld!

Har ni bara råd att köpa en enda låt på iTunes musicstore så välj "Santa Maria" från skivan "La Revancha del Tango" - den är helt fantastisk!

Jag upptäckte den här musiken när jag såg om filmen "Shall we dance" med Jennifer Lopez och Richard Gere, där den låten finns med som soundtrack. Jag fattar inte hur jag kunde missa den här låten första gången jag såg filmen. Filmen är väl rätt så söt och har sitt underhållningsvärde, men den kommer inte gå till historien direkt. Den japanska originalfilmen är mycket bättre.

Här hittade jag videon till "Santa Maria" på YouTube:

...och nu blir det barndom

"Barndomen
Den yttersta och enda domen"
Bodil Malmsten

70-talspendeln som grävde i våra barndomar har slagit över och nuförtiden är den allmänna trenden att förneka att barndomen har någon betydelse alls för våra vuxna liv. Finns då sanningen mittemellan? Det brukar man ju ta för givet när man har en pendel som svänger mellan två extremer. I det här fallet tror jag inte det. Jag tror inte 70-tals"flummarna" hade fel, kanske var det överhuvudtaget ingen enhetlig rörelse när det gällde att utforska barndomen, utan mer löst sammanhållna idéer och vissa av dessa idéer tillämpades säkert på ganska stolliga sätt. Och kanske är det så att stolligheterna är det man minns för stolligheterna är det meningsmotståndarna inte låter en glömma, för dom har inga argument, och det enda dom kan framföra är hur "knasiga" dom som tycker olika är. Men vad är egentligen stolligast - att tro att barndomen har betydelse för vuxenlivet eller att tro att det går vattentäta skott mellan olika åldrar i en och samma människas liv? Men jag har tålamod med eventuella stolligheter i barndomssökandet. Det är ju svårt att veta exakt vad man ska göra med den här kunskapen, insikterna om hur formbara vi är och hur mottagliga vi är för vår omgivning.

Jag tror på den ganska nya hjärnforskning som leder i bevis att hjärnan inte är det statiska organ vi tidigare trott, inte ett organ helt sprunget ur våra gener, utan ett förbluffande formbart organ, som har sin mest formbara period när den är som yngst. Barn ägnar all sin vakna tid åt att lära sig nya saker, varför finns det då människor som tror att barndomen inte präglar oss "särskilt mycket"? Vi lärde oss skriva, läsa, räkna och detta har vi med oss hela livet - det är ingen som ifrågasätter - men när vi lärde oss att hata oss själva, det försvinner bara av sig själv en dag när man fyller 18 och blir vuxen? Och om det inte försvinner av sig själv kan man rätta till det med lite kognitiv terapi och voilà! Case closed. Skulle vi egentligen kunna lära oss att sluta läsa, skriva och räkna, sluta KUNNA detta, bara för att vi gick några gånger hos en kognitiv psykolog? Jag tror det är att underskatta hjärnans inlärningsförmåga. Och varför skulle det vara annorlunda med våra mentala/psykiska färdigheter eller handikapp?

För den delen är jag ingen fatalist som tror att barndomen förutbestämmer allt. Jag tror vi har en mycket stark prägling med oss, men att denna prägling är meningsfull, den säger oss något, den kan lära oss något om oss själva. Vår prägling är så att säga ett landskap att vandra i, utforska, snarare än att bosätta sig i eller helt bortse ifrån. Vår prägling är helt enkelt en plats där resan kan börja!

Europeisk rasism

Ett mycket avslöjande och intressant amerikanskt reportage om Europeisk rasism så som den ter sig inom fotbollsvärlden. För mig som har noll intresse av fotboll finns en möjlighet att skaka av mig detta genom att påstå mig att detta fenomen är speciellt för just fotboll och att den här grova rasismen inte förekommer i samhället i övrigt. Men det skulle bara handla om bortförklaringar av simplaste sort. Jag är lyckligtvis inte så naiv av jag ägnar mig åt sånt.

En sak som slog mig när jag fick se detta var att jag inte har hört det minsta lilla knyst via traditionella medier om det här problemet. Ska det verkligen behövas ett amerikanskt utifrånperspektiv för att detta ska uppmärksammas?

Mentala problem i psykiatrin

Sveriges Radios "Ekot" har satsat på en särskild granskning av den svenska slutna psykiatrin och denna vecka rapporterat vad de kommit fram till. Ingen som känner någon som varit "utsatt" för svensk psykiatri kan känna sig förvånad. Kränkningar, rättsövergrepp, våld, bristande säkerhet och rutiner är en del av vardagen. Tillsynen och självtillsynen som sjukvården enligt lag ska stå under fungerar inte.

Man kan ju undra på vilken ideologisk grund den svenska psykiatrin står. Det är svårt att tro att så omfattande kränkningar skulle kunna förekomma om dom inte var sanktionerade av någon slags agenda, dold eller öppen.
Tittar man på mentalvårdens historia kan man se gemensamma linjer med kriminalvård och det rasbiologiska tänkandet. Vissa människor var helt enkelt av en sämre sort och skulle ha begränsad tillgång till att föröka sig (där kom tvånssteriliseringar in i bilden) och att beblanda sig med den bättre sorten. Att låsa in människor av sämre sort var ett sätt att "hantera problemet".

Visst kan man avfärda den historiska kopplingen med ett lätt "men nu är det ju mycket bättre", men utan denna historiska koppling - hade dessa kränkningar kunnat ha den omfattning de har idag? Var i så fall skulle detta "tankefel" uppstå? Och varför? Är det så att man tror att kränkningar ska göra patienterna friskare?

Dock verkar det som att nya friska vindar, eller ska vi kalla det brisar... blåser i åtminstone vissa bakvatten av verksamheten.

Mot stånd

Jag tycker att debatten som uppstått kring låten "Dunka mig gul och blå" av Frida visar en sak väldigt tydligt. Det är svårt att diskutera sexuell maktutövning på något annat sätt än "ja tack, ge mig mera".

Sexuell maktutövning verkar vara den enda sortens maktutövning som det inte är okej att vara motståndare mot. På något sätt har den sexuella frigörelsen skapat ett klimat där alla måste älska sex, helst mycket sex, hårt sex och porrifierat sex. Om någon någongång hittar en nackdel med sex gör man bäst i att låtsas som ingenting.
Och ändå... det är något som glappar i hela diskussionen kring den här låten.

Man söker i Fridas liv/utseende/beteende/erfarenheter efter element som kan rättfärdiga den här låten. Varför? Om låten är så bra och frigörande för "den kvinnliga sexualiteten" så skulle väl inte det behövas? Då hade den väl kunnat stå för sig själv och frigöra oss med sin egna inneboende positiva kraft? Men det ivriga sökandet i Fridas liv och personlighet visar att låten väcker frågor, och den ger inga svar, inget "råg i ryggen" åt tjejer som lyssnar. Man undrar vem som har skrivit den, i vilket syfte och varför. Låtens text står alltså inte för sig själv, den hade kunnat vara skriven av fel person och därmed fått ett helt annat budskap än som nu läses in i texten eftersom att det konstaterats att den skrivits av "rätt" person, med rätt utseende, vinstsyfte och bakgrund.

Sexuell maktutövning finns. Man kan säga att det är patriarkatets utpostering in i vårt allra mest privata och intima rum. Och lekar kring sexuell maktutövning finns. Som med alla andra lekar kan man lägga huvet på sne och le lite naivt åt det och tycka att "det är ju bara en lek", och man kan förtränga det faktum att lekar speglar verkligheten, och att lekens syfte är att lära sig något, att undersöka något, att utforska ett ämne. Så att göra sexuell maktutövning till en lek gör inte att själva fenomenet försvinner eller förminskas. Vi kan bara låtsas att det gör det.

Snoppens vägar är outgrundliga. Snoppen är en naturkraft som inte går att stoppa. Det är kvinnans plikt att skydda sig så gott det går mot den, och lyckas hon inte så skyll inte på snoppen.
Vår andra plikt är att dyrka snoppen. Att smickra den och bekräfta den. Att gulla med den och aldrig, aldrig nånsin kritisera den, smäda den eller förneka den. Stryk alltid snoppen medhårs.

Att någon skriver en låt som går ut på att dyrka och säga JA! till den manliga sexualiteten, genom att ge uttryck för en "vilja" att bli tagen på alla möjliga sätt och helst så det gör ont är inte förvånande, knappt upprörande. Men att denna låt tas emot i feministiska kretsar med öppna armar som ett bevis på kvinnlig frigjord sexualitet får mig att höja på ögonbrynen. Hur tänkte dom då? Tänkte dom på att kvinnors rätt till att själv få välja var, när och hur de ska bli slagna gula och blå måste stärkas? Jag fattar inte.

Elin A är den enda jag har läst som har skrivit bra om detta! Poäng: Manliga låtar om "fulsex" går ut på att tillfredställa sig själv, kvinnliga låtar om "fulsex" att tillfredsställa mannen! Underbart frihets- och jämställdhetsläge anno 2007!!!

Kakexperiment

Jag fick för mig att jag skulle baka småkakor med lavendel och rosmarin. "Men det smakar ju tvål" är ju den naturliga invändningen. Javisst, men god tvål! På den tiden när jag bakade mycket sockerkakor brukade jag smaksätta dessa med lavendel, och ja... vissa gillar det och andra gillar det inte. Men nu kände jag som sagt att jag ville ha små hårda lavendelkakor, så jag tog ett kakrecept och modifierade det lite. Här kommer receptet:

Lavendel- och rosmarinkakor, ca 35 st

185 g smör el. margarin
1 1/4 dl socker
1/2 dl farinsocker (eller vanligt socker)
1 ägg
4 1/4 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
ca 3 msk torkade lavendelblommor (efter smak)
ca 1 msk torkad rosmarin (efter smak)

1. Sätt ugnen på 175°C. Vispa smör, socker och ägg pösigt med en elvisp. Blanda resten av ingredienserna för sig och rör ner dessa i äggsmeten.
2. Klicka ut smeten på en plåt med bakplåtspapper med hjälp av två matskedar. Ta ungefär en matsked av smeten till varje kaka. Tänk på att kakorna flyter ut.
3. Grädda kakorna mitt i ugnen i 10-15 min tills de fått fin färg. Flytta sedan över dom till ett galler eller en tallrik att svalna.

...och hur smakade dom då? Jo, dom blev faktiskt goda, fast jag tog för mycket lavendel, så jag modifierade mängden i receptet ovan.